Helikoptertur över svenska marknadsutvecklingar

Den som går till källorna hos några av våra mest klassiska ekonomer – såsom Francois Quesnay, Adam Smith och David Ricardo –kommer att överraskas av hur deras abstrakta teoribyggen ofta framstår som någon sorts bondepraktika. Fysiokraten Quesnay menar att allting härstammar från moder jord och att ett samhälle kan överleva utan både industri och handel, men inte utan jordbruk. Adam Smith å sin sida lovordades av studenterna på Glasgows universitet för att konkretisera abstrakta ämnen till nyttig kunskap. Ekonomisk teori på 1700-talet handlar i mångt och mycket om investeringskalkyler på arbetshästar och oxar, jordens bördighet, grödornas välväxt och den eventuella arbetsdelningen mellan bonden, bryggaren och slaktaren. 

I dag är situationen annorlunda. När källorna med åren knådats om till synbarligen uppbyggliga och nyttiga läroböcker i samtidssamhället har åkrarna, dragdjuren och naturen ersatts av korsande utbuds- och efterfrågekurvor. Förstaårsstudenten i nationalekonomi på vilken som helst av världens alla handelshögskolor möter prismekanismen på marknaden som en abstraktion bestående av några få pennstreck och en enkel matematisk ekvation. 

Men marknaden som institution, ideal och metafor är givetvis mer komplicerad och kontextuell, med »ofta förbisedda sociala, politiska och kulturella allianser«, som redaktörerna till antologin Marknadens tid uttrycker det. Marknadsbegreppet, menar de, bör förstås i ett ekonomi- och idéhistoriskt ljus. De inalles femton forskarna inriktar sig på det svenska samhället under 1970-, 1980- och 1990-talet. Ett bärande argument är att marknadslogiken »bortom vänstervind och högervåg« med tiden har smugit sig in i allt fler domäner av våra liv. Perspektiven skiftar mellan det generella och det specifika och är författade av forskare inom både idéhistoriska och ekonomihistoriska discipliner. Vid sidan av hur marknadstänkandet generellt påverkar hela vår välfärdsstat finns roande studier av konkreta exempel på denna utveckling: den »sensitivitetsträning« som blev poppis hos näringslivsprofiler på 1970-talet, hur svenska folket började leka Aktie-SM vid decennieskiftet till 1980-talet, hur Filofaxerna och time management lanserades för att värdesätta något så efemärt som tid, samt hur fastighetsmäklarkåren på 1990-talet försökte omforma bostadsmarknaden genom opinionsarbete och mäklarpraktik.

Det krävs inte mycket fantasi hos läsaren för att dra paralleller till samtidens vardagsliv och hur dessa historier inte bör ses som tätt förslutna tidskapslar utan i själva verket förmodligen påverkar oss ännu mer i dag. 

I dag är inte bara våra hem självklara ekonomiska spekulationsobjekt – och hyresmarknaden dessutom ännu mer marginaliserad och trögrörlig – vi matas också med mäklarstatistik, kvadratmeterprisjämförelser, automatiserade bostadsvärderingar och en hel yrkeskår av homestyling-experter. Filofaxen har bytts ut mot mobiltelefonernas Outlookkalendrar, där våra scheman blir tillgängliga och bokningsbara för hela arbetsplatsen och fler därtill. Ekonomiseringen av tid har gått från försök att äga och kontrollera vår tid till att bli slav under våra digitala kalendrar. Investeringar i fonder och aktier är inte längre någon lek utan en helt ofrånkomlig del av vuxenlivet, inte minst genom reformeringarna av det allmänna pensionssystemet runt millennieskiftet. Aktieägandet är inte längre lek utan allvar.

Det bör tidigt klargöras att Marknadens tid inte är det första forskningsinitiativ som beskriver marknadiseringens megatrend över samhällets utveckling. Bokens styrka vilar inte på att vara först med att argumentera för en kontroversiell ståndpunkt eller att etablera ett nytt perspektiv på den ekonomiska historieskrivningen. Men den har ändå ett stort värde i att den anknyter denna globala megatrend till det lokala och specifika, därtill också att visa dess nyanser. Den som vill läsa böcker på samma empiriska tema men med större teoretiska ambitioner kan exempelvis vända sig till Den där marknaden: om utbyten, normer och bilder av Claes-Fredrik Helgesson, Hans Kjellberg och Anders Liljenberg, publicerad 2004, samt Organizing and Reorganizing Markets av Nils Brunsson och Mats Jutterström, publicerad 2018.  

Att ge en fullödig bild av alla bidrag låter sig inte göras här, men ett särskilt intressant exempel är ekonomihistorikern Klara Arnbergs kapitel »Allt ska bort«. Bidraget handlar om porrbutikerna på Klara norra kyrkogata på 1970- och 1980-talet. Det inleds med ett fotografi av två män utanför ett skyltfönster på Klara norra kyrkogata 24. På en skylt står det i versaler ”SEX SHOP SEX” och på en annan »Allt ska bort«. Den senare skylten kom att förebåda hur staden senare avhyste sådana företag från det ökända kvarteret. Arnberg skriver:

Fotografiet knyter an till två socialdemokratiska samvetsfrågor när 1960-talets framtidsvurm övergick till 1970- och 1980-talets protester: de omfattande rivningarna av Stockholms innerstad och avkriminaliseringen av pornografin. […] Samtidigt illustrerar bilden också marknadstänkandets dilemma. Marknadens tid var uppenbarligen inte alla marknaders tid.

Arnbergs studie är intressant i två avseenden, dels för att den berör ett slags organisatoriskt stigma som riskerar att förbises i samhällsvetenskaplig forskning, dels därför att den tydliggör hur (alla) marknader inte är naturligt framvuxna eller »emergenta«. Kanske mer än i någon annan studie jag läst blir det tydligt hur det finns sociala, politiska och kulturella allianser som styr vilka marknader som tillåts. En extrem förenkling av olika discipliner inom de ekonomiska vetenskaperna skulle kunna argumentera för att nationalekonomer fokuserar på marknader, medan företagsekonomer fokuserar på organisationer och andra aktörer inom marknader. Mot den bakgrunden är denna sorts studier av hur marknader organiseras och konstrueras mycket välkomna, både eftersom den kan anlägga en brygga mellan nationalekonomiska och företagsekonomiska stuprör och för att ge en praktisk och historiskt förankrad bild av hur marknader skapas. 

Som helhet är Marknadens tid en mycket läsvärd och väl genomarbetad antologi. Genren akademiska antologier tenderar annars ofta att bli fragmenterade och pliktskyldigt avhandlande, men detta har man här lyckats undvika. Även om det naturligtvis inte finns samma möjlighet att gå på djupet som i en monografi har redaktörerna satt ett ramverk till bidragen som skapar en sammanhållen enhet. 

Ekonomiseringen av tid har gått från försök att äga och kontrollera vår tid till att bli slav under våra digitala kalendrar.

En annan nyutgiven bok är Varors värde av Daniel Berg och Rasmus Fleischer. Den gör just vad en antologi inte kan göra – går på djupet. Boken handlar om hur ett sådant torrt och förgivettaget mått som konsumentprisindex (KPI) har konstruerats, förändrats och vilka »kvalitetsproblem« som de tjänstepersoner som jobbat med Sveriges KPI har behövt adressera. Om Marknadens tid ger en helikoptertur över svenska marknadsutvecklingar är Varors värde en studie genom mikroskop. Tack vare en mycket ambitiös empirisk datainsamling får läsaren följa med på en högst konkret bildningsresa om hur KPI har beräknats – inte genom avancerade formler utan genom noggranna prisjämförelser på falukorv, nylonstrumpor, kaffe, herr- och damhattar, bilar, bakelser och sportkostymer. Här är bidraget också mer specifikt än i Marknadens tid. Studien är ett pionjärarbete så till vida att den är den första historiska studien som klarlägger hur Sveriges KPI har räknats fram och verkar inom ett akademiskt fält som skulle kunna benämnas indexkritik. På så sätt kan den öppna för en fördjupad förståelse – och kritik av – index som objektiv kunskapsförmedling. Emellanåt är boken också busigt kryddad med radikala referenser. I ett avsnitt om klädmode dyker den nymarxistiska (och i fråga om pandemin faktiskt rent konspirationsteoretiska) filosofen Giorgio Agamben upp. I ett annat analyseras Kungliga Automobilklubben med lärdomar från det postmarxistiska radarparet Chantal Mouffe och Ernesto Laclau. Det förgyller och piggar upp läsningen.

Varför är då detta index värt att studera? Författarna refererar till tre uttalade syften med indexet. För det första är det ett kompensationsindex som direkt har inverkan på statliga transfereringar. Det är inte bara våra pensioner, studiemedel och omvårdnadsbidrag som ska räknas upp med index, det gäller också allt från dagsböter och underhållsbidrag till brytpunkten för statlig inkomstskatt. För det andra är KPI en så kallad deflator för att räkna ut »reell« BNP från nominella nivåer. För det tredje tjänar KPI ett penningpolitiskt syfte, eftersom det utgör en målvariabel för Riksbankens beslut om styrräntan. 

Boken inriktar sig på de kvalitetsproblem som är förbundna med att skapa ett index. Erland von Hofsten, chef för Socialstyrelsens fjärde byrå mellan 1947 och 1962, intar en särskild plats i historieskrivningen. Hans doktorsavhandling från 1952 har av amerikanska   beskrivits som banbrytande i det att han bröt mot det rådande paradigmet att index ger ett exakt eller uppskattat värde på faktiska prisförändringar. I sin avhandling beskriver han effekter av olika beräkningsmetoder. En metod för att beräkna prisförändringar på exempelvis radioapparater är att jämföra lika med lika, den så kallade skarvningsmetoden. När en leverantör uppdaterar en modell jämförs den inte med den tidigare modellen, vilket medför att ingen prishöjning registreras även om den nya modellen har ett högre pris. En annan metod är medelprismetoden, där indexkonstruktören i stället letar efter en radio av genomsnittlig kvalitet, en så kallad representantvara. Ett sådant index tar inte hänsyn till om kvaliteten på en medelgod radio ökar (eller minskar) genom åren. 

Läsaren kan redan med dessa inledande utgångspunkter förstå komplexiteten med indexberäkningar. Den sociala process med vilken vi försöker göra varor kvantitativt jämförbara har svårt att hantera kvalitetsskillnader. Hur kan en dator från 1980 jämföras med dagens datorer? Vad händer om vår mat blir mer eller mindre näringsfattig över tid? Hur ska vi jämföra de luftiga värden som finns i att komma till festen i en blåsa från modehusets senaste kollektion jämfört med en lika funktionell klänning som plockats från fjolårets rea? 

Med ens blir det tydligt hur grundläggande ekonomiska frågor blir omöjliga att besvara utan ett betydande mått subjektivitet. Hur jämför vi rikedomen hos dagens befolkning med den på 1980-talet, eller för all del, med befolkningen på 1300-talet? Vilka politiska idéer ligger bakom våra gemensamma mätstickor?

Vi får lära oss att damhattar ställer till det för tjänstepersonerna – indexkonstruktörerna – som ska jämföra olika modeller och kvaliteter. För herrhatten är det betydligt enklare, »eftersom den [till skillnad från damhatten] bara sorteras i ett fåtal sorter«. Vi lär oss om hur indexkonstruktören först utgår från kalorier som måttstock för matens kvalitet, för att därefter utvecklas i takt med näringslärans moden och landvinningar. Även kostymen för vilken KPI togs på förändrades. Ursprungligen föreställde sig indexkonstruktörerna en heterosexuell familj – pappa arbetare, mamma hemmafru och två välartade barn. Föga överraskande har ett sådant synsätt med tiden ersatts av ett annat.

Hur jämför vi rikedomen hos dagens befolkning med den på 1980-talet, eller för all del, med befolkningen på 1300-talet?

Om Marknadens tid är en antologi där författarnas politiska sympatier är mestadels outtalade lyfter Varors värde den politiska dimensionen av konsumentprisindex. Företagsekonomer har under decennier intresserat sig för kommensurering och kvantifieringssociologi. En lämplig startpunkt för den som är intresserad av att lära sig mer om detta fält är Wendy Espelands och Mitchell Stevens artikel Commensuration as a Social Process från 1998. De knepigheter som finns med att kommensurera – att försöka mäta kvalitativa skillnader på en gemensam kvantitativ mätsticka – är välkända. Inte minst i handelshögskolornas värld är kommensureringen vardagsmat. Vetenskapliga artiklars värde viktas efter tidskriftens ranking och dess inflytande efter citeringar,
h-index och i10-index. Högskolor och utbildningsprogram rankas så till den grad att vi glömmer bort vad jämförelsen över huvud taget bottnar i eller har för syfte. Det är tydligt att Varors värde är en bok skriven av två forskare. Dess undertitel Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex under 1900-talet kanske inte kommer att locka en bred läsekrets utanför akademin, men faktum är att boken är relevant och begriplig för en betydligt bredare publik än den till synes marknadsför sig mot. 

Varors värde är en föredömlig bok eftersom den tar ett fruktansvärt långtråkigt och dötrist index och visar hur alldeles, alldeles underbart det kan vara att studera. Berg och Fleischer åstadkommer en sorts omvänd ingenjörskonst av ekonomernas abstraktioner. Ekonomin blir återigen handfast och praktisk. Precis som Quesnay, Smith och Ricardo ville ha den.