Intervju: Axel Leijonhufvud
– en frispråkig kritiker av nationalekonomin och engagerad i försöken att skapa en ny grund.
De tongivande ekonomerna förutsåg inte krisen 2008–2009 och har inte heller gett många teoretiska redskap för att förstå den och undvika något liknande i framtiden. För att hitta alternativ måste man söka bland dem som tidigare varit marginaliserade på grund av att de inte trodde på marknadernas rationalitet och förmåga att reglera sig själva. Respons har hittat en sådan ekonom i USA, Axel Leijonhufvud, som är född och utbildad i Sverige.
För nio år sedan hävdade Robert Lucas – Nobelpristagare i ekonomi och då ordförande för det amerikanska nationalekonomiska förbundet – att de djupa ekonomiska krisernas era var över. Om bara politikerna höll sig borta från marknadernas fria spel skulle ekonomisk krishantering inte längre behövas. Den enda kvarvarande risken var att politikerna störde marknaderna med regleringar och populistiska stimulanspaket, men också det kunde lösas om riksbankerna gjordes självständiga och fick eget ansvar för penningpolitiken. Budskapet var radikalt i mer än ett avseende. Vi behövde inte längre oroa oss för ekonomiska sammanbrott som Wall Street-kraschen 1929, och vi behövde i princip inte längre någon stat. Staten, åtminstone i den form vi kommit att känna den under efterkrigstiden, med finmaskiga skyddsnät och styrning av marknader, hade spelat ut sin roll.
Finanskrisen och den utdragna ekonomiska recessionen – och den sviktande återhämtningen – skakade dock om dessa föreställningar, och tvingade fram ett helt annat artilleri av åtgärder från stater och riksbanker. Det arbetet fortsätter, om än med ytterligt osäker kunskap och framtidsorientering. Men makroekonomin som akademisk profession tycks gå oskadad ur krisen. De som tidigare kritiserat den fria marknadsekonomin har förvisso lyfts upp och blivit celebriteter, som Paul Krugman och Joseph Stiglitz, men deras inflytande på den nationalekonomiska professionen tycks begränsat. Thomas Sargent, en av de mest tongivande företrädarna för den rationalistiska makroekonomin och Nobelpristagare 2011, har exempelvis hävdat att krisen tvärtom bekräftat teorierna om ekonomins självregleringsförmåga.
Det finns dock de som arbetar inifrån professionen, men med ett kritiskt perspektiv på de grundläggande antagandena och på krisens konsekvenser för nationalekonomin. De ser ekonomin som i grunden instabil med begränsad kapacitet till självreglering och vill förstå hur kriser uppkommer och hur de kan hanteras. En som aldrig trott att ekonomin skulle bli ”kris-fri” eller att obalanser aldrig skulle uppkomma är Axel Leijonhufvud. Han är född i Sverige, med grundutbildning från Lund och Stockholm, men verksam i USA och Italien sedan 1960-talet, bland annat som professor och chair för ekonomiinstitutionen vid det förnäma University of California-Los Angeles. Han är en vältalig kritiker av tillståndet för dagens nationalekonomi och engagerad i George Soros Institute for New Economic Thinking, som samlar många av de kritiska ekonomerna i jakten på nya och sundare fundament. Han är också ofta anlitad som kommentator till krisens utveckling och dess betydelse för nationalekonomiska teorier och modeller. Det är inte så märkligt, eftersom Leijonhufvud konsekvent har hävdat att ekonomier pendlar mellan stabilitet och instabilitet och att kriser därför är återkommande fenomen.
I ett samtal med Respons använder Leijonhufvud korridoren som en bild för den ekonomiska utvecklingen: inne i korridorerna är svängningarna måttliga och hanterliga med existerande teorier och politiska styrmedel, alltså ungefär så som den etablerade makroekonomiska teoribildningen lär oss. Men utanför korridorerna fungerar inte de etablerade antagandena, och alltmer röriga och svåröverskådliga relationer och samband uppkommer. Med korridormetaforen, som han lanserade redan i början av 1970-talet, försökte Leijonhufvud slå en bro mellan två olika skolbildningar, men mottagligheten var, som han konstaterar, begränsad:
”Korridoren var ett försök att jämka ihop två makroekonomiska ”kosmologier” (keynesianska och monetaristiska) till en förståelig världsbild. Stabilitet innanför och instabilitet utanför. Ingendera sida var intresserad av en sådan principlös kompromiss.”
Den ekonomiska utvecklingen under det senaste decenniet tycks dock ge Leijonhufvud rätt: från att ha varit stabil och uthållig (ofta benämnd den långa måttfullheten, ”the great moderation”) mellan 1985 och 2008 har världsekonomin inträtt i en mycket mer skakig och osäker period. Vi skulle således befinna oss utanför korridoren efter att under längre tid ha varit inuti den. Men den dominerande delen av nationalekonomin står fast vid idén om ekonomin som stabil och självutjämnande och att vi är kvar i korridoren. Man står fast vid de antaganden som tog form för nu nästan 40 år sedan och som sedan dess har dominerat såväl nationalekonomisk forskning som ekonomisk politik. Den vidgår helt enkelt inte att krisen också är en kris för nationalekonomiska teorier och deras förmåga att understödja ekonomisk politik. Hade man kunnat förutse kollapsen för Lehman Brothers i förväg hade kollapsen kommit tidigare, nämligen samtidigt med att denna kunskap blev känd. Kriser och sammanbrott kan alltså aldrig förutses, de kan bara konstateras när de väl händer. Exakt hur användbar en sådan ekonomisk kunskap är för ekonomins aktörer är oklart. Det krävs starka sociala mekanismer för att så hårt kunna hålla ifrån sig kritiken och vidhålla de egna övertygelserna trots att världen omkring en rasar.
Leijonhufvuds utveckling är en illustration av de sociala mekanismerna bland ekonomer. Han är en del av det makroekonomiska fältet och lämnade ett mycket uppmärksammat bidrag till förståelsen av keynesianismen för snart 50 år sedan i boken On Keynesian Economics and the Economics of Keynes (1968), och har sedan dess fört en kritisk diskussion om några av de dominerande ansatserna under de senaste decennierna. Detta har gjort hans ställning alltmer perifer. Samtidigt har de senaste årens kris inneburit en viss omställning och ett något ökat utrymme för avvikande uppfattningar. Leijonhufvud summerar:
”Min inställning till makroekonomins utveckling de senaste tre decennierna har varit skeptisk och alltmer kritisk. Naturligtvis har detta gjort att jag flutit ut i professionens periferi och blivit mer av åskådare än deltagare. Det betyder självfallet att jag är uppmuntrad och glad att det nu finns en viss publik för mina arbeten igen.”
Han har beskrivit sig själv som en ”icke-matematisk makro- och finansekonom” med ett intresse för hur riktiga aktörer och riktiga ekonomier fungerar, särskilt i perioder av djupgående ekonomiska kriser. I det ligger han långt från de dominerande makroekonomerna i dag, som alltså i stället huvudsakligen arbetar med abstrakta teorier som rymmer mängder av förenklade antaganden om hur världen är beskaffad, och som sedan matar in dessa i matematiska modeller. Detta har gjort den makroekonomiska världen alltmer säker men också alltmer sluten. Leijonhufvud hoppas för egen del att krisen också blir en kris för makroekonomins självtillräcklighet:
”Våra modeller vilar alltid på förenklade antaganden, men felet ligger i att driva tilliten till deduktiva strukturer alltför långt. Men kanske rekryteringen av nya talanger till makroekonomin kommer att förändras. Jag har hört av vissa yngre personer att de har varit intresserade av makroekonomi men bytt fält eftersom de tyckt att det dominerande paradigmet är uttorkat. Tja, det finns inget torrt med den pågående krisen!”
Ett grundantagande som än i dag behåller ett fast grepp över nationalekonomin gäller vår förmåga att förutse framtiden. I teorin om rationella förväntningar, som utgör kärnan i den moderna makroekonomin, antas alla rationellt och med fullständig information kunna förutse effekterna av politiska åtgärder. Om ekonomin stimuleras i dag för att öka tillväxten förutser den rationelle aktören (konsumenten eller företagaren) att detta kommer att leda till skattehöjningar framöver. Därför blir effekten av sådana stimulanspaktet begränsad. Men själva grunden för dessa resonemang avfärdas av Leijonhufvud:
”Man antar att framtiden ’redan existerar’ som möjlighetsfördelningar som alla känner till med objektiv säkerhet. Att fullfölja denna illusion har varit en väldigt kostsam felinvestering för nationalekonomin.”
Elegansen och stringensen i sådana antaganden har emellertid gjort den makroekonomiska forskningen immun mot den kritik som framkommit efter krisen. I det famösa svaret från Robert Lucas till drottning Elizabeths kritik av nationalekonomin (se s. 34 i detta nummer) sades det rent ut – terrängen stämde inte med kartan, och då är det kartan som gäller, eftersom den är så elegant och eftersom inga lika eleganta modeller har kunnat lanseras.
Ett annat exempel gäller synen på aktörer, konjunkturcykler och ekonomiska fundament. Grundantagandena är fortfarande att ekonomiska aktörer är homogena i sina intressen och sin orientering, att konjunkturcyklerna är relativt måttliga och att makroekonomin kan förstås som ett dynamiskt jämviktstillstånd – det som kallats för DSGE (Dynamic stochastic general equilibrium) och som länge utgjort grunden för ekonomisk politik och riksbanksanalyser världen över. Nu försöker man från strömfårans sida anpassa dessa grundantaganden något, men de försöken ger inte Leijonhufvud mycket för:
”Dessa modeller behandlar ekonomin som om den skapades av ett optimeringsbeteende av en i någon mening ’typisk’ aktör. En vanlig kritik mot dessa konstruerade antaganden är att ’alla människor inte är likadana’ och att vi därför behöver modeller med heterogena aktörer. Jag har inget emot det arbete som pågår om modeller med heterogena aktörer, men jag tror att det är lite grann av en återvändsgränd om vi vill förstå de problem vi lider av i dag. Alla teorier som kan hjälpa oss att förstå en finanskris måste naturligtvis skilja mellan långivare och låntagare och det är förstås någon form av heterogenitet. Men poängen är att en kris utmärks av att alla försöker göra samma sak, nämligen att ha ett positivt kassaflöde.”
Det grundläggande fel som Leijonhufvud ser är ett bristande intresse för instabilitet och rörighet. Sådant stör modellarbetet men är fundamentalt för ekonomins utveckling när den befinner sig utanför korridoren:
”Vi bygger avancerade deduktiva strukturer, som DSGE, som blir de medel vi använder för att analysera stora mängder statistiska data. En ekonoms verklighetsbild formas till stor del av de ekonometriska resultaten av sådana övningar. Den säkerhet med vilken denna verklighetsuppfattning upprätthölls var verkligen häpnadsväckande!
Jämför med hjärnforskningen – ett spännande fält som tack vare nya avbildningstekniker gör snabba framsteg. Men ingen skulle komma på tanken att härleda hjärnans sätt att fungera från några enskilda synapser. Världsekonomin är ett dynamiskt system som består av sju miljarder hjärnor som samverkar. Det verkar sannolikt att vi har en bit kvar innan vi kan förstå den särskilt väl.
Det finns en sak till vi kan lära oss av hjärnforskningen – att söka efter avvikelser. Mycket av det som vi vet om medvetandet kommer ur studiet av specifika skador eller dysfunktioner hos patienter. Jag tror att ekonomer inte har brytt sig om koordinationsproblem eller andra typer av händelser som avviker från de teorier vi lär ut.”
Vilket är då alternativet till den eleganta men sterila makroekonomin? De etablerade makroekonomiska modellerna har visat sig eminent oanvändbara för att förstå och hantera den nuvarande krisen, vilket inte bara Leijonhufvud hävdar utan också den tämligen ortodoxe nationalekonomen David Romer (”What have we learnt about fiscal policy from the crisis?”, i Olivier Blanchard et al, In the Wake of the Crisis, MIT Press 2012). Kanske Keynes har svaret i stället? Men Leijonhufvud, med sin djupa kännedom om Keynes, ger inte mycket för en keynesiansk renässans:
”Det är ett gott tecken att man börjar diskutera Keynes igen. Det betyder inte att de keynesianska modellerna som fanns för några årtionden sedan är till stor hjälp i dag. Det fanns inga bankrusningar eller kreditkollapser i Keynes General Theory. Dess relevans för dagens bekymmer är därför begränsad.
Det som däremot är relevant är Keynes inställning. Alla beskrivningar porträtterar Keynes som en osedvanligt klok och intelligent person. Men runt 1930 skrev Keynes att ’vi har misslyckats att kontrollera en maskin vars sätt att fungera vi inte förstår’. Han hade därför en grundläggande anspråkslöshet inför ämnet som är extremt viktig. Vi har förlitat oss alldeles för mycket på deduktiva modeller.”
Leijonhufvud ser vissa möjligheter att restaurera nationalekonomin och göra den friskare (”a saner economics”). Ett element i detta är att betrakta ekonomin som ett öppet system, präglat av friktioner, störningar och svårfångade samband:
”En sådan syn skulle tvinga oss att göra oss av med mycket av vårt nuvarande ’tekniskt sofistikerade’ bagage och kasta bort många av de ’resultat’ som har alstrats med deras hjälp. Men det skulle peka ut riktningen mot en friskare ekonomi. ”
En del i en sådan friskare ekonomi tar hänsyn till skillnader i tid och rum. Nationalekonomin har annars varit stum inför variationer och har främst varit inriktad på att finna generella modeller och antaganden, gärna sådana som passar på svagt reglerade marknadsekonomier som USA och Storbritannien. Att alltför ivrigt ägna sig åt avvikande ekonomiska förlopp och beteenden har därför straffat sig för den som vill positionera sig inom nationalekonomin. Leijonhufvud har sysslat med ekonomiska problem som ligger utanför det geografiska intresset bland de dominerande nationalekonomerna: hyperinflation i Latinamerika och övergångsproblem i de tidigare socialistiska ekonomierna. I bägge fallen var de dominerande antagandena till begränsad hjälp:
”Jag skrev en del arbeten tillsammans med Daniel Heymann om hög inflation. Jag tyckte att erfarenheten av dessa processer visade att brett accepterade ekonomiska teorier inte bara hade lite fel utan nästan fantastiskt fel. Vi skrev några uppsatser och så småningom en bok men lyckades inte få någon uppmärksamhet för de anomalier i de existerande teorierna som vi kunde påvisa. Arbetena försvann spårlöst. ”
Samtidigt är det faktum att den nuvarande krisen främst drabbat USA, om än med globala spridningseffekter, något av ett huvudbry för nationalekonomin, som ju så starkt präglats av de nordamerikanska erfarenheterna.
”Arbeten ignoreras som behandlar problem som ligger långt bort från den anglosaxiska nationalekonomiska professionens hemmaplan. Reinhards och Rogoffs bok, This Time is Different (Annorlunda nu, SNS 2012) framförde det ironiska budskapet att ekonomer inte heller har brytt sig om erfarenheter som ligger mer eller mindre långt tillbaka i tiden. Tja, den nuvarande krisen är HÄR och NU. Kommer det att innebära någon skillnad? Vänta och se…”
Ett annat område där mer kunskap behövs är skuldsanering efter finansiella bubblor, vem som ska betala och varför:
”Teoretiker måste lyfta in betydelsen av budgetbegränsningar i sina modeller. Vad händer när man inte vet i förväg hur stor sannolikheten är för betalningsinställningar? När krisen kommer, och man försöker lösa skuldfrågan på juridisk väg, kommer det att leda till en flodvåg av konkurser och i ett extremt läge ett totalt sammanbrott.”
Lösningen hittills har varit att staterna gått in, mest radikalt i USA. Samtidigt finns det gränser för hur långt stater kan gå för att förhindra betalningsinställningar, och kraftfulla ingripanden kan lägga grunden för extrema politiska rörelser. Tea Party-rörelsen, som vuxit ur kritiken mot bankstöd och industristöd i USA, är ett uttryck för det. Men brist på starka åtgärder har också den effekten, framhåller Leijonhufvud – krisen stärker i vilket fall som helst extrema riktningar och försvagar den politiska mitten. Men hur kan en ”friskare nationalekonomi” hjälpa oss att bemästra den ekonomiska krisen? Fördelning, rättvisa och öppenhet är nyckelorden. Krisen riskerar annars att bli socialt och politiskt explosiv, varnar han, och tydliggör därmed den politiska dimensionen i krishanteringen:
”I ett system med hög skuldsättning, och med extrema skillnader mellan skuldsättning och tillgångar nästan överallt, riskerar krav på att alla skulder ska betalas att leda till allmän kollaps med oöverskådliga sociala och politiska konsekvenser.
Men ska man hindra kollapsen halvvägs krävs att man måste bestämma vem som ska få betalt (eller inte) i tid och vem som får betalt (eller inte) i tid. Det duger inte att se på dessa problem med den vanliga makroekonomiska terminologin som inkomster, sysselsättning och inflation. De underliggande frågorna handlar om fördelning.
Deflation och stagnation kommer att förstärka problemen. Inflation eller tillväxt kommer däremot att öka utbud och sysselsättning – om man kan skapa det alltså. Injektioner av likviditet kan underlätta för aktörer med hög skuldsättning och små tillgångar, men kommer inte att förhindra att de blir insolventa. Och så vidare. Det finns en mängd möjliga strategier – ingen av dem enkel – med olika fördelningspolitiska effekter. Politiker föredrar insatser med så oklara fördelningseffekter som möjligt. Mitt huvudsakliga råd blir därför att välja insatser vilkas effekter kan förklaras och försvaras så tydligt som möjligt.”
Krisen och dess långsiktiga hantering tvingar därför fram politiska ställningstaganden. Det har också hörts, även från mer ortodoxt nationalekonomiskt håll, att skatter behöver höjas och rättviseaspekter och fördelningsfrågor måste lyftas fram. Kanske inte helt överraskande men ändå ett avsteg från den liberala euforin före krisen.
Leijonhufvud har alltid skavt mot sin samtid. Han blev berömd för en kritisk bok om användningen av Keynes i en tid när Keynes var allas egendom. I On Keynesian Economics and the Economics of Keynes, som kom ut under Keynes absoluta zenit inom nationalekonomin, kritiserade han den dåtida användningen av Keynes och pekade på avgörande avvikelser från vad Keynes egentligen hade sagt och tänkt om ekonomiska svängningar och kriser. I dag har han blivit en pådrivande kraft i debatten om nationalekonomins framtid. I det arbetet pekar han på ihåligheter och abstraktioner som riskerar att göra nationalekonomin irrelevant. Frågan är om en djupgående omställning är möjlig eller om alltför mycket satsats på de etablerade paradigmen. Leijonhufvud är trots allt tveksam:
”Jag har läst och hört ekonomer som bidragit till det dominerande paradigmet skriva och säga kloka saker om det som händer i dag. Trots det tror jag att DSGE-modeller och allt sådant är enorma hinder för en nykter analys av de nuvarande kriserna.
Kommer kriserna att leda till en långsiktig omorientering av makroekonomin? Jag vet inte. Ibland tränger sig verkligheten in till den nationalekonomiska professionen – men inte alltid.”
