Essä

Hårda tvister om Josef Stalin i dagens Ryssland

| Respons 5/2013 | 21 min läsning

I Väst uppfattar man det ofta som att Josef Stalin har rehabiliterats i dagens Ryssland, men i själva verket är ingen annan personlighet i den ryska historien föremål för hårdare tvister. En viktig grupp i denna polariserade debatt är de ryska historikerna och historielärarna. Forskarna har sedan arkiven blev tillgängliga förbättrat insikten i förloppen och gett ut omfattande dokumentsamlingar. Den ryska lärarkåren har också förvandlats och läromedlen förmedlar både framstegen och umbärandena under kommunisttiden. Den andra polen i debatten är centrerad kring det ryska kommunistiska partiet och extremvänstern, som envist försvarar Stalin och som understöds av en grupp populärhistoriker, som accepterar Stalins egna argument.

Den som går in i en bokhandel i en större stad i Ryssland slås av att avdelningen Historia rymmer tjogtals volymer om Stalin och den period i Rysslands historia som bär hans namn. Opinionsundersökningar tyder på att Stalin som historisk personlighet vunnit i popularitet, inte bara bland förment nostalgiska pensionärer, utan också i bredare grupper. Den liberala pressen i Ryssland och tongivande massmedier i USA och Europa rapporterar oftast om de sensationella inslagen i den ryska historiekulturen, till exempel förslag om att sätta upp Stalinstatyer, att låta Stalindekaler pryda bussar eller skylta med Stalinaffischer i affärer. Lösryckta uttalanden om Stalinepoken av ledande statsmän tycks alltid ha nyhetsvärde.

Inslag som dessa i Rysslands politiska liv tolkas som att Stalin skulle ha rehabiliterats. Vid en granskning av vad som forskats, skrivits och debatterats om Stalin av ryska historiker och publicister de senaste tjugo åren, framträder en mer komplex bild. För att få en god helhetsbild måste man främst beakta hur yrkeshistoriker, arkivarier och andra forskare har tolkat den period i landets långa historia som inleddes med ryska revolutionen 1917. Frågorna är legio om Stalins roll i den säregna kombinationen av långsiktigt, strategiskt tänkande i militär-ekonomiska frågor och kortsynt, despotiskt tyranni som kännetecknade hans ledarskap. Ytterst gäller det om man kan skilja sovjetsamhället från den stalinistiska regimen och därmed undgå att sätta likhetstecken mellan de terroristiska metoder som kännetecknade Stalins agerande och de utopiska ideal eller realistiska framtidsföreställningar som besjälade de enskilda sovjetmedborgarna.

Stalin är mer än någon annan personlighet i Rysslands historia föremål för hårda tvister och arvet efter hans tyranniska regim har polariserat debatterna i skilda strömfåror. Under Chrusjtjovs ”tövädersperiod” i början av 1960-talet tillät kommunistpartiet att detaljer om terrorn och massrepressalierna på 1930-talet beskrevs, men under Brezjnev följde drygt tjugo år då allt som rörde stalinismen var tabubelagt. Detta medförde ett uppdämt intresse efter Sovjets fall att utforska vad som egentligen utspelat sig under den långa tid som Stalin dikterat landets utveckling. En första våg av uppenbarelser för de ryska läsarna var utgivningen av den storslagna tegelstensvolymen Let History Judge av Roy Medvedev, vars egen far Aleksandr, officer i Röda armén, hade avrättats 1938. På 1970-talet kunde verket endast ges ut på ryska och engelska i USA. Under Gorbatjovs sista år vid makten publicerades Alexander Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen samt en översättning av klassikern The Great Terror av den brittiske historikern Robert Conquest.

På initiativ av bland andra perestrojkans chefsideolog Aleksandr Jakovlev startades en utgivning av källvolymer med tidigare oåtkomliga dokument om de mest dramatiska händelserna under sovjetepoken: Kronstadt-upproret 1921, Gulags lägersystem och byggarbetsplatser, landsförvisningarna 1922 av misshagliga intellektuella, de första skådeprocesserna på 1930-talet och den stora terrorn 1937–1938. Med tanke på hur ofta Sovjets kommunistparti hade ändrat berättelserna om landets moderna historia, fanns även bland yrkeshistoriker en skepsis mot narrativ historieskrivning. I stället satsade man på att bygga upp ett nytt historiskt medvetande genom att låta så mycket som möjligt av originaldokument ur arkiven publiceras i tidskrifter eller samlingsvolymer, detta i förvissning eller förhoppning om att den bildade allmänheten skulle kunna bilda sin egen uppfattning lika väl som att ta till sig monografiska framställningar av yrkeshistoriker.

I takt med att alltmer dokumentation blivit tillgänglig om 1930-talets kollektivisering av landsbygden, massavrättningarna av olika befolkningsgrupper under den stora terrorn 1937-1938 och fördrivningarna av hela folk i andra världskrigets slutfas, kom tv-debatter, dokumentärfilmer och internetfora att bli mer sofistikerade i början av 2000-talet.

Utanför kretsen av specialister har intresset varit klent för hur Rysslands lärarkår har omvandlats de senaste två decennierna och vilka läromedel som används i undervisningen om landets och omvärldens moderna historia.

Den ena polen i Stalindebatterna utgörs av Rysslands yrkesverksamma nutidshistoriker och historielärare. Utanför kretsen av specialister har intresset varit klent för hur Rysslands lärarkår har omvandlats de senaste två decennierna och vilka läromedel som används i undervisningen om landets och omvärldens moderna historia. Dessa läromedel är liksom i andra länder underkastade en granskning i förhållande till läroplanen och innehåller när det gäller Sovjets historia från 1920- till 1980-tal det mesta som kan fordras för motsvarande grundskole- och gymnasienivå om de obestridliga landvinningarna på moderniseringens område, den snabba tillväxten inom främst den tunga industrin och utbyggnaden av ett modernt undervisningssystem, men berättar också om de lika oemotsägliga umbäranden som hundratusentals, i slutändan miljoner medborgare fick betala för det sätt som industrialisering och kollektivisering genomdrevs på.

Bland pionjärerna om Stalinterrorn finns historikerna Arsenij Roginskij och Nikita Petrov i medborgarrättsrörelsen Memorial som redan i början av 1990-talet arbetat upp ett gediget förtroende i arkivvärlden genom att så noggrant som möjligt kartlägga repressionens karaktär ned på individnivå. Tack vare Memorials grundforskning i FSB:s arkiv kom historikerna snart underfund med att den tidigare bilden av Stalins stora terror som främst riktad mot hans forna motståndare – Trotskij- och Bucharin-anhängare samt andra avvikare från ”partiets generallinje” – varit en chimär. I själva verket var terrorn mer inriktad på hundratusentals sovjetmedborgare som enkom var misstänkta på grund av tidigare samhällsställning (storbönder, präster, aristokrater), etnicitet eller kontakter med utlandet. Memorial har inte bara åstadkommit en omfattande utgivning av böcker och tidskrifter utan också byggt upp en databas över flera miljoner avrättade sovjetmedborgare, samtidigt som man ordnat konferenser och pedagogiska evenemang för tiotusentals gymnasieungdomar runtom i Ryssland.

Nikita Petrov har även forskat om säkerhetstjänsterna OGPU-NKVD-MGB och skrivit den mest ingående biografin över den stora terrorns exekutor Nikolaj Jezjov. Genom Petrovs och andras kartläggningar av de högsta officerarna i säkerhetstjänsten har forskarna i dag en betydligt mer detaljerad bild av hur KGB:s föregångare fick sin utbildning, vilka karriärvägar de följde och de mönster som finns i de olika vågorna av terror och repression från 1920- till 1950-talet.

En viktig grupp historiker som efter 1991 drivit forskningen om Stalinepoken framåt var de så kallade ”sextiotalisterna”, de som under ”tövädret” i början av 1960-talet anförtrotts att skriva en mer sannfärdig historik om kollektiviseringen på 1930-talet. Professorerna Nikolaj Ivnitskij och Viktor Danilov hörde till dem som var betrodda att skriva om tvångskollektiviseringen av jordbruket, som man bedömde som fatalt misslyckad. Projektdeltagarna fick tillgång till arkiv och hade 1964 färdigställt manuskript till en omfattande monografi. Efter Chrusjtjovs fall stoppades projektet och andra, konservativa tolkningar i ”partimässig anda”, dominerade bokutgivningen fram till glasnost. Ivnitskij skrev på 1990-talet tre monografier som sammanfattar hans undertryckta forskning om den ryska landsbygdens dramatiska omvandling på 1930-talet.

Danilov, som likaledes utsatts för mild repression under Brezjnev, tog initiativet till ett tiotal betydande forskningsprojekt med det primära syftet att lyfta fram ny dokumentation om bonderevolterna under inbördeskriget, om kollektiviseringen av jordbruket och om terrorn mot bönderna på 1930-talet. Dessa projekt genomfördes som brett upplagda, internationella satsningar och har i sin tur genererat en rad nya monografier av ryska, franska och amerikanska historiker. För ”sextiotalisterna”, som en gång sett arkivens portar slås igen, var det viktigt att skapa en spärr mot återfall i censur och se till att mesta möjliga dokumentation kom in i forskarsamhällets informationssfär, oavsett vad makthavarna skulle ha för inställning framdeles i historiska frågor.

Rysslands kanske främste expert på stalinismen är Oleg Chlevnjuk (född 1959), som koncentrerat sin forskning kring hur Stalin som partiledare och i praktiken regeringschef från slutet av 1920-talet tillgrep olika metoder för att genomdriva sina målsättningar. Chlevnjuk understryker repressionens ytterst centraliserade karaktär. Under Stalinepoken utgick dekret från Moskva till de lokala makthavarna och säkerhetspoliserna och dessa följdes upp av lägesrapporter från periferin. Praktiskt taget alla massrepressalier kontrollerades från centrum med detaljerade instruktioner om hur många personer och ur vilka kategorier som skulle arresteras, dömas till lägerstraff eller avrättas.

I sina böcker om Stalin, politbyrån, hemliga polisen NKVD och sovjetsamhället har Chlevnjuk inte bara lyft fram en mängd kunskap ur dåtida dokument. Han har berört missuppfattningar som tidigare funnits bland sovjetexperter i Väst. Han har polemiserat mot teser som drivits av så skilda sovjetforskare som Robert Conquest och Arch Getty. Han delar inte Conquests uppfattning att mordet på Leningrads partichef Kirov den 1 december 1934 var beställt av Stalin och det första steget i en lång serie, systematiska utrensningar som denne planlagt mot sina verkliga eller förmenta fiender. Upptäckten av arkivens dokumentation om de så kallade massoperationerna 1937-38 med endera politisk-sociala eller etnisk-nationella motiveringar och avgränsningar, som ledde till att omkring sjuhundratusen avrättades och ungefär lika många personer dömdes till Gulag, visar däremot tvärtemot vad Getty hävdat i sina verk entydigt att det var Stalin och hans närmaste som initierade och behöll kontrollen över Stora Terrorn. Chlevnjuk har vidare utrett frågan om Gulags roll i ekonomin från 1930-talets mitt fram till början av 1950-talet, och och kommit fram till att Gulaglägren visserligen svarade för upp till cirka fem procent av produktionsvärdena (utanför jordbruket), i vissa sektorer betydligt mer, men bara undantagsvis var så rationellt drivna som tidigare hävdats. Redan flera år före Stalins död insåg ledarna att Gulag ekonomiskt sett var i kris, vilket också förklarar varför lägren avvecklades så snabbt efter 1953.

En av Rysslands främsta historiografer är Gennadij Bordjugov (född 1954), som redan under glasnost började intressera sig för hur historikerna ändrade sina tolkningar av 1900-talets dramatiska historia. Tidigt på nittiotalet grundade Bordjugov den fristående Associationen för studiet av det ryska samhället i 20:e seklet (förkortad AIRO-XX och på 2000-talet AIRO-XXI) för forskning och förlagsverksamhet. AIRO etablerade kontakter med historiker i USA, Japan och Västeuropa. Man har arrangerat konferenser och internetbaserade workshops. Genom förlaget har framstående västhistoriker som Stephen Cohen, Andrea Graziosi och Marc Junge lanserats i den ryska debatten. Bland de forskningsfält som AIRO tagit upp kan nämnas hur den sovjetiska ockupationsmakten efter 1944 undertryckte motståndet i det ockuperade Polen. Tillsammans med Marc Junge och Rudolf Binner gjorde Bordjugov den hittills mest detaljerade analysen av en av de blodigaste kampanjerna med massavrättningar under den stora terrorn 1937–38. AIRO:s internationella satsningar återspeglas i publikationer om hur historieskrivningen om Ryssland och särskilt om Sovjetepoken har skiftat i Frankrike, Tyskland och Japan de senaste årtiondena.

Vladimir Chaustov som är professor och chef för avdelningen Säkerhetstjänsternas historia vid FSB:s Akademi i Moskva har på 2000-talet redigerat en serie källvolymer som för första gången åskådliggör Stalins närmast totala kontroll över säkerhetstjänsterna GPU-NKVD-MGB från 1920-talets slut och framåt. Dessa källvolymer återger in extenso de föreskrifter som Stalin och politbyrån gav till hemliga polisen liksom alla de kommentarer till rapporter från lokala säkerhetspoliser som Stalin för hand skrev i marginalen. På detta sätt har forskningen undanröjt den myt som funnits om att den högsta partiledningen vid olika tillfällen skulle ha tappat greppet över terrorapparaten och att repressalierna skulle ha skett bakom ryggen på Stalin och de andra högsta partiledarna. Baserat på denna omfattande dokumentation ur olika arkiv skrev sedan Chaustov tillsammans med undertecknad en monografi om samspelet mellan Stalin och säkerhetstjänsterna och om hur Stalin bedömde, trodde på eller misstrodde allsköns rapporter om påstått sabotage och kontrarevolutionära stämplingar som strömmade in till centrum.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas med ryska historiker som behandlat landets ekonomiska, militära och sociala historia under sovjetepoken i allmänhet och stalinismen i synnerhet. Tillsammans har de skapat en mångfacetterad bild av olika samhällsfenomen, industriella förhållanden och militära satsningar. Landets militärhistoriker har tagit fram en avpolitiserad bild av hur Röda armén från 1920-talet och framåt omvandlades, jämfört med de närmast klichémässiga framställningar som tidigare varit dominerande.

Den andra polen i debatterna om Stalin och stalinismen är centrerad kring Ryska Federationens kommunistiska parti KPRF och mindre sekter längre ut i extremvänstern. Partiledaren Gennadij Ziuganov har till skillnad från andra före detta kommunister i Östeuropa inte knutit an till socialdemokratin. Han håller inte ens fast vid de uppgörelser med Stalins skräckvälde som gjordes på 20:e partikongressen 1956 och än mindre vid de avslöjanden som kom fram under Gorbatjovs glasnost. Tvärtom innehåller Ziuganovs bok Stalin och samtiden ett långt försvarstal för Stalins agerande från mitten av 1920-talet och framåt.

Det enda medgivande från KPRF:s sida om att Stalin begick fel gäller vissa av utrensningarna av partimedlemmar, intellektuella och oskyldiga vanliga medborgare under den stora terrorn 1937–38. KPRF har med eftertryck rehabiliterat Stalin genom att exempelvis högtidlighålla dennes (officiella) födelsedag den 21 december och dödsdag den 5 mars. Då ordnas högtidsmöten med en retorik som klingar som ekon från åren före Chrusjtjovs ”hemliga tal” på 20:e partikongressen 1956. Delegationer lägger ned kransar vid Stalins grav i hedersnekropolen bakom Leninmausoleet på Röda torget.

På 1990-talet fanns marginella grupperingar med en prostalinistisk agenda. De rehabiliterande bokverk om Stalin som gavs ut var kompilationer, endera av Stalins tal och skrifter (Kamrat Stalin har ordet) eller sammanställningar av vad statsmän och politiker i Väst som Churchill, de Gaulle och andra skrivit uppskattande om Stalin. Gallupundersökningar noterade kring millennieskiftet en i jämförelse med perestrojkatiden mer positiv bild hos de tillfrågade om sovjettiden i allmänhet och om Stalineran i synnerhet. Den ansedde författaren Vladimir Karpov (1922–2010) gav 2003 ut sin panegyrik ”Generalissimus”. Titeln till trots behandlar den populärt skrivna boken Stalins hela liv och trycktes i stora upplagor. Karpov var krigsveteran och hade utsatts för repressalier på 1940-talet, men sedan rehabiliterats innan han debuterade som författare. Hans Stalinbiografi blev uppmärksammad i fackpressen endast av det skälet att han smugit in uppenbara falsifikat. Viktor Danilov hörde till dem som kunde pulverisera de märkliga slutsatser som Karpov byggde på sina fabricerade ”dokument”.

Karpovs klumpiga hyllningsskrift togs som varnande exempel av andra prostalinistiska populärhistoriker. Deras skrifter med talande titlar som Stalin inför pygméernas domstol och Det godas imperium (underförstått i polemik mot Reagans benämning ”Ondskans imperium”) har plockat poäng på att kritisera överdrifter och förenklingar som fanns såväl i Chrusjtjovs uppgörelser 1956–64 som i Solzjenitsyns skönlitterära och andra dissidenters dokumentära verk under det kalla kriget. Udden riktas ofta mot tidigare gängse, men i ljuset av arkivforskning förlegade uppfattningar bland västhistoriker om Stalins terror och Gulag. Arsen Martirosian har sammanställt kritik mot 200 myter om Stalin, med vilket han menar vandringslegender och ogrundade påståenden om Stalins ledarstil.

Igor Pychalov utmanar dem som drivit uppgörelsen med det förflutna utan att vara medvetna om sina felaktiga kalkyler om Gulag eller om sina misstag beträffande olika händelser under andra världskriget och det sena 1940-talet. De har således gjort lättvunna vidräkningar med de Stalintolkningar som var dominerande i Ryssland fram till mitten av 1990-talet. Båda knyter an till arkivdata om Stalins beslutsfattande som forskningen redovisat sedan dess. Pychalov raljerar polemiskt mot alla och envar i sina böcker Förtalet mot Stalin, Varför lät Stalin deportera hela folk? och De allra fräckaste myterna om Stalin.

Dessa populärhistoriker hyser en klockartro till Stalins egna motiveringar och rättfärdigar med hans argument även de grövsta brott som tvångskollektiviseringen och massavrättningarna av sociala och etniska grupper på 1930-talet. De diskussioner som i dag förs i kommentarsfälten på internet kring radio- och teveprogram vittnar om att prostalinistiska synsätt har vunnit tilltro bland talföra grupper. Än mindre sofistikerade är de publicister som håller fast vid den stalinistiska retoriken från 1930- och 1940-talet och som på fullt allvar argumenterar utifrån dåtidens tankevärld om folkfiender, sabotörer och allmänt opålitliga element som Stalin med rätta skulle ha förpassat till glömskan. Jurij Zjukov, Igor Muchin och Konstantin Romanenko är exempel på flitiga publicister som väver in traditionell stalinistisk ideologi med olika teorier om Stalins kamp för en stark sovjetmakt, hans strävan efter ett slags demokrati underifrån och hans outtröttliga kamp mot byråkrater, karriärister, spioner och agenter som värvats av utländska underrättelsetjänster.

Enligt min uppfattning granskar tyvärr alldeles för få av Rysslands yrkeshistoriker den flora av prostalinistiska alster som ovanstående är exempel på. De flesta akademiker anser det överflödigt att ens försöka analysera karaktären i vad som avfärdas som ”publicistik”. I förlängningen har detta lett till allt större spridning i bloggosfären av en ny historieförvanskning om Stalinepoken.

Vid sidan om den postkommunistiska renässansen för en uttalad Stalinvurm finns statsmän och politiker med en traditionell, konservativt präglad historiesyn med den starka staten i centrum. De kan ibland göra uttalanden om Sovjets historia och särskilt om Stora Fosterländska kriget som till synes implicerar en positiv syn på Stalins regim. Bland de mest aktiva i ett försvar för stormakten hör professorn i historia och Dumaledamoten Natalija Narotjnitskaja. Hon representerar ett ofta förekommande paradigm där man bestämt tar avstånd från Lenins och bolsjevikernas maktövertagande och terror, men samtidigt försvarar Stalins roll inför och under andra världskriget. Essensen i deras resonemang är att Stalin till syvende och sist var den som mer än andra räddade den ryska nationen undan en nazitysk ockupation och upplösning.

Mycket i Narotjnitskajas verk riktar sig i övrigt mot politiska kampanjer som startats i politiska fora i Väst- och Centraleuropa om Sovjetunionens brottsliga historia. Appeller och resolutioner från Europarådets Parlamentariska församling, OSSE och andra församlingar, har likställt nazismen och sovjetkommunismen. Själva antikommunistiskt inställda värjer sig således Narotjnitskaja och hennes likasinnade mot denna politiserade historieskrivning. I detta sammanhang kan nämnas att många av de brännande frågor som för tiotalet år sedan utgjorde hett stoff i de mellanstatliga relationerna mellan Ryssland och några av dess grannländer underhand har kunnat lösas upp tack vare solida meningsutbyten mellan yrkeshistoriker från respektive länder.

På 1990-talet upplevde ryska historiker en oanad frihet att själva bestämma forskningsämnen och kunna publicera sig utan direkt påverkan från makthavarna. Under den djupa ekonomiska krisen kunde staten inte upprätthålla finansieringen av universitet och institut. Detta motsvarades av ett välkommet ointresse från politikernas sida för vad historikerna skrev och debatterade. I takt med att staten konsoliderats och ekonomin förbättrats har politiska utspel för att styra historieskrivning och läroböcker kunnat noteras. I viss utsträckning har det varit en reaktion på den politisering man tyckt sig se i Baltikum och Östeuropa beträffande händelser i det förgångna, som dagens Ryssland anser sig oförtjänt få skulden för. Ur en annan synvinkel gäller det för politiker att i samverkan med landets yrkeshistoriker försöka gestalta en så harmonisk helhetsbild som möjligt av den i många stycken konfliktfyllda utveckling som karaktäriserade såväl Tsarryssland genom seklerna som Sovjetunionens sjuttioåriga system.

Som ett alltför litet uppmärksammat fenomen kan här framhållas att Vladimir Putin helhjärtat stödde idén om att ge ut en förkortad skolupplaga – i en volym – av Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen och att denna sedan höstterminen 2011 ingår i kanon för gymnasister. Därmed har man överbryggat avståndet till de liberala krafter som ansett att för litet tagits upp om Stalinterrorn i skolorna. Dessutom har man slagit in en kil mot dem som med hänvisning till vilka överdrifter som varit i omlopp under propagandakriget på 1950- till 1970-talet försöker skyla över de otaliga mänskliga tragedier som terror och lägerstraff innebar för miljontals enskilda familjer. I samma anda har makthavarna det senaste året både vurmat för det återbildade Ryska Historiska Sällskapet, som hade sin glanstid på 1800-talets senare hälft, och som i dag ses som ett forum för att stimulera intresset i breda grupper i samhället för landets förflutna. Därtill har man tid efter annan efterfrågat en mer enhetlig grundbok för skolornas högstadium i Rysslands historia, i motsats till den uppsjö av i och för sig auktoriserade läroböcker men i mångt och mycket med motstridiga berättelser som används i dag.

Mot bakgrund av den nyss nämnda akademiska isoleringen från den omfattande utgivningen av panegyriker om Stalin, beslöt för några år sedan Andrej Sorokin, chef för det ledande historiska förlaget Rosspen (Ryska politiska akademin) att satsa på ett konferens- och bokprojekt, Stalinismens historia (Istorija stalinizma). Tanken har varit att bilda en solid motvikt till de prostalinistiska strömningarna i samhället men lika mycket att visa på hur arvet efter Stalinepoken även genomsyrar mycket av statsapparatens funktioner än i dag. Man har hittills ordnat fem Stalinismkonferenser om teman som repressionen på landsbygden, terrorn mot specialister och intellektuella samt tvångsarbetets ekonomiska betydelse.

Tack vare solid finansiering från President Jeltsin-fonden har man kunnat ge ut drygt etthundratrettio volymer i skriftserien. De flesta är nya verk av ryska historiker samt översättningar av framstående västliga historiker. Varje bok distribueras gratis till samtliga universitetsbibliotek och lärarhögskolor i Ryssland. Tidigare hörde det till undantagen att västliga historikers verk översattes till ryska. På sovjettiden var det nomenklaturans privilegium att få läsa dem i piratöversättningar för att offentligt kunna fördöma ”borgerliga historieförfalskningar om Sovjet”. Bland de många ryska historiker som bidragit i serien kan nämnas Oleg Leibovitj, Jelena Zubkova och Sergej Krasilnikov som gjort detaljerade studier av Stalins maktapparat, annekteringen av Baltikum, repressionens mekanismer och de sociala omvälvningarna på landsbygden. I välsorterade bokhandlar finns Rosspenseriens verk sida vid sida med de nämnda hyllningsskrifterna till Stalin.

Tack vare att arkiv i Ryssland blivit tillgängliga för forskare från Väst och inte förbehållna ett fåtal betrodda inhemska historiker har många andra internationella projekt om Stalinepoken genomförts. I dag har det ryska historikersamfundet en solid kunskapsbas både av tidigare slutna arkivsamlingar och av strömningar i den internationella Stalinforskningen. När det gäller Stalin som historisk gestalt kommer förhoppningsvis landets yrkeshistoriker med sina insikter om stalinismens uppkomst och dystra konsekvenser att överbrygga avståndet till den prostalinistiska, förskönande litteratur och vildvuxna bloggosfär som hittills frodats, oberörd av den kritik som experterna sinsemellan uttalar mot den ryska vänster som vill återuppväcka idoliseringen av Stalin från ”personkultens” dagar.

Bilden av Stalin bland dagens ryssar är således inte lika självklar och fyrkantig som man skulle tro om man endast haft tillgång till västliga massmedier. Det har utkristalliserat sig ett antal huvudfåror där den mest solida har akademisk prägel och söker sätta in Stalinepoken i ett komplext historiskt skede, samtidigt som den tar avstånd från de politiserade försvarstalen om Stalins tid vid makten som framträtt kring Ryska Federationens Kommunistparti.

Lennart Samuelson är docent i ekonomisk historia på Östekonomiska Institutet på Handelshögskolan i Stockholm. Han bedriver i dag ett flerårigt projekt om historikerdebatterna i Ryssland efter 1992. Bland hans publikationer kan nämnas Tankograd: Den ryska hemmafrontens dolda historia, 1917–1953 (SNS 2008) och Sovjetepoken i backspegeln: Debatter och omtolkningar i Ryssland sedan 1992 (Stockholm 2010).

Publ. i Respons 5/2013 545
I FOKUS | Den motvilliga tyska jätten

Lennart Samuelson

Lennart Samuelson är docent i ekonomisk historia och forskare vid SITE på Handelshögskolan i Stockholm. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...