Judisk tolkningstradition gör Bibeln angelägen i vår tid 

Det huvudsakliga ärendet i författaren Caterina Stenius essäbok Sanningen är alltid större är att dra uppmärksamhet till judisk bibeltolkningstradition och att försöka förklara varför den i så hög utsträckning gått förlorad i det kristna arvet. I den personligt hållna boken beskriver hon hur omvälvande mötet med judisk tolkningstradition var för henne och hur det till och med gav upphov till en »helig avund«, en känsla av att ha blivit berövad en oerhört väsentlig del av den tradition som Jesus fötts in i. För trots att Stenius växte upp i ett fromt katolskt hem, där hon bibringats en gedigen bildning i kristen tradition, var hon länge helt obekant med judiska sätt att läsa Bibeln. Först relativt sent i livet besökte hon en god vän i Jerusalem och kom där att bevista en föreläsning av den brittisk-israeliska författaren Avivah Gottlieb Zornberg, känd för sina bibelutläggningar som bygger på klassisk judisk bibeltolkning. Detta möte blev för Stenius, som i grunden är journalist och musikvetare, inledningen till studier om judendom och judisk-kristna relationer i allmänhet och judisk bibeltolkningstradition i synnerhet. Det är erfarenheterna och insikterna från detta studium som hon beskriver i Sanningen är alltid större.

Boken består av sju fristående essäer, varav den första och sista är översättningar av Zornbergs föreläsningar. Däremellan behandlar Stenius midrash – tidig judisk bibelutläggning – och den syn på bibeltexten som ligger till grund för denna typ av traditionell judisk bibeltolkning, aktuell forskning om Paulus, den judiska Jesusrörelsen samt kristendomens utveckling från en inomjudisk rörelse till en självständig religion med utpräglade antijudiska drag. Slutligen funderar hon över hur judisk tolkningstradition kan berika den kristna och diskuterar kyrkans kamp med sitt antijudiska arv samt judisk-kristna relationer efter Förintelsen och Andra Vatikankonciliet. I det följande plockar jag upp några trådar som särskilt förtjänar att belysas. 

I den personligt hållna boken beskriver hon hur omvälvande mötet med judisk tolkningstradition var för henne och hur det till och med gav upphov till en ›helig avund‹, en känsla av att ha blivit berövad en oerhört väsentlig del av den tradition som Jesus fötts in i.

Midrash är ett sätt att läsa Bibeln som grundar sig på vissa bestämda föreställningar om bibeltexten, föreställningar som delades av judar och kristna fram till 1000-talet, men som för den moderna bibelläsaren ter sig rätt främmande. Till skillnad från moderna exegeter som är skolade i att försöka fastställa en ursprunglig sammanhangsmässig betydelse av bibeltexten tänkte man sig under antiken att den kunde ha en mångfald olika betydelser som inte alltid var knutna till sammanhanget. Man utgick också från att bibeltexten utöver den bokstavliga betydelsen hade en djupare innebörd och man läste texten som om den talade rakt in i samtiden.

Inte bara innehållet utan även språket uppfattades som gudomligt, vilket ledde till att man kunde läsa in betydelser också i delar av ord och vokalisera om orden – hebreiska skrivs utan vokaler – så att de kom att få en helt annan innebörd. Texten ansågs vara just precis så som Gud tänkt sig, vilket gjorde att man betraktade upprepningar, motsägelser och utelämnade detaljer som avsiktligt ditplacerade av Gud och som en inbjudan till människan att tolka. Berättelsen om hur Gud befaller Abraham att offra sin ende son Isak förtäljer till exempel inte varför Gud kräver detta av Abraham. Inte heller får man veta vad Abraham och Isak tänkte och kände under den tre dagar långa färden till offerplatsen på Moria berg. Sådant fyller den judiska tolkningstraditionen i och i utläggningarna finner vi en tidlös brottning med svåra teologiska frågor som hur det kommer sig att en god och allvetande Gud kan befalla något så grymt. För judiska exegeter var tolkning och utläggning av bibeltexten ett sätt att samtala med Gud, och genom att identifiera så många betydelser som möjligt kunde de förlänga detta samtal.  

Genom att fylla i luckor i bibeltexten, tillämpa den på nya situationer, förklara oklara uttryck och omtolka bud som inte överensstämde med vad man i en senare tid ansåg vara moraliskt riktigt utvecklades en omfångsrik tolkningstradition som höll Bibeln levande. Under tidigt 200-tal omtolkades exempelvis vedergällningsprincipen »öga för öga, tand för tand« till att betyda ekonomisk kompensation. Ibland förändrades förstås innebörden av bibeltexten men detta – ur ett kristet perspektiv – ganska respektlösa förhållningssätt till Bibeln har sin förklaring i att man i judisk tradition ända sedan antiken betraktat människans tolkning som en del av den gudomliga uppenbarelsen. När Gud gav Torahn till Israel på Sinai gav han dem också rätten att tolka den. En tidig midrash beskriver givandet av Torah så att israeliterna stod nedanför Sinai och tolkade Guds ord så snart han uttalat dem.

Med detta synsätt får bibeltexten sin innebörd först i mötet med människan, som tilldelats ansvaret att vidareutveckla Guds ord och anpassa det till nya situationer. Denna syn på bibeltexten och dess tolkning har vissa likheter med ett postmodernt tänkesätt och midrash tilltalar också de moderna bibelforskare som är intresserade av litterärkritiska läsningar av Bibeln. Detta diskuterar Stenius ganska ingående med exempel hämtade från Zornbergs föreläsningar.

Stenius ger vidare en översikt över de senaste tjugo årens forskning om den tidiga Jesusrörelsen och hur den skildes från judendomen som lett till att man nu inte bara placerar in den historiske Jesus i en judisk kontext utan också i allt högre utsträckning betraktar Paulus brev och evangelierna som uttryck för första århundradets judendom. I stället för den traditionella bilden av Paulus som en före detta farisé som konverterat till kristendomen och lämnat sitt judiska arv bakom sig, ser nu allt fler forskare Paulus som en Jesustroende Torah-trogen jude som predikar ett slags judendom för icke-judar.

Insikten att Paulus negativa utsagor om Lagen riktar sig till icke-judar och således inte säger något om vare sig judendom eller ett judiskt förhållningssätt till Torah har revolutionerat Paulusforskningen och lett till en radikal omvärdering av första århundradets judendom. Medan tidigare forskning tagit för givet att Paulus talar till hela mänskligheten och uppmanar judar att överge den judiska lagen är nu allt fler forskare övertygade om att hans lagkritik riktar sig till icke-judar som ville hålla alla buden och trodde att de skulle bli frälsta på det sättet. Paulus menade emellertid att Torah bara givits till det judiska folket och att icke-judarnas väg in i förbundet med Israels Gud gick genom Jesus.

Som »hedningarnas apostel« ville Paulus få icke-judar att överge avgudadyrkan och ansluta sig till Jesusrörelsen och hålla de bud som Torah föreskriver för icke-israeliter. Då kan de tillsammans med Israel bli frälsta och profetiorna i den hebreiska bibeln uppfyllas. Gud är nämligen inte bara judarnas Gud utan hela världens Gud (Rom 3:28, cf. 2 Mos 19:5), resonerar Paulus, och därför behöver icke-judarna inte bli judar för att få del i förbundsgemenskapen med Israels Gud. Det är alltså inte fråga om att judarna skall bli »kristna« utan om att icke-judar skall få del av den gudsgemenskap och frälsning som fram till den messianska tidens inträde endast var förbehållna det judiska folket. 

Svaret på frågan om varför kristendomen tappat all kontakt med judisk tolkningstradition ligger i den utveckling som ledde till att kristendomen skildes från judendomen och den antijudiskhet som kyrkan utvecklade som ett led i den processen. Denna utveckling har i sin tur att göra med politiska omständigheter i romarriket och med det judiska upproret mot Rom år 70 som medförde att de icke-judiska kristna inte längre ville associeras med judendom utan skapa sig en egen identitet skild från den judiska.

Den judiska Jesusrörelsen krävde visserligen inte att icke-judiska anhängare skulle bli judar, men de fick absolut inte ägna sig åt dyrkan av grekisk-romerska gudar, ett krav som inte var helt lätt att uppfylla i ett samhälle som var genomsyrat av kultisk verksamhet. Den judiska befolkningen var i regel genom lokala dekret undantagna plikten att delta i stadskulten, men detta undantag gällde inte icke-judiska medlemmar av Jesusrörelsen. Dessa befann sig i ett dilemma eftersom vägran att delta i kulten i det grekiska-romerska samhället uppfattades som ett uttryck för bristande lojalitet. På sikt kunde det få allvarliga följder för hela staden eftersom gudar som inte dyrkades på rätt sätt antogs bli på dåligt humör och ställa till med jordbävningar, epidemier eller andra naturkatastrofer. 

Som ett sätt att ta sig ur den politiska knipa de befann sig i, anhöll icke-judiska anhängare av Jesusrörelsen hos de romerska myndigheterna om tillstånd att bilda egna föreningar där tron på Jesus stod i centrum. I religiöst hänseende var romarna rätt toleranta och tillät dyrkan av alla möjliga gudar, men endast gamla välbeprövade kulter med traditioner som gick långt tillbaka i tiden godkändes. Detta regelverk ledde de icke-judiska anhängarna av Jesusrörelsen att inför de romerska myndigheterna understryka att de hade gamla skrifter och traditioner (de judiska) men samtidigt betona att de absolut inte var judar och att deras kult med Jesus i centrum var något helt annat än judendom. 

I denna situation ser vi begynnelsen till den antijudiska polemik som vi från 150-talet och framåt finner hos många kyrkofäder, enligt vilken kristendomen är judendomens motsats i allt och där de kristna har ersatt judarna som Guds folk. I en kyrka präglad av denna retorik tappade man så småningom kontakten med sitt judiska ursprung och därmed också med den skrifttolkning och tradition som utvecklades inom den rabbinska judendomen. Först efter Förintelsen och framför allt efter Andra Vatikankonciliet började kyrkan på allvar försöka närma sig judendomen utan triumfalism och i medvetande om att kristna har mycket att lära av judisk tradition. Forskning om Nya testamentet och tidig judendom fick då ett uppsving och sedan 1980-talet har synen på andra templets judendom och den tidiga Jesusrörelsen förändrats så radikalt att man faktiskt kan säga att både den tidiga judendomens och den tidiga kyrkans historia nu skrivs om. 

Till de stora förtjänsterna i Sanningen är alltid större hör att den uppmärksammar traditionell judisk bibeltolkningstradition och visar hur den kan inspirera nutida bibelläsare och göra Bibeln relevant också i modern tid.

Till de stora förtjänsterna i Sanningen är alltid större hör att den uppmärksammar traditionell judisk bibeltolkningstradition och visar hur den kan inspirera nutida bibelläsare och göra Bibeln relevant också i modern tid. Forskningsöversikten om Paulus, den judiska Jesusrörelsen och separationsprocessen mellan judendom och kristendom är också förtjänstfull, men här är Stenius inte riktigt à jour med den senaste utvecklingen.

Det råder ingen tvekan om att teologen och den tidigare biskopen Krister Stendahl var en föregångare som initierade mycket av den utveckling vi nu ser, men en hel del har hänt sedan han var verksam – särskilt under de senaste tjugo åren – men här missar Stenius några av de viktigaste forskningsinsatserna. Så är till exempel »det nya perspektivet« på Paulus som hon beskriver redan gammalt och har hunnit utvecklas vidare till det perspektiv som går under benämningen »Paulus inom judendomen«. Detta kan tyckas vara en orättvis anmärkning, med tanke på att essäsamlingen inte utger sig för att vara en forskningshistorisk översikt, men i en populärvetenskaplig sammanfattning av detta slag, som tar upp så pass mycket aktuell forskning är det lite synd att den senaste inte kom med. 

Stenius svenska är ibland lite egendomlig och den transkriberade hebreiskan innehåller en del fel. Till exempel kallar Stenius judisk tolkningstradition genomgående för »den orala Torahn«, vilket förefaller vara en anglicism och ett egendomligt sätt att benämna det som på svenska rimligen bör kallas muntliga Torah eller helt enkelt judisk tolkningstradition. Mina invändningar till trots är essäsamlingen mycket läsvärd, åtminstone i stora delar.