Klassmotsättningar handlar nu om vilken skola man gått i

Min far var metallarbetare och jag mötte under min uppväxt åtskilliga arbetare med intellektuella intressen och begåvning, många av dem politiskt engagerade på vänsterkanten, men inte alla. Det var lätt att tänka att de, om de levt i ett senare skede, skulle ha gått vidare till högre utbildning, men de omständigheter som de hade växt upp under gjorde något sådant, om inte omöjligt, så mycket svårt. Deras position i livet bestämdes till stora delar av de villkor som de hade fötts in i och att man var arbetare sade inte något definitivt om ens personliga värde. Man kunde vara lika bra som de som hade haft turen att födas i högre klasser, och det var långtifrån givet att medlemmarna i de högre klasserna förtjänade sina positioner.

Vad skulle hända med de lägre klasserna när mobiliteten ökade och de med intellektuell begåvning och initiativförmåga gick vidare till högre utbildning? Vad skulle andra tänka om dem som blev kvar och hur skulle de se på sig själva? En som tidigt uppmärksammade de problem som efterkrigstidens utbildningsexpansion och utveckling mot meritokrati kunde föra med sig var den brittiske sociologen Michael Young (1915–2002) i framtidsvisionen The Rise of the Meritocracy, 1870–2033 – An Essay on Education and Equality (1958). Handlingen är förlagd till 2033, när samhället sedan länge präglas av en meritokrati, grundad på intelligens. De enda hinder som finns för individen är den egna begåvningens begränsningar och det har förändrat klassamhället; överklassen utgörs av de mest intelligenta, underklassen av de mindre begåvade. Denna samhällsordning tycktes stabil, eftersom alla skikt godkände den princip som det vilade på – meriten. 

Att uppleva sig vara irrelevant är på många sätt svårare än att vara utsugen eller förtryckt.

Men 2033 skakas Storbritannien av en populistisk revolt och bokens berättare försöker förstå vad som har hänt. Den centrala orsaken var att underklassen hade dränerats på självkänsla. Före meritokratin visste man inom alla samhällsskikt att intelligensen var mer eller mindre slumpmässigt spridd mellan klasserna, men i ”våra dagar vet varenda människa, hur blygsam hennes ställning än är, att hon har haft sin chans”. Aldrig tidigare har en underklass stått så naken, finner berättaren; den har inte ens en egen ideologi.

Det är ingen tillfällighet att Young varit inspirationskälla till den amerikanske filosofen Michael J. Sandel och den brittiske författaren David Goodhart, som vi diskuterar om och med i detta nummers tema om konsekvenserna av meritokrati, mobilitet och massutbildning. Precis som Young förutspådde ser vi nu en revolt från dem med lägre utbildning. De har dränerats på självkänsla och status, tycker sig inte få erkännande för sina bidrag till samhället och saknar representation bland de etablerade politiska partierna. Att uppleva sig vara irrelevant är på många sätt svårare än att vara utsugen eller förtryckt. Det är naturligtvis ett stort misslyckande för vänstern att de populistiska partierna, om man ser till vilka som röstar på dem, i hög grad är arbetarpartier.