Känslopolitiken som utmanar den israeliska demokratin

Det israeliska samhället står inför en svår prövning. Efter en konstitutionell kris med den så kallade rättsreformen, som gav upphov till omfattande protester, drogs landet in i ett nytt krig med Hamas. Även om de politiska följderna är svåra att förutse kommer Hamas attack den 7 oktober 2023 att hemsöka det israeliska samhället i generationer framöver, liksom det efterföljande krigets brutalitet. Den dramatiska händelseutvecklingen kommer också utan tvekan ge än mer utrymme för politikens känslomässiga dimension. Sociologen Eva Illouz har de senaste åren särskilt intresserat sig för denna fråga. Med utgångspunkt i det israeliska samhället analyserar Illouz i sin senaste bok, Känslor och populism – Hur rädsla, äckel, förbittring och kärlek undergräver demokratin (2024), hur populister framgångsrikt använder känslor som bärande element i sitt politiska tänkande och handlande. Boken utkom i Israel redan 2022, men ämnet har inte blivit mindre aktuellt med det pågående kriget. 

Illouz är professor i sociologi vid École des Hautes Études en Sciences Sociales i Paris och även verksam vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Hon har tidigare skrivit en rad uppmärksammade böcker om relationer, känslor, konsumtion, sexualitet och individualism. Den senaste boken är framför allt en uppgörelse med premiärminister Benjamin Netanyahus politik – hur han förvandlat Likud från det liberala borgerliga parti det var på 1990-talet till en populistisk kraft i det israeliska samhället som spelar en viktig roll för liknande ledare och rörelser runt om i världen. Netanyahu har dessutom anammat vad Illouz betecknar som en nyliberal ekonomisk politik som slår hårt mot människor med sämre socioekonomiska förutsättningar. Men i likhet med många andra västerländska demokratier är det ändå just dessa grupper som utgör partiets kärnväljare. 

För att förstå denna paradox riktar Illouz ljuset mot politikens känslostrukturer och kartlägger den israeliska populismen utifrån specifika känslor. Den populistiska politiken blir meningsfull och relevant först när den omvandlar människors sociala erfarenheter till känslor som kan komma till uttryck i politiska tal. Detta kan dock på sikt undergräva demokratin om känslorna utnyttjas för att manipulera politiska processer och bibehålla makt. Illouz visar till exempel hur historiska trauman i judisk historia, inklusive Israels krig med den brittiska kolonialmakten och de arabiska grannländerna, har omtolkats till en politik som bygger på rädsla och äckel inför yttre och inre fiender. Men hon visar också hur kärleken till Israel har utmynnat i en auktoritär patriotism som ersatt vad hon kallar en kritisk kärlek till nationen som kanaliserar människors strävan efter en gemenskap. Illouz befinner sig hemma i Paris när Respons når henne för en intervju kring bokens tema, samt om den nya politiska situationen i Mellanöstern och hur den påverkat hennes syn på det politiska landskapet i Israel.

Respons: Hur kan ditt fokus på känslor hjälpa oss att bättre förstå populism?

Illouz: Detta är inget specifikt för populism. Jag menar att känslor är en del av mänskligt handlande i allmänhet och särskilt politiska handlingar. Politik mobiliserar i själva verket alltid känslor. Den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt, till exempel, vädjade till en känsla av hopp när han återuppbyggde en stor del av den amerikanska ekonomin, medan populister ofta ersätter hopp med nostalgi. Populister använder alltså inte känslor mer än andra. Det är bara det att den emotionella karaktären hos denna politiska inriktning blir mycket tydlig eftersom den utmanar demokratin. Men även inom ramen för demokrati så använder vi oss av känslor. De genomsyrar våra berättelser när vi förklarar världen. De påverkar direkt eller indirekt människor på olika sätt, beroende på sammanhang som klass och social status, det vill säga om någon socialt sett befinner sig på en uppåtgående bana eller en nedåtgående. Som sociolog intresserar jag mig bara för känslor i den mån de styr handlingar utifrån de ekonomiska och sociokulturella processer som ger upphov till dem. På så sätt kan de hjälpa oss att bättre förstå populismen och det förändrade politiska landskapet omkring oss.

Israel har ett enormt problem med sin arabiska minoritet på tjugo procent då landet strävar efter ett slags etnisk homogenitet, det vill säga idén om att det är ett judiskt land för judar. I Israel utkristalliserar sig därför – på ett mycket koncentrerat sätt – de västerländska demokratiernas problem och dilemman.

Respons: Varför Israel som utgångspunkt för att förstå populism i allmänhet?

Illouz: Det enkla svaret är att jag bodde där tidigare. Men det något mer sofistikerade svaret – som ofta sägs men sällan visas tillräckligt – är att Israel faktiskt ligger i framkant i kampen mot terrorismen. Israel har ett enormt problem med sin arabiska minoritet på tjugo procent då landet strävar efter ett slags etnisk homogenitet, det vill säga idén om att det är ett judiskt land för judar. I Israel utkristalliserar sig därför – på ett mycket koncentrerat sätt – de västerländska demokratiernas problem och dilemman. Hur ska säkerhet vägas mot demokrati? Hur ser relationen ut mellan majoritet och minoritet? Hur ska förhållandet se ut mellan å ena sidan en etnisk och nationell gemenskap och å andra sidan institutioner som upprätthåller abstrakta principer och förhållanden som är avskilda från etniska särdrag? Dessa dilemman har utvecklats i koncentrerad form under en längre tid i Israel än i Europa

Respons: Menar du att de problem vi ser i Israel i dag kommer att dyka upp i Europa med en viss fördröjning?

Illouz: Jag skulle inte säga att de kommer ta samma form eller uttryck, det kan vi redan se. Vad jag försöker visa i boken är parallellerna mellan Israel och andra länder, naturligtvis med stora inbördes variationer. Samhällen som Tyskland, Frankrike eller Holland är mycket mer etablerade demokratier som bygger mer på universella principer. De profilerar sig inte som kristna och vita samhällen. I Israel är detta mer tvetydigt. Men den kamp som förs av populister runt om i världen handlar just om identitetsbegreppet och även för européerna har hanteringen av etniska minoriteter blivit ett stort problem. Det är därför vänstern inte har samma genomslagskraft längre. Vänstern vet inte riktigt hur den ska handskas med denna fråga eftersom man traditionellt praktiserar gästfrihet och inte vill diskriminera inom nationen. Samtidigt är det just vänsterns politik som ifrågasätts av populisterna och av en stor del av befolkningen. I Frankrike är det tydligt att den franska statens polis- och säkerhetskaraktär har hårdnat sedan terrorn 2015. Men Israel har alltså bearbetat liknande problem under lång tid och på senare år har frågan om terrorism blivit så akut att muslimska minoriteter betraktas med stor fientlighet. Därför erbjuder Israel ett slags tolkningsram, som behöver anpassas och modifieras för olika nationella sammanhang. 

Respons: Har Hamas attack och det följande kriget förändrat din analys?

Illouz: Jag tror att om man tillhör den israeliska vänstern skulle det vara fullständigt oärligt och ohederligt att inte tro att Hamas attack har förändrat något. Frågan är vad. Jag vill börja med att säga att jag har sett människor på vänsterkanten hålla fast vid exakt samma ståndpunkt och till och med bli ännu radikalare. Det tycker jag är ett slags förnekande av verkligheten. Så visst har jag ändrat ståndpunkt, men frågan är om vad. Min bok handlade om Netanyahu och hans populistiska politik. Jag är tydlig i boken med att populister inte kan garantera säkerhet mer än andra. I själva verket förhåller det sig tvärtom, vilket verkligheten har visat. För vad gör populister som Netanyahu? De bryter ofta mot de mänskliga rättigheterna, till exempel i behandlingen av palestinierna. De skapar starka sociala motsättningar i samhället, vilket inte är bra förutsättningar för säkerheten. Jag skrev boken för tre år sedan och hade ingen aning om vad som skulle hända. Men i slutändan visade det sig att min analys av Netanyahu sorgligt nog var helt riktig. Jag tar inte tillbaka ett enda ord. Men om jag var tvungen att skriva om den skulle jag vara ännu mindre nyanserad, mycket hårdare i min bedömning av Netanyahu eftersom vi kan se resultatet.

Samtidigt måste jag erkänna att jag delvis nyanserat min syn på den palestinska sidan sedan jag skrev boken. Den stora svårigheten för båda sidorna är att å ena sidan se israelerna som både starka och samtidigt mycket sårbara då de befinner sig i en mycket utsatt geopolitisk situation. Jag tror inte att det finns något land i världen som är omgivet av så många fiender, där vissa av dem har svurit på att utplåna landet från jordens yta. Å andra sidan är Israel en regional militärmakt och det är samma sak med palestinierna. Jag såg dem tidigare bara genom offerperspektivet. I dag tvingas jag inse att Hamas inte bara är en terroristorganisation, utan också en organisation som är så antisemitisk att Hitler inte hade behövt skämmas. När man läser de antisemitiska uttalanden som Hamas har gjort inser man att våldet och intensiteten i deras hat är i nivå med nazisternas. Därför erkänner jag att något har förändrats, men inte på ett radikalt sätt. Jag tror fortfarande att en politisk lösning är möjlig. Jag har däremot ändrat min uppfattning om den andre. Jag ser inte bara den andre genom det förenklade offerperspektivet, utan också som någon som inte vill mig något gott.

Jag har däremot ändrat min uppfattning om den andre. Jag ser inte bara den andre genom det förenklade offerperspektivet, utan också som någon som inte vill mig något gott.

Respons: Hur ser du på reaktionerna i västvärlden på Hamas-attacken?

Illouz: För många judar runt om i världen har detta inneburit två stora chocker. Först med attacken den 7 oktober. Sedan kom den andra chocken, som kanske var mer våldsam än den första. Den var när vi bevittnade reaktionerna runt om i världen, särskilt den som kom till uttryck i universitetsmiljöer. För den skräck som själva attentatet väckte skedde inom ramen för en konflikt som varat under ett århundrade. Vi talar dessutom om två fiender som känner varandra. När det gäller reaktionerna var det en djupare moralisk chock. Det var en period, jag minns inte exakt när, men jag tror att det var runt mitten av november eller till och med tidigare, då det var antiisraeliska demonstrationer nästan överallt. I New York, London, Paris och över hela arabvärlden och i Australien. Vi hade en känsla av att hela världen faktiskt vägrade att se offren; vägrade att bara för en minut känna medlidande med offren. Och att man i slutändan också skyllde på offren, eftersom Israel omedelbart hölls ansvarig.

Det var en sådan moralisk omkastning att jag uppenbarligen kände mig förrådd av vänstern, även om jag lyckligtvis inte var den enda. Många människor på vänsterkanten hade också svårt att identifiera sig med vad som hände. Det som framträdde för mig, på ett extremt stötande och oroande sätt, är en global antisemitism av sällsynt omfattning. Det är en antisemitism som är desto mer pervers eftersom den inte bygger på idén om en rashierarki, som var fallet på 1930-talet, utan på progressiva idéer. Det är desto mer smärtsamt eftersom judar har bidragit enormt till alla vänsterrörelser i världen, oavsett om de varit kommunistiska, socialistiska eller liberala. Det är på detta sätt som judarna har blivit svikna av vänstern. Jag förnekar inte ockupationens omänskliga sidor. Det är uppenbart att det palestinska folket måste ha nationell suveränitet och kunna leva ett värdigt liv utan att berövas sina rättigheter, vilket är fallet åtminstone för palestinierna på Västbanken. Men faktum kvarstår att man kunde ha visat någon form av respekt för relationen mellan judarna och vänstern, åtminstone i tio dagar, fram till dess att Israel gick in i Gaza.

Respons: Är du som sociolog orolig för denna våg av antisemitism?

Illouz: Inte som sociolog, utan som judinna är jag mycket orolig.

Respons: På vilket sätt då?

Illouz: För det första eftersom jag tror att det politiskt driver judar högerut, vilket är förståeligt eftersom det var högern och extremhögern som öppnade sina armar efter massakern. Detta kommer att skapa en mycket stark spänning mellan höger- och vänsterorienterade judar. För det andra så är israelerna helt medvetna om omvärldens reaktioner och det kan bidra till att radikalisera deras ståndpunkter ännu mer. Israel blir mer isolerat och känslan av ensamhet kommer att motivera radikalisering kring säkerhetsfrågan. För det tredje är jag mycket orolig för vänstern själv. Jag syftar på en vänster som inte ser skillnaden mellan en fransk kolonialist i Algeriet, som under ett århundrade förtryckt en befolkning, och en väpnad konflikt mellan två politiska enheter i Gaza – man glömmer ofta att Hamas är ett slags kvasistat; en vänster som med Judith Butler kastar tvivel över det sexuella våld som utfördes under Hamas-attacken i likhet med poliskommissarier som för femtio år sedan ifrågasatte påståenden om sexuellt våld när en kvinna kom för att anmäla; en vänster som inte kan skilja mellan en verklig motståndsrörelse och en terroristgrupp, och som ofta till och med tror att denna distinktion är borgerlig; en vänster som inte fördömer en grupp som har folkmord på judarna i sina stadgar. Eller en vänster som inte fördömer en organisation som dödar homosexuella och sedan förklarar att befrielsen av Palestina är viktigare än den kamp som homosexuella utkämpar. Allt detta är en följd av att man skapat en hierarki över världens olyckor och alltid utgår från att det är värst för palestinierna och att den största ondskan i världen är israelerna. När man beaktar omfattningen på den moraliska förvirring som råder bland personer som Judith Butler, som i själva verket har allierat sig med de muslimska fundamentalisterna – jag tror inte hon själv skulle förneka det, snarare tvärtom – då förstår man att vänstern håller på att implodera inifrån. Om det är detta som är vänstern i dag så utgör den inte längre ett livskraftigt alternativ till högern.

Repons: Du visar hur rädsla, äckel och förbittring har spelat en destruktiv roll i israelisk politik. Men är det inte också ett problem att den liberala oppositionen inte riktigt har insett vikten av dessa känslor? 

Illouz: Jag skulle säga att det finns många problem som inte har förståtts eller erkänts.

Respons: På vilket sätt?

Illouz: Vänstern har i dag fått fäste bland dem som har en universitetsexamen och bor i storstäder. Detta är två välkända sociologiska attribut. Dessa människor har anammat en identitetspolitik och engagerar sig för sexuella rättigheter, minoritetsrättigheter och så vidare. Det är samma vänster som har fjärmat sig från arbetarklassen. I Frankrike är detta tydligt − de som brukade rösta kommunistiskt röstar i dag på Le Pen. I Israel var det judarna av östeuropeiskt ursprung, ashkenazerna, som skapade landet. Dessa pionjärer etablerade alla ekonomiska, politiska och rättsliga institutioner. Judar av arabiskt ursprung – från Jemen, Irak, Marocko och så vidare – kom lite senare. I stället för att välkomnas som jämlikar, betraktades de som primitiva. Det finns en enorm segregation som vänstern har skapat på grund av denna kulturella hierarki mellan olika grupper. Det är detta som utgör grunden för högerns kontroll över den israeliska politiken eftersom dessa judar från arabvärlden, som ofta tillhör de ekonomiskt svaga i samhället, inte känner sig respekterade av vänstern. De har varit föremål för vänsterns förakt och utgör i dag högerns och extremhögerns solida väljarbas. 

Det finns likheter med hur det ser ut i andra länder även om USA i viss mån är annorlunda. Det demokratiska partiet har en utbildad, välbärgad och urban väljarbas och partiet försöker återskapa en vänster som är nära associerad till fackföreningar och invandrare. I Israel har däremot dessa band klippts av. Fram till helt nyligen deltog inte araber i val eftersom det var ett sätt att erkänna staten Israel, medan judar av arabiskt ursprung röstar på högern och extremhögern på grund av den sionistiska vänsterns monumentala misslyckanden att inkludera dessa i samhället. Detta har möjliggjort för politiker som Netanyahu – och före honom Menachem Begin som den förste – att skapa en högerpolitik som hämtar sin näring ur denna förbittring och önskan att hämnas på vänstern. Vad som har fungerat utomordentligt bra i denna ekvation är att likställa vänstern med eliten. Det är också i denna splittring som populismen frodas.

Respons: Behöver vänstern en mer utarbetad känslopolitik för att bekämpa populismen?

Illouz: Jag är lyckligtvis inte politiker. Här finns också skillnader mellan Israel och Europa. I det europeiska sammanhanget måste vänstern lägga fram ett alternativt och trovärdigt program för säkerhet, terrorism och invandring. Genom att definiera dessa frågor som högerfrågor får populistiska politiker ett strypgrepp om saker som är mycket viktiga för vanliga medborgare, inte minst eftersom den demokratiska statens funktion först och främst är att garantera sina medborgares säkerhet. Om man ger högern privilegiet att tala om säkerhet, ger man den även privilegiet att tala om det yttersta rättfärdigandet för staten. 

Detsamma gäller för invandring. Vänstern måste mycket tydligare motverka tanken att invandrare är en ekonomisk börda. Det är inte sant och det måste å ena sidan tydligt sägas att invandrarna har bidragit till att förnya de europeiska ekonomierna. Men å andra sidan måste vi tydligare diskutera vad vi inte är beredda att ge upp. Våra demokratier är sekulära, vare sig vi gillar det eller inte. Efter att ha bott 30 år i Israel, som inte är ett sekulärt land, blir jag alltmer övertygad om att principen för laicité är ett av de viktigaste inslagen i dagens västerländska demokratier. På denna punkt får vi inte ge efter för något i den falska toleransens namn. Det säger sig självt att alla religiösa minoriteter måste kunna utöva sin religion fritt och det är statens plikt och skyldighet att se till att alla religiösa minoriteter kan göra detta utan minsta rädsla. Men vi måste också värna och utveckla det som förenar oss som medborgare i samma land. Och detta kan inte uppnås genom olika religionstillhörigheter eftersom dessa inte skapar en övergripande solidaritet mellan grupper utan tvärtemot främlingskap. Vänstern måste alltså tala mycket mer uppriktigt och tydligt om säkerhet, terrorism och invandring, och inte lämna dessa frågor till högern.

När man beaktar omfattningen på den moraliska förvirring som råder bland personer som Judith Butler, som i själva verket har allierat sig med de muslimska fundamentalisterna – jag tror inte hon själv skulle förneka det, snarare tvärtom – då förstår man att vänstern håller på att implodera inifrån.

Respons: Israel har också förkroppsligat känslor av hopp och spelat en mycket viktig roll för progressiva och demokratiska idéer i Mellanöstern. Den svenska socialdemokratin var till exempel inspirerad av Israel under 1950- och 1960-talet. Hur ser du på framtiden för denna roll?

Illouz: Jag tycker att Israel för närvarande är på fel spår och inte i närheten av vad det en gång var. Men jag kan helt förstå varför man på 1950-talet beundrade landet. Israel var mirakulöst, det är fantastiskt att se hur dessa människor, som alla mer eller mindre hade överlevt pogromer och Förintelsen, valde att inte fokusera på såren från det förflutna utan helt enkelt koncentrera sig på hur de skulle återuppbygga sig själva. Jag tycker att detta är mycket rörande. Israel skapade också en socialistisk ekonomi som nästan inte hade någon motsvarighet i världen. Även om det fanns ett system med militär kontroll över de infödda araberna fick de ändå omedelbart israeliskt medborgarskap. Detta och mycket annat gjorde 1950-talets Israel till något mycket anmärkningsvärt, det måste sägas.

Men just därför att man gav religion ett så stort företräde i nationsgemenskapen, att man aldrig insisterade på att israeliskt medborgarskap skulle ha företräde framför religiös tillhörighet för varken ultraortodoxa judar eller muslimer, har det israeliska samhället imploderat i olika grupper. Samhället är fullständigt fragmenterat och religiösa grupper åtnjuter olika privilegier, särskilt de ultraortodoxa och de messianska bosättarna. Därför anser jag att vi bör vara mer oroliga för Israel i dag och inte alls beundra landet. Den judiska messianismen representerar en radikal ideologi som potentiellt är farlig och som skulle kunna leda till inbördeskrig i Israel. Messianismen är en blandning av nationalism och religion. Om det finns en lärdom att dra av Israel så är det att blandningen av nationalism och religion kanske är det värsta som ett land kan uppleva. Denna ideologi har beröringspunkter med det vi kallar politisk islam i den mening att nationalism och religion sammanförs. 

Respons: Finns det någon erfarenhet i den sionistiska traditionen som kan vara användbar för att hantera känslorna i dagens populistiska politik?

Illouz: Nationalism är en förhållandevis ny erfarenhet, det som utmärker judarna som folk är att de under de senaste tvåtusen åren aldrig har levt i en oavhängig politisk gemenskap. Men det har alltid funnits en messiansk frestelse inom judendomen, till exempel Sabbatai Zvi som var en falsk Messias på 1600-talet. Han har stannat kvar i den judiska historien som ett mycket smärtsamt exempel på vad en falsk Messias kan ställa till med. För mig skulle Sabbatai Zvi vara en referens. I dagens Israel finns det en stor grupp människor som tror att Israels blotta existens är början på Messias ankomst, och att denna ankomst sker genom staten. Så om jag skulle behöva lära mig något av historien, så skulle det vara detta. Sabbatai Zvi, den falske Messias på 1600-talet som hade en enorm inverkan på judarna i Östeuropa, bar med sig hoppet om att judarna skulle befrias från denna eländiga tillvaro. En sådan falsk Messias dyker nu upp igen i form av en messiansk religiös nationalistisk ideologi i Israel och det bör vi vara vaksamma på i allra högsta grad. Det är i alla fall något att ta lärdom av.

Respons: Du försvarar universalismen för att motverka populismen. Kan du förklara din syn på universalism och hur den kan vara användbar i den nuvarande våldsspiralen?

Illouz: För mig är universalism användbart under alla omständigheter, inte bara när det förekommer våld. Den utgör ett ramverk inom vilka olika grupper kan samarbeta med varandra på lika villkor och där den politiska statusen inte bestäms av deras etniska eller religiösa tillhörigheter. En av de stora förändringar som skedde inom vänstern på 1980-talet var att man övergav idén om universalism som ju har varit revolutionär. Idén om universalism har legat till grund för demokratiska framsteg och socialism, det var idén om universalism som inspirerade medborgarrättsrörelsen i USA och det var också idén om universalism som ledde till konstitutionella och politiska reformer. Så om vi tittar på detaljerna i de stora demokratiska förändringar som har ägt rum, måste vi erkänna universalismens centrala roll. Vänstern övergav inte bara denna idé utan man fördömde den också som ett västerländskt påfund. Resultatet av detta är att vi tvingar minoriteter av alla slag att klamra sig fast vid gemenskaper som inte alltid är välvilliga. I Israel, till exempel, ansluter sig sefardiska judar, i brist på en tillgänglig universalistisk berättelse, ofta till den ultraortodoxa sefardiska gemenskapen eftersom den ger dem en känsla av värde och samhörighet. Men är ett samhälle en samling gemenskaper som alltid konkurrerar med varandra om resurser och definitionen av det goda livet? Eller bör vi se bortom de olika gruppernas särdrag, som måste bevaras i viss utsträckning – jag säger absolut inte att vi ska utplåna kulturella skillnader – och försöka skapa medborgerliga band som överskrider dessa särdrag? För mig är därför universalism det enda sättet att skapa ett fungerande medborgarskap. Frankrike har varit framgångsrikt här. När man under manifestationer mot antisemitism ser att det finns en majoritet av icke-judar så måste vi erkänna att det finns något som fungerar bra med det franska medborgarskapet. Det är därför jag älskar Frankrike så mycket. Det är ett land med en vettig modell för medborgarskap. 

Det andra som är mycket viktigt för mig, och som har ett centralt värde, är broderskap. Medan Martha Nussbaum anser att ett välfungerande samhällskontrakt borde bygga på kärlek och medkänsla, betonar jag i stället broderskap som en subtil underliggande känsla för ett fungerande samhälle. Jag tror inte att kärlek är en bra känsla att konstituera ett demokratiskt samhälle på, åtminstone inte på det sätt som Nussbaum presenterar det. Broderskap är en bättre grund för att odla ett inkluderande civilsamhälle. Israel gjorde mig medveten om detta eftersom det samhället privilegierar en etnisk och religiös gemenskap på bekostnad av universalism, vilket undergräver förmågan att främja broderskap. Det är därför jag är övertygad universalist. Samhällen som inte är universalistiska tenderar att uppmuntra gemenskaper att odla sina egna särarter och identiteter i stället för att skapa broderliga band i det civila samhället. 

För mig är broderskap förmågan att se den andre, vem han eller hon än må vara, som min bror eller syster i mänskligheten. Jag värderar därför ett samhälle utifrån dess förmåga att ha institutioner som skapar broderskap. För mig är broderskap inte något som finns i människors hjärtan, det är inte människor som skapar broderskap utan institutioner. Och den enda institution som kan göra det är universalismen. Det är en universalism som välkomnar främlingen, som hjälper mig att se främlingen som en bror eller syster, och som förenar oss i medborgerliga band.

Eva Illouz är född 1961 i Marocko, verksam i framför allt Israel och Frankrike där hon är professor i sociologi vid École des Hautes Études en Sciences Sociales i Paris. Illouz har fått en rad priser för sin forskning kring känslornas, kulturens och kapitalismens sociologi. På svenska finns sedan tidigare bland annat den uppmärksammade boken Därför gör kärlek ont – En sociologisk förklaring(2014), Israel – Sociologiska essäer (2016) och Därför tar kärleken slut – De negativa relationernas sociologi (2020) utgivna på Daidalos förlag. Läs även statsvetaren Siri Sylvans recension av Känslor och populism på Respons webbplats.