Köp nu och betala senare

På Berlins filmfestival visades för några år sedan en dokumentär, Oeconomia, av Carmen Losmann. I filmen ställs till synes basala frågor om ekonomi till finansmän i fina kostymer. Nästan ingen kan svara. De skruvar på sig, skrattar generat och tittar ut genom de stora fönstren på skyskraporna i Frankfurts finansdistrikt. I en scen säger Deutsche Banks före detta chefsekonom att han inte är van att svara på frågor av typen: Hur skapas pengar? 

De inglasade skyskrapor som de sitter i signalerar transparens. Men inget kunde vara mindre transparent än det ekonomiska systemet. Inte ens de som sysslar med ekonomi på heltid kan förklara hur det fungerar på ett pedagogiskt vis. Här har den populärvetenskapliga litteraturen med dess lättare handlag och möjligheter till konkretion en viktig roll att spela. 

Detta levandegörs på ett utmärkt sätt i två nya böcker som utkommit under våren: Jonas Malmborgs bok Den stora kreditfesten – Historien om Klarna och Lena Petterssons Skuldsatt – Om hur obetalda lån blev en lysande affärsidé. Båda böckerna gör precis det där som jag ofta efterlyser: gestaltar ekonomiska mekanismer. Och de gör det på ett spännande vis.

Jonas Malmborg har skrivit en lättläst bok om ett svårt ämne som balanserar fint mellan att vara en hyllning och sågning av Klarna, som Malmborg själv uttrycker det. Dock finns en märkbar nackdel i och med att bokens huvudkaraktärer – grundarna Sebastian Siemiatkowski, Niklas Adalberth och Victor Jacobsson – inte har ställt upp på några intervjuer. Därmed går viktiga aspekter förlorade. 

Det är synd med tanke på att de tre grundarna till en av svenskt näringslivs stora succéer från senare år väcker nyfikenhet. För transparensens skull ska jag berätta att jag är vagt bekant med en av dem och även om jag inte minns det (och antagligen inte de heller) kan jag mycket väl ha haft alla tre som studenter. Dessutom har jag själv gått i de skolor som enligt Malmborg fostrat dem: Katedralskolan i Uppsala och Handelshögskolan i Stockholm. 

Sebastian Siemiatkowski är andra generationens invandrare, uppvuxen bland annat i det eftersatta området Gottsunda. Det är på sätt och vis en sorglig solskenshistoria. Han kommer från fattiga förhållanden, hans pappa hade svårt att få det arbete han är kvalificerad för och trillade så småningom ned i missbruk. Sebastian hörde sina föräldrar bråka om pengar och tänkte att han skulle hjälpa dem med deras ekonomiska bekymmer. Kanske är detta en drivkraft bakom Klarna. Men till historien hör också att Sebastians föräldrar var angelägna om att han skulle lyckas. De flyttade till ett socioekonomiskt starkare område och för att han skulle lära sig moral satte de honom i en friskola med religiösa förtecken. Det var där han lärde känna Niklas Adalberth. 

Moral är en röd tråd i boken, även om den ibland ligger under ytan. Och inte bara moral, utan faktiskt också kriminalitet. Niklas kommer från en helt annan miljö, Uppsalas Stocksund, villaområdet Sunnersta. Han börjar tidigt syssla med olagliga affärer, han tillverkar och säljer falska legitimationer – och åker dit. Resten av skoltiden får han arbeta hårt för att betala av sina skulder. 

Även Sebastian hamnar så småningom i närheten av kriminella kretsar, när han arbetar på ett finansbolag med trådar in i den så kallade Uppsalamaffian, ett ökänt kriminellt nätverk i början av 1990-talet. Malmborg gör ingen poäng av det, men visst är det ändå intressant att entreprenörskap och kriminalitet tangerar varandra? 

Den tredje grundaren, Victor Jacobsson, som Sebastian och Niklas lär känna på Handelshögskolan, har även han en frikyrklig kristen bakgrund. Han åker så småningom dit för kokainanvändning och tvingas avgå ur Klarnas styrelse. Niklas Adalberth, å sin sida, drabbas av existentiella kval och hoppar frivilligt av bolaget. Liksom de andra har han vid det laget blivit miljardär och bestämmer sig för att starta stiftelsen Norrsken som investerar i företag som vill bidra till att göra världen bättre. 

Är Klarna en bank som lånar in pengar för att kunna låna ut är förlusterna oroväckande. Är Klarna däremot ett fintechbolag är förlusterna normala.

Malmborgs bok fastnar ändå inte i den klassiska hjälteberättelsen, där motgångar vänds till framgångar. Tvärtom är det med distans som han berättar om hur de tre grundarna som unga studenter blev nedgjorda av några av näringslivets toppar som tyckte att deras idé var både ogenomtänkt och ogenomförbar. Sådana historier är alltid roliga, men det är befriande att Malmborg konstaterar att de framför allt används som myter för att bygga Klarnas kultur. 

Nej, Malmborg håller sig mest till frågor om vad Klarna egentligen gör och vad det är för sorts företag, vilket är viktiga frågor. Klarna är arketypen för vår tidsanda. Med sin devis »köp nu, betala senare«, lever företaget som det lär. Det drar till sig stora investeringar, går år efter år med förlust, men växer ändå så det knakar både i Sverige och internationellt. Samtidigt har företaget, för att använda Malmborgs egna ord, en »problematisk affärsidé«. Svenskarna har historiskt inte varit så bra på att handla på kredit. Vi gillar av tradition att först ha pengar på kontot och sedan göra våra inköp. Klarna bidrar till att förändra det beteendet. Med hjälp av ett enkelt knapptryck kan vi köpa först och skjuta på betalningen. 

Fast för Klarna, vilket blir en av de stora kontroverserna i bolaget, kan det vara bättre att vi köper först och sedan inte kan betala. Så småningom startar man ett eget inkassobolag, under ett annat varumärke. På så sätt kan man tjäna pengar även på de kunder som inte betalar. »De svagaste konsumenterna ska visa sig vara de bästa konsumenterna«, som Malmborg uttrycker det. Fast detta talas det av allt att döma tyst om internt. Retoriken är i stället att man »hjälper« människor att sälja och köpa på nätet. 

Den andra stora frågan, vad Klarna är för sorts företag, är minst lika viktig. Ett trendigt fintechbolag, med algoritmer som vet precis hur, var, när och varför vi konsumerar? En simpel ockrare? Eller en bank? Svaret på frågan har bland annat betydelse för hur vi ska se på bolagets förluster, även om de har minskat år 2024. Är Klarna en bank som lånar in pengar för att kunna låna ut är förlusterna oroväckande. Är Klarna däremot ett fintechbolag är förlusterna normala. 

Malmborg rullar upp Klarnas historia från början fram till i dag och han gör det i form av ett ekonomiskt spänningsreportage. Det är en konst, särskilt när det handlar om ekonomi. Historien innehåller många detaljer, investerare kommer och går, medarbetare likaså, kulturen granskas, det är motgångar, konflikter, framgångar och miljarder. Emellanåt påminner läsningen om att titta på Succession eller Billions, för att nämna två exempel på tv-serier som utspelar sig i finansvärlden.  

Bolagets historia tar förstås inte slut när Malmborg slutar. Tvärtom. Historien fortsätter i medierna. Det är diskussioner om fackföreningar, AI som ersätter kundtjänst och 2024 siktar Klarna på notering på New York-börsen.

Extra intressant blir Malmborgs Den stora kreditfesten bredvid Lena Petterssons djupdykning i svenskarnas växande skuldbörda. Om Malmborg skriver ur ett företagsperspektiv, skildrar Pettersson den moderna ekonomin ur de skuldsattas synvinkel. Hon varvar fakta och historia med berättelser om människor som har hamnat i skuld. Det är ett lyckat grepp. Berättelserna visar hur problematisk en verksamhet som Klarnas kan vara. 

Här handlar det inte om människor som hamnar i skuldfällan för att de lider brist på moral. Här handlar det om otur, om sjukdom, skilsmässor, arbetslöshet och sådant som vi alla kan råka ut för. Det är snarare kreditgivarna som står för den bristande moralen, när de tar lättvindigt på kreditprövningen och liksom Klarna uppmuntrar till att konsumera på kredit. Petterssons argument är tydligt och starkt: vi har skapat ett system i vilket de som lånar pengar kan råka illa ut, men inte de som lånar ut. Varför? 

Är det för att vi inte förstår systemet? Är det för att det inte är transparent? Är det som Losmann hävdar i sin film Oeconomica, att systemet är dunkelt för att dölja makten? 

Innan räntorna började stiga tog vi skuldsättning för given. Det är »billiga« studielån, bostadslån och konsumtionslån. Om vi inte tar lån är vi rädda att missa tåget. Alla andra tar ju lån. Jag kan själv känna det starkt i mig. För några år sedan bestämde jag mig för att bli skuldfri, men när jag väl hade blivit det började jag oroa mig över att jag missade något. Det kändes som om jag stod stilla, eller till och med gick bakåt, när andra expanderade. 

Delvis är det hela ett politiskt påhitt. Från början handlade det om att alla skulle kunna studera eller köpa en bostad. Därför gavs det statliga ränterabatter. Först betalade staten 50 procent av ditt lån, nu är det 30 procent. Oavsett vad du lånar till. Så småningom kom tekniken och snabblånen. Och priserna på bostäder pressades upp, delvis för att lånen var så billiga. Fler faktorer spelade förstås in. Finansmarknadernas avreglering på 1980-talet är en sådan. Krediter släpptes fria. På bara fem år, från 1985 till 1990, trefaldigades utlåningen. 

Jag arbetade själv på ett av de företag som figurerar i en av böckerna, Svenska Finans, på 1980-talet. Det ägdes av Handelsbanken. Vi var unga studenter som gjorde kreditprövningar på kvällar och helger. Jag drabbades ofta av ånger. Tänk om de vi så lättvindigt lånade ut pengar till inte kunde betala? 

Det var en absurd tid. Vi kastade krediter på folk och uppmuntrades att göra det. Samvetskvalen kommer tillbaka när jag läser Petterssons bok. För det blev förstås en lånexplosion. Några råkade illa ut. Och det har knappast blivit bättre. Lågt räknat var 250 000 personer överskuldsatta när Pettersson skrev sin bok och det lär inte vara färre när detta skrivs. 

Kanske tänker vi att det är deras eget fel. Vi har en tendens att göra det i Sverige. Moral är något man ska visa som låntagare, däremot inte som kreditgivare. Vi pratar om betalningsmoral, och där ligger Sverige faktiskt i topp. Men vi pratar inte om kreditgivningsmoral. Pettersson förklarar det med att vi står på kreditgivarnas sida:

Lagstiftningen tecknar en på sitt sätt vacker och idealistisk bild av konsumenten: en kraftfull, informerad individ som inte bara kan skydda sig mot oskäliga straffavgifter utan också på egen hand kan göra den kreditprövning som banken går bet på.

En av förtjänsterna med Petterssons bok är att hon visar empati med låntagarna – inte minst de som är överskuldsatta och mår dåligt. Och hon visar också hur svårt det är att få skuldsanering och att den ofta kommer för sent. I Sverige kan man, till skillnad från exempelvis i USA, inte gå i personlig konkurs och få sina skulder avskrivna. Aktiebolag kan det, men inte privatpersoner. Skulderna blir kvar. I USA ses överskuldsättning som ett misslyckande av marknaden, i Sverige som ett misslyckande av individen. 

I USA ses överskuld­sättning som ett misslyckande av marknaden, i Sverige som ett misslyckande av individen.

Båda böckerna är viktiga, särskilt om man läser dem tillsammans. Pettersson tar ett helhetsgrepp kring skuldproblematiken och varvar historia och fakta med personliga berättelser på ett förtjänstfullt vis. Hon förmår att både abstrahera generella lärdomar och levandegöra dem via berättelser om människor av kött och blod. Främst uppskattar jag hennes kritiska ansats och hennes ifrågasättande av varför vi tar så lättvindigt på kreditgivningsmoralen. Just det senare blir extra svårt att förstå om man läser hennes bok i ljuset av Malmborgs ekonomiska spänningsreportage om Klarna. Trots att man kan ifrågasätta affärsidén bakom företaget − och en hel del av praktiken − lyfts det ofta fram som ett föredöme. Varför? Kopplar vi bort moralen när det kommer till företag? Förstår vi inte mekanismerna bakom? 

Möjligen har Carmen Losmann rätt i att vårt ekonomiska system har gjort sig osynligt och svårbegripligt. Malmborg och Pettersson täcker inte in allt, men tillsammans ger de viktiga pusselbitar och bidrar till en växande genre inom den svenska sakprosan som på ett lättfattligt och intressant vis försöker förklara hur ekonomin fungerar. Det är bara att hoppas att deras böcker når ut till en bred allmänhet.