Hur ska staten hantera religiös mångfald?

Vid Uppsala möte 1593 slogs fast att Sverige skulle vara en nation vilande på den evangeliska lutherska läran och att alla medborgare skulle bekänna sig till samma tro och rit. I en senare kyrkolag befästes vidare att »Judar, Turckar, Morianer och Hedningar, som här i riket inkomma, skola underwijsas i vår rätta Lära och befordras till Doop och Christendom«. Att vara svensk var att vara luthersk i linje med den nationella kyrkans lära. I nästan ett halvt årtusende skulle sedan kronan och kyrkan vara legerade och dessutom dela bekymren med hur man skulle hantera eventuella dissenter – religiösa avvikare. 

Karl XII:s äventyr i Ryssland och Turkiet förde såväl judar och muslimer som pietister till Sverige – och det var de senare man var mest oroad över. Judarna och muslimerna gavs under restriktioner viss religionsfrihet under sin tillfälliga vistelse i Sverige, medan väckelsen var ett större huvudbry. Den spreds i den egna befolkningen. I den första paragrafen i 1719 års regeringsform stadgades att religiös enighet var avgörande för rikets upprätthållande och några år senare förbjöds enskilda religiösa sammankomster utanför den nationella kyrkans regi i det så kallade konventikelplakatet. Väckelsemötena ansågs hota den nationella gemenskapen. 

Men det är svårt att hindra människor och tankar att färdas över nationsgränser. Sverige hade dessutom behov av utländsk arbetskraft och hantverksskicklighet. Kalvinister, katoliker och snart också judar rekryterades för olika projekt och med globalisering och ökad etnisk diversifiering blev de restriktiva religionslagarna obsoleta. I slutet av 1700-talet undertecknade Gustav III edikt och reglementen som skulle göra det möjligt för både kristna avvikare och judar att, om än under restriktioner, leva och verka i Sverige. 

I praktiken innebar det att den religiösa kontrollen över medborgarna började urholkas och 1873 fick svenskar till slut möjlighet att lämna kyrkan under förutsättning att de gick med i något annat av staten godkänt trossamfund. Inte heller detta kontrollerades och allt fler röster höjdes för full religionsfrihet i landet. Främst kom de från frikyrkorna och fritänkarna. Väckelserörelsen och arbetarrörelsen utmanade statskyrkans hegemoni och fler och skarpare argument kom att framföras mot att en modern, demokratisk nation kunde ha en statskyrka. 

Under hela 1900-talet återkom man till frågorna om både religionsfrihet och en separation mellan kyrkan och staten. Politiken hastade långsamt och tog det i två långa kliv; full religionsfrihet fick svenskarna 1951 och skilsmässan genomfördes vid millennieskiftet. Då var det ett på alla sätt annat Sverige än det Gustav Vasa snickrade ihop för 500 år sedan. Bit för bit hade kyrkan förlorat inflytande i samhället, samtidigt som inte bara frikyrkor utan nu också judiska, muslimska, alevitiska, yezidiska, drusiska, mandeiska och en massa andra minoritetsförsamlingar etablerat sig i landet. Globaliseringen accelererade under efterkrigstiden, liksom behovet av utländsk arbetskraft.

Den religiösa mångfalden var ett faktum. Men hur skulle den hanteras? I avhandlingen A Risk or a Resource? – A Study of the Swedish State’s Shifting Perception and Handling of Minority Religious Communities between 1952–2019 har Linnea Lundgren analyserat statlig offentliga tryck som behandlar relationen stat-religion sedan religionsfrihetslagen togs i bruk fram till vår samtid. Hon fokuserar sin analys kring två större skiften, det första 1974 när staten gav de religiösa minoriteterna ett erkännande och statligt stöd för sin verksamhet, och ett andra år 2000 då kyrkan och staten till slut gick skilda vägar, samtidigt som staten ytterligare stärkte både banden till och kraven på de religiösa minoriteterna. 

Det är en imponerande insats i vilken en stor mängd statliga utredningar och propositioner redovisas och diskuteras med fokus på relationen mellan den religionsneutrala staten och religionerna, utbildnings- och integrationsfrågor. Lundgrens avhandling kommer att bli ett referensverk för statsvetare, religionshistoriker, sociologer, historiker och andra forskare för lång tid framöver. 

Från slutet av 1980-talet och framåt har staten i ökande grad önskat att minoriteterna ska bidra till att upprätthålla svenska och demokratiska värderingar, vilket också alltmer blivit ett krav för att uppbära statligt stöd.

Som titeln understryker har attityderna från statens sida växlat mellan att betrakta religiösa aktörer som resurser och som möjliga risker. Kristendomen sågs, ja ses kanske ännu av många, som en garant för nationell sammanhållning och inte minst som en etisk bas för det svenska samhället. Den ökande religiösa mångfalden har däremot kunnat ses som en potentiell risk såväl för individers religionsfrihet som för värdegrund och säkerhet, detta parallellt med att arbetskraftsinvandringen bytts mot flyktinginvandring. Från slutet av 1980-talet och framåt har staten i ökande grad önskat att minoriteterna ska bidra till att upprätthålla svenska och demokratiska värderingar, vilket också alltmer blivit ett krav för att uppbära statligt stöd. Därigenom kan vi också se hur staten, främst genom Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) också haft en domesticerande ambition. Minoriteterna ska med litet piska och mycket morot vallas in i fållan. 

Men minoritetsreligionerna har också betraktats som resurser, inte minst i arbetet med att integrera etniska minoriteter i det svenska samhället. Detta är tankar som växer fram under 1960-talet och som få en fastare form i mitten av 1970-talet när den stora Invandrarutredningen presenteras och Sverige byter ut sin assimilationspolitik mot vad vi i dag kallar en integrationspolitik, det första av de större skiften Lundgren identifierar och analyserar i sin avhandling. Initialt gavs minoritetsreligionerna stöd utan krav på motprestation, men genom senare direktiv ska myndigheten SST verka för att riskerna med mångfalden minimeras och för att minoriteterna blir resurser i statens integrationsarbete. 

En reflektion man kan göra är hur regeringarna Erlander och Palme genom denna konstruktion inkorporerar först frikyrkorna och sedan nyare religiösa minoriteter i den svenska modellen. Erlander utvecklade idén om det starka samhället, i vilket medborgarnas behov och önskemål så långt som möjligt skulle tillgodoses, på villkor att det var staten som tillhandahöll det medborgarna efterfrågade. Liksom alla tidigare varit del av kyrkan blev nu alla en del av socialdemokratin, vare sig de ville eller inte, genom att betala skatt och ta del av den svenska välfärden. Genom att knyta till sig Sveriges frikyrkoråd, vilket sedan blev myndigheten SST, kan man säga att socialdemokraterna till slut fann ett sätt att inkorporera även dissenterna. Nu arbetade såväl statskyrkan som frikyrkorna och de religiösa minoriteterna för staten. 

Men precis som relationen kyrka-krona medför risker om endera parten missköter sig, finns risker i den relation mellan stat och religion som Lundgren analyserar i avhandlingen. I takt med att den socialdemokratiska modellen ändrats eller nedmonterats och staten blivit mer beroende av civilsamhällesaktörer – till vilka de religiösa samfunden kommit att räknas – ökar samtidigt minoriteternas möjligheter att ställa krav för sin medverkan och statens behov av att ställa upp kriterier för bidragen. Som Lundgren visar var Sverige tidigt ute med att etablera den sorts relationer till minoriteterna som blev fallet 1974, men följer i högre grad en allmän europisk trend från 1990-talet och framåt, då man tydligare betonar villkoren för statligt stöd. 

I skrivande stund är relationen mellan staten och minoriteterna satt under debatt och villkoren för stöd väntas ytterligare skärpas inom kort. Hur den nya regeringen och det så kallade Tidöavtalet kommer att påverka denna relation återstår att se, men oavsett vilket kommer Linnea Lundgrens avhandling att vara av bestående värde för att förstå hur denna relation initierats och utvecklats under snart 100 år.

Publicerad i Respons 4-5/2022.