Har krisvarningarna i sig blivit trygghetsskapande?

Den här texten handlar om dig, om något du både är och inte är: människa i antropocen. Kunskapen om den belägenheten finns, en hela tiden växande, alltmer vässad förståelse av hur vårt sätt att leva i grunden omdanar planeten. Mänskligheten är en geologisk kraft. Vi griper in jordsystemet, rubbar de livsuppehållande systemen, utrotar arter, förstör habitat och gör oräkneliga oåterkalleliga förändringar. 

Jag skulle kunna skriva om det nu, lista alla exempel och fylla på med siffror och detaljer, men vad vore egentligen vitsen med det? Är det något som jag blivit alltmer övertygad om är det att vi nu nått en punkt där det liksom blir lite fånigt att börja varje text om klimatkatastrofen med att belägga den. Det vore som att börja en recension med att förklara för dig vad en bok är, hur den är uppbyggd, hur man läser den. Det är ett onödigt spillande av tecken, för det vet du ju redan. Precis som du redan vet att det liv du just nu lever får förödande konsekvenser för livet på jorden, att det är så redan i dag, och att än mer är att vänta. Varför biter inte den kunskapen? Vad är det i oss som sätter stopp? 

Jag skriver hellre om det. Om dig och mig och vår kollektiva oförmåga att göra det vi vet är rätt. Det här är en essä om oss och antropocen, om vår epok och plats i tiden, om det vi vet och det vi gör och varför detta allt oftare leder oss åt vitt skilda håll. 

Människan tror bara på det hon kan se, och det gör oss märkligt passiva. Kanske är det där problemet börjar?

Det är som om vi förväntar oss att någon annan ska kliva in och sätta stopp. Klimatet självt kanske, eller universum, planeten eller någon fjärran, hittills osedd gudom. Kanske skulle det bli som i bröderna Strugatskijs science fiction-roman En miljard år före världens slut från 1976, aktuell i svensk nyöversättning. Vore det inte praktiskt om det blev för oss som för romanens forskare, som plötsligt finner sig hindrade i sitt arbete av en mystisk kraft, just som de står i begrepp att göra avgörande upptäckter? Den mutar först med berömmelse, fina priser och stora rikedomar, låter sedan en dunkande värmebölja lägga sig över Leningrad och börjar därefter hota med allt grövre hemskheter. Till sist tar den fysisk gestalt i form av en rödhårig, kortväxt man som dyker upp från ingenstans och försvinner i tomma intet. Budskapet är enkelt: sluta genast, för om en miljard år kommer era upptäckter att leda till världens undergång. 

Om vi kunde bli föremål för en sådan intervention skulle det befria oss från bördan att själva ta kontroll över situationen. Vi skulle slippa vända blicken inåt, vara fria från kravet att skärskåda vårt leverne och våra begär och underkasta oss begränsningar vi sedan länge vant oss av med. Som det är nu tyder nästan inget på att vi skulle vara beredda att göra något sådant. Som Mats O. Svensson formulerar det i sin bok om lyrik i antropocen, De som sjöng vid civilisationens slut (2021):

Vår relation till ekologin präglas av likgiltighet och ignorans. Klimatförändringarna rör inte mig. Mina flygresor över Europa, min dagliga köttbit, min ohämmade konsumtion är en sak; försurade hav, exploaterade habitat, smältande glaciärer är en annan.

Eller som klimatforskarna Johan Rockström och Owen Gaffney skriver i sin syntes över klimatforskningens slutsatser och framtidsalternativ, kort och gott kallad Jorden (2022): »Den enda rimliga slutsatsen är att vi måste gå framtiden mycket varsamt till mötes. Men i stället beter vi oss som en framrusande elefanthjord.«

Vi vet att vi inte kan fortsätta, att den exponentiella tillväxtens tid har ett slut. Men det syns sällan. Utgångspunkten i det klimatpolitiska ramverk som lovar noll nettoutsläpp av växthusgaser år 2045 eller i den förra regeringens utfästelse att Sverige ska bli ett fossilfritt välfärdsland tycks tvärtom vara att livet ska fortsätta precis som vi vant oss vid. I stället flyr vi allt oftare in i fantasin. För som kunskapssociologen Göran Sundqvist påpekar i boken Vem bryr sig?, om klimatforskningens brist på konkret samhällsrelevans och praktiskt genomslag, är det i första hand nya teknologiska landvinningar som föreställs vara det som ska klara oss ur den farofyllda situationen. Klimatfrågan avskiljs så från samhället, görs till en fråga som har med något utanför det att göra. Svenska politiker har aldrig, skriver Sundqvist, på allvar tagit sig an klimatfrågan som en fråga som kräver ett aktivt politiskt reformarbete: »ett arbete som handlar om att få en omställning på plats som leder till självklara handlingar«.

I dag är de flesta, från höger till vänster, den sortens famlande, fast trosvissa ekomodernister. Politikerna behandlar i allmänhet, med vissa undantag, klimatfrågan som ett särintresse, något att bolla mellan sig i debatterna och spinna på konstfärdiga sätt. Målet, tycks det, är att ge sken av att agera kraftfullt, samtidigt som man försäkrar att ingenting i samhället egentligen behöver förändras. Som klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari formulerade det stax efter sitt tillträde hösten 2022: »Vi kommer att arbeta jättehårt med att se vilka smååtgärder vi kan göra för att få både industrin och människor att ställa om i den takt vi vill.«

Det må vara begripligt ur ett partipolitiskt perspektiv – vem vill rösta på den som lovar sänkt levnadsstandard och begränsade valmöjligheter? Det går även att förstå ur ett mänskligt perspektiv – det är trots allt lättare att fortsätta hoppas än att sluta göra det. Men följden är ändå att omställningen blir kosmetika, ett slags pynt. Det som ofta kallas »vår tids ödesfråga« krymper ned till en pågående strukturomvandling och blir en fråga om att byta kraftkälla eller vänta in vetenskapen, snarare än att planera för en förändring på djupet vad gäller exempelvis levnadssätt och konsumtionsmönster. Bensinbilen kan bytas mot en elbil, vägtransporterna och flyget elektrifieras, tillverkningsindustrin bli fossilfri – och konsumtionen och produktionen ska därefter ticka på precis som vanligt. 

Humanekologen Alf Hornborg kallar detta tänkande för vad det är: en tro på magi. Idén att nya, gröna energislag ska kunna erbjuda en motståndslös övergång till ett fossilfritt samhälle är inget annat än maskinfetischism, skriver han i boken Kannibalernas maskerad (2021), och det döljer att det som gör solpaneler och elbilar möjliga är samma globala ojämlikhet som präglar hela vår konsumtionskultur. Det vill säga: vi som bor i den rika delen av världen kan dra fördel av ett överflöd av möjligheter och varor eftersom både människor och natur på andra platser betalar priset. Det fossilfria välfärdssamhällets tänkta nyckelkomponenter – elbilarnas litiumbatterier, solpanelernas och mobiltelefonernas sällsynta jordartsmetaller, uranet till kärnkraftverken, de väldiga, energislukande serverhallarna – är inga undantag. Det är en del av samma samhälleliga metabolism som andra varor, inte minst beroende av i grunden ojämlika globala flöden av varor och kapital.

Teknologin är kort sagt inte neutral, den är inte bara en fråga om att med ingenjörskunnande och uppfinningsrikedom tämja naturens krafter. Ändå är det så vi oftast tänker på den. Vi ser teknologi som uppenbarad natur, menar Hornborg, som är redo att sättas i bruk för våra syften tack vare briljanta vetenskapsmän och påhittiga entreprenörer. 

Det intressanta är att det tycks vara något närmast automatiskt med detta tänkesätt, som att vi vant oss så till den grad vid att leva ett liv där alla dessa möjligheter finns att de blivit helt och hållet naturliggjorda. Det är en selektiv blindhet, en oförmåga att se bortom det som ligger oss allra närmast. Och människan är ett ögondjur, som skogvaktaren Peter Wohlleben formulerar det i Trädens hemliga liv (2016), i sig en illustration av vad det blir möjligt att få syn på om man bara förmår vrida på perspektiven en smula (tänk dig träden som levande, kommunicerande, agerande, planerande väsen). Människan tror bara på det hon kan se, och det gör oss märkligt passiva. Kanske är det där problemet börjar? 

Det är ett egendomligt liv vi lever i det tjugoförsta århundradets andra årtionde. I våra fickor finns ett ständigt forsande flöde av text och bild och ljud. Det kommer överalltifrån och det slutar aldrig. Där finns, för att citera komikern Bo Burnhams låt »Welcome to the internet«: »a little bit of everything all of the time«, paketerat i praktiska portionsförpackningar á 15 sekunder eller 140 tecken eller 1080 x 1920 punkter. Allt kan vi se, varje vaken sekund av våra liv, ändå ser vi nästan ingenting. Detta är vår tids stora paradox. 

Expansionen av den synliga världen, problematiserad redan under det tidiga 1800-talets printmedierevolution och sedan dess ett ständigt återkommande problem i samhällsdebatten, har i vår tid nått en förtätning som aldrig tidigare varit möjlig, knappt ens att föreställa sig. Vi förfogar nu över medieteknologier och kommunikationssätt som inte längre bara är ett komplement, en gestaltning, en förmedling eller en spegling av verkligheten. De är verkligheten, platsen där livet pågår, och det som pågår där får allt större konsekvenser också utanför plattformarna. Det sker i politiken, i samhället, i våra privatlivs allra innersta, och handlar dels om teknologin i sig, hur algoritmen suger in oss med perfekt kurerade flöden och obegränsad tillgång till förströelse, dels om ett slags storskalig anpassning, ett samhälle där allt fler sektorer anpassar sig till de digitala mediernas primat. Texter får inte vara för långa, debatter måste vara snabba och tydliga. Ingen förväntas kunna fokusera längre än en tidsrymd mätt i sekunder. Finns det ingen app, frågar vi, och jo, se där, visst finns det en app. En app för att parkera, en för att beställa mat, en för att betala, andra för att samtala, minnas, träffa en partner, navigera, hålla koll på menscykeln, hämta post, gå på banken. 

Jag tror inte det är möjligt att överskatta betydelsen av den här förändringen, helt enkelt eftersom den skär så djupt. Den får inte bara politiska, sociala och kulturella konsekvenser, utan också neurologiska. Den sätter sig i hjärnan på oss och gör oss så vana vid dopaminpåslaget att vi får svårt att fästa uppmärksamheten vid det som saknar den sortens kickar. Vi förlorar förmågor vi tidigare haft: att försjunka i texter som bjuder motstånd, att uthärda stillhet, att hålla fokus i ett samtal, att ta in sammansatta problem och se frågor ur flera perspektiv samtidigt. Vi vänjer oss i stället vid att forslas framåt i ett flöde som låter oss stå vid sidan av och hela tiden ger oss nytt på nytt på nytt på nytt. 

Den tyske sociologen Harmut Rosa har menat att modernitetens historia är historien om ett hela tiden ökande livstempo. Social acceleration kallar han det, och menar med det helt enkelt upplevelsen av att leva i en tid då själva tidens hastighet tycks öka. Det hänger ihop med uppkomsten av nya teknologier och medier, vetenskapliga landvinningar och ny kunskap, industrialiseringens förändrade produktions- och konsumtionsmönster, med värderingsförändringar och ideologiska projekt som vill omforma och nydana samhället, men handlar förstås också om moden och begär och världsbilder. Sammantaget, menar Rosa, leder allt detta till att det som betraktas som givet och beständigt i samhället får en hela tiden högre omsättningshastighet. Erfarenheter som tidigare har varit riktningsgivande blir allt snabbare betraktade som passé, lite löjliga nästan. Nuet blir, kort sagt, fortare förflutet. 

Vi har med dessa teknologier konstruerat ett perfekt nu: avgränsat och inåtvänt, mycket snabbrörligt och samtidigt märkligt stillastående.

Det nya i vår tid skulle i så fall kunna vara att accelerationen förlorat sin poäng. Den tycks i alla fall inte längre ske i någon särskild riktning, har inget särskilt mål, ingen tydlig mening. Hastigheten bara ökar, för det är vad hastigheten gör, vad den ska göra. Det ska blinka och låta och lysa och skifta och hela tiden komma nytt. Vi har med dessa teknologier konstruerat ett perfekt nu: avgränsat och inåtvänt, mycket snabbrörligt och samtidigt märkligt stillastående. Det liknar en karusell som snurrar snabbt kring sin egen axel och gör allt utanför suddigt och svårt att få syn på. Det är som att alla tidigare varningar för synöverflöd och bristande uppmärksamhetsförmåga plötsligt besannats i jätteformat. 

Konsekvensen blir inte minst en form av slutenhet. Det är inte så att vi sitter där ensamma, det gör vi inte, vi är många och vi jublar och snackar och grälar och förälskar oss. Men det blir samtidigt allt svårare att få fatt på det som finns därutanför, det som inte går att sammanfatta på 15 sekunder eller 140 tecken. Hastighet blir något annat än ett tidsbegrepp som beskriver förändring – det blir ett tillstånd. Går det för långsamt tappar vi intresset. Och vad värre är: vi vänjer oss vid att världen ska vara för oss, att allt i tillvaron kan ordnas på våra premisser och komma till oss i en form som passar oss, när det passar oss. Antropocen är människans epok, och de digitala medieteknologierna speglar det, ger oss världen vid våra fingertoppar. Hämtmat levereras till dörren med ett par knapptryck, ett läkarbesök klaras snabbt av i telefonen, veckohandlingen körs hem åt oss, varor dyker upp dagen efter vi beställt dem – allt drivet av samma slags osynliga metabolism som den Hornborg diskuterar. Det finns fortfarande ett pris, men det är alltid någon annan som betalar. Ibland sker det nu, ibland skjuter vi notan på framtiden. Att allt vi konsumerar är beroende av fossila bränslen glömmer vi. Från tingen och tygen till maten och datan i våra surfpotter. 

Avskiljandet av människan från naturen är en av modernitetens grundpelare, men jag undrar om vi i antropocen inte också måste tala om separationen av människan från verkligheten. Vi forslas genom tiden, får allt vi pekar på, är alltid varma och trygga och mätta och lata. Vi fastnar allt oftare i vårt artificiella, algoritmiska nu och skakas i grunden när verkligheten undantagsvis letar sig in. Fast det gör den kanske alltmer sällan? Hur ska man annars förklara den kognitiva dissonans det innebär att flyga på charter till platser som bokstavligt talat brinner till följd av den konsumtions-, tillväxts- och utsläppskultur sådana resor är en produkt av?

Kanske har vi helt enkelt förlorat förmågan att föreställa oss något annat mått på vad ett gott liv innebär. Det är en berusning, en dröm, och vi klamrar oss fast vid den, låter den fylla utrymmena inuti där andra insikter, andra drömmar skulle kunna få fäste om vi bara lät dem. I stället har vi valt denna allt annat utsläckande bindning av konsumtion och trygghet, bekvämlighet och lycka. Men så är det kanske alltid med civilisationer, de är maskiner som bygger världen, ger den form och språk och riktning, och de dunkar och slamrar så länge de har bränsle och råmaterial, så länge kraften inifrån bär. Så en dag börjar motorn hacka och sedan skär den. Kvar blir metallskrot i utkylda verkstadshallar, kolonner i öknen. Något för eftervärlden att förundras över – hur kunde de väldiga hjulen gå, varifrån kom kraften, hur stod man ut med dånet?

Bilden är väl inte perfekt precis, men res till Rom eller till Indusflodens dalgångar, till Mykene eller de fyndplatser som ännu bär spår av det forntida Mesopotamien och den länge bortglömda centraleuropeiska Úněticekulturen. Se där hur inget varar för evigt. Inuti högkulturerna fanns ting som i tysthet förberedde deras undergång. För oss i moderniteten är det vårt beroende av fossila bränslen och vår omättliga hunger efter mer än det som är. Vår kultur är en faustisk kultur, skriver Mats O. Svensson träffande. Den bygger på ett mefistofeliskt kontrakt som lovar evig fossildriven tillväxt i utbyte mot planeten, dess ekosystem, själva livet. Pakten slöts långt innan vår tid, men, skriver Svensson: »det är vi som gång på gång fortsätter att förnya den«. Världen må vara på väg åt helvete, tänker vi, det går inte längre att förneka det, men om allt nu ändå ska ta slut, kan vi då inte bara få ha det lite trevligt på vägen ned? Är det så fel att ta chansen så länge den finns, att flyga medan det fortfarande går och öppna konsumtionskranarna ännu ett par varv? Politiken måste hursomhelst gå före! 

Vi har, kort sagt, hamnat här av en anledning. Vi har valt det och fortsätter att välja det, vill inget annat. Åtminstone inte just nu. Trots att vi vet att den där ekvationen inte går ihop och att obegränsad tillväxt på en begränsad planet inte är möjligt. Visst, allt i dag görs mer effektivt än tidigare. Vi får mer för resurserna vi nyttjar och utsläppen minskar därför relativt sett, eller blir i alla fall mer kostnadseffektiva. Problemet är bara att det inte hjälper eftersom vi fortsätter expandera. Vi flyger mer, äter mer kött, kör mer bil, konsumerar mer. Vi lever helt enkelt liv som kräver mer energi än någonsin förr. Effektiviseringsvinsterna äts därför upp av att själva omfattningen ökat. Earth overshoot day, dagen då vi förbrukat årets ranson av jordens resurser om vi ska leva inom planetens gränser, infaller tidigare varje år. Om alla skulle leva som svenskar tar årsransonen slut redan i april. Det är kort sagt som att ingen kunskap fanns, trots att vi i själva verket drunknar i den, som att vi inte ser något, trots att seendets förutsättningar aldrig varit lika gynnsamma. Vilken nytta har vi av mer kunskap och fler belägg, när vi ändå alltid i sista hand väljer okunskap och blindhet i form av fria fantasier om att teknologins gudsmaskiner ska rädda oss?

Det vi trott om historien i det moderna – att den är linjär, öppen och centrerad kring människan – blir allt svårare att fortsätta tro och kräver allt större tankemässiga krumbukter och selektiv blindhet för att underblåsa.

Problemet är alltså att vi å ena sidan står inför den största utmaningen i mänsklighetens historia, å andra sidan att vi lever i en tid vars dominerande kultur gör oss unikt illa skickade att axla den bördan. Antropocen är en epok som ställer krav, präglad av i första hand av två ting: komplexitet och konsekvenser. Vi måste förstå det förstnämnda för att kunna undvika, parera eller anpassa oss till det sistnämnda. Vi måste inte bara inse att något i grunden har förändrats, utan också reda ut hur vi ska hantera förändringen och lära oss föreställa oss den och se den även när den inte syns. Vi måste koppla att det är den nya epoken vi ser, även i väderfenomen vi sedan länge vant oss att älska eller i helt vanliga ting som mobiltelefoner, falukorvar och flygbiljetter. Inte minst måste vi ta ansvar och lära oss ett helt nytt sätt att existera i tiden. Det är förstås en svindlande svår uppgift för en kultur vars bestående kännemärke varit ett konsekvent prioriterande av nuet på både framtidens och det förflutnas bekostnad. 

Den moderna tiden är linjär och enkel: framsteg längs en linje i en förutsägbar riktning med förväntad tillväxtökning. Om något bakslag sker – en finanskris, något miljöproblem eller ett krig – tänker vi på det som ett hack i utvecklingskurvan. Eller som en kris, ett tillfälligt brott mot en normalitet som snart kommer att återställas. Det är holocenperiodens stabilitet som gjort den tidsförståelsen möjlig. Vi har kunnat vila i förenklingarna och fantasierna, just för att jorden inte gjort så särskilt mycket väsen av sig, den har bara betett sig som en lugn och förutsägbar spelplats för det mänskliga dramat.

Antropocen är en epok av ett helt annat slag, en epok av våld, skulle man kunna säga om man var lagd åt formuleringar med tryck i. Om man vill ta det lite varligare och inte riskera att bli sorterad som undergångsprofet kan man i stället uttrycka det som att vi lever i en tid av växande problem och paradoxer. Det vi trott om historien i det moderna – att den är linjär, öppen och centrerad kring människan – blir allt svårare att fortsätta tro och kräver allt större tankemässiga krumbukter och selektiv blindhet för att underblåsa. Vad som faller är fiktionen att tiden är ett ting i singular. Vad som visar sig är det som förstås gällt hela tiden: att världen är full av olika tidsliga processer och flöden, som skär olika, rör sig åt olika håll, har olika ursprung och olika tempon. Det är vad som syns i diagrammen över den stora accelerationen, men också i klimatforskarnas utmejslande av nio tröskelpunkter vars överskridande leder till oåterkalleliga förändringar av klimatet på jorden och människans framtidsmöjligheter. Den stora synkroniseringen faller sönder i sina beståndsdelar. 

Om den moderna människan kunnat vänja sig vid att blicka fram mot en öppen, obegränsad framtid är situationen nu den omvända. Framtiden krymper och går knappt ens att tänka på längre, åtminstone inte som förr, i alla fall inte utan en växande kognitiv dissonans. Filosofen Clive Hamilton menar att lösningen på det här problemet är ett förnyat, omstartat framtidstänkande. Han föreställer sig det som ett sökande, en vindlande jakt på det han kallar det bortommoderna, som utgår från jordsystemvetenskapernas kunskaper och som tar antropocen på allvar som historisk epok. 

Det är människans epok, men vi lever i den som om vi vore en fjättrad superagent, menar Hamilton. En geologisk kraft, men samtidigt ett djur som är ohjälpligt beroende av den alltmer instabila planet vars öde vi har i våra händer. Vi kan inte backa från den positionen, skriver han i boken Den trotsiga jorden (2018). Vi kan inte heller passivt vänta på att mer kunskap ska komma och förändra allt eller på att teknologiska lösningar som vi i dag bara kan drömma om ska uppenbara sig. Vi måste i stället, menar Hamilton, lista ut vad i den moderna civilisationen som fortfarande har framtiden för sig och vad i den som måste kasseras, omformas och startas om. Det är ju till exempel den moderna vetenskapen, i jordsystemvetenskapernas tappning, som ger oss den kunskap vi behöver för att förstå antropocen och vår nya roll som fjättrad förvaltare av en planet vi förändrat i grunden.

Det är en sympatisk tanke, präglad av en lågmäld men stark tilltro till människans förmåga att förstå och göra bättre. Något liknande finns i Johan Rockströms och Owen Gaffneys idé om ett planetärt förvaltarskap där klimatforskningens insikter omsätts i en omställning till en rättvis och hållbar värld inom planetens gränser. Deras ovan nämnda bok är en portaltext till den antropocena världen, som tecknar dess historia och skissar de möjliga framtider som väntar. Alla borde läsa denna mänskliga bok om omänskliga ting, som inte bara sammanställer den bästa kunskapen vi har på området utan också gör något med den. Den är uppenbart skriven för att de samband och kopplingar som presenteras ska ta skruv i den som läser. Utlysandet av ett planetärt nödläge och formandet av en global mänsklig handlings- och ödesgemenskap framstår under läsningen för ett ögonblick som möjligt, fast jag undrar om det är det. Om vi, de små ögondjuren, verkligen har den förmågan? Vi som bara tror på det vi ser och så lätt förleds att glömma allt vi inte har för ögonen.

Kanske är alla tankar på ett storskaligt, planetärt ansvarstagande alltför präglad av den moderna kultur de är produkter av. Det är drömmen om människan som ett rationellt, kunskapssökande och handlingskraftigt subjekt. Hon som styr historien och formar världen till sin avbild. Hon som stiger ur tiden för att ställa diagnos och förklara den. Drömmen är kanske en nödvändig produkt av skräcken inför en gudlös tid som rusar utan tyglar, men också ett utslag av hybris, på samma gång en maktlös vanmakt och ändlös maktfullkomlighet, både skräck och skaparglädje. 

Det ligger i alla fall i den moderna krisdiagnosens natur att spela på den här dubbelheten, att skjuta in en förlösande bisats: jo, undergången hotar, men vi kan förhindra den. Hybris, visst, men också en realitet. Vi vet saker, förstår saker och kan uträtta saker som hade framstått som fullständigt vettlösa fantasier för bara 50 eller 100 eller 200 år sedan. Är det då så konstigt att själva kunskapen om kriser och globala hot, det faktum att vi med precision vet så mycket om exempelvis jordsystemet, kan leda till ett märkligt slags tillförsikt? Det där går säkert bra, kan vi tänka, forskarna kan ju så mycket, de har redan uträttat massor. Och hittills har ju allt gått bra, trots att frågan om den globala, hotade miljön och överflödssamhället som katastrofgenerator har varit med oss i mer än ett halvsekel nu. 

Kanske är det så att upprepningen gjort att krisvarningarna blivit trygghetsskapande, och snarare fungerar som en försäkran om att vi faktiskt vet vad vi gör och att allt trots allt är under kontroll. Det blir lite som med »The Blue Marble«, det där klassiska fotografiet på jorden från rymden, taget från Apollo 17 år 1972 under den sista bemannade månfärden, som ofta förknippas med det oerhörda genomslag som globala miljöfrågor hade i det tidiga 1970-talets offentlighet. Det är en bild av en sårbar mänsklighet, helt utlämnad till sitt klot och dess livsuppehållande system, men det är också en bild av samma mänsklighets förmåga att spränga alla gränser och göra det omöjliga – bokstavligen en produkt av människan som stigit från jorden till himlen för att blicka ned på sitt klot och förklara det. På så vis är fotografiet en bild av den måttlösa människan, en nästintill övertydlig gestaltning av hur hon i moderniteten separerats från naturen och med vetenskapens hjälp förvandlat sig till något mer än ett djur dömt att leva och dö under planetens materiella begränsningar. 

En liknade spänning finns i de bilder som mer än andra låter oss få syn på inträdet i antropocen. Jag syftar på de där hockeyklubbsliknande graferna som i diagram efter diagram, på område efter område redogör för det som kallas den stora accelerationen – mänsklighetens växande avtryck på planeten efter 1950. Det är förstås oroande illustrationer, men inte bara. De visar oss att mängden växthusgaser i atmosfären ökat, att den globala medeltemperaturen stiger, att vi utrotar arter, förbrukar resurser och förorenar i en omfattning som mänskligheten aldrig tidigare varit i närheten av. Men de visar oss också ett svindlande framstegsgalleri. Hur levnadsstandarden stigit, fattigdomen minskat, flygresorna blivit fler, hur den globala turismen expanderat, välfärden ökat, hungern minskat och jordbruksproduktionen exploderat. 

Poängen med att sammanföra dessa trender är förstås att visa betraktaren att de ohjälpligen hör ihop, att det ena sker på det andras bekostnad. Frågan är bara hur vi egentligen ska navigera i den vetskapen? Vi får syn på oss själv som det som Clive Hamilton kallar en fjättrad superagent. Men vad ser vi av vår fångenskap, vår jordbundenhet? I första hand blir det ju, rent konkret, en bild av människans förmåga och kapacitet. Vi kan inte bara göra allt detta på gott och på ont, vi kan dessutom mäta det, inte bara land för land, utan för jorden som helhet. På ett sätt är det samma slags svindel i en sådan bild som i »The Blue Marble«. Människan är ett djur, men ändå inte. Vi har rest oss och tagit ett väldigt språng, och vi svävar nu, bildligt och bokstavligt, ovanför den planet vi dömts att leva på.

Klimatet kräver vår handlingskraft sägs det, men jag undrar om det inte är precis tvärtom.

Klimatet kräver vår handlingskraft sägs det, men jag undrar om det inte är precis tvärtom. Antropocen kräver vår förmåga att inte handla, att välja bort, avbryta, träda tillbaka. Klimatfrågans brist på genomslag är inte längre ett kunskapsproblem, utan i stället ett som har med inlevelse att göra. Vi behöver hitta ett annat sätt att vara människa på, vara nedsänkt, inte ovanför, en del av, inte fritt svävande. Men hur gör man egentligen det? Jag tror inte att jag är den ende som liksom stannar upp inför den frågan. Vi saknar både ord för det och det kulturella ramverket som gör sådana tankar möjliga att tänka, som får dem att framstå som mer än fantasier, utopism eller drömmar. Vår kultur är en växandets, förfogbarhetens och tillgodoseendets kultur, en begärets och konsumtionens civilisation. Moderniteten kräver disciplinering, men den handlar också om att bejaka, om att få mer än det man tidigare haft. På 1950-talet rörde det sig om kylskåp, bilar och tv-apparater, i dag vill man kanske snarare se god avkastning på Avanzakontot, ta sig några pinnhål upp på bostadsstegen, få matkassen körd till dörren, elprisbidrag och en flygsemester ostörd av skuldbeläggande tal om koldioxidhalter. Det är så mycket som drar i oss, som ligger framför och skymmer sikten. Människan är ett ögondjur, vi tror på det vi ser, och ja, då blir det kanske så här?