Kampen för tillvaron leder till en kamp om rummet

Landsberg am Lech 1924. Från utsidan såg Landsbergfängelset ut som ett vanligt fängelse, men inuti var förhållandena mer bekväma. Det var här Adolf Hitler skrev Mein Kampf. Han hade till sitt förfogande en sekreterare som han dikterade för, Rudolf Hess, och en universitetsprofessor, general Karl Haushofer, för att fylla i de väsentliga luckorna i hans bildning. Haushofer färdades de 100 kilometrarna från München till Landsberg varje onsdag mellan den 24 juni och den 12 december 1924. Under för- och eftermiddagssessioner undervisade han sina två »unga örnar«, som han kallade Hitler och Hess, i klassikerna. Dessa inkluderade filosofiska texter av Nietzsche och Marx, militärhistoriska verk av Bismarck och von Clausewitz och politisk geografiska grundtexter av Friedrich Ratzel, Rudolf Kjellén, samt Haushofers egna arbeten.

Vid de förhör som hölls med Haushofer i samband med Nürnbergrättegångarna för att besluta om han skulle ställas inför rätta, tonade han ned den roll han spelat för tillkomsten av Mein Kampf. Detta motsägs av det förord han skrev till den nyutgåva av Ratzels Politische Geographie som publicerades 1940. I sitt förord berättar Haushofer stolt om det vältummade exemplar av Ratzels bok som han hade lämnat i fängelset medan Hitler dikterade Mein Kampf för Hess. Det är för enkelt att hävda att Haushofers undervisning och Hitlers läsning av Ratzel och Kjellén bär skulden för de teser den framtida Führern formulerade i sin »självbiografi« eller programförklaring, men det råder inget tvivel om att det tankegods som förmedlas i dessa geopolitikers arbeten haft stort inflytande på den nazistiska retoriken och politiken.

Det kan därför tyckas underligt att vi de senaste decennierna bevittnat en pånyttfödelse av geopolitiska frågeställningar. En förklaring till det nyväckta intresse för geopolitiken är den förändrade maktbalansen efter det kalla krigets slut. Ändå är det förvånande att höra namn som Halford Mackinder, Rudolf Kjellén, Friedrich Ratzel och Alfred Thayer Mahan nämnas i verk som till exempel Robert Kaplans nyligen publicerade och bästsäljande The Revenge of Geography – What the Map Tells Us About Coming Conflicts and the Battle Against Fate (2012) eller att läsa den långt mer extrema geopolitiska retorik som sprids av Alexander Dugin, Vladimir Putins egen Haushofer.

Återuppväckandet av dessa teorier aktualiserar frågan om deras ursprung och tillkomst. Det finns klassiker vilkas budskap och intellektuella innehåll representerar vad Walter Benjamin skulle beteckna som dokument över barbariet. Betydelsen av att läsa och konfrontera denna kategori klassiker är på sätt och vis större än att läsa de klassiker som stryker oss medhårs. Vi måste förstå idéernas genealogier och deras relationer till vårt eget förgivettagna och kunna se nyanserna och paradoxerna även i de verk vi i dag förkastar för att kunna se den dialektik mellan kultur och barbari som Benjamin talade om.

För att förstå den intellektuella miljö som Friedrich Ratzel verkade i och i vilken Politische Geographie (1897) skrevs behöver vi få en bild av dels den tyska geografins ställning under 1800-talet, dels dåtidens framväxande tyska nationalstat. Den stora vändpunkten för tysk geografi inträffade runt 1860 med översättningen av Charles Darwins On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life. Darwins bok översattes till tyska av den prominente zoologen och paleontologen H.G. Bronn endast några månader efter den engelska utgåvan.

Det finns flera förklaringar till att Darwins idéer påverkade geografin mer än många andra vetenskaper i Tyskland vid denna tid. Bara ett par år tidigare hade Carl Ritter avlidit. Han var innehavare av lärostolen i geografi vid Berlins universitet och centralgestalten kring vilken geografin som modern vetenskap och universitetsdisciplin hade börjat ta form. Den geografi som Ritter och hans lärjungar förespråkade kan något förenklat beskrivas som en kartläggning av jordens olika regioner. Men geografin var för Ritter också en syntetisk vetenskap vars syfte var att förstå relationen mellan människa och natur. Han var starkt influerad av Johann Gottfried Herders filosofi och ansåg att relationen mellan människa och natur måste förstås som en oskiljaktig enhet, vars delar inte kan analyseras separat från varandra. Ritter omfattade ett herderianskt nationsideal i så måtto att målet för en idealstat måste vara att uppnå stabilitet och inte sträva efter expansion. Att Ritters dominans avklingade i och med hans död möjliggjorde en nyorientering av geografin.

Utgivningen av Om arternas uppkomst fick en omedelbar effekt på en yngre generation tyska geografer. Den snabba receptionen av darwinistiska idéer hänger samman med den yngre generationens utbildningsbakgrund. Ingen av dem hade studerat för Ritter i Berlin. Friedrich Ratzel var ursprungligen utbildad till zoolog och geolog och hans kolleger Ferdinand von Richthofen och Alfred Kirchhoff hade liksom han själv följt zoologen Ernst Haeckels banbrytande föreläsningar i Jena. Ratzel, von Richthofen och Kirchhoff var typiska i det att de var utbildade naturvetenskapsmän, medan tidigare generationer av tyska geografer, med undantag för Alexander von Humboldt, hade varit präglade av ett humanistiskt kunskapsideal.

Deras något äldre kollega Oscar Peschel hade redan 1860 inlett en kampanj för Darwins idéer i tidskriften Das Ausland som han vid denna tid var redaktör för. I en recension av Om arternas uppkomst formulerar Peschel för första gången begreppet Lebensraum. Syftet var att omformulera Darwins hypoteser i en geografisk terminologi. Lebensraum var, menade Peschel, ett sätt att understryka att Darwins hypotes om ett naturligt urval först och främst måste förstås som en jordbunden process, grundad i det faktum att livet som sådant kräver en rumslig utbredning för att uppkomma och existera. Även Friedrich Ratzel författade tidigt en bok vars syfte var att popularisera Darwins idéer bland en läsande allmänhet.

Darwinismen associerades med vad som betraktades som anglosaxisk, liberal-universalistisk ideologi i motsats till germansk kulturkonservativ hållning.

Darwins hypoteser accepterades inte utan motstånd. De stridigheter som uppstod inom den tyska kultursfären utspelades delvis efter tidigare ideologiska gränsdragningar. Darwinismen associerades med vad som betraktades som anglosaxisk, liberal-universalistisk ideologi i motsats till germansk kulturkonservativ hållning. Denna kamp var ett uttryck för den spända relation som vid denna tid tog form mellan de nya experimentella, empiriskt orienterade naturvetenskaperna och de humanistiska disciplinerna grundade i teologisk och filosofisk spekulation.

Ytterligare en skiljelinje i receptionen av darwinismen var den mellan en monogenetisk förståelse av mänsklighetens ursprung och en polygenetisk syn som argumenterade att människans ursprung inte var gemensamt utan bestod av skilda utvecklingslinjer. Framför allt Ratzel argumenterade för en monogenetisk syn på människans uppkomst. Han var tidigt övertygad om rasbegreppet var vetenskapligt tvivelaktigt då människans naturliga benägenhet var att att migrera över jordytan.

Ytterligare ett skäl till att darwinismen inlemmades i den tyska geografin var dess användbarhet i formulerandet av en geografisk föreställningsvärld som ideologiskt kunde understödja idéen om ett expanderande Stortyskland. Geografin kunde i så måtto spela rollen som verktyg i det begynnande nationalstatsprojekt som inletts under 1860-talet samt i det tyska kolonialprojektet. Det är ingen slump att det bara under 1870-talet vid de tyska universiteten skapades 13 nya lärostolar i geografi. Huvudfrågor i den koloniala debatten var Tysklands växande ekonomiska och demografiska utmaningar. Ett återkommande argument var att Tyskland behövde kolonier för att skapa utrymme för sin snabbt växande befolkning.

Den darwinistiska emfasen på förändring och evolution kunde utgöra en vetenskaplig grund för behovet av kolonier. En politisk tolkning av det evolutionära tänkandet kunde också utgöra en vetenskaplig förklaring till förtryckande och utrotande av infödda befolkningar. Oscar Peschel argumenterade bland annat i Das Ausland att utrotning av lägre raser var en del av »det historiska förloppet. Om vi betraktar detta med en geologs blick, en geolog som accepterar den darwinistiska teorin, så måste vi hävda att utrotandet [av mänskliga raser] är en naturlig process, liktydig med utrotandet av sekundära djurarter och växtliv«. (Min översättning.)

Ratzels förståelse av staten var inte skild från vad Ritter och andra tidigare hade hävdat. Han menade att samma lagar som styr över levande ting även styr över nationen. Dock finns det viktiga skillnader mellan aggregerade organismer, såsom stater och enskilda organismer, som människokroppen. Ett av Ratzels huvudargument i Politische Geographie var att den biologiska differentieringen av organismen måste förstås som ett tillväxtfenomen som gav upphov till den rumsliga arbetsdelning som följer av organismens utveckling. Denna utveckling av organismen fokuserar specifika funktioner, såsom matsmältning, hörsel och känsel i organismens olika delar. Dessa funktioner styrs av ett centralt organ.

Så långt följer Ratzels förståelse av organismen den modell som Haeckel och andra zoologer argumenterade för. Skillnaden består i att dessa zoologer och biologer betraktade den differentiering som kommer till uttryck i den rumsliga utsträckningen av organismen som det sista ledet i dess biologiska differentiering, medan det omvända enligt Ratzel gällde för den politiska geografen. För denne är det den rumsliga utsträckningen av staten som grundlägger alla andra förhållanden. I sina försök att formulera en syntes mellan tidigare statsläror inspirerade av bland andra Herder, nya insikter i zoologi och biologi samt en snabbt växande antropologisk och etnografisk litteratur med en geografisk grund, utvecklade Ratzel Peschels begrepp Lebensraum.

Ratzels tydligast formulerade beskrivning av Lebensraum står att finna i Der Lebensraum: Eine biogeographische Studie från 1901, men han utmejslade begreppets betydelse under 1890-talet, framförallt i Politische Geographie. Ratzel beskriver Lebensraum som det begrepp som samlar de biologiska, geografiska och antropologiska förutsättningarna i en given miljö. Det var ett syntetiskt begrepp vars syfte var att analysera de biologiska förutsättningarna och förändringarna inom ett tydligt avgränsat geografiskt område för att kunna beskriva de specifika relationerna mellan en art och dess miljö.

Lebensraum var ett sätt för Ratzel att formulera storleken på det geografiska rum som krävdes för att försörja en art i dess nuvarande storlek och existensform. Han menade att en förändring av befolkningen medför en förändring av dess rumsliga behov. För Ratzel var Lebensraum av avgörande betydelse när vetenskaperna ville förstå de rumsliga förutsättningarna för biologiskt liv, eftersom liv inte kan skiljas från sitt rumsliga attribut; de lagar som styr organisk differentiering gällde även den differentiering som karakteriserar mänskliga samhällen och statsbildningar.

Överbefolkning och dess negativa konsekvenser var en central fråga för samhällsvetenskaperna under det sena 1800-talet. Dessa debatter var i huvudsak centrerade kring demografen och nationalekonomen Thomas Malthus idéer om relationen mellan befolkningsökning och tillgången på mat. Ratzels syn på detta skilde sig diametralt från Malthus. Under det att Malthus menade att en nations befolkning inte borde tillåtas att öka mer än landets näringsmässiga kapacitet, var det en axiomatisk sanning för Ratzel att en ökning av befolkningen var en av de viktigaste indikatorerna på en nations kapacitet.

Ratzels underkännande av de malthusianska modellerna hängde samman med det inflytande som zoologen Mortiz Wagner haft på hans idéer. Wagner hade redan 1868 publicerat Die Darwinische Theorie und das Migrationsgesetz der Organismen, vars syfte var att utveckla de darwinistiska idéerna i ett geografisk sammanhang. Wagner menade att det naturliga urvalet bara kan förstås i relation till den migration som alla arter tvingas till som ett resultat av en ojämn fördelning av resurser. Det naturliga urvalet styrdes enligt Wagner av de konflikter som nödvändigtvis uppstod när dessa migrerande grupper hamnade i konflikter över samma område.

En malthusiansk begränsning av befolkningsökningen kunde för Ratzel och Wagner inte vara lösningen på de problem som staten ställdes inför. Ratzel skrev: »Alla åtgärder för att begränsa befolkningen har oöverskådliga konsekvenser; de förhindrar inflödet av människor och kapital och genom att de ingriper i den naturliga ökningen av befolkningen skadar de samhällets hälsa och moral. Mer generellt innebär dessa åtgärder att folkets framtid görs avhängig ett alltför smalt befolkningsunderlag. Denna isolation från naturens ordning kan dock inte upprätthållas under en längre period och så snart isoleringen bryts kommer det folk vars utveckling har hindrats vara dubbelt utsatta.« (Min översättning.)

För Ratzel var ett av de tydligaste tecknen på en nations vitalitet en kontinuerlig expansion av dess territorium. Denna expansion hade tidigare kunnat äga rum i ett terra nullius utanför Europas gränser, men vid 1800-talets slut tyckte sig Ratzel se att dessa möjligheter började försvinna; de europeiska stormakternas tävlan om nya territorier skedde alltmer på en »planetär nivå«. Kartans »vita fläckar« i vilka de europeiska stormakterna kunnat expandera existerade inte längre. Jordklotets ändlighet hade satt en naturlig gräns för antalet stater som vid ett givet tillfälle kunde uppnå status av världsmakt eller stormakt.

Just denna gräns, det vill säga jordytans statiska storlek, ställde för Ratzel frågan om relationen mellan livet och rummet på sin spets, eftersom livets grundförutsättning är att det inte är statiskt. För Ratzel var det denna elementära relation som darwinisterna inte tillräckligt hade förstått när de argumenterade för att det var kampen för tillvaron som var den grundläggande förklaringen bakom evolutionen. För honom var kampen för tillvaron främst en kamp om rummet. I hans egna ord: »det ofta missförstådda uttrycket ›kampen för tillvaron‹ innebär först och främst en kamp om rummet. För rummet är det första tillstånd som krävs för liv, det är det tillstånd till vilket alla andra tillstånd måste förhålla sig, främst av dessa är frågan om näring.« (Min översättning.)

Ratzels geopolitik och hans biogeografiska formulering av Lebensraumbegreppet kan inte förstås åtskilda från varandra. Det relativa behovet för enskilda stater att expandera territoriellt och de gränser för denna expansion som sätts av jordens ändlighet kommer enligt Ratzel alltid att ge upphov till en kamp om rummet. Behovet av expansion är alltid avhängigt demografiska förändringar hos befolkningen och dess näringsbehov. En följd av Ratzels resonemang är att olika stater kommer att kämpa om samma territorium i och med att behovet av Lebensraum ökar. Ratzels intellektuella arvtagare Rudolf Kjellén gick så långt som att översätta detta argument till ett kategoriskt imperativ. I Staten som lifsform (1916) skriver Kjellén: »Livskraftiga stater på ett begränsat rum stå under det kategoriska politiska imperativet att vidga sitt rum, genom kolonisation, sammanslutning eller erövring av olika slag.«

Få samhällsvetenskapliga begrepp har haft så ödesdigra konsekvenser som Lebensraum-begreppet fick med Tredje rikets anfallskrig i Mellan- och Östeuropa. Tillsammans med en blandning av andra idéer utgjorde Ratzels begrepp en ideologisk grundpelare i den planeringspolitik som nazisterna implementerade i Polen, Baltikum, Vitryssland och Ukraina. Nazisternas ockupation av dessa territorier och förintelsen av miljontals människor kan förstås som ett extremt uttryck av de teorier som formulerats av Ratzel, Kjellén och Haushofer. Även om det är svårt att lägga skulden för dessa händelser på framför allt Ratzel och Kjellén, måste vi ställa oss frågan om hur vi bör hantera relationen mellan tänkande och handlande och makt och kunskap. Jag är böjd att instämma med Albert Camus när han påpekar att felaktiga idéer alltid tycks sluta i blodsutgjutelse, men att det alltid är någon annans blod som spills.

Publicerad i Respons 2014-1