Islamismen påverkad av idéer från Europa

Hur kan det komma sig att det i den islamiska världen och bland muslimer i väst har uppstått våldsbejakande rörelser som manar till oförsonlig kamp mot judar och shiamuslimer, legitimerad som ett försvarskrig mot dem som påstås styra världen och vill förgöra sanna muslimer? 

Dessa frågor diskuteras av sociologen Evin Ismail i den banbrytande avhandlingen The Antisemitic Origins of Islamist Violence – A Study of the Muslim Brotherhood and the Islamic State, försvarad vid Uppsala universitet den 2 juni i år.

Författaren analyserar den militanta och antisemitiskt färgade islamismens uppkomst och karaktär. Detta sker bland annat genom en tematisk textanalys av centrala skrifter av Sayyid Qutb (1906–1966), en förgrundsgestalt i det Muslimska brödraskapet, samt en innehållsanalys av tidskriften Dabiq, knuten till Islamiska staten (IS). Den ideologi som framträder relateras till bevekelsegrunder hos unga terrorister i Europa, beredda att döda och dö i islams namn. 

Avhandlingen utgår från Henri Tajfels sociala identitetsteori och vidareutvecklingar av hans perspektiv. I korthet behandlar teorin de kognitiva mekanismer som upprätthåller och förändrar sociala identiteter. Tillhörigheten till en social grupp innebär en kontinuerlig jämförelse och värdering av den egna gruppen i relation till andra, samtidigt som det finns en strävan att bibehålla en positiv självbild. Om detta är omöjligt hamnar individen i en dissonanssituation som får sin lösning genom att grupptillhörighet och/eller självbild modifieras. Av grundläggande betydelse är att identifikationen med en grupp skapar distans gentemot andra. Via förenklingar och stereotyper tenderar vi att förstora skillnader mellan vår egen och andra grupper och tona ned skillnader inom den egna gruppen. 

Teorin kan tillämpas i olika sammanhang och avse både individer och kollektiv. Eftersom den fokuserar på dynamiska identitetsförändringar i samspelet mellan sociala grupper, har den sociala identitetsteorin ett särskilt intresse i studiet av relationer mellan majoritets- och minoritetsgrupper eller i situationer där politisk och ekonomisk makt leder till kulturell dominans. Den förklarar dynamiken i fenomen som assimilation, värnandet av ursprungskultur, uppkomsten av proteströrelser eller, som här, en extrem våldsideologi. Det kan tilläggas att teorins grunder har verifierats i experiment, i vilka försökspersoner tilldelats godtyckliga identiteter men uppträder som förväntat.

Å andra sidan tillhandahåller den etablerade våldsbejakande islamismen förklaringsmodeller och identiteter för att hantera dagens utanförskap hos andra generationens muslimska invandrare i Västeuropa.

Evin Ismail visar att detta perspektiv på flera sätt är relevant i studiet av islamism. Å ena sidan ledde den islamiska världens möte med väst till uppkomsten av en religiöst färgad nationalism. Samtidigt som stora delar av samhället moderniseras och berörs av assimilationsprocesser, uppstår reaktioner som förespråkar återvändandet till en ursprunglig och äkta islam. Dessa strömningar har i vissa fall utvecklats till militanta islamistiska rörelser. Paradoxalt nog är emellertid, som vi skall se, det islamistiska svaret i hög grad påverkat av idéer från Europa. Å andra sidan tillhandahåller den etablerade våldsbejakande islamismen förklaringsmodeller och identiteter för att hantera dagens utanförskap hos andra generationens muslimska invandrare i Västeuropa.

Å andra sidan tillhandahåller den etablerade våldsbejakande islamismen förklaringsmodeller och identiteter för att hantera dagens utanförskap hos andra generationens muslimska invandrare i Västeuropa.

En huvudfråga i det Tajfelska perspektivet är hur den normala distansen mellan grupper kan utvecklas till konflikt och våld. Vanligen krävs i sådana fall en period av mobilisering och ett aktualiserande av kulturellt överförda stereotyper, ofta mot bakgrund av djupgående motsättningar på samhällelig nivå. Denna process står i centrum för Evin Ismails undersökning.

Under ett första steg utvecklas identifikationen med den egna gruppen till fientlighet mot utomstående. Här spelar tankar om moralisk överlägsenhet, upplevt hot och maktrelationer en roll. Nästa steg har att göra med rättfärdigandet av våld och innebär att polariseringen förstärks. Vissa grupper utesluts ur den sociala gemenskapen, mer elaborerade teorier om hot utvecklas, liksom tankar om gruppers inneboende ondska respektive godhet.

Beskrivningen av det sista stadiet bygger på Marc Sagemans förklaring av politiskt våld. Förhärligandet av den egna gruppen leder ytterst till en dehumanisering av utomstående. Ett nyckelbegrepp är »politicized social identity«, det vill säga en situation i vilken människor främst ses som anonyma representanter för motsatta sidor i en konflikt. För att den politiserade identiteten skall utvecklas till det författaren kallar »martial social identity« krävs ytterligare steg: eskalering av våld, en radikaliserad retorik i termer av fiender och offer samt frustration över ickevåldsmetoders ineffektivitet. Nu sker den socialisationsprocess genom vilken sympatisörer blir aktiva deltagare i en kamp för högre värden. Processen är ett resultat av både utstötthet och självvald isolering. Den krigiska identiteten är explicit, beredd att utstå och utöva våld. Allt mynnar ut i övertygelsen att det pågår ett krig mot islam, att den muslimska gemenskapen, ummah, står under hot

Det bör understrykas att de teoretiska resonemangen prövas mot en detaljerad empirisk analys av texter och samhälleliga processer. Inte minst gäller det kapitlet om Sayyid Qutb. Här och i andra sammanhang binder Evin Ismail skickligt samman teori och ideologi. Via textanalysen kommer stadierna i den process som slutligen leder till »martial identity« tydligt fram. Den visar hur en grundläggande uppdelning mellan oss och dem förstärks via stereotypa kategoriseringar till en bild av verkligheten som förutsätter kamp till döds, en strid som kräver martyrer och utplåning av fienden. Qutbs vision är en oförsonlig konflikt mellan Väst och Orient, mellan kristendom/judendom och islam. Hans idéer renodlas i propagandan till en uppsättning typifierade beteenden, attityder och roller, tillgängliga via skrifter, internet, undervisning och samtal. 

Av särskilt intresse i sammanhanget är de språkliga jämförelserna av moderna återgivningar av korantexter med ursprungliga versioner på klassisk arabiska. Evin Ismails systematiska analys lyfter fram de förenklade ideologiska strukturer och handlingsmönster som får efterföljare i dagens Europa.

Till avhandlingens stora förtjänster hör författarens diskussion av antisemitismen inom politisk islam. Ett vanligt synsätt i Sverige och Västeuropa är att hatet mot judar har religiösa orsaker, är inneboende i islam eller ett utslag av »islamisk sekterism«, alternativt att antisemitismen främst har med konflikten Israel-Palestina att göra. Evin Ismail är kritisk till båda förklaringarna. Hon visar genom analysen av Sayyid Qutb och det Muslimska brödraskapet att den extrema antisemitismen inte kan härledas till islamisk tradition. I stället är det fråga om ett direkt inflytande från nazismen; Qutb, liksom Hitler, betraktade »Sions vises protokoll« som en ovedersäglig sanning. Överförandet av idéer från italiensk och tysk fascism kommer till uttryck på flera sätt i det Muslimska brödraskapets organisation och ideologi, som för övrigt även påverkats av leninismens principer för ledarskap. När det gäller antisemitism spelade muftin av Jerusalem, Hajj Amin al-Husseini (1895–1974), nära allierad med Hitlers regim, en ödesdiger roll som förmedlare av nazistiska idéer i Mellanöstern. Hans antisemitiska propaganda under åren i Irak ledde till pogromerna 1941, som innebar slutet på århundraden av fredlig samlevnad mellan muslimer och judar. 

Även författarens diskussion av IS är nyskapande. Ofta betraktas den saudiska varianten av islam, salafismen, som ett slags synonym till modern våldsbejakande islamism. Evin Ismail pekar i stället på hur egyptiska och inte minst syriska medlemmar av Muslimska brödraskapet av olika skäl fick inflytande över utbildningssystemet i Saudiarabien. Det uppstod en hybrid grundad på idéer från saudisk wahabism och muslimska brödraskapet – som traditionellt står för skilda synsätt. Här spelade Sayyid Qutbs bror, Mohammed (1919–2014) och Sahwa-rörelsen en stor roll.

En märklig konsekvens var »judaiseringen« av shiamuslimer, som blev ett slags ställföreträdande eller maskerade judar. De beskrivs med liknande stereotyper och går samma öde till mötes. Evin Ismail visar att den uttalade fientligheten mot shia hos IS inte hade varit möjlig utan den islamistiska antisemitismen och tillägger att shiamuslimernas belägenhet möjligen är värre, eftersom de samtidigt är »inre fiender«, avfällingar från den sanna tron. 

De europeiska mottagarna av islamismens budskap är i hög grad andra generationens invandrare, som växer upp i områden präglade av instabila familjer, fattigdom och gängkriminalitet. De känner ingen samhörighet med majoritetssamhället och har ingen djupare förankring i islam. Inte sällan radikaliseras de under fängelsevistelser. Kombinationen av frustration, oklar identitet och islamismens förenklade budskap inleder en process, som via förändrade interaktionsmönster slutar i identifikationen med en hållning som påbjuder våld mot islams fiender.

Evin Ismails arbete är ett originellt bidrag till samhällsforskningen, av intresse för flera discipliner. Analysen av en komplex teoretisk problematik som samtidigt utgör en europeisk ödesfråga är väl genomförd och ger ny kunskap. Texten är av hög kvalitet, nyanserad och spännande att läsa. Författaren understryker att dagens våldsbejakande islamism inte är en specifik variant av religion, utan snarare en politisk ideologi som använder sig av islam, men på fundamentala punkter strider mot Koranen och traditionen. Särskilt anmärkningsvärt är övertagandet av element från nazism och leninism. Vi möter en skugga av vår egen historia och sällan har en akademisk avhandling, vid sidan av sina vetenskapliga förtjänster, haft en så omedelbar samhällelig relevans.

Publicerad i Respons 4-5/2022.