Genetiken och de geopolitiska spänningarnas återkomst

Utsikten att människan genom modifiering av arvsmassan skulle kunna ändra skapelsen i grunden har funnits på vår förväntnings- och farhågehorisont ett bra tag, men nu känns det som om denna horisont har imploderat in i nuet och blivit verklighet. Nyligen rapporterades att den kinesiske forskaren He Jiankui med hjälp av den teknik som kallas CRISPR/Cas9 har redigerat genomet på två tvillingflickor, ett ingrepp som sägs ge dem skydd mot hiv.

Vårt tema om genredigering bygger på recensioner av två nya böcker, Genen av Siddhartha Mukherjee och Sprickan i skapelsen av Jennifer Doudna och Samuel Sternberg. Böckerna griper in i varandra. Mukherjee tecknar genetikens historia och kommer i slutet fram till just Doudna som en forskare i frontlinjen när det gäller CRISPR/Cas9. Båda våra recensenter, Anna Källén och Helena Granström, befarar att alla tre författarna underskatter riskerna med utvecklingen och svårigheterna att kontrollera den.

Hur svårt kommer det inte att vara att säga nej till något som lovar att reducera lidande när det är så lätt att väcka känslostyrd opinion för att säga ja.

Pessimism av detta slag ter sig befogad. Komplexa krafter driver genmanipulationen framåt. Forskare har starka incitament att överskrida gränser. Det ger möjlighet att i hård konkurrens vinna ära och berömmelse (och i många fall också ekonomiska belöningar). Man ska inte underskatta vetenskapens vilja och förmåga att reglera sig själv, men inte överskatta dem heller. En amerikansk forskare, Michael Deem vid Rice University i Houston, tycks ha varit involverad i He Jiankuis experiment. Sådant förfarande på människor är förbjudet i USA. Företeelsen kallas ”etik-dumpning”; forskare i länder med stark reglering utför experiment och tester i länder där kontrollen är svag.

Även stater kan ha anledning att driva på utvecklingen av genredigering. Det finns på detta område ett slags kapprustningslogik som sannolikt blir allt påtagligare nu när de geopolitiska spänningarna intensifieras. Hur ska till exempel amerikanerna kunna dra i bromsen om kineserna gasar? Man kan jämföra med användandet av AI för militära ändamål. I Väst råder konsensus om att en maskin inte självständigt ska kunna besluta om en vapeninsats, men hur länge kommer detta att hålla om man befarar att andra makter inte respekterar sådana restriktioner? Möjligheter till former av eugenik som nationalsocialisterna inte kunde drömma om avtecknar sig nu och det kommer naturligtvis att vara lockande, inte minst för auktoritära och totalitära regimer.

Glöm heller inte att vi som konsumenter och medborgare i demokratier också driver på utvecklingen. Vilka föräldrar vill inte ge sina barn den bästa möjliga starten i livet? Hur svårt kommer det inte att vara att säga nej till något som lovar att reducera lidande när det är så lätt att väcka känslostyrd opinion för att säga ja. Vår kultur utmärks inte av en stoisk beredskap att uthärda tillvarons prövningar, och när möjligheter till ständig förbättring hägrar ter sig pläderingar för uthärdande förmodligen ännu orimligare.

Publicerad i Respons 2019-1