Harry Martinsons liv och död blir blott en projektion på väggen

»Jag tror Henrik Schück ler i sin himmel«, avslutade Johan Svedjedal vänligt när han opponerade på min doktorsavhandling 2009 (vilket jag härmed för transparensens skull nämner). Det var vackert att han lyfte fram sin företrädare som professor i Uppsala, litteraturvetaren och akademiledamoten som kan sägas ha lagt grunden till litteratursociologin som forskningsfält – det vill säga, insamlandet av data (upplagesiffror, författares inkomster, förlagsinformation, brev, redigeringsprocesser, reception, you name it) som en väg till kunskap om litteraturens väsen. Man skulle också kunna kalla det för den biografiska metoden; att genom att teckna den praktiska, konkreta verklighet som omger ett litterärt verk (det vill säga alla aspekter av författarens arbete med texten inklusive dennas fysiska liv på jorden) bättre förstå det.

Detta låter givetvis som en självklarhet i dag, men den gren av litteraturforskningen som har intresserat sig för författares liv som en väg till texten är jämförelsevis både ung och omstridd. Nykritikerna på 1930-talet ville bortse från historiska eller biografiska förhållanden i sina närläsningar, poststrukturalisten Roland Barthes proklamerade »Författarens död« 1967. Magnus von Platens Den unge Vilhelm Moberg (1978) – en nykter, saklig, arkivbaserad studie av hur ett ikoniserat författarskap tog sin början – har av Johan Svedjedal pekats ut som banbrytande i skapandet av författarbiografin som en litteraturvetenskaplig genre i Sverige. Varför von Platen inte följde Moberg upp i medelåldern har aldrig klarlagts, men det har anekdotiskt spekulerats i att von Platens planer på en fortsättning skrinlades av 1980-talets postmoderna och elitistiska våg, som återigen fjärmade forskningen från författarskapets vardag (åtminstone om det rörde sig om traditionella realister som skrev om bondemiljöer). När jag själv läste grundkursen i litteraturvetenskap 1993–1994 var litteratursociologin det enskilt minsta kursblocket och innehöll främst rudimentära, men i efterhand oerhört nyttiga, kunskaper om förlags- och bibliotekssystemen, diverse bidragsformer och marxistisk litteraturanalys.

Revolten mot detta har letts av Uppsala universitet och den avdelning för litteratursociologi som 1965 grundlades av Lars Furuland och där Svedjedal 1993 fick sin professur. Och Svedjedal har sedan 1990-talet på ett såväl vetenskapligt skickligt som publikt tillgängligt vis förvaltat litteratursociologins idéer och metoder i en rad monografier, av vilka jag personligen sätter Spektrum. Den svenska drömmen – tidskrift och förlag i 1930-talets kultur (2011) främst, en fullödig genomlysning av det tidiga 1930-talets komplexa litterära värld och modernistiska genombrott med tidskriften Spektrum som fixpunkt.

För en bredare allmänhet är Svedjedal dock sannolikt mest känd som författaren till en rad mycket uppmärksammade författarbiografier, från Skrivaredans (om Birger Sjöberg) 1999, de tre banden om Carl Jonas Love Almqvist 2007–2009, Den nya dagen gryr (om Karin Boye) 2017 – samtliga Augustnominerade i fackboksklassen (Almqvist för avslutningen 2009). Det är alltså med skyhöga förväntningar man ser honom, numera som emeritus, ta sig an Harry Martinson i Min egen elds kurir.

Och därför har det nu blivit dags att diskutera den litteraturvetenskapliga författarbiografins estetiska utmaningar och begränsningar. För rent faktamässigt finns här inte mycket att anmärka på. Den närmare 700-sidiga framställningen (borträknat källor och register) är en noggrann och metodisk återgivning av Harry Martinsons liv, från födelsen i Jämshög 1904 till det tragiska självmordet på Karolinska sjukhuset 1978. Svedjedal har haft ett överflöd av material till sitt förfogande; Nobelpristagaren Martinson torde vara en av Sveriges mer beforskade författare, inte minst som han så pass tidigt i sin yrkesbana kom att överösas med hyllningar och valdes in i Svenska Akademien som 45-åring 1949. En lättbegriplig princip i sammanhanget är att brev, dokument och annat material kring en författare har större chans att arkiveras och sparas om hen av sin samtid uppfattas som en litterär gigant, liksom att mediala avlagringar i form av recensioner, intervjuer, porträtt och debatter då också produceras i högre grad.

Enligt vad Svedjedal själv uppger i boken omfattar Martinsonarkivet på Uppsala universitetsbibliotek tio hyllmeter fördelat på 200 kapslar – »ett material som fortlöpande utvidgas och digitaliseras«. Detta utöver exempelvis Bonnierförlagens väldiga arkiv, som tidigare huserade i en mörk källare under förlagshuset på Sveavägen, men numera återfinns på Centrum för näringslivshistoria och därmed i större utsträckning har tillgängliggjorts och professionaliserats. 

Lägg därtill en rad tidigare forskningsinsatser och kartläggningar, av vilka Svedjedal bland annat framhåller de fyra böcker av Sonja Erfurth som han själv utan omsvep medger är heltäckande för Martinsons barn- och ungdomsår. »Särskilt för tiden fram till 1927 är det svårt att hitta något väsentligt material annat än det Erfurth har granskat och använt«, som han uttrycker det. Det egentliga arkivfyndet till denna bok, återigen enligt vad Svedjedal själv uppger, inskränker sig till en i något mörkt hörn av det gamla Bonnierarkivet bortslarvad brevsamling som kastar nytt ljus över Harry och Moa Martinsons äktenskapskris kring 1935.

I övrigt är den Harry Martinson som vi möter i Min egen elds kurir alltså en redan väl dokumenterad och beskriven gestalt, liksom hans verk är analyserade, tolkade och genomlysta. För en biograf återstår då endast uppgiften att systematisera, kondensera och – kanske allra viktigast – levandegöra detta enorma material. 

På ett sätt är det orättvist att säga att Svedjedal misslyckas, i den mening att det är svårt att föreställa sig att en Martinsonintresserad läsare inte skulle finna det hen söker i denna volym. Livet som fosterpojke, åren som sjöman, vägen fram till den litterära debuten 1929, äktenskapet med Moa, beredskapsåren, invalet i Svenska Akademien, tankegångarna kring natur, astronomi, teknik och filosofi som ledde fram till Aniara, tystnaden på 1960-talet, Nobelpriset, självmordet – allt finns här, prydligt uppställt, kontextualiserat och sammanvävt med helheten.

Ändå saknar jag berättelsen. Den finns där, ibland, särskilt i den första halvan av boken. Det stormiga äktenskapsdramat med Moa Martinson är exempelvis förnämligt gestaltat, närmast en bok i sig. Det är lätt att misstänka att de där bortglömda breven från 1935, glädjen i att vara pionjär och få presentera något absolut nytt, har givit Svedjedal en energiinjektion. I dessa stycken får hans prosa en inspiration, en språklig pregnans som om materialets – de upptäckta brevens – poetiska lyster har smittat av sig på levnadstecknaren: »Den oro som driver honom har maximala proportioner, värdiga en världsmedborgare i olyckans alla länder«, kan det heta, eller »Här kollapsar hinnan mellan förflutet och nutid: Martinson blir den plågade författaren som inte kan värja sig mot sina minnen, fångad i en samtid av ytlig enfald.«

Men ju längre detta arbete fortskrider, desto mer fastnar Svedjedal i redovisning. Till viss del är det utan egen förskyllan. Harry Martinsons liv blir med åren nämligen tråkigt, om ett så banalt uttryck tillåts om en av 1900-talets stora litterära stjärnor. Ja, tråkigt, segdraget, långrandigt, säkerligen inte för honom själv men dock för läsaren (och kanske även biografen?). Efter de omtumlande Moa-åren på 1930-talet gifter han sig med den 12 år yngre Ingrid och tillbringar livet från yngre medelåldern och framåt som en vad det verkar rofylld, produktiv, ekonomiskt stabil och såväl privat som offentligt älskad och aktad man. Boken blir en ibland sövande repetitiv genomgång av böcker, recensioner, upplagesiffror, royaltysiffror, hyllningar och publikframträdanden. 

Som sagt, det är svårt att skriva en medryckande och fängslande biografi om en författare som lever ett stillsamt och framgångsrikt liv. En romanförfattare kan möjligen åläggas plikten att skriva fram en konflikt, en friktion för att ge sin berättelse dynamik – men knappast en fackboksförfattare.

Däremot kan man be om en smula effektivitet. Det vilar något tvångsmässigt över Svedjedals redovisande av Martinsons alla aktiviteter. »I april besökte han en flickskola i Strängnäs där han pratade om sin egen skoltid och i augusti föreläste han om Aniara i Sigtuna«, kan det stå, eller »I början av hösten 1954 gjorde Martinson ett mellanspel på Svenska Sjöfolksförbundets kongress i Uddevalla« eller »I början av januari 1957 talade han om diktningens språk på Modersmålslärarnas förenings årsmöte i Stockholm«. Besynnerligt nog inkluderas även tillställningar där Martinson inte deltar, som när T.S. Eliot 1942 besöker Sverige. En hel sida ägnas åt denna litterära begivenhet med redovisning av skaldens föreläsningar och cocktailpartyn i Sverige, trots att Martinson själv inte tycks ha närvarat vid någon av dessa tillställningar – »Han var ute på en föreläsningsresa i Lund och Göteborg och kom hem igen först två dagar efter partyt«.

Det är som om tidsandan är mer spännande att berätta om än Harry Martinsons liv, som när Svedjedal ägnar tre sidor åt att – mycket inspirerat – berätta om rockmusikens genomslag i slutet av 1950-talet, med Little Richard, Chuck Berry och The Beatles, bara för att konstatera att »Harry Martinson visste kanske inte mycket om rockmusik«. Naivistiskt dagdrömmer han likväl om »akademiledamöterna Pär Lagerkvist och Dag Hammarskjöld i gemensam duck walk under en luftgitarrsduell till Chuck Berrys ›Rock and Roll Music‹«, en för Svedjedal otypiskt clownaktig fantasi som röjer en längtan efter att något dylikt sensationsartat, färgstarkt eller bara överraskande ska ske i Martinsons uppburna liv. Sedan går han vidare med att tungrott diskutera författarens kritik mot bilismen. 

Och för att han, om någon, är en så pass skicklig skribent att han borde kunna stå emot den citatsjuka som riskerar att göra levnadstecknaren till i bästa fall redaktör, i sämsta fall växeltelefonist.

Men den form av redovisning som stör mest i Min egen elds kurir är de långa citaten. I viktiga avseenden har Johan Svedjedal backat från den centrala uppgiften att själv berätta om Harry Martinsons liv och i stället nöjt sig med att i långa sjok återge vad andra har skrivit om honom. Citaten är ett generellt hantverksproblem i svenska författarbiografier. Stora författare är ofta enormt läsvärda när de skriver om sig själva (i brev, dagböcker, memoarer), liksom de ofta har gett upphov till fantastiska porträtt eller ögonblicksbilder från kolleger eller journalister, och som biograf har man därför ofta tillgång till en veritabel kakbuffé av roliga, rörande, tänkvärda och målande citat, färdiga att klippa ut och klistra in i texten. Det är en frestelse som få kan, men fler borde, motstå.

Låt oss ta ett exempel: När Barbro Alving beskriver stämningen i Börssalen inför inträdestalet i Svenska Akademien 1949 är det givetvis – eftersom hon är en briljant stilist – en underbar text. Men när Svedjedal därför lägger in 15 rader Alving i sin framställning i stället för att själv berätta om detta laddade ögonblick i Martinsons liv, går något väsentligt förlorat – nämligen Svedjedals egen röst. Och ju mer han låter andra komma till tals och backar undan för att presentera »en glimt« av vad någon annan har sagt, desto svagare blir den.

Ta ett annat, mer typiskt exempel på hur andras utsagor ständigt vävs in och till slut dominerar texten. Året är 1953, familjen Martinson flyttar till en villa utanför Gnesta, vid sjön Sillen och Svedjedal skriver:

I något romantiserade men ändå träffsäkra formuleringar beskrev Eva von Zweigbergk huset som Martinsons asyl från den moderna världen: »Ett gult hus vid stranden av en sjö inom en tiomilsradie från Stor-Stockholm. Ett hus utan adress och med tyst och hemlig telefon, ett hus där ingen fotograf skall släppas in. Ett hus där en berömd person och hans lyckliga familj kan få vara i fred för publicitetens tröttsamma efterräkningar i form av besök och brev och så långt bort att ingen kan begära att poeten därifrån skall komma flåsande än hit, än dit.« Lika entusiastisk var journalisten Margit Siwertz, som noterade att stigen till huset gick över »pälslen sten och mossans daggiga sammet«. Hon såg majestätiska svanar glida på sjön och menade att Martinson nu hade funnit den »rena borgerliga idyllen«.

Jag hade föredragit att Svedjedal själv hade försökt beskriva huset och dess känsla, den ostörda miljön, mossan, svanarna (självklart med källhänvisning). Inte för att von Zweigbergk och Siwertz nödvändigtvis är sämre stilister, utan för att jag som läsare av en 700-sidig biografi har anförtrott min tid åt just Svedjedal, inte åt dem. Och för att han, om någon, är en så pass skicklig skribent att han borde kunna stå emot den citatsjuka som riskerar att göra levnadstecknaren till i bästa fall redaktör, i sämsta fall växeltelefonist.

Mot slutet av biografin, när historien närmar sig Nobelpriset i litteratur 1974 och det mörker som sedan lade sig över Harry Martinsons liv, blir det mer förtätat och laddat. Här, om alls, finns friktionen i boken, i historien om en författare så omfamnad av sin samtid att kärleken till slut går över i hån och skam. Men även i dödsögonblicket backar Svedjedal symtomatiskt undan, återger Lars Gyllenstens beskrivning över 17 rader hellre än att själv gestalta det makabra självmordet – »Eftersom andra vittnesuppgifter saknas finns det skäl att citera Gyllenstens egna ord«. Både Martinsons liv och död blir ett återsken, en projektion på väggen; läsaren får aldrig vara med i rummet där det händer, bara lyssna på andras versioner.

Jag upprepar att mina invändningar här är rent estetiska, och främst handlar om en längtan efter en litteraturvetenskapligt baserad biografitradition som törs släppa faktainsamlingens och redovisningens trygga hand och närmar sig ett utrymme av självständigt skapande i glipan mellan liv och text, med allt det risktagande som det innebär. Ingen nu levande svensk har gjort mer för att utstaka en väg framåt mot en sådan tradition än Johan Svedjedal, och jag ser fram emot att se vart den för honom härnäst.