Konsten att umgås med sig själv

Robert Walser var en litterär särling för vilken inget mänskligt tycks ha varit främmande.

Robert Walser, 1940. Foto SZ Photo / Sammlung Megele / Bridgeman Images
6 december 2023
8 min
Recenserade böcker
Betydande människor kallar mig ett barnMikroskrifter i urval
Robert Walser
Översättning Peter Handberg
Faethon, 2019, 261 sidor
Promenaden / Bilden av fadern
Robert Walser
Översättning Peter Handberg
Faethon, 2019, 110 sidor
Vandringar med Robert Walser
Carl Seelig
Översättning Peter Handberg
Faethon, 2019, 210 sidor

För den som läser Robert Walser uppstår gärna frågan om vilket slags författare han är. Vad är det för texter som möter läsaren? Och vilken är Walsers plats i litteraturen? En essä tål inte hur många vinklar som helst, men jag ska ändå göra ett försök att teckna Walsers porträtt utifrån några olika perspektiv. Förhoppningsvis även ge ett återsken av hans texter. 

Walser föddes 1878 i en bokbindarfamilj i den lilla schweiziska staden Biel. Efter lärospån på bank och försäkringsbolag hade han under seklets första decennier en viss framgång som författare med berättelser publicerade i tidskrifter och antologier. Han skrev även romanerna Geschwister Tanner, Der Gehülfe och Jakob von Gunten

Sedan han vistats några rastlösa år i Berlins litterära kretsar vände han åter till Schweiz, där han fortsatte sin kringflackande tillvaro i ständigt nya, spartanskt möblerade uthyrningsrum. I hans frugala tillvaro tycks det enda som funnits i visst överflöd ha varit alkohol och demoner. Ensamhet och några misslyckade självmordsförsök fulländar bilden av en olycklig människa. Frivilligt, men förmodligen oundvikligt, skrevs han in på mentalsjukhuset Waldau i närheten av Bern 1929. Några år senare flyttades han till en nervkuranstalt i Herisau, i nordöstra Schweiz. Här verkar han ha funnit sig tillrätta och engagerade sig snart i anstaltens terapeutiska sysslor; han vek kuvert, plockade disk och sorterade snören. Han lär även ha påtat i trädgården och emellanåt utmanat sig själv på biljard. I den här miljön slutade han skriva, och kantrade in i en litterär tystnad som varade livet ut. Som ett led i omvårdnaden erbjöds han ett skrivrum för att fortsätta sin författargärning. Det blev platt intet. »Jag har inte kommit hit för att skriva. Jag har kommit hit för att vara galen.« 

Om Walser upprepas ofta epitetet »särling«. Ordet har fog, hans livsföring var excentrisk och oborstad; hans kostymer eleganta men trådslitna. Under armen gärna ett paraply, oavsett väderlek. En av hans översättare, Johannes Edfelt, kallar honom en »franciskansk gestalt«, om vilken det sagts att han levde »kompromisslöst i den borgerliga existensens periferi«. Till det yttre verkar hans livsöde utstuderat litterärt, en romantillvaro i vilken han själv spelar antihjälte. 

På anstalten tycks Walser ha levt ett tystlåtet liv med få vänner. Men i författaren och förläggaren Carl Seelig fick han med tiden en förtrogen vän, så småningom även förmyndare. De växlade några sakliga brev innan anstalten till slut lät dem träffas personligen, ironiskt nog samma dag som Seelig i kyrkan hört en predikan om »bortslösad talang«. Som första intryck noterar han »ett runt barnansikte som kluvet av blixten«. Och att Walsers tänder inte är i bästa skick. 

Ibland gick de tillsammans den söndagspromenad som var ett stående inslag i Walsers liv. På anstalten hade patienten gjort tigandet till en dygd och ofta var han därför ett fåordigt sällskap. »Tigandet«, skriver Seelig, »var den smala stig på vilken vi mötte varandra«. Men emellanåt blev Walser talträngd och upplivad som en skolpojke på rymmen. Efter hans död gav Seelig ut boken Wanderungen mit Robert Walser, där man som läsare kan göra vännerna sällskap och över några glas i dalgångarnas värdshus avlyssna deras samtal. Vandringsdagboken har likheter med föregångare som Boswell, Eckermann och Janousch, som i sina samtal med Dr. Johnson, Goethe och Kafka låter oss stiga in i författarnas litterära världar.

I hans frugala tillvaro tycks det enda som funnits i visst överflöd ha varit alkohol och demoner.

Den svenska introduktionen av Walsers författarskap har skett i omgångar. Han dök tidigt upp i översatta småstycken och dikter, därefter i prosaurvalet Damen vid fönstret 1966, i översättning och introduktion av Reidar Ekner. Ulrika Wallenström gjorde en översättning av Jakob von Gunten som publicerades 1980, och förlaget Symposion städslade Peter Handberg för att översätta urvalet Att vi lever i en ond värld, som gavs ut 2001. Handberg hade då redan presenterat en volym prosastycken för svenska läsare. Under senare år har bokförlaget Faethon gjort en lovvärd insats med reviderade nyutgåvor och en giv nya böcker, med den outtröttlige Handberg som översättare. 

Walser är ett utmärkt exempel på vad som brukar kallas en författare för författare. Därtill är han en gunstling för litteraturvetare och biografer som i hans märkliga levnadsöde har en outsinlig källa att ösa ur. Bland de författare som står i skuld till honom kan nämnas Robert Musil, Franz Kafka, Walter Benjamin, Elias Canetti och Elfriede Jelinek. I den inspirerade essän »Le promeneur solitaire« har W. G. Sebald bedyrat sin beundran. Hans Walserporträtt är döpt efter mönster från Rousseau, med vilken Walser delar den schweiziska geografin och dragningen till meditativa promenader. Sebald ser i Walser en människa som i sin förtvivlan tvingade fram humoresker, och som »nästan alltid skrev detsamma och ändå aldrig upprepade sig«. Han fann ett outgrundligt djupsinne bakom Walsers förmenta enkelhet. 

Efter Walsers död 1956 kom över 500 lösa blad i dagen. Med blyerts i en millimeterstor handstil hade han skrivit på små lappar och trycksaker, i bokmarginaler, på kuvert eller vad som funnits till hands att klottra på. Dessa noteringar stammar framför allt från de första anstaltsåren. Där finns fragment, aforismer, landskapsidyller, porträttskisser och romanutkastet Rövaren. Walser odlar här en alldeles egen form av grafomani – ett litterärt varumärke, som gjort för en postum berömmelse. 

Genom heroiska insatser av litteraturvetarna Bernhard Echte och Werner Morlang har mikroskrifterna dechiffrerats. Under den redaktionella etableringen av texterna fylldes flera tusen tryckta boksidor, utgivna mellan 1985 och 2000 hos Suhrkamp Verlag. Denna skattkammare har kommit att kallas Bleistiftgebiet: en blyertsvärld, rymlig nog för ett helt författarskap. 

Den tyska utgivningen av mikroskrifterna innehåller en svit planscher där handskrifterna återges i originalstorlek. De millimeterhöga ord som fyller dessa faksimil liknar mest skuggningen i en blyertsteckning. Det är som om en insekt fört pennan, och det visuella intrycket för tankarna till ett kardiogram. Utgivarna lär ha tagit optiska instrument till sin hjälp, och med snillrika typografiska lösningar har de skapat en tryckt text som låter sig avnjutas utan mikroskop. Det är en arkipelag att kryssa i, man blir aldrig färdig med mindre än att man ägnar all sin tid och uppmärksamhet åt denna textvärld.

Walsers samlade verk fyller drygt tjugo band med oefterhärmlig prosa. Omfattningen av hans gärning fordrar ett forskarliv, och inför en sådan massivitet kan ingen kritiker gärna klandras för att ha slarvat med inläsningen. 

Ibland när jag läser eller hör om underligheter i den så kallade verkligheten önskar jag att Walser kunde få litterär vårdnad om dem.

Frågan om vilket slags författare Walser är kompliceras av att hans texter i de mindre formaten är så svåra att genrebestämma. För vad ska man kalla dem? Många förslag har framförts: småprosa, miniatyrer, skisser, essäer, fantasier, humoresker, historietter, arabesker. Kanske kan man stanna vid den generösa benämningen prosastycken? Många av dem präglas av stilistisk återhållsamhet, andra drivs av en närmast barock stil, stundtals klar men lika ofta febrig och manieristisk. Ibland känns Walser självtillräcklig och sluten som en kleistogam, ibland drabbas man av hans försonliga ironi, där en ömsint blick på världen och människans villkor skapar små kammarspel av rörande intimitet. 

I det utmärkta förordet till Handbergs urval mikroskrifter, Betydande människor kallar mig ett barn, skriver han att Walser är »de fyrkantiga människornas negativa skyddshelgon«. Reidar Ekner ser inte Walser som en intellektuell författare av Thomas Manns eller Robert Musils märke, utan som en verklighetsförälskad naivist, en »kapriciös impressionist«, utan inblandning av tyngande idéer och begrepp. 

Walsers berättare anlägger ofta monocentriska perspektiv när de reflekterar över sitt förhållande till mänsklighetens övriga representanter, den människomassa av daglönare som skyndar till och från sina fabriker och kontor. Det är mot dussinmänniskan flera av Walsers berättare invänder. Prosastycket »Helblings historia« är en sådan protest. På några få sidor lyckas Walser få läsaren förtjust i den aktivt arbetsskygge Helbling, som framlider sina dagar som tjänsteman vid en pulpet på banken, där han grubblar över om han »hör till de märkvärdiga människor som bara är kloka när de inbillar sig det och upphör att vara kloka så snart de skall visa att de verkligen är det«. Helbling är en person som inte uthärdar »livets hårdhet«. Han är en »ömtålig liten mansperson full av livsoduglig känslighet«. För Helbling bjuder kontoret endast mångfaldiga kval. När det handlar om känslor lever han under ett ohyggligt predikament: »Jag begriper mig inte på kärleken, men känner av den.«

Kontaktsvårigheter och vänskapstrassel är två återkommande ämnen hos Walser. Precis som hos Kafka måste den enskilde själv föreställa sig – eller kanske rentav uppfinna – vad omgivningen kräver för att man ska känna gemenskap. Ett mästerstycke i det korta formatet är »Kleist i Thun«, där Walser skildrar hur författaren Heinrich von Kleists stränga och förtvivlade blick på världen isolerar honom och bränner sönder liv och skaparkraft. Ett helt annat klimat råder i texten om den sorglustige Wladimir, som när han förlorar en vän frimodigt säger sig: »Han förlorar lika mycket som jag.« I texten »Författaren«, som villigt lånar sig till en biografisk läsning, skriver Walser om lidelsen att i ord teckna livet, hur den uppkommer ur noggrannhet och pedanteri hos själen. Och i »Söndag på landet« heter det om berättaren: »Ingen förstår att umgås så mästerligt med mig som jag.« Utsagan beskriver samtidigt Walsers liv, ty i konsten att umgås med sig själv har han få jämlikar i litteraturen. Det skulle kanske vara ensamhetsatleter som Emily Dickinson eller Fernando Pessoa. 

Werner Aspenström skriver i en dikt att »ingenstans går det underligare till än i världen«. Orden kunde ha varit Walsers egna. Ibland när jag läser eller hör om underligheter i den så kallade verkligheten önskar jag att Walser kunde få litterär vårdnad om dem. Inget mänskligt tycks ha varit honom främmande, och vilken underlighet som helst fick litterär form genom hans stukade men skarpa blick. 

Walsers slut äger ett ironiskt släktskap med snöpligheten i många av hans berättelser. Under en ensam promenad juldagen 1956 drabbades han av en hjärtinfarkt och rasade ihop. Några barn fann honom död i den gnistrande snön.

Vidare läsning

Tidstypiska mönster

Göta Trädgårdh har spelat en betydande roll inom svensk designhistoria, men är ett okänt namn för de flesta. Nu uppmärksammas hon i en ny biografi.