Genetikens löften följs alltid av en skuggsida

Kombinationen av stora berättelser och enskilda människoöden som illustrerar genetikens etiska komplexitet gör den bästsäljande Genen till en ovanlig bok. En del författare vill visa på genetikens möjligheter, andra på dess faror. Siddhartha Mukherjee gör både och. I många avseenden är detta en strålande bok, men mot slutet förlorar författaren sig i den eufori kring genetikens framtidsutsikter som han analyserat kritiskt när det gäller tidigare epoker. Strålande möjligheter kan få de mest fasansfulla konsekvenser.

Han har gjort det igen, Siddhartha Mukherjee, onkologen som härom året gjorde succé och vann Pulitzerpriset med Lidandets konung – Historien om cancer. I den bästsäljande uppföljaren, Genen – En högst privat historia, ger han sig i kast med genens och genetikens historia.

Det är en bok med många sidor, bildligt och bokstavligt. Läsaren bjuds med på en vindlande och svindlande resa genom årtusenden, från det antika Grekland till vår egen samtid och föreställda framtid. Berättelsen rör sig fram och tillbaka över tre kontinenter: Europa, Nordamerika och Asien. Perspektivet pendlar mellan makro och mikro: från världsomspännande fenomen som det tidiga 1900-talets eugenik och det sena 1900-talets ”Human Genome Project”, till de oansenliga små strängar av deoxiribonukleinsyra som ligger hoprullade i varje cell av vår kropp och som vi kallar gener.

Mellan storpolitik och cellfragment framträder enskilda människor: misslyckade och framgångsrika forskare, upphetsade investerare, och verkliga offer för eugenikens och genterapins löften om bättre liv. Kombinationen av stora berättelser om världspolitik och nobelprisjakt, och enskilda människoöden som illustrerar genetikens etiska komplexitet gör Genen till en ovanlig bok. Det har skrivits åtskilliga hyllmeter om gener och genetik. Men där andra antingen har velat övertyga om genetikens strålande möjligheter eller har påvisat dess verkliga och potentiella faror, gör Siddhartha Mukherjee både och.

Med den dubbla belysningen framstår också dubbelheten, genetikens Janus-ansikte, som en lysande röd tråd genom boken. Det blir tydligt att den ljusa framsidan – den genetiska vetenskapens och ingenjörskonstens löften om att revolutionera historieskrivningen, medicinen, biologin, ja, livet självt – alltid följs av sin egen skuggsida. De mest strålande möjligheterna, visar det sig, kan resultera i de mest fasansfulla konsekvenser.

Det blir tydligt att den ljusa framsidan – den genetiska vetenskapens och ingenjörskonstens löften om att revolutionera historieskrivningen, medicinen, biologin, ja, livet självt – alltid följs av sin egen skuggsida.

Boken består av sex, kronologiskt ordnade delar: från ”Upptäckten och återupptäckten av generna” till ”Ödets och framtidens genetik”. Men om upplägget följer den klassiska tidslinjen, är syftet mer mångsidigt. Framställningen spretar åt olika håll och formar berättelserna till tre mer eller mindre överlappande kluster: ett idéhistoriskt, ett pedagogiskt och ett filosofiskt.

Ambitionen att skriva idéhistoria syns tydligast i bokens första delar, där ärftlighetsforskningens historia beskrivs med början hos den grekiska filosofen Pythagoras på 500-talet f. Kr. Han menade, i en tes som har kommit att kallas ”spermism”, att ärftligheten helt och fullt fanns i mannens sperma – ett ”mobilt bibliotek” av information – och att kvinnans enda bidrag till fostret var livmoderns miljö. Spermismen blev grundläggande för flera antika filosofers diskussioner om ärftlighet. Platon utvecklade till exempel eugeniska idéer om hur matematiska formler skulle kunna garantera att perfekta medborgare skapades genom ideala kombinationer av sperma och livmodersmiljö. Aristoteles uppehöll sig också vid ärftligheten, men avfärdade spermismen. I stället föreslog han att både kvinnan och mannen bidrog med material till det nya livet och att spermans uppgift var att skulptera menstruationsblodet till formen av en liten människa. Men trots Aristoteles invändningar fortsatte föreställningen om spermans centrala betydelse att cirkulera i mer än två tusen år. I det medeltida Europa uttrycktes den i bilder av ”homunculus” – pyttesmå miniatyrmänniskor inkapslade i spermiens huvud, färdiga att expandera vid inplantering i valfri livmoder.

Den stora förändringen i synen på ärftlighet kom under 1800-talet med den moderna vetenskapen. Här får vi följa den misslyckade prästen Gregor Mendels ärtexperiment och den sökande naturhistorikern Charles Darwins funderingar kring guds inblandning i skapelsen. Under 1900-talet får vi lära oss om bananflugans (i boken felaktigt översatt till ”fruktfluga”) avgörande roll för den genetiska vetenskapen och vi får stifta bekantskap med den lilla rundmasken med det sköna latinska namnet C. elegans. Obskyra forskare med fallerade experiment bidrar med bitar till det vetenskapliga pussel som sakta växer fram.

Misslyckandena spelar en central roll. Det är inte bara Darwins insikter om att det är just ärftlighetens ”misslyckanden” – mutationerna – som möjliggör den biologiska utvecklingen. Vetenskapshistorien är full av misslyckade studenter och forskare som liksom av misstag, eller i en fotnot till en oansenlig artikel, får fram resultat som senare får avgörande betydelse för kunskapen om ärftligheten.

Viktigt är också att Mukherjee i de första delarna av boken betraktar genen och genetiken som en idé som är beroende av sitt historiska, politiska och sociala sammanhang. Hans idéhistoriska ansats, om än lättviktig i jämförelse med ”riktig” idéhistorisk forskning, bidrar på så vis med kontextualisering och historisk förankring till dagens genetik. Med den makt som kom att kopplas till genetiken under första halvan av 1900-talet (och som förebådades 1905 av den brittiske botanikern William Bateson, som också var den som myntade begreppet genetik), framträder de riktigt fasansfulla konsekvenserna i form av medicinska experiment, eugenik och folkmord. Genen blev därmed till ”en av de farligaste idéerna i historien”. När berättelsen rör sig genom 1900-talet och vetenskapen övergår från observation till manipulation, ökas insatserna. Löftena blir alltmer spektakulära, framstegen påtagliga och belöningarna oemotståndliga. Men skuggsidan följer med. De enskilda individernas offer är hjärtskärande, de kollektiva offren är ofattbara. Berättelsen är svindlande.

Mukherjee har även en tydlig pedagogisk ambition med sin bok. Med den idéhistoriska kontexten som fond och fundament, beskriver han vad som i dagens vetenskap menas med en gen och vad den gör för ärftligheten och livet. Han beskriver på motsvarande sätt DNA, RNA, genom, dubbelhelix, genotyp, fenotyp, kromosom, mitokondrie, transkription, mutation, penetrans, reparation, reglering, replikering och rekombinering.

Ganska snart förstår man hur komplicerat det är. Visst styrs våra kroppars utseende och funktioner av DNA, men det räcker inte med anlaget (genotypen) för att få en viss egenskap (fenotypen). Fysiska egenskaper som kroppslängd och hudfärg eller sjukdomar som bröstcancer och schizofreni kan kopplas till vissa gener, men det krävs speciella omständigheter för att få fram just den effekten. Arv, miljö och ren och skär slump samverkar i livets roulette. Det kan krävas att motsvarande anlag kommer från båda föräldrarna, att det uppstår en mutation, med ett virus eller rena tillfälligheter och så vidare. Det är lärorikt och intressant och tillsammans med den idéhistoriska inramningen fungerar det utmärkt som en sorts bildningsvaccin mot de enkla tillspetsade anspråk kring genetik som möter oss dagligen i medier och marknadsföring.

Så långt är det helt enkelt strålande bra. Men den tredje ambitionen, som vi kan kalla filosofisk, komplicerar det hela. Den blir tydligast mot slutet av boken, som riktar sig mot framtiden. Här diskuteras genetikens möjligheter att förändra världen, i ett resonemang som känns slarvigt i jämförelse med de noggrant avvägda historiska delarna. Här upplever jag att Mukherjee förlorar sig i den eufori kring genetikens framtidsutsikter, som han så effektivt har kontextualiserat och kritiskt analyserat hos tidigare historiska epoker. Visst påpekas det att genen alltjämt är en av de farligaste idéerna i historien och att vi ännu inte kan uppfatta dess framtida skuggsidor. Men överlag saknas den kritiska och analytiska distans till genetikens etiska, politiska och kommersiella sidor, som utgör styrkan i den idéhistoriska delen.

Men överlag saknas den kritiska och analytiska distans till genetikens etiska, politiska och kommersiella sidor, som utgör styrkan i den idéhistoriska delen.

I ljuset av den filosofiska ambitionen finner jag mig också kluven inför det som ska göra boken till ”en högst privat historia”: den återkommande berättelsen om nedärvd psykisk sjukdom i författarens egen familj. I början känns det som ett genialt grepp att inkludera den egna familjens våndor och plågor som en konkret situerad motvikt till de storslagna framgångssagorna. Men när jag närmar mig slutet och framtidsfilosoferandet tar över, blir jag mer tveksam. Används den såriga familjehistorien som ett alibi för en alltför okritisk framtidsskildring?

Det bestående intrycket är ändå mycket positivt och det är några poänger och tankefigurer som etsar sig fast. En är de återkommande hänvisningarna till misslyckanden och imperfektion. Det är genom studiet av det imperfekta, mutationer och mutanter – flugor, maskar eller människor som på ett eller annat sätt avviker från den genetiska normen – som ärftlighetsvetenskapen har vuxit fram. Och ännu mer grundläggande: inget liv hade varit möjligt utan mutationer. Vidare framstår det tydligt att det som uppfattas som negativt normavvikande och definieras som sjukdom i ett sammanhang, kan vara en styrka i ett annat.

Märkligt nog är även skönheten, det vackra och det fulländade, en återkommande figur i genetikens vetenskapshistoria. Som exempel kan nämnas de första fotografierna av DNA-kristallen som togs i maj 1952 av Rosalind Franklin (en av ytterst få kvinnliga forskare som figurerar i boken): kvadratiska foton av några suddiga fläckar, som beskrevs som ”de vackraste röntgenbilderna av ett ämne som någonsin tagits”. När James Watson och Francis Crick ett knappt år senare medelst modellbyggande hade prövat sig fram till en tredimensionell avbild av DNA – den berömda dubbelhelixen som de 1962 tilldelades Nobelpriset för – motiverade Watson dess korrekthet med att den var ”för vacker för att inte vara sann”.

Överallt framträder betydelsen av det visuella och det poetiska i en vetenskap som handlar om det osynliga. Med modeller och metaforer skapas och förmedlas kunskap om det som inte går att direkt observera. Genetikens metaforiska sida har uppmärksammats tidigare och behandlas i flera tidigare studier, till exempel Judith Roofs The Poetics of DNA (2007). Metaforerna knyter alltid an till samtiden: från meddelandet i början av 1900-talet, via koden på 1950-talet, till böcker, bibliotek och erövringsbara världsdelar i millennieskiftets jakt på att kartlägga det mänskliga genomet. I dag talas det med it-metaforer om avkodning, omkodning och strömbrytare.

Genetik är en vetenskap med stort genomslag på många fronter. Ett antal forskare har belönats med Nobelpris, andra har tagit patent som har renderat stora förmögenheter. En del, som Siddhartha Mukherjee, har blivit mediekändisar. Genetiken kan på det viset beskrivas som en kändisvetenskap. Här finns likheter med atomfysiken, som delade samma spektakulära ambition att söka efter odelbara materiella partiklar och universella lagar som skulle förändra framtiden, och som fick ett stort medialt genomslag. Det har tidigare gjorts studier av genetiken som kändisvetenskap och genen som populär ikon, till exempel i The DNA Mystique av Dorothy Nelkin och Susan Lindee (2004). Här bekräftas den bilden med olika exempel på genetikens symbios med populärmedier. Ett exempel är det stora genomslaget för romanen om Tarzan, en saftig, sedelärande saga om arvets seger över miljön, som på 1920-talet bidrog till en vetenskaplig legitimering av omfattande eugeniska projekt med tvångssteriliseringar i USA.

Anmärkningsvärt är att genetikens historia i Mukherjees tappning nästan uteslutande handlar om England och USA. Det kan förklaras av författarens egen historia (han är utbildad i England och verksam i USA), men är ändå värt att notera. Då och då glimtar han till med exempel från Asien, som får oss att inse att den anglofona genetiken inte är allt. I hans egen familjehistoria framkommer till exempel ordet abhed, den bengaliska termen för gen, som har delvis andra konnotationer än det engelska ordet. Och visst är det ett tänkvärt skräckexempel, att det hittills mest omfattande eugeniska folkmordet i världshistorien inte var det som utfördes av nazisterna på 1930-talet, utan de mord på nyfödda flickor och aborter av flickfoster som alltjämt utförs frivilligt av privatpersoner i Indien och Kina.

Är boken värd att läsa? Absolut! Genetiken är överallt i dag. Den har slagit igenom i de flesta av våra humanvetenskaper: historia, arkeologi, juridik och filosofi, för att nämna några. Inom medicinen används genetik i stort sett för allt: för allvarliga sjukdomar liksom en normal graviditet. Och för allmänheten finns den tillgänglig för egen konsumtion i form av släktforskning och allehanda självtester. Men går det verkligen att göra en fantombild av en misstänkt brottsling bara utifrån ett DNA-test? Kan man få reda på sin ”unika identitet” och var ens förfäder kom ifrån genom att spotta i ett provrör och betala 749 kronor? Boken ger kanske inga direkta svar. Men den lär oss att inget är enkelt när det kommer till genetik och att de mest lysande framtidsutsikter alltid följs av sin egen skugga. Jag avslutar med ett citat ur boken:

Generna kan inte säga oss hur vi bör kategorisera eller förstå mänsklig mångfald, men det kan kulturer, geografier, historier. Språket sviker när vi försöker få grepp om denna glidning […] Om vi kan dra någon lärdom av den medicinska genetikens historia är det att vara uppmärksamma på just sådana glidningar mellan biologi och kultur.