Krigen för att återupprätta det romerska rikets storhet

Historieskrivningen har sin egen historia. När legender och sagor ersätts med en systematisk framställning om vad som verkligen har ägt rum i förfluten tid, skiftar berättarsituationen från fabulerande till redovisning av händelser som historieförfattaren har hört talats om, undersökt eller själv deltagit i. Detta är skillnaden mellan Homeros och Herodotos – den förre byggde kanske sin skildring av det trojanska kriget på en historisk händelse, men han transformerade om den i sin episka diktning; den senare, också kallad »historieskrivningens fader«, skildrade i verket Historia, bland mycket annat, grekernas krig mot Persien under första tredjedel av 400-talet f.Kr. I avsaknad av skriftliga dokument fick Herodotos förlita sig på muntligen införskaffad kunskap. Vid sidan av politiska och militära spörsmål utmärks Historia av fantasieggande och spännande geografiska och etnologiska iakttagelser. Helt andra kvaliteter kännetecknar Thukydides, den främste klassiske grekiske historieskrivaren, som tog på sig uppgiften att skildra kraftmätningen mellan Athen och Sparta under andra hälften av 400-talet f.Kr., en konflikt till vilken han var ett samtidsvittne. Thukydides studerade noggrant och sanningssökande inte bara händelseförlopp, utan även de djupare orsakerna till kriget. Han erbjuder en betydligt mer intellektuellt tillfredsställande läsning än Herodotos, men är mindre underhållande än denne. Bland senare historiker i antik tid märks Xenofon, Plutarchos, Polybios, Sallustius och Tacitus.

När Prokopios mot mitten av 500-talet e.Kr. fattar pennan för att till eftervärlden förmedla ett stycke östromersk historia, gör han det således i en redan väletablerad genre. Han skriver om de krig som kejsardömet utkämpade mot perser i öster, vandaler i Nordafrika och goter i Italien i de åtta böcker som går under namnet Bella, »Krigen« (på svenska finns sedan tidigare Vandalkrigen, översatta av Sture Linnér 2000). Innehållet i Bella speglar kejsaren Justinianus ambition att återerövra förlorad mark från »barbarerna« och att på nytt upprätta det romerska rikets storhet. Prokopios har också skrivit Om byggnadsverk och den beryktade nidskriften Hemlig historia, i vilken han svartmålar kejsarinnan Theodora (även denna skrift finns i översättning av Linnér). Nu har de två första böckerna ur Bella kommit ut i en förtjänstfull översättning av Ingemar Lagerström under titeln Perserkrigen (Santérus förlag, 2019, 270 s.). Lagerström har tidigare översatt flera centrala antika skrifter, däribland Suetonius Kejsarbiografier och Josephus Judarnas krig. Översättaren har försett Perserkrigen med en inledning, noter, korta kapitelsammanfattningar och ett register som också anger personernas samhällsställning och platsers geografiska läge. De oumbärliga kartorna är dock alldeles för få och för små.

Kriget på östfronten – på platser där i dag länder som Turkiet, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, Iran, Irak, Syrien och Egypten gränsar till varandra – böljade fram och tillbaka under första delen av 500-talet. Krigsförberedelser, invasioner, fältslag, skärmytslingar, belägringar, återtåg, fredsförhandlingar och nya krigsförberedelser avlöser varandra i ett raskt tempo som kan göra det svårt för läsaren att hålla isär de olika, men nästan kalejdoskopiskt liknande, krigsföretagen. Prokopios uppehåller sig inte minst vid krigslister och finter på slagfälten och vid intriger och bedrägerier i det diplomatiska spelet.

Prokopios var juridisk rådgivare och sekreterare till befälhavaren Belisarius, och han var, som han formulerar det, »synnerligen skickad« att rapportera om de händelserna han skriver om, eftersom han hade tillfälle att »själv vara närvarande och bevittna allt som hände«. Det är tydligt att han är inspirerad av Herodotos och Thukydides. Mest liknar han kanske Herodotos med avseende på dennes berättarglädje och förmåga att på ett intresseväckande sätt och för det mesta okomplicerat språk, balansera små och stora händelser.

Inledningsvis betonar Prokopios betydelsen av att de skeenden som han redogör för inte får glömmas bort eftersom »de som gör sig beredda att föra krig eller utstå någon annan plåga kan ha nytta av en berättelse om liknande ting«. Prokopios garanterar berättelsernas sanningshalt och markerar då och då tveksamheter genom formuleringar som »såvitt jag vet« eller »efter vad vi hört berättas eller känner till på annat sätt«. Han refererar dock sällan till egna observationer och han namnger inte sina källor. Nästan en fjärdedel av Thukydides text består av politikers, generalers och andras tal. Dessa tal har författaren till stora delar själv komponerat. Återgivande av tal – från sändebud till härskare och befälhavare till sina trupper, likväl som brev mellan kontrahenterna – får också ett stort utrymme i Prokopios framställning, och även i hans fall får vi anta att innehållet är efterhandskonstruktioner, om än plausibla i sitt sammanhang.

Krigsskildringarna är interfolierade med episoder eller utvikningar av kulturhistoriskt intresse. Prokopios förtäljer till exempel vad som hände Orestes efter dennes sammanträffande med systern Ifigenia på Krimhalvön (som Euripides diktar om i ett av sina dramer). Prokopios verkar betrakta Orestes göranden som historiska, inte uppdiktade, även om han lägger till några »berättas det« i redogörelsen för att gardera sig. Vi får bland annat också veta att den »med tiden i sin maktutövning alltmer hårdhänte« och impopuläre perserkungen Kabades – som hade infört reformen att persiska män skulle ha gemensam tillgång till kvinnor – sattes i »Glömskans fängelse«. Häktet kallades så, ty »om någon kastas in där så tillåter inte lagen att man minns honom«. Kabades lyckades dock smita ut i sin hustrus kläder, återvända till sitt palats och återta tronen. Usurpatorn straffades och gjordes blind antingen, preciserar Prokopios, genom att man häller »kokhet olivolja i de vidöppna ögonen, eller sticker in en glödhet metallnål mitt i ögonen«.

Herodotos lyfte, till skillnad mot Thukydides, fram gudarnas deltagande i händelseförloppen; den kristne guden är emellertid mestadels frånvarande i Prokopios skildring av perserkrigen, även om vi får möta både präster och biskopar. Fientliga aktioner är ibland föranstaltade av religiösa orsaker, som när Kabades vill tvinga de kristna ibererna (som bodde mellan Svarta och Kaspiska havet) – vilka »iakttar sin tros alla bud mer troget än andra människor vi känner« – att konvertera till zoroastrismen. Han förbjöd dem därför att begrava de sina under jord, och stadgade att de skulle lägga ut dem »till föda för fåglar och hundar«. Något överraskande framstår den episod i vilken Jesus dyker upp. Prokopios förklarar att perserna inte lyckades erövra staden Edessa, eftersom en tidigare härskare i staden, gamlingen Augaros, som led av gikt, en gång hade skrivit till Jesus och bett honom komma. Jesus avböjde inviten, men önskade Augaros god hälsa och med löftet, berättades det, att staden inte skulle erövras. Prokopios är visserligen något skeptisk till dessa omständigheter, men är av åsikten att även om svarsbrevet inte var äkta, ville Herren ändå rädda staden »för att inte ge människorna anledning att tvivla«.

Bland de händelser som Prokopios berättar om på ett mer omfattande sätt märks två som blivit mycket kända även utanför fackhistoriernas krets: Nikaupproret år 532 i Konstantinopel och – kusligt aktuell för läsare våren 2020 – den pest som bröt ut i staden tio år senare.

Folket i Konstantinopel var splittrat i två partier, de »blå« och de »gröna«, vilka närmast kan beskrivas som våldsamma hejaklackar vid tävlingarna på hippodromen. När några stadsinnevånare fängslades för att avrättas, slöt sig emellertid partierna samman, stormade fängelset och satte eld på staden. Pöbeln utropade därefter en annan kejsare. Justinianus övervägde att fly, men Theodora höll ett starkt förmaningstal och deklarerade: »måtte jag slippa uppleva den dag då människor jag möter inte tilltalar mig som ›härskarinna‹«. Hon avslutade sin stolta harang med det gamla talesättet »kejsarmakten är ett skönt bårtäcke«. Stärkta av hennes ord stannade alla kvar i palatset och förberedde sig på att göra motstånd Avgörandet föll dock på själva hippodromen där Belisarius ändade upproret genom att leda ett anfall som dödade många i folkmassan.

År 540 bröt en pest ut som ›var nära att utplåna hela mänskligheten‹. Den drabbade alla människor ›utan hänsyn till kön eller ålder‹ och var så hemsk att Prokopios bara kunde föreställa sig den som gudasänd.

År 540 bröt en pest ut som »var nära att utplåna hela mänskligheten«. Den drabbade alla människor »utan hänsyn till kön eller ålder« och var så hemsk att Prokopios bara kunde föreställa sig den som gudasänd. Den tog sin början i Egypten, men spred sig därefter »ända bort till världens ände« och det »verkade som om den rörde sig efter en uppgjord plan«. Två år senare når den Konstantinopel, där Prokopios befinner sig. Sjukdomsförloppet startade ofta med en mild feber som fick några drabbade att försjunka i sömn, men andra att bli förvirrade. Senare uppstod svullnader så kraftiga att somliga dog »i outhärdliga plågor«. Hur smittan spreds är inte klarlagt, men Prokopios påstår att »varken läkare eller vanligt folk blev smittade genom att vidröra de sjuka eller döda«. Många dog då de inte hade någon som skötte om dem »och då svalt de ihjäl eller kastade sig från någon höjd«. Vissa, som fick försäkringar om tillfrisknande, dog under det att andra, som ansågs som hopplösa fall, kvicknade till. I staden rasade sjukdomen under fyra månader, till en början med få dödsfall; därefter skördade farsoten först femtusen, men senare även över tio tusen invånares liv om dagen. Gatorna tömdes på människor, allt arbete låg nere, samhällsordningen rubbades och bostäder övergavs. Snart kunde man inte begrava alla, utan man lade liken i ringmurens torn, men stanken från dem blev naturligtvis till slut mycket besvärande. Dåliga människor tog intryck av allt detta och ändrade sin livsföring till det bättre, konstaterar Prokopios, men tillägger att när plågan var över blev de åter sämre människor, ja till och med ännu värre.

Historieskrivaren Agathias tillhör generationen efter Prokopios, som han efterliknar när han skriver om perioden på 550-talet. Så lämnar en historieberättare över till en annan, ty som Fénelon 1714 säger i sitt Brev till den franska akademin: den utmärkte historikern är den som är »för alla tider och alla länder.« Från medeltida krönikörer över Gibbon fram till Huizinga och Braudel, förändras och förfinas historieskrivningen, och även om utgångspunkter och modaliteter i dag ser annorlunda ut, är traditionen från Herodotos och Thukydides levande. Prokopios är här en viktig brygga mellan då och nu, och spår av honom hittar vi säkert även hos en Peter Englund eller en Dick Harrison.

Publicerad i Respons 2020-2