I slottets dekor framträder en annan historia 

Stockholms slott är ett av Sveriges främsta monument med en imponerande historisk och konstnärlig tyngd. Kanske är detta orsaken till den beröringsskräck som länge funnits bland forskare. Efter mer än 80 år har en ny översikt publicerats, som väcker en rad frågor. 

Slottet är i dag inte bara en arbetsplats för Carl XVI Gustaf och ytterligare 100 personer utan fungerar också som praktfull scen för statsceremonier, till exempel vid det franska presidentparets besök. Detta sätter fingret på ett paradoxalt förhållande i ett land där statschefen saknar all politisk makt, men av tradition koreograferar makten. Samma paradox finner den som blickar bakåt i historien. Slottet var tänkt som symbol för det kungliga enväldet, men när det stod färdigt för inflyttning 1754 hade konjunkturen för kungamakten svängt. Det var inte mycket Adolf Fredrik kunde göra för att hävda personliga maktanspråk, men i slottets salar berättade dekoren en annan historia. Riktar besökarna blicken upp i paradvåningens plafonder kan de fortfarande se hur ett i praktiken maktlöst kungapar bekymmerslöst umgås med Olympens gudar.

Inkallade franska konstnärer samt en och annan italienare utförde en stor del av denna inredning och målade dekor. Ledningen var dock svensk med arkitekten och överintendenten Nicodemus Tessin den yngre i spetsen. Han efterträddes av sonen Carl Gustaf biträdd av arkitekten Carl Hårleman. Interiörerna i Stockholms slott innehåller förvisso alla former av den franska rokokons utvecklingsstadier, men är knappast en mekanisk efterapning av franska förebilder. I sin iver att markera de nära relationerna mellan länderna, nu senast under statsbesöket, brukar många likna Stockholms slott vid en imitation av franskt inredningsmode. I själva verket hade far och son Tessin, liksom Hårleman, en selektiv och ofta kritisk inställning till det franska. Nicodemus Tessin ansåg att han själv hade skapat den optimala arkitekturen, som överträffade förebilderna. I Stockholms slott förenades ett italienskt hölje med ett franskt innehåll. 

Om allt detta kan man läsa i den innehållsrika och vackra volymen Stockholms slott − Kungligt residens med levande historia, författad av Bo Vahlne, Rebecka Millhagen Adelswärd och Ingrid Sjöström. 

Tidigt i boken framträder Nicodemus Tessin den yngre. Hans målmedvetenhet går inte att ta miste på även om han med växlande framgång fick samarbeta först med en försiktig Karl XI och senare med den mer resolute Karl XII. Konstnärlig skicklighet, diplomati och manipulativ förmåga bidrog till att Tessin successivt baxade projektet framåt. Efter knappa två decenniers stiltje lyckades han övertyga de nya makthavarna, frihetstidens politiker, att återuppta slottsbygget 1728. De hade förstått vad landets värdighet krävde, men uppoffringen var stor i ett land sargat av krig. Precis som bokens författare framhåller blev inredningen av Stockholms slott en plantskola för utvecklingen av konst och hantverksskicklighet, det man då kallade ”yppighets nytta”. Riksdagens slottsbyggnadsdeputation fick en ledande roll. Här propagerade till exempel prästeståndet för svensk marmor (kolmårdsmarmor), medan man omvänt ogillade import av utländska konstverk. När Carl Gustaf Tessin i Paris 1739 inköpt elva stora målningar av fransmannen Jean-Baptiste Oudry, blev han utskälld av slottsbyggnadsdeputationen för att ha slösat bort 5000 riksdaler av statliga medel. I dag, när besökare går genom slottets olika rum och salar, har de säkert svårt att förstå att detta är resultatet av ett ständigt kompromissande och ett ekonomiskt gnetande. Det går inte att ta miste på prakten i slottets paradvåning, men det framstår som paradoxalt när man inser att det var av sparsamhet som den nygifte kronprins Gustav (III) fick flytta in här med sin danska gemål Sofia Magdalena. Inga stora förändringar krävdes nämligen, vilket passade det regerande mösspartiet, som kraftigt underbudgeterat. 

När Gustav själv blivit kung och gjort sig allsmäktig ville han inte kännas vid några ekonomiska begränsningar. Bokens författare ger talrika exempel på såväl kungens detaljstyrning som djupa personliga engagemang, allt på gott och ont. Med den gustavianska tidens klassicism återuppstod också en del av stormaktstidens pompösa prakt för att ge en värdig inramning till det nya hovceremonielet. Efter förebild av Ludvig XIV införde Gustav III offentlig morgon- eller påklädningsmottagning, le lever. En rad andra ceremonier tillkom också som publik spisning, cour och plenum plenorum. Iscensättningen kopierades från Solkungens Versailles, vilket även påverkade den arkitektoniska ramen. Resultatet blev stora ombyggnadsarbeten och därmed överblivna inredningar från rokokoeran. De senare delarna skeppades ut i nio båtlaster till Drottningholm 1786 för eventuellt återbruk. 

Gustav III gjorde en åtskillnad mellan det officiella livet och det privata. De rum som kungen faktiskt bebodde hade en helt annan och intim prägel. De inreddes i det nära angränsande halvvåningsplanet till den officiella våningen vid tiden för Gustavs hemkomst från Italien 1784. Ansvarig var Louis Masreliez. Kungens divan med förmak hör till sin tids främsta europeiska inredningar, men väntar fortfarande på att återställas i sitt ursprungliga skick, vilket författarna också påminner om.

På ett intresseväckande sätt balanseras den detaljrika beskrivningen av inredningsdetaljer med kortare fördjupningar av mer analytisk art där till exempel bildkonstens roll speglas under olika skeden.

Den fortsatta utvecklingen visar på en skarp ideologisk gräns, som inträdde under den fyraåriga förmyndarregeringen. Redan innan bouppteckningen var klar togs beslutet att överföra en stor del av den döde Gustav III:s egendom till kronan. Resultatet blev Kongl. Museum, föregångaren till Nationalmuseum, som alltså vilar på en konfiskation av kunglig egendom. Boutredningsmännens argumentation var tydlig: den döde kungen hade köpt konsten för offentliga medel och i konsekvensens namn skulle samma lösöre därför tillfalla det offentliga. Förmyndarregeringen löste knuten elegant. Det nya museet inrättades som ett äreminne över Gustav III till att tjäna den allmänna nyttan. Då kunde även en ny post i statsbudgeten motiveras trots rådande sparsamhet. Bokens författare pekar också intressant nog på kopplingen till öppnandet av Kungliga biblioteket och offentlighetsprincipen som ett barn av 1766 års tryckfrihetsförordning, men de är egendomligt nog mer försiktiga med att framhålla påverkan från samtida politiska stormvindar som radikaliseringen av den franska revolutionen samma år. 

Med den nya kungadynastin Bernadotte följde också nya inredningsmoden, men samma behov av att manifestera de egna maktanspråken. Framställningen innehåller många exempel på markörer av legitimitet i form av symboltyngda inredningsföremål liksom riktade beställningar av bildkonst. En avgjord kvalitet i boken är den noggranna redogörelsen för varje generations flyttkaruseller, renoveringar och uppmöbleringar under fortsättningen av 1800-talet och ett långt stycke in i 1900-talet. På ett intresseväckande sätt balanseras den detaljrika beskrivningen av inredningsdetaljer med kortare fördjupningar av mer analytisk art där till exempel bildkonstens roll speglas under olika skeden.

Ett nytt skifte inträdde under Oskar II:s regeringstid. Slottet var i behov av omfattande vård och underhåll, men kungens ambitioner gick längre än så. Han ville fullborda slottet och skapa ett nationalmonument med Nicodemus Tessins planer som rättesnöre. Detta märktes särskilt i exteriörarkitekturen där slottets södra fasad kompletterades med nygjutningar av fransmännen Jacques Foucquet d.ä:s enleveringsgrupper och René Chauveaus reliefer med motiv från Ovidius Metamorfoser. Samma vilja att ansluta till barockens formspråk återkommer i Södra valvets skulpturala dekor liksom plafonderna i Västra trapphuset. I det sistnämnda fallet höll Julius Kronberg i penseln medan Oskar själv författade programmet. Det sistnämnda blev dock föremål för en bitande kritik från konstnären och överintendenten Fritz von Dardel.

Ett återställande av 1700-talets inredningar fanns länge som ett mantra, men så småningom omvärderades 1800-talet, kanske till följd av ett generationsskifte.

Den fortsatta framställningen visar tydligt att, när det kungliga boendet efter Oskar II:s död inte längre tog de mer prominenta delarna i anspråk, konverterades de i stället för museibruk parallellt med representation. Detta gäller i synnerhet representationsvåningarna. Det är här som musealiseringen först gör sig påmind. Konsthistorikern John Böttigers chefskap för Kungl. Husgerådskammaren blev avgörande för kraften i denna process och den stiliserade karaktär många av interiörerna fick. Speciellt intressant är framställningen av Bernadottegalleriets tillkomst med sitt ovanligt radikala pedagogiska angreppssätt där bildkonst och möblering nära kopplades samman.

Under det fortsatta 1900-talet framträder slottsarkitekterna Ivar Tengbom och Sven Ivar Lind tydligt liksom Gustaf VI Adolf. Kungen skymtar nu och då som en grå eminens, men det var som författarna framhåller ”utan personliga anspråk”. Samtidigt går det aldrig att underskatta Gustaf VI Adolfs djupt personliga engagemang, vilket kom att spela en avgörande roll i nära samarbete med cheferna för Kungl. Husgerådskammaren – Åke Setterwall och Stig Fogelmarck. Smakselektion och vetenskapligt grundad noggrannhet präglade verksamheten från början, men även ett pragmatiskt förhållningssätt till följd av snål ekonomi. Ett återställande av 1700-talets inredningar fanns länge som ett mantra, men så småningom omvärderades 1800-talet, kanske till följd av ett generationsskifte.

Vår egen tid spelar en mer underordnad roll och representeras främst av det så kallade Jubileumsrummet, en gåva år 1998 från Sveriges riksdag och regering till Carl XVI Gustaf med anledning av kungens 25-åriga regeringsjubileum. Hela rummet är inrett under ledning av arkitekten Åke Axelsson.

Allt detta interagerar på ett mycket spännande sätt med Stockholms slott som praktfull scen för kungens representation i rollen som statschef.

Under läsningen av boken framträder tydligt bilden av ett kungligt residens och statligt kontorshotell, som under 1900-talet successivt musealiserats genom omfattande kompletteringar, restaureringar, uppmöbleringar, utställnings- och visningsverksamhet. Detta har bidragit till den karaktär som Bernadottevåningen och Festvåningen har i dag. Samma gäller naturligtvis det utrymme som från början var ämnat som museum, Stenmuseum, i dag kallat Gustav III:s Antikmuseum. Dess återställande är ett paradexempel på både historiebruk och minnesproduktion samt en kulturinstitutions medvetna strävan att skapa sig en egen legitimitet – Nationalmuseum. I boken skildras också ingående de övriga museer som tillkommit under 1900-talet såsom Skattkammaren (1970) i det förrådsutrymme som tidigare bland annat fungerat som punschlager för att i stället bilda en suggestiv fond till de svenska riksregalierna. Till detta kommer Livrustkammaren (1978), även den inredd i förrådsutrymmen under Logården i ett fascinerade experiment med Livrust- och Klädkammarens rika samlingar sceniskt och pedagogiskt arrangerade med den råa tegelarkitekturen som resonansbotten. Och slutligen Museum Tre kronor invigt 1999 i den norra längans källarvåning. Allt detta interagerar på ett mycket spännande sätt med Stockholms slott som praktfull scen för kungens representation i rollen som statschef.

Bokens författare Bo Vahlne, Rebecka Millhagen Adelswärd och Ingrid Sjöström har på ett ambitiöst sätt lyckats fylla en kunskapslucka som länge funnits sedan publikationen av Ragnar Josephsons och Martin Olssons trebandsverk Stockholms slotts historia, 1940–41. Borta är de fosterländska tongångarna och den normativa estetiska värdeskalan. Därför har det länge försummade 1800-talet givits stort utrymme liksom den nutida historien. Det är en rikt sammansatt helhetsbild som överlämnas åt läsarna. Däremot kan man på goda grunder ifrågasätta förekomsten av begreppet det kungliga kulturarvet, som verkar ha myntats av marknadsföringsambitioner, men som är problematiskt av ideologiska skäl eftersom det tycks vilja ställa Stockholms slott vid sidan om det svenska nationella kulturarvet.