Kan historievetenskap se ut så här?

Historisk forskning är en långsam verksamhet. Från det att en historiker får en idé om att fördjupa sig i något tar det i regel många år innan det blir exempelvis en bok. Ibland tar det rentav decennier. Anledningarna till detta sakernas tillstånd är många. För det första tar det historiska hantverket tid. Det gäller att lokalisera arkiv och samla in källmaterial, läsa forskningslitteratur och interagera med andra forskare. I denna allt annat än raka process händer vanligtvis saker med historikern och dennes intressen. Genom forskningen får man nya uppslag och idéer, man börjar omvärdera vad man trott sig veta, sidospår blir till huvudspår – och sen ska man ju försöka få allt på pränt också. Nej, det är inte konstigt att historievetenskapliga böcker tar tid att skriva. 

Dessutom är det förstås det där med livet. Saker händer ju i det med; plötsligt öppnas en dörr som man inte visste fanns och de vetenskapliga ambitionerna får sättas på paus. Hoppet om att en dag återvända kan leva vidare. En fin sak med historisk forskning är trots allt att den har ett långt bäst före-datum. Det går alldeles utmärkt att skynda långsamt och ta sin tid.

För svenska historielärare misstänker jag att avdelningen, och kanske hela forskningsinriktningen, är tämligen okänd.

En som låtit det ta just sin tid är teknik- och vetenskapshistorikern Svante Lindqvist. Han disputerade 1984 på en avhandling om de första försöken att införa ångmaskinen i det tidiga 1700-talets Sverige. Fem år senare fick han Sveriges första professur i teknikhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), där han började bygga upp en dynamisk forskningsmiljö som tidigt kom att internationaliseras. I dag är »Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö« en av landets mest framstående historievetenskapliga forskningsmiljöer, i synnerhet vad gäller prestigefulla externa anslag och publikationer. Däremot har den inte samma betydelse inom utbildningen som mer ordinära historiska institutioner har. För svenska historielärare misstänker jag att avdelningen, och kanske hela forskningsinriktningen, är tämligen okänd. 

Svante Lindqvists egen professorsbana har inte heller den varit vanlig. År 1998 lämnade han KTH för att bygga upp Nobelmuseet och 2010 utnämndes han till riksmarskalk, en position han innehade fram till 2018. Häri finns förklaringen till att arbetet med hans nyutkomna bok Tidens retorik – Bilden av Hannes Alfvén har pågått i över fyra decennier. Även med historikermått mätt är det en ovanligt lång tillkomsttid och det har, ofrånkomligen, betydelse för vad det har blivit för bok. 

Verket är omfångsrikt (660 sidor, varav omkring 100 fyllda med små, tätt satta noter), men framför allt är det vindlande. Det rör sig från 1700-talets mitt till 1900-talets slut, från författarens egen barndom till fysikens finrum, från Harry Martinsons Aniara (1956) till den svenska ingenjörskårens framväxt, från kärnkraftsdebatt till norrskensforskning och från skulpturer och målningar på KTH till uppförandet av Wenner-Gren Center.

Låter det omfattande och lite spretigt? Det är det. Den som är van vid att läsa kondenserade abstracts och monografier som håller sig till saken kommer att förundras. Vad är det här för en genre? Får tolkningar vara så här prövande och resonerande? Kan historievetenskap se ut så här? 

Ja, uppenbarligen kan den det. Detta är en bok som dess författare har velat skriva på just det här sättet. Allt ska med. En stram redaktör hade uppmanat Lindqvist att renodla och stryka samt att tydligare gå i dialog med aktuell forskning. Det hade resulterat i en sorts bok med en viss typ av förtjänster, men den här har andra. 

För om man som läsare är beredd på att följa med Lindqvist genom teknik- och vetenskapshistorien får man sig många lärdomar och insikter till livs. Själv fängslas jag av djupdykningen i 1700-talets norrskensforskning och vetenskapliga publiceringskultur. Här finns generella poänger, som att tekniska framsteg ofta leder till vetenskapliga landvinningar (snarare än tvärtom) samt att speciella händelser – som det storslagna norrskenet den 6 mars 1716 som kunde bevittnas långt söderut i Europa – kom att skapa ett stort och varaktigt intresse för fenomenet inom lärda sällskap. Det senare hade nordiska forskare glädje av eftersom förutsättningarna för att studera norrsken var som bäst på mer nordliga breddgrader. 

Likaså finner jag det lyckat att bokens förgrundsfigur – fysikern Hannes Alfvén som tilldelades nobelpriset 1970 – får belysas från många olika håll, inklusive en grundlig historik över den institutionella värld han verkade inom som professor på KTH. Denna breda kontextualisering medför förvisso att Alfvén själv introduceras först på sidan 181 och att hans familjehistoria börjar tecknas först på sidan 449, men det ovanliga greppet har sina poänger. Händelsehistorien och dess aktörer påverkas ju, som Lindqvist understryker, också av andra, långsammare tidsrytmer än de självupplevda livsvirvlarna. Influenserna från den franska Annalesskolan är explicita. De teoretiska utgångspunkterna och framställningsformen harmonierar. 

De vetenskapshistoriska delarna rör sig även de på olika nivåer. Det ställer krav på Lindqvist, men också på läsaren. Själv har jag betydligt enklare att följa med i hur det gick till när Alfvén långsamt och stötvist byggde sitt internationella akademiska kapital och skapade en vital forskningsmiljö vid KTH, än när Lindqvist går igenom vad hans forskning verkligen innebar. Men jag blir samtidigt klokare på plasmafysik, kosmologi och norrsken. Och hans poäng om att Alfvéns gärning spänner över såväl experiment och observationer som teoretiska abstraktioner går fram. 

Den historiska vattendelaren är 1970-talet då kärnkraftsfrågan skakade om framstegstron. Hannes Alfvén var en nyckelfigur.

En ambition med boken är att teckna hur synen på tekniska framsteg och utveckling förändrats under 1900-talets gång i Sverige, såväl bland teknikerna som i den offentliga debatten. Förenklat rör det sig om en rörelse från närmast förbehållslöst bejakande till en djupgående ambivalens. Den historiska vattendelaren är 1970-talet då kärnkraftsfrågan skakade om framstegstron. Hannes Alfvén var en nyckelfigur. Han var den prisade professorn vid KTH som bytte sida och blev kärnkraftsmotståndare. Lindqvist skildrar detta i huvudsak utifrån en pressklippssamling (men även utifrån intervjuer med Alfvén och andra). För den som vill borra djupare finns en mer detaljerad skildring i Jonas Anshelms, Martin Hultmans och Ann-Sofie Kalls Att ställa frågan – att våga omställning. Birgitta Hambraeus och Birgitta Dahl i den svenska energi- och miljöpolitiken 1971–1991 (Arkiv, 2021), en bok som kompletterar Lindqvists framställning genom att erbjuda högre upplösning och en bredare synkron kontextualisering. 

Personligen är just detta vad jag saknar mest i Lindqvists bok. För även om jag uppskattar de långa linjernas historia litar jag mer på tjocka beskrivningar. Dem förutan är det svårt att ge de utvalda personerna – Hannes Alfvén, Harry Martinson med flera – rimliga proportioner. Hur tongivande var de i relation till andra vetenskapliga aktörer på den offentliga arenan, säg en Hans Palmstierna, Gösta Ehrensvärd, Tor Ragnar Gerholm, Bengt Hubendick, Nils-Erik Landell eller Björn Gillberg? Samtliga hade under 1970-talet ett stort medialt genomslag, men företrädde delvis olika positioner och hade helt olika förankringar i politiska partier, folkrörelser och i universitetsvärlden. Hur central var Hannes Alfvén i relation till dem? Förändrades hans position över tid? När, hur, varför och med vilka konsekvenser? 

Den här typen av frågor kan inte besvaras med de långa linjernas strategi och inte heller genom ingående tolkningar av symboliska byggnader som Tekniska museet eller kulturella yttringar som operor och skulpturer. För att göra det krävs andra metoder, källmaterial och tolkningsstrategier. Dessa har förstås sina egna problem. Mycket av det som Lindqvist förtjänstfullt lyfter fram och analyserar hade fallit utanför en historieskrivning i den skalan, och så är det alltid. Det finns ingen totalhistorisk universalmetod som resulterar i en perfekt historieskrivning. Big history-förespråkaren David Christian har uttryckt det som att »alla skalor döljer mer än de visar«. Sensmoralen för historievetenskapen är att vi på en kollektiv nivå bör arbeta med olika skalor, vilket jag anser vara en god och konstruktiv hållning. Här fyller Lindqvists bok en viktig funktion genom att den tvingar mer närsynta historiker att höja blicken. 

Slutligen vill jag också framhålla ett par ytterligare förtjänster med boken. Det ena är den rika bildsättningen med fotografier av människor och källmaterial. Detta tillför mycket, ger nerv och förståelse. Därtill uppskattar jag de återkommande avsnitten om vad som kunde ha varit. Lindqvist fascineras av sådant som var på väg att hända men som, av olika anledningar, exempelvis ett plötsligt dödsfall, inte gjorde det. Härigenom framträder historiens öppenhet och erkännandet av denna sätter en grundton i boken som, tillsammans med Annalesskolans tidsrytmer, ger ett mångbottnat ackord. Kanske kan man kalla det en tidens harmoni? Känslan av denna stannar kvar hos mig som läsare när jag slår igen boken.