Kroppen är pudelns kärna

Två nya böcker intresserar sig för kroppens öppenhet och gränser, men författarna tar sig an ämnet på mycket olika sätt.

Jonna Bornemark. Foto Linnéa Jonasson Bernholm/Appendix Fotografi
23 juni 2022
9 min
Recenserade böcker
Jag är himmel och havEn filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser
Jonna Bornemark
Volante, 2022, 268 sidor
Inpå bara kroppenEn bok om frihet
Olivia Laing
Översättning Helena Hansson
Daidalos, 2022, 333 sidor

Vetenskapligt, politiskt och samhälleligt tänkande följer som allt annat pendelrörelser. Jag drar mig för att använda ordet »trender«, eftersom det för tankarna till nyckfullt och godtyckligt mode, som den stora massan blint och litet ängsligt följer. De teoretiska strömningarna uppvisar, liksom modet, något slags hegeliansk dynamik med reaktioner och motreaktioner. Men värdet i ett visst mode är ett självändamål, postmodernt frånkopplat bruksvärdet. Jag köper säsongens jeans för att signalera att jag hänger med – inte för att den nya modellen passar min kropp så mycket bättre. Nog finns det teoretiker och akademiker som förhåller sig till vetenskapliga trender på detta vis, men jag vill ändå hävda att de teoretiska vågrörelserna i större utsträckning uppstår ur en upplevelse av att vi förbisett något viktigt i tidigare paradigm. Och att sociala och historiska förändringar ger upphov till nya frågor om verklighetens beskaffenhet. Från ett tidigare stort fokus på språket inom poststrukturalistisk humaniora, har den fysiska kroppen de senaste decennierna uppvärderats som en källa till kunskap. 

Två nyutkomna böcker intresserar sig för kroppens öppenhet och gränser. Den ena – Jonna Bornemarks Jag är himmel och hav – utgår från graviditetens subjektiva erfarenhet. Den andra – Olivia Laings Inpå bara kroppen – undersöker kroppsliga bojor och försök att bryta dessa genom historien. Bornemark och Laing tar sig an kroppen, den egna och andras, på mycket olika sätt. Laing är historiskt och biografiskt noggrann och tecknar levande porträtt av de personer hon intresserar sig för, men nämner endast emellanåt de egna erfarenheter som riktade hennes nyfikenhet mot just dessa levnadsöden. De spännande historiska personerna får kropp på sidorna, men emellanåt kommer redovisningslusten i vägen för de egna iakttagelserna och analysen. Ett undantag är det starka sista kapitlet, som har ett driv som skapar obruten nyfikenhet. Där blandar Laing de essäistiska ingredienserna fakta, filosoferande och egna erfarenheter till en välavvägd drink med distinkt karaktär av sin avsändare. 

Jag gillar att tänka på jaget som en nödvändig illusion. Vi behöver dess fasthet för att hålla ihop och kunna leva i samhället. Men är vi överdrivet låsta i föreställningen om jagets gränser, då saknar vi kontakt och öppenhet, och möjlighet till förändring.

Bornemark testar å andra sidan genomgående sin egen röst. Jag är himmel och hav består växelvis av poetiska försök och filosofiska resonemang. I båda intar de egna graviditetserfarenheterna en central plats och hennes projekt och perspektiv hamras in, likt lutherska teser på en kyrkport. Ja, hon avslutar skolbokslikt flera av kapitlen med en grå ruta med teser i punktform, som står i märklig kontrast till det poetiska utforskandet av kroppens gränser, som hon menar är nödvändigt för att komma bortom det vetenskapliga språkets fasta kategorier. Tyvärr är försöket att med poesins hjälp gestalta graviditetens erfarenhet mer lovande än lyckad. Bornemark konstaterar det själv: hon är ingen poet. Möjligen var det poetiska prövandet ett fruktbart sätt att utforska sina egna upplevelser, som hon inte kunde nå på annat sätt. Men det hade kunnat stanna som inspiration till den tematik hon fördjupar i de essäistiska partierna. Hon är trots allt filosof och vad man än kan tycka om det filosofiska språkets begränsningar, så har poesin något att tillföra endast när den fungerar väl som poesi – när den fångar något bortom de enskilda orden och de språkliga konventionerna, inte när den bekräftar desamma, inte när växandets former återkommande liknas vid en lavalampa.

Någonstans mitt emellan poesin och de fastslagna teserna befinner sig de essäistiska partier som är bokens behållning, i vilka kroppens röst prövas mot filosofihistoriens dogmer och föreställningar. Många av Bornemarks favoritidéer har hon skrivit mer utvecklat om tidigare, i böcker som Det omätbaras renässans (2018) och Horisonten finns alltid kvar (2020). Renässansfilosofen Cusanus återkommer här, med sin kritik av den aristoteliska logikens svartvita världsbild, i vilken begrepp är ömsesidigt uteslutande och motsatta varandra – jag är jag, och du är du. Men att vara gravid är att vara något mer än jag, och visar på det otillräckliga i en logik som bygger på att identiteten sammanfaller med sig själv och utesluter allt annat. Bornemark uppfinner ordet »dugaj« för att fånga en sammanblandning mellan jaget och du:et. En annan neologism är »paktivitet« – för fenomen som har drag av både passivitet och aktivitet, vilket en graviditet och en förlossning onekligen har. För att bli gravid och föda räcker inte den egna aktiva viljan (vilket nog frustrerar många i en tid då vi vant oss vid kontroll). Men det är inte heller en händelse en kvinna kan stå passivt handfallen inför – vi kallar det förlossningsarbete av en anledning. 

Den som tagit del av Bornemarks tänkande tidigare kommer tyvärr inte finna så mycket nytt i Jag är himmel och hav. Men ett av de mer intresseväckande resonemangen är det hon för i slutet av boken, om hur bevarandet av naturen kräver att vi både erkänner »livets logik« och »identitetslogiken«. Enligt livets logik hänger allt samman i ett ömsesidigt beroende, där döden är en förutsättning för livet och det organiska varat endast ändrar form. Identitetslogiken, å andra sidan, spjälkar upp livets olika byggklossar och avgränsar en form från en annan. För att förstå mänsklighetens beroende av ett fungerande ekosystem behöver vi se hur sammanfogade vi är och erkänna vårt särskilda ansvar för att bevara jorden. Men vi behöver också se varje varelses och livsforms existensberättigande, enligt den idé om rättigheter som bygger på identitetens avgränsning. I annat fall skulle vi inte kunna se något egenvärde i att människor, eller Amazonas, eller en viss sorts groda, överlever. Själv är jag dock inte övertygad om att den bästa klimatkampen förs genom att göra varje sjö eller skog till ett juridiskt subjekt så att deras »rättigheter« kan avgöras i domstol. Är detta inte lika mycket ett symptom på den snäva västerländska logiken som avgör allt enligt mänsklig måttstock? Men det är en diskussion värd att föras, och jag tror också vi behöver laborera med flera perspektiv och logiker. 

Olivia Laing. Foto Jonathan Ring

Trots att Laings bok heter Inpå bara kroppen, kommer vi henne (till skillnad från Bornemark) bara glimtvis inpå skinnet, i korta stycken från kroppens minnesbank. Vissa av dessa lämnar flera frågor obesvarade, till exempel hur författaren (med »hon«-pronomen) upplever det hon först i sista kapitlet beskriver som sin icke-binära transidentitet. I förbifarten nämner hon att hon alltid på insidan upplevt sig vara »en feminin, homosexuell pojke«. Hur en sådan erfarenhet upplevs i kroppen hade jag gärna läst mer om, men även vad den gör med hennes blick på världen. I en bok som handlar om människokroppars frihetslängtan och kamp mot instängdhet hade den och andra erfarenheter varit värd att beskrivas närmare. Vanligtvis brukar jag inte önska mig mer av självbiografiskt stoff i böcker – samtiden svämmar redan över av personligt och privat. Men kroppen är inte bara pudelns kärna, inte ett ämne bland andra, utan en förutsättning för allt: tänkandet, skrivandet, erfarandet. Det är just detta förhållande som den senaste tidens kroppsfilosoferande ofta utgår ifrån. Det är inte den privata biografin jag är ute efter, utan den egna situationen och projektet, den egna rösten och känslan av angelägenhet. Och i vissa stycken är dessa mer påtagliga än i andra.

Olivia Laings underrubrik är »en bok om frihet«, men undersökningen rör sig snarare genom ofrihetens kretsar. Ledsagare genom kroppens olika fängelser är psykoanalytikern och den sexuella frihetskämpen Wilhelm Reich. Hans biografi löper som ett blodrött spår genom boken och avslutas i den ensliga fängelsecell där han tragiskt dog. Reich är en spännande gestalt, balanserande mellan kritisk udd och skärpa å ena sidan, och paranoida vanföreställningar å den andra. Hans livsprojekt och stora övertygelse var människans frälsning genom sexualiteten och särskilt orgasmen, som han menade var den goda urkraft som genomsyrar allt, men som förvanskats av en patriarkal kapitalism. Denna lära var ett bittert piller under femtiotalets McCarthy-era i USA, som ledde till att han var ständigt förföljd och motarbetad, och att hans böcker brändes. I hans liv gällde verkligen citatet »just because you’re paranoid doesn’t mean they’re not after you«, som brukar tillskrivas Joseph Heller.

En mängd andra mörka fängelsehålor besöks genom boken: markis de Sades, Malcolm X:s, Oscar Wildes. Och andra kämpande kroppar, som är mer metaforiskt inlåsta: kvinnorna i sin fruktan för männens våld, de svarta i sin fruktan för vitas våld, och de queera i sin fruktan för statens våld, men även kroppar som motsätter sig kategoriseringens våld, och andra som kämpar mot sjukdomens våld. Och ledsagaren Reich, som inte bara fruktade faderns våld, utan kanske även det frö av våld som fanns inom honom själv, är ständigt där. Trots Reichs kärleksbudskap blommade våldet upp likt en giftig växt mot slutet av hans liv, då han tragiskt misshandlade och försökte kontrollera de kvinnor han levde med. Det är som om de Sade lurar i sin källarhåla som Reichs förnekade skugga. Båda var besatta av orgasmen, påpekar Laing, men där psykoanalytikern såg dess frigörande potential såg markisen förnedring, våld och död, och den enes lust på den andres bekostnad. 

Olivia Laing besöker en mängd mörka fängelsehålor i sin bok, bland annat markis de Sades. bild ur L’oeuvre du Marquis de Sade (Apollinaire, 1909) Foto Robarts / University of Toronto

Kombinationen av sex och våld – BDSM som det kallas i modern tappning – bär de Sades namn i en av bokstäverna till akronymen: sadism. Men genom ett fokus på samtycke (ett begrepp som bygger på den av Bornemark kritiserade identitietslogiken) har BDSM tvättats från smutsen i markisens källarhåla och trätt fram i ljuset. Bornemark tar denna sexuella praktik som exempel på en asymmetrisk etik; en relation kan vara etisk även när den är ojämlik och den ene har mer makt än den andre. Den dominanta har ett större ansvar, men är mån om att lyssna in och följa den underordnades kroppsliga signaler. I idealfallet fungerar relationer så. Men den sexpositivism som Bornemark förespråkar, som ser sexuella begär som goda och livsbejakande i grunden, riskerar att på samma sätt som Reich förneka den mörka och destruktiva sidan hos människan.

Som Bornemark skriver har kvinnors kroppserfarenheter ofta avfärdats som alltför privata angelägenheter för att skapa kunskap kring, eller som en risk för feminister som velat betona likhet mellan könen. Samtidigt har det sedan en ansenlig tid funnits en vilja att återvända till kroppen. Därför är Bornemarks tankar om vad graviditeten kan lära oss om livet av större intresse än hennes tankar om varför graviditeten har avfärdats. För just nu tycks den vara mitt i blickfånget. Det märks inte minst i ett stort antal böcker om och av kvinnor som fött, som nyligen utkomna Mitt arbete (Ellerströms) av Olga Ravn eller Jenny Högströms graviditetsdiktsamling En liten bok om kött och chark (Pequod press, 2016), som verkligen förmedlar något av graviditetens brutalitet. Men det märks även i intresset för teoretiska riktningar som fenomenologi, nymaterialism och psykoanalys, som Bornemark och Laing uttalat och outtalat speglar.

På litet olika sätt utgår dessa tanketraditioner från att det är genom kroppen vi tar oss an världen. Kroppen står alltid i förbindelse med andra kroppar och objekt och det är genom relationer vi blir till. Upplevelsen av ett avgränsat »jag« är således varken något som existerar från livets början eller som beskriver världens centrala beskaffenhet. Jag gillar att tänka på jaget som en nödvändig illusion. Vi behöver dess fasthet för att hålla ihop och kunna leva i samhället. Men är vi överdrivet låsta i föreställningen om jagets gränser, då saknar vi kontakt och öppenhet, och möjlighet till förändring. Både Jonna Bornemark och Olivia Laing gestaltar på helt olika vis behovet av öppenhet, och hur kroppen är djupt förankrad i sitt sammanhang – det historiska och det relationella. Jag hade dock önskat mer av djupdykning i det brännande köttet hos Laing och mindre av detsamma hos Bornemark.

Vidare läsning

Vår inre apa kan inte rädda oss

Två nya böcker försöker hitta evolutionära förklaringar till människans problem, men landar i helt olika slutsatser. Där den ena finner konkurrens ser den andra samarbete.