Identitetspolitikens hot mot yttrandefriheten

Sakine Madon inleder sin bok Ingenting är heligt med en viktig iakttagelse, nämligen att på bara ett decennium har ett antal nya begrepp som rör yttrandefriheten tagit plats i vårt språk. Det är ord som triggervarningar, trygga rum, mikroaggressioner, kulturell appropriering, minoritetsstress, woke, rasifiering, svarta och vita kroppar, deplattformering och cancelkultur. Detta handlar om att vissa skall skyddas från att få höra vissa saker, att andra skall hindras från att yttra sig och att det inte längre är vad man säger som skall räknas utan vem som säger det. Bakom det mesta av detta ligger det som kommit att benämnas identitetspolitik.

Yttrandefriheten sitter trångt är Sakine Madons huvudbudskap. Och man kan bara hålla med. Vid universiteten i USA har mer än 200 föreläsningar, seminarier eller motsvarande stoppats de senaste åren som en effekt av att studenter och lärare protesterat. Som regel har skälet varit grundat i någon form av identitetspolitik, där personer som uttryckt eller stått för vad man uppfattat som förgripliga åsikter hindrats från att tala. Som Madon påpekar har sådant inträffat även i Sverige, men bara i något enstaka fall. Madon är särskilt kritisk mot »identitetsvänstern« som hon menar står för idéer som leder till inskränkningar i yttrandefriheten. I stället för att diskutera och bemöta personer som uttryckt vad man ser vara förgripliga åsikter vill identitetsvänstern tysta dem. 

Hon skulle ha kunnat påpeka att detta otyg inte är något helt nytt. Under mellankrigstiden var till exempel universiteten i Österrike och särskilt då det i Wien skådeplats för svåra identitetsbaserade motsättningar. På ena sidan stod de tysk-nationellt och katolskt sinnade studenterna och på den andra de socialdemokratiska och judiska. Ett tragiskt exempel (av många) på »deplattformering« från detta universitet och denna epok är följande: när språkvetaren Alfred Kappelmacher (1876–1932) som nyss utnämd professor skulle hålla sin första föreläsning (om senlatinets historia) i oktober 1923 hade högerradikala studenter intagit föreläsningssalen. När Kappelmacher träder in i föreläsningssalen drabbas han av en veritabel orkan av oväsen och antisemitiska förolämpningar, vilket gör det omöjligt för honom att göra sig hörd så han tvingas därför ställa in föreläsningen. 

Hon vill inte heller ta bort lagen mot förbud mot hets mot folkgrupp, men påpekar helt riktigt att som den är formulerad är den problematisk.

Sakine Madons bok är ett passionerat och vältaligt försvar för yttrandefriheten och hon vänder sig mot de många ofta välmenade förslag på förbud mot organisationer och symboler och formella och informella censurtendenser. En utgångspunkt för henne är den kritik som riktades mot den nyss så tragiskt bortgångne Lars Vilks och hans »rondellhundar«. Madon visar tydligt hur många det var som gick helt vilse i denna från, alltifrån ledande ministrar till tunga kommunråd och etablerade journalister och opinionsbildare. Det porträtt hon tecknar av Vilks och vad som drabbade honom är fint och inkännande. Hennes argument är att den nu så utbredda »kränkhetskulturen« som var det som drabbade Vilks, inte får leda till att vi inskränker yttrandefriheten. Rasistiska, sexistiska, homofoba och andra liknande yttringar skall bemötas i öppen debatt, inte förbjudas. I en demokrati måste man tåla att ens religion och ideologi både kritiseras, förlöjligas, kränks och förvrängs. Vi skall således inte återupprätta det 1970 avskaffade förbudet mot hädelse. 

Madon har kallats yttrandefrihetsfanatiker men det är absolut att ta i. Hon vill inte upphäva lagen mot förtal, hon inser att saker som personlig integritet sätter gränser för vad som får sägas och tryckas. Hon vill inte heller ta bort lagen mot förbud mot hets mot folkgrupp, men påpekar helt riktigt att som den är formulerad är den problematisk. Lagtexten säger att den som »i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år«. Det är termen »missaktning« som enligt Madon borde strykas och argumentet är vad jag kan se korrekt, eftersom man måste ha rätt att skarpt kritisera och även förlöjliga innehållet i till exempel olika trosuppfattningar. Det är hot och hets som är problemet, inte missaktning. 

Madon bjuder också på en välbehövlig snabbkurs i yttrandefrihetens historia i Sverige och det är förvisso en sedelärande sådan. Hon påvisar hur många av den tidiga arbetsrörelsens förgrundsfigurer som straffades för saker som i dag förefaller helt harmlösa. De för svensk del mindre smickrande censuråtgärderna och undfallenheten mot det nazistiska Tyskland under andra världskriget läggs i dagen på ett mycket förtjänstfullt sätt. 

Det är en viktig och välargumenterad bok som Sakine Madon skrivit men det finns naturligtvis många saker man kan diskutera. Låt mig peka på två. Är det möjligt att tänka sig att man bör kunna inskränka yttrandefriheten när det som yttras utgör ett hot mot yttrandefriheten. Tryckta böcker är en av yttrandefrihetens tyngsta uttryck men vad gör vi med politiska manifestationer som anordnar bokbål på för arrangörerna misshagliga böcker? Liksom den liberala demokratin har rätt till självförsvar och då ibland måste tillgripa metoder som inte är särskilt väl förenliga med demokratins grundprinciper (till exempel att tvinga medborgarna att med risk för sitt liv försvara landet) kanske yttrandefriheten också bör ha rätt att försvara sig när den angrips. Vi skall naturligtvis inte ha ett förbud mot att bränna vad som vissa uppfattar som »heliga skrifter«, eftersom det inte går att avgöra vilka tryckta skrifter som skall ingå i denna kategori (för marxister kanske Das Kapital, för nyliberaler kanske Adam Smiths skrifter). Men jag skulle kunna tänka mig att det skulle vara olagligt att som politisk manifestation anordna bokbål, eftersom bokbål är ett mycket tydligt angrepp på yttrandefrihetens grundprincip.

Ett andra problem att diskutera är Madons tes att vi inte bör ha till exempel ett förbud mot att förneka Förintelsen, något som finns i många andra västländer. Hennes argument är att »felaktiga påståenden och idéer bekämpas bäst med fakta«. Men vad göra när stora delar av den humanistiska och också samhällsvetenskapliga forskningen genom sin anslutning till diverse postmoderna och postkoloniala teorier gjort sig resistent mot fakta? I den mån man alls använder sig av någon empiri är det enbart sådant som man i förväg vet bekräftar de i förväg försanthållna teserna. 

Men vad göra när stora delar av den humanistiska och också samhällsvetenskapliga forskningen genom sin anslutning till diverse postmoderna och postkoloniala teorier gjort sig resistent mot fakta?

Ett centralt kapitel i boken har titeln »Det identitetspolitiska giftet«. Madon pekar på det bisarra att inte så få som kallar sig antirasister gör en halsbrytande manöver när de faktiskt förespråkar ökad rassegregation. Man vill ha särskilda »rum« dit bara de med rätt etnicitet har tillträde, man vill att svarta patienter bara skall vårdas av svarta läkare och sjuksköterskor, man vill att bara svarta musiker skall få spela »svart« musik, enbart en transsexuell skådespelare kan få en roll som transperson, enbart »rasifierade« journalister skall få skriva om rasism osv. Denna form av identitetspolitik är ett klart angrepp på yttrandefriheten, eftersom man strävar efter att tysta dem som inte är av rätt »sort«. Är man »vit« är man per definition en förtryckare, så i stället för att bekämpa att etnicitet och ras (eller kön, sexuell läggning och så vidare) skall få begränsa våra livsvillkor. skall hudfärgen (eller könet eller den sexuella läggningen…) utgöra grunden för allt vi gör, säger och tänker. Antirasismen har därmed blivit sin egen rasism och idén att försöka bekämpa rasism med mera rasism är som Madon framhåller i grunden befängd. Såsom man förr kunde prata om »vulgärmarxism« kan man i dag beteckna denna inriktning som »vulgäridentitism« där uttryck som »jag känner ett förakt för vita« är accepterade.

En del av Makons kritik av identitetspolitiken handlar om att man kräver kvoter för sin grupp till olika positioner där ens röst blir mera hörd. I ett upprop om rasismen på Sveriges Radio år 2020 krävde man särskilda procentkvoter för utlandsfödda och de som fötts utanför Europa. Regeringen har krav på särskilda procentmål för andelen professorer som är kvinnor vid landets universitet. Problemet med dessa kvoter, som Makon kunde lyft fram, är att vi numera i lagstiftningen har en mångfald diskrimineringsgrunder. Låt oss räkna: Sexuell läggning – skall vi säga fem. Kön har vi numera tre. Etnicitet, inte helt enkelt, men nog kunde vi identifiera ett tiotal grupper. Religion likaså är inte enkelt men nog har vi åtta att räkna med. Funktionshinder, minst tre kategorier. Vissa vill räkna med social klass som en diskrimineringsgrund. Det blir 5 x 3 x 10 x 8 x 3 x 3 vilket är lika med 10 800 olika kategorier att ta hänsyn till (eftersom ingen av dessa är ömsesidigt uteslutande). Så, ett universitet utlyser en professorstjänst i säg litteraturvetenskap som bara kvinnor får söka och man utser som vanligt tre sakkunniga, naturligtvis alla kvinnor. En av de tio sökande klagar då på att samtliga tre kvinnor är heterosexuella och då inte kan bedöma hennes lesbiskt inspirerade litteraturforskning. Så man byter ut en av de sakkunniga. Då klagar en annan sökande på att samtliga tre sakkunniga är etniska svenskor och rimligen inte på ett rättvist sätt kan bedöma hennes »rasifierade« litteraturanalyser. Så man byter ut en sakkunnig till. Men sedan klagar en tredje sökande på att det inte finns någon buddhist bland de sakkunniga… 

Min poäng är att den identitetspolitiska idén om rättvisa genom kvotering helt enkelt inte är genomförbar. Den i identitetspolitiska kretsar nu så föraktade principen om meritokrati må ha sina brister, men jag tror att man här måste tänka som Churchill gjorde om demokratin – ett långt ifrån perfekt fungerande politiskt system, men alla alternativ är ännu värre. När det gäller just universiteten gör Madon en viktig iakttagelse till, nämligen att några av de mest subtila och därmed allvarligaste hoten mot den akademiska friheten kommer inifrån akademin själv. Många är de akademiker som av opportunistiska skäl antingen väljer att ligga lågt i dessa viktiga frågor eller så »ylar de med vargarna«. 

Det är som sagt en betydelse- och insiktsfull bok men titeln är inte välfunnen. Det är självklart att för de flesta personer är många personliga förhållanden »heliga« och inte något som skall föras ut i den offentliga debatten. Madon kunde med tanke på det som drabbade Benny Fredriksson och många andra ha skrivit mer om problemet med drevjournalistiken och betydelsen av respekt för den personliga integriteten. Men man kan inte få allt och vad Sakine Madon nu levererat är i långa stycken gott nog.