It takes a fool to remain sane?

I september förra året skrev jag en krönika om olika förhållningssätt till klimatet, med hjälp av en scen ur en Woody Allen-film och ett protesterande barn. Den skolstrejkande flickan var då ännu inte en världsnyhet, men i takt med att protesterna spridits har även protesterna mot protesterna tagit fart och allt fler schablonmässiga attityder har utkristalliserats i relation till klimatfrågan.

De figurer som är olika versioner av klimat- eller Gretaförnekare är tacksamma att driva med i diverse internetskämt, liksom de själva gärna driver med klimatrörelsen. Skämten synliggör strukturella skillnader i mönstret när det gäller vem som provoceras. Som så ofta är det vita, medelålders, relativt välbärgade, heterosexuella män som blir rasande av en ung flicka som med tydlighet visar att avsaknad av rösträtt inte är liktydigt med att sakna rätt till röst. Det är dessutom en röst som nått längre än de flesta kan drömma om.

Vad jag för ett år sen beskrev som en produktiv passivitet (att i likhet med vuxenvärlden skita i sin framtid genom att skolstrejka) har alltmer övergått i arg aktivitet: i utskällningar av mäktiga, passiva vuxna. Men det finns fler dikotoma skiljelinjer än den mest uppenbara, Flickebarnet mot den Vuxne Mannen. Redan från början valde Greta att vara öppen med sin diagnos Aspergers syndrom, men på senare tid har allt fler börjat hänvisa till den för att ifrågasätta hennes trovärdighet. I rysk Putin-trogen media, likväl som bland hatiska nättroll, kavlas fördomarna och föraktet skamlöst ut.

Själv vill han nog ogärna associeras med någon diagnos, men många är de publika tyckare som menar att hans beteende har anmärkningsvärt många drag av narcissism.

Greta gör helt rätt i att inte hymla med eller skämmas för sin diagnos. I stället menade hon, när hon första gången framträdde i Skavlan, att särdragen är en tillgång för engagemanget. Hon bryr sig mer om att säga sanningen än att bete sig socialt önskvärt och trevligt. En annan person som inte heller verkar lägga så stor vikt vid social önskvärdhet, och som för många framstår som långt otrevligare än Greta, är USA:s president. Själv vill han nog ogärna associeras med någon diagnos, men många är de publika tyckare som menar att hans beteende har anmärkningsvärt många drag av narcissism. Jag vill inte uppmuntra diagnostik på distans, men tycker det är intressant att tänka kring detta i termer av mediala figurer, snarare än psykiatriska kategorier. Jag tänker att även Gretas självklart nyansrika person lätt blir reducerad till en schablon när diagnosen får alltför stort medialt fokus (vilket jag här riskerar att bidra till).

Kultur- och idéhistoriskt har den psykiskt normbrytande varit en dubbeltydig figur. Dels har etiketten ”dårskap” använts för att avskriva någon som icke tillräknelig, som en som tappat kontakten med verkligheten. Men samtidigt har idén om dåren rymt dimensionen genomskådare och sanningssägare – den som genom att stå utanför de sociala konventionerna kan avslöja själva normaliteten som patologisk. Ett klassiskt exempel är Hamlet, som genom att ikläda sig narrens roll avslöjar ruttenheten i maktens gemak. Även barnet har en liknande symbolisk funktion; sagan om Kejsarens nya kläder där bara barnet vågar säga det alla ser är ett övertydligt exempel. Kanske knyter de olika reaktionerna på Greta an till olika delar av denna idétradition. Hennes förespråkare ser det nödvändiga i att makten ifrågasätts underifrån, eller från sidan, att hyckleriet blottläggs och att fokus förflyttas från politiska maktspel till ”rena fakta”. De som inte vill se klimathotet som reellt kan å andra sidan hemfalla åt att (minst) dubbelt upp omyndigförklara den obekväma nagel som får världsledarnas ögon att tåras. När de inte rörs till tårar över den egna förträffligheten, vill säga. För visst är det lätt att se presidenternas utspel som futtiga dårskaper drivna av fåfäng egenkärlek. Men gör vi oss då inte skyldiga till samma sak som Gretas värsta kritiker? Det vill säga att reducera reell makt och frågor om världens överlevnad till en fråga om en individs särdrag och avvikelser.

Publicerad i Respons 2019-5