Gibbons ande svävar fortfarande över senantiken

De nya svenska böcker som finns att tillgå om senantiken är bemängda med faktafel och missar helt och hållet det fascinerande med perioden.

Helgedomen Serapeions ruiner i Alexandria. Foto eFesenko / Alamy Stock Photo
6 februari 2024
12 min
Recenserade böcker
Skymningens tidKristendomens förstörelse av den antika världen
Catherine Nixey
Översättning Linus Kollberg
Fri Tanke, 2023, 331 sidor
Romarrikets undergångPandemier, klimatkriser, folkvandringar
Dag Sebastian Ahlander
Historiska Media, 2022, 192 sidor

Senantiken är en stor och central del av den historiska period som vi känner som antiken. Traditionellt sett har denna senare del av antiken dock inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet. Man vill hellre tänka på Sokrates, Kleopatra och storslagna akvedukter.

Senantiken brukar anses ha tagit sin början på 200-talet e.Kr. Under detta sekel och den så kallade »krisen under tredje århundradet« prövades romarriket svårt, präglat som det var av ekonomisk nedgång, epidemier, svält, politisk instabilitet och inbördeskrig. Det hela slutade med att riket separerades i två delar. Historiker väljer att datera krisens början antingen till cirka 234 e.Kr. eller till Diocletianus införande av tetrarkin (det så kallade fyrkejsardömet) 294 e.Kr. Slutdatumet brukar sättas omkring 650 e.Kr. Vid den tidpunkten hade styrelseskicken, ekonomin och kulturen ändrats så pass mycket att man kan säga att medeltiden inträtt, vilket dock varierade geografiskt.

I väst förknippas senantiken med romarrikets undergång. Om och när det inträffade diskuteras inte i denna artikel. Synen på den senare delen av antiken har dock färgats av Edward Gibbons verk The History of the Decline and Fall of the Roman Empire (publicerad mellan 1776 and 1788). Den går inte att komma undan om man ska närma sig denna era. Gibbon betraktade medeltiden som ett mörker vilken inträdde efter den upplysta antiken. Som protestant såg han kyrkan, och då specifikt den katolska, som pådrivare av romarrikets fall. Företrädare som han var för den protestantiska upplysningen, vurmade han för romerska styrelseskick, romersk lagstiftning och infrastruktur, och försökte förklara hur den vackra antiken övergått i den mörka medeltiden. Som skäl anförde Gibbon bland annat »barbariska invasioner« i norr och öst, delningen av riket, den ineffektiva statsapparaten och den ekonomiska nedgången. Särskilt lyfte han dock fram övergången till kristendom som statsreligion, och det moraliska förfall som följde med denna förändring.

I mer än 200 år betraktades Gibbons ramverk för senantiken som det enda giltiga. En nydaning kom först med Peter Browns bok The World of Late Antiquity från 1971, i vilken senatiken identifierades som en distinkt epok.

Patristik, klassiska språk samt antikens kultur och samhällsliv, etablerades alltså tidigt som olika discipliner, och har fortsatt att vara det.

Senantiken lider inte bara av det sedvanligt begränsade källäget när det gäller skriftligt källmaterial, utan även av att studiet av perioden har delats upp i separata forskningsfält. De kristna texterna fick tidigt sitt eget ämne, så kallad patristik, och sorterades in i bibliotekens hyllor långt bort från samtida antika texter. En liknande uppdelning går att finna inom arkeologin, där klassisk och kristen arkeologi vid slutet av 1800-talet delades upp i separata discipliner med olika mål. Den tidigare hade syftet att söka ursprunget till civilisationen medan den senare ville lyfta fram kyrkans framväxt. Mellanlager som grävdes fram, såsom de senantika och medeltida, rensades bort för att urskilja den renaste och mest klassiska varianten av antiken. Det som sorterades bort är för evigt förlorat och det var heller ännu inte praxis att dokumentera de strata som grävdes bort, vilket försvårar datering av fynd. Det ska dock sägas att den kristna arkeologin tidigt dokumenterade forntida kyrkor och andra religiösa artefakter, som den klassiska arkeologin inte fäste något särskilt värde vid.

Patristik, klassiska språk samt antikens kultur och samhällsliv, etablerades alltså tidigt som olika discipliner, och har fortsatt att vara det. Ofta har de huserat på olika fakulteter och enhetliga sammanställningar som berättar om senantiken har saknats. Trots att en mer enhetlig syn har vuxit fram under de senaste 50 åren är forskningen tyvärr ännu påverkad av denna uppdelning. Detta är beklagligt med tanke på att senantiken är en nyckelperiod. Den omfattar inte bara en dominerande del av vad vi kallar antiken, utan även den tid när antiken definierades, i vilken man valde vad som skulle traderas.

Förutom Kyle Harpers Roms öde – Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång som publicerades för några år sedan (se Respons 3/2019) föreligger inte särskilt många böcker om senantiken på svenska. Därför är två relativt nyutkomna böcker om perioden välkomna.

Den ena, Skymningens tid – Kristendomens förstörelse av den antika världen av Catherine Nixey, avslöjar redan i titeln hur den ställer sig till kristendomens uppgång och den antika kulturens fall. Gibbons synsätt – att denna nya religion förstörde antikens skatter – genomsyrar framställningen. Nixey är en driven skribent med sinne för humor och slagfärdiga formuleringar, men tyvärr är boken extremt tendentiös och ytterligt fixerad i en tolkning anno 1770.

Catherine Nixey är antikvetare och journalist. Foto Mafalda Gomes

Till att börja med läser hon kyrkofäderna och historieskrivningen kring dem bokstavligt. Detta hade nog glatt dem, men deras hårda och våldsamma uttalanden om »hedningarna«, det vill säga de icke-kristna, är ofta ryckta ur sin kontext. Nixey citerar några av Augustinus giftiga drapor mot icke-kristna och anför dessa som bevis för hans hat mot antikens författare. Men hon missar samtidigt att berätta om hans passion för Vergilius, Apuleius och andra icke-kristna författare.

Påståenden hänger i luften utan hänvisningar, eller så hänvisas till riktigt obskyra texter som knappast kan belägga det som anförs, och som oftast verkar vara citerade ur sekundärtexter, emellanåt dessutom felaktigt. Århundranden blandas ihop utan åtskillnad (det är mycket stor skillnad på kristendomens status på 300-talet och 500-talet), likaså är geografi en icke-faktor i hennes framställning, exempelvis beaktar hon inte de stora skillnaderna mellan öst och väst, eller för den delen syd och nord, Afrika och Europa.

För att illustrera med några utvalda faktafel påstår Nixey till exempel att de kristna ville utplåna filosofin. Nixey skriver att »klostren börjar sudda ut Aristoteles, Cicero, Seneca och Arkimedes« och att de antika boksidorna skrapas och skrivs över med nya texter. Att Aristoteles skrevs över i den västra delen av romarriket beror dock på bristande kunskaper i grekiska, inte på något förakt för filosofin, och från den östra delen har över tusen antika manuskript med Aristoteles texter bevarats, vilket ingalunda tyder på ett utsuddande.

Som ytterligare exempel tar Nixey upp filosofen Porphyrios Mot de kristna, som omfattade femton böcker. Hon diskuterar hur detta verk, i vilket han särskilt skall ha bekämpat läran om Kristi gudom, bemöttes av de kristna. Böckerna, som bör ha tillkommit cirka 300 e.Kr., beskriver Nixey som ett omskakande frontalangrepp mot kristendomen, som då kände sig hotad. På ett ställe påstår hon att inte en enda av Porphyrios böcker »har överlevt in i våra dagar« − bildsatt med en medeltida teckning av Konstantin den store (272–337) som låter bränna böcker av kättaren Arius, företrädaren för den kristna inriktningen arianism som bland annat hävdade att Jesus inte var Gud, alltså ett förkastande av treenigheten. Här slirar Nixey betydligt och låter implicit Konstantin den stores edikt som befallde att Arius texter skulle brännas även omfatta icke-kristna texter, vilket är felaktigt. Den bysantinske kejsaren Theodosius II (401–450) befallde visserligen att Mot de kristna skulle brännas, men det var först på 400-talet, ett exempel på hur skilda århundranden klumpas ihop.

Detta leder oss till en annan omständighet som förbigås i Nixeys bok, nämligen att de kristna i högre grad for ut mot just kättare, det vill säga kristna som inte bekände sig till den sanna kristendomen, än mot dem som höll fast vid de gamla gudarna. Nixey resonemang kan tolkas som att utplånandet syftar på specifikt Porphyrios Mot de kristna, men i texten upprepas att inte en endaste av hans böcker överlevde. Det stämmer inte. Porphyrios författade bland annat Isagoge, en introduktion till Aristoteles logik som på 500-talet översattes till latin av den kristne Boethius, en översättning som länge användes som lärobok vid de medeltida universiteten. Likaså finns Porphyrios plädering för vegetarianism bevarad. Härmed får det väl anses bevisat att det under senantiken knappast fanns någon koncentrerad ansats att utplåna den antika filosofin och dess mest kända namn. Aristoteles översattes i bevarande syfte och det gäller alltså även ett i våra dagar mindre känt namn som Porphyrios. Till detta skall läggas att den antika skolgångsordningen, som fokuserade på läsning av antikens litterära mästerverk samt på filosofi och retorik, efterhand integrerades i den kristna kulturen.

Dessa tidiga kristna skribenter var fanatiker som ville sprida budskapet om kristendomens segertåg, och de dramatiserade gärna skeendet, och förstörelse av helgedomar och demonutdrivning var vanligt förekommande troper.

Nixey tycks se förstörelsen av antikens tempel och statyer som något utbrett. Rivning av helgedomar skedde utan tvivel, och hon framåller särskilt förstörelsen av helgedomen Serapeion i Alexandria år 391, som ursprungligen restes i den grekisk-egyptiska guden Serapis ära. Här måste man komma ihåg att de kristna källorna till denna händelse vill beskriva en storslagen seger medan de icke-kristna ville framhålla förödelsen. Även om ödeläggelsen säkerligen var omfattande och förödande, måste dessa beskrivningar ändå tas med en nypa salt. Det var en betydligt mer komplicerad situation än att kristna stod mot hedningar. Nixey hävdar vidare att det »senare uppfördes en kyrka […] på templets ruiner, som en sista förolämpning mot guden«. Arkeologiska utgrävningar visar dock att det med största sannolikhet inte byggdes någon kyrka i eller på ruinerna, och att den imponerande kolonnaden, som Nixey själv målande beskriver, i stort sett var intakt under tidig medeltid. Det är visserligen belagt att Serapeion vandaliserades och slutade fungera som helgedom, men som så ofta är fallet var sönderfallet en gradvis process. Precis som Gibbon gjorde på sin tid förlitar sig Nixey framför allt på skriftliga källor, och hon tar inte del av den arkeologiska forskningen.

För Nixey är Serapeions förstörelse även ett bevis för att de kristna systematiskt utplånade den antika litteraturen. Enligt vissa antika beskrivningar av Serapeion fanns där ett omfattande bibliotek, men inga källor som beskriver dess förstörelse nämner något om att templet skulle ha innehållit ett sådant. I den utsträckning som en boksamling omnämns görs detta i förflutet tempus, vilket tyder på att det förmodligen inte rymde någon skriftsamling vid tiden för dess förstörelse. Anklagelserna om att böckerna brändes (visserligen presenterat med ett litet »om«) framförs helt utan belägg. Ett intensivt detektivarbete har lett mig till att det eventuellt är ett stycke i den grekiske historikern Johannes Malalas bysantiska världskrönika från 500-talet som ligger till grund för denna lösryckta spekulation. Noterna i Nixeys bok är överlag röriga, och det är emellanåt mycket svårt att se på vilket sätt något är belagt. Till exempel hänvisas det till icke-existerande paragrafer i Codex Theodosianus.

För att sammanfatta är det mycket möjligt att böcker brändes under senantiken under kristendomens egid, men det finns mig veterligen inga belägg för att antikens litteratur systematiskt förstördes. I slutänden var det framför allt kätterska skrifter som var föremål för systematisk utplåning, inte antikens litteratur.

Ett annat återkommande exempel i Nixeys bok är de tidiga kyrkohistorikernas beskrivningar av hur de kristna förstörde tempel och avgudabilder. Enligt den arkeologiska evidensen var dock ödeläggelsen mindre omfattande än vad propagandisterna låter påskina. Tempel och helgedomar hade varit på stadig nedgång sedan 200-talet men främst på grund av en ekonomisk nedgång som flyttade dyrkan av gudarna till hemmet. Vissa tempel levde dessutom vidare i högönsklig välmåga in på 500-talet. Dessa tidiga kristna skribenter var fanatiker som ville sprida budskapet om kristendomens segertåg, och de dramatiserade gärna skeendet, och förstörelse av helgedomar och demonutdrivning var vanligt förekommande troper. Man får snarare imponeras av att deras propaganda varit så effektiv att Nixey över 1500 år senare svalt den med hull och hår.

De faktiska fall av destruktion i kristendomens namn som Nixey beskriver, exempelvis att man flyttade och återanvände statyer och fundament, var inte något nytt som de kristna kom på, utan en beprövad praxis under hela antiken. Man skulpterade om statyer så att de liknade en ny kejsare, man lade till en ny inskription på baksidan av sockeln. Att Athenastatyn flyttades från Akropolis till Konstantinopel får väl snarare ses som en hedersbetygelse. Under sin storhetstid flyttade romarna statyer från många grekiska helgedomar till Rom. Det finns dock absolut instanser där hedniskt material återanvänts på ett mer nedsättande vis, arkeologiskt belagda. Till exempel finns det kyrkogolv som består av sten med icke-kristna inskriptioner, vilket tyder på att de kan ha varit lagda i förnedrande syfte, vilket dock inte nämns av Nixey. Inte heller de skadade Partenonfriserna är något entydigt bevis för den kristna förstörelselustan. Visserligen finns evidens för att de utsatts för kristen skadegörelse, men det som verkligen förstörde de vackra friserna var att templet användes som krutförråd och exploderade år 1687 (det olycksaliga kanonskottet avfyrades för övrigt av trupper under ledning av den tidigare svenske fältmarskalken Otto Wilhelm von Königsmarck i venetianarnas tjänst), vilket Nixey glömmer att nämna.

Statyer må ha kristnats med kors som ristas in i pannan eller på andra kroppsdelar, men då förstörs de ju inte, utan kommer snarast till användning. Eventuella åskådare gavs möjlighet att ha ett slags dialog med statyn. Vandalism och förstörelse förekom absolut, men återigen inte i den omfattning som antyds. Det är också otroligt långsökt att utgå från att det är kristna som förstört statyer av vilka det endast kvarstår fragment. I princip alla statyer från antiken har hittats i spillror, ofta saknar de näsor och armar, något som Nixey försöker tillskriva medvetna religiösa illdåd. Det finns nog med brott att tillskriva den tidiga kristendomen, till exempel mordet på filosofen Hypatia, som Nixey levande porträtterar. Man måste inte på lösa boliner hitta på nya. Dessutom förbigår Nixey helt och hållet en av de mer intressanta invändningarna som man skulle kunna rikta mot kristendomen i samband med romarrikets nedgång och fall, nämligen att det är en självisk religion som är alltför inriktad på den egna frälsningen och ett liv efter detta för att inspirera till medborgaranda och dygd i statlig tjänst. Hon nämner inte heller hur kristendomen knappast var ensam om denna framväxande religiösa individualism – andra mysteriekulter lovade liknande saker – som förflyttade religion från en allmän, statsbyggande angelägenhet till en privat angelägenhet.

För den som inte tröttnat på desinformation om senantiken finns sedan en tid även författaren och diplomaten Dag Sebastian Ahlanders Romarrikets undergång att tillgå. Den bygger till stor del på en omstuvning och felläsning av Nixey, men också på ovan nämnde Harpers bok.

Ahlander skriver att de kristna »nitiskt ägnat sig åt att förinta« den antika litteraturen, och han antyder att detta är ett skäl till att knappt en procent av den har överlevt till våra dagar. Bedömningen grundar han sannolikt på att Nixey hävdar att endast en procent av den latinska litteraturen finns bevarad. Detta är inte bara fel, det är en hisnande utsaga. Siffrorna är omdiskuterade men den allmänna bedömningen tycks vara att åtminstone cirka 10 procent av den antika litteraturen lycktas nå vår tid. Generellt gäller att litteratur på grekiska, tack vare Bysans, har bättre överlevnadsprocent än den latinska. En viktig förklaring till detta bortfall, särskilt när det gäller det som skrevs på latin, är säkerligen den gradvist minskade traderingen av vissa icke-kristna texter till förmån för de kristna. I stort är det dock tidens tand som berövat oss antikens litteratur, inte en medveten kristen utrensning. Flera verk som vi vet överlevde in i medeltiden klarade sig inte till den moderna eran. 

Ahlander hävdar också att de kristna brände ner »det stora biblioteket« i Alexandria. Även detta är ett monumentalt fel. Biblioteket i Alexandria var visserligen vittfrejdat och omfattande, men dess undergång – eller återigen dess gradvisa förfall – inleddes långt tidigare. Enligt vissa källor brändes det redan av Julius Caesar (som jag vågar sticka ut hakan och påstå inte var kristen), alternativt i samband med senare icke-kristna romerska kejsares krigsföring. Jag misstänker att Ahlanders fel har sitt ursprung i att han missförstått Nixeys utläggning om Serapeion. Men oavsett är det onekligen pinsamt för Historiska Media att denna bok nått allmänheten. Faktafelen är för många för att jag ens skall försöka mig på en genomgång.

De böcker som just nu finns att läsa på svenska om senantiken är inte bara bemängda med smärtsamma faktafel, de missar helt och hållet det intressanta med denna period. Komplexiteten och växelverkan mellan olika religioner, regioner och regenter är långt mer fascinerande än det intryck man får genom att läsa Nixeys och Ahlanders böcker.

Vidare läsning

»Svenning missar forskningsbidraget«

Olle Svennings recension av »Sista striden det är« ger en vilseledande bild över innehållet. Det menar bokens författare Rikard Westerberg, som här bemöter påståendena. Svenning svarar direkt.