Håkan Boström svarar

Palme målar i sitt svar upp en halmgubbe. Jag har aldrig hävdat att regeringen direkt styr Delmis verksamhet. Däremot har jag påtalat problemen med att bedriva policynära forskning nära makten. Jag arbetate själv på SNS när institutet gav ut rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” 2011. Den modesta slutsatsen att det inte gick att påvisa positiva resultat av privata aktörer i offentlig sektor rev upp en storm utan dess like inom näringslivet. SNS vek sig delvis för påtryckningarna. Historien slutade med att forskningschefen Laura Hartmann sade upp sig i protest, åtföljd av professor Olof Petersson. SNS dåvarande VD fick ta ansvaret och avgå. 

SNS hade också formellt en konstruktion med dubbelt oberoende. Hartmann hade dock brutit mot de oskrivna reglerna. Delmi har visserligen regeringen som uppdragsgivare, medan SNS främst har näringslivet. Alla som har insyn i hur politik fungerar vet dock att denna maktsfär, liksom andra maktsfärer, inte är särskilt intresserad av obekväm kunskap. Mötet mellan kunskapsproduktion och makt tillhör mina forskningsintressen. Makt utövas i regel på mycket mer subtila sätt än de Palme tar upp. Det är till exempel ett grundantagande i vetenskapssociologin att närhet till makten, sociala strukturer, hierarkier, rådande hegemoni och klassbakgrund med tillhörande värderingar, påverkar forskningsresultat. I policynära samhällsvetenskap, i synnerhet i emotionellt laddade och politiskt känsliga frågor som migrationspolitiken, blir detta extra påtagligt. Har man en utpräglat positivistisk vetenskapssyn ligger det kanske nära till hands att avfärda sådana farhågor som ”oklart grundade”. 

Palme vill tona ned skillnaden mellan Delmi och universiteten och hänvisar till att Delmi tillämpar Peer Review. En av de forskare som Delmi anlitat för detta –professorn i internationell migration Per Lundborg – redogjorde nyligen i Ekonomisk Debatt för hur hans kommentarer ignorerats. Lundborg menar att rapporten i fråga inte är vetenskapligt förankrad. Rapporten tar inte hänsyn till skillnaden mellan arbetskrafts- och asylinvandring med tillhörande skillnader i sysselsättning och humankapital och feltolkar regressionsresultaten och studerar effekten på total BNP i stället för BNP per capita. Felen är på en så pass basal nivå att sådana missgrepp knappast skulle släppts fram vid ett universitet. Missgreppen råkar dock ge en väldigt positiv bild av den förda migrationspolitikens ekonomiska konsekvenser. 

Det finns fler exempel på undermåliga rapporter från Delmi och de har samma tendens. Vem som ges i uppdrag att skriva en rapport är inte ovidkommande för resultatet. Huruvida de tvivelaktiga rapporterna är representativa är underordnat när man verkar i en förtroendebransch. Det påverkar ofrånkomligen bilden av Delmi att släppa fram sådant.