Kultursidorna fyller inte längre sin funktion

Vi befinner oss i en tid av stora omvälvningar. Teknikens utveckling förändrar helt förutsättningarna för vår offentlighet, men också för hur makten ser ut och fördelas i världen. Konkret har vi sett hur vår egen situation påverkats av Rysslands invasion av Ukraina och den därav följande svenska Natoansökan. Samtiden formligen ropar efter analyser, fördjupningar, efter en kulturdebatt som vrider och vänder på saker och ting och som kan ge oss oväntade infallsvinklar och nya kunskaper.

Vad får vi? Låt oss på måfå ta upp några artiklar som behandlar kriget i Ukraina. Stina Oscarsson ifrågasätter i en recension av antologin 2015 – Till asylrättens försvar i Svenska Dagbladet huruvida det är rätt att beväpna ukrainarna samt konstaterar att »gränser bara är pennstreck på en karta«. Det är märkligt att så ytliga påståenden fortfarande är gångbara i just kulturdebatten. Ebba Witt-Brattström tar i Expressen tillfället i akt att berätta om sin mormor från Odessa och hur vackert operahuset där är. Jag har också varit i Odessa, inklusive på både opera och cirkus, men ett krig är ingen anledning för mig att berätta om detta. Aftonbladets Sven Anders Johansson skriver att han alltid varit tilltalad av Mogens Glistrups förslag att ersätta det danska försvaret med en telefonsvarare som säger »Vi ger oss!«. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman berättar om sin känsla av att Natoprocessen bär fröet till något farligt. Göran Greider har i Studio 1 utsett sig själv till dissident i egenskap av Natomotståndare. Då antar jag att alla hans medieframträdanden, minst en panel i veckan samt en egen dagstidning, är att räkna som heroisk samizdat?

Tillfälle gives således av vår turbulenta samtid att skriva kulturartiklar på längden och tvären om kulturella förhållanden, makt och geopolitik, om krig och kultur, försvar och anfall, om infrastrukturerna i Europa och hur det kommer sig att vissa förbindelser mellan olika näraliggande landområden än i dag inte fungerar, om språk och makt och, ja, tusen andra saker. Men vad får vi på kultursidorna? Jag, jag, jag och känslor av olika slag. Och så ytterligare några jag. Det duger inte. Och då har jag ändå inte brytt mig om att gå igenom de olika så kallade kulturdebatterna i vilka skribenterna är sitt eget content och utbyter repliker med varandra i någon sorts kvasiintellektuell rundpingis som enbart är roande för de medverkande själva.

Men vad får vi på kultursidorna? Jag, jag, jag och känslor av olika slag. Och så ytterligare några jag. Det duger inte.

Det är svårt att skriva om kultursidorna. De har förändrats under de senaste 30 åren, så mycket är säkert, men det har å andra sidan mycket annat också. Problemet med kultursidornas förändring är att den innebär att de inte tillräckligt väl fyller den funktion de har – eller åtminstone den de borde ha. Detta är samtidigt något som är så vagt att det är svårt att sätta fingret på vad som är problemet, utan att antingen hamna i onödiga personliga strider eller bli avfärdad som konservativ, nostalgisk, elitistisk eller något av de andra orden som man kan använda för att avfärda den man inte vill prata med. Så låt mig här försöka vara både saklig och personlig, och inledningsvis understryka att det jag är intresserad av är att öppna för ett samtal som kan leda till fruktbara resultat. Jag kommer att koncentrera mig på det principiella, men låta det personliga spela in i den mån det är relevant. För givetvis är min upplevelse av kultursidornas utveckling just min upplevelse, men det är en författares upplevelse, en som skrivit på kultursidor i uppemot 30 år, läst dem i drygt 40 och som har erfarenhet av hur det är att bli recenserad sedan min första bok kom ut 1998.

När jag i tonåren började läsa kultursidor blev jag utmanad och lärde mig nya saker varje dag. Hemma hade vi både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, inte sällan dök även Expressen upp på eftermiddagen. I artiklarna mötte jag ofta saker jag inte förstod, i dem hänvisades till sammanhang jag inte kände till och väldigt mycket gick långt över mitt huvud. Det var precis det som lockade mig. Här fanns det kunskaper, personer som visste mer och antagligen bättre än jag och som ville tala om saker för mig; om barockpoesi, modernism, om konst, litteratur, filosofi och även samhälleliga angelägenheter. Arne Ruth öppnade i DN för avancerade debatter som anknöt till kontinenten, medan Under strecket i SvD såg till att den intresserade läsaren kunde hålla sig à jour med aktuell internationell debatt och den skönlitterära utgivningen på franska, italienska, tyska och spanska. Ett rekord i understreckargenren lär ha varit Kay Glans sju artiklar om den tyska historikerstriden 1988. I källaren har jag fortfarande kvar ännu läsvärda artiklar som jag klippte ut i tonåren, bland andra av Anders Cullhed och Torsten Ekbom.

Tack vare dessa artiklar började jag även låna och köpa böcker, utan att veta vad jag hade att vänta mig, bara att det här fanns kunskap, i stort och smått, som skulle få mig att förstå världen bättre. Men det skulle komma att krävas arbete av mig för att jag skulle få tillgång till denna kunskap. Jag tror inte att jag var unik som tonåring. Många har en enorm kunskapshunger i den perioden av livet, som hänger ihop med en vilja till utveckling och förståelse. Ja, till det som kan kallas bildning, för bildning är inte en massa fakta, det är inte kanon, att kunna rabbla namn och årtal, utan att växa som människa genom studier, läsande, estetiska och andra upplevelser, att vilja nå bortom sig själv och bli en mer fullödig människa. Bildning är alltså ett livslångt projekt, inte ett avslutat stadium av kulturell eller intellektuell status – och framför allt inte knutet till någon klass eller yrkesgrupp.

Och här har vi det första problemet med dagens kultursidor: de lär mig bara undantagsvis något nytt. Det beror inte på att jag är fullärd, det kan man aldrig bli. Men att läsa om skribenters sexuella och andra privata upplevelser, ger inte den tonåring som törstar efter kunskap och bildning de utmaningar den förtjänar. Genom att räkna mängden recensioner, antalet »svåra ord« eller skribenternas kunskapsnivå – i den mån den kan mätas – skulle detta säkert kunna ledas i bevis. Den kulturchef som vill avfärda all form av kritik kan alltid hitta något undantag att peka på, men dessa undantag, en genomarbetad litteraturteoretisk artikel eller en introduktion till något mer komplext ämne, är så pass sällsynta att jag och andra yrkesverksamma på kulturens fält blir glatt överraskade och delar dem i sociala medier, med kommentarer om hur kul det är att på en kultursida få läsa något genomtänkt och genomarbetat, som inte handlar om skribentens privatliv. Undantagen återfinns vanligen Under strecket i SvD, där jag själv brukar skriva – ja, jag är partisk – och jag är därför extra känslig när kändiskulturens avarter tränger sig in även där. Med detta vill jag inte säga att texter om privatliv eller sex i sig är ointressanta, tvärtom, men de kräver mer av skribenten. Det är få kulturjournalister som är några August Strindberg eller Karl Ove Knausgård, som förmår förvandla sin avföring till guld genom skönlitterär alkemi. Att känna sina begränsningar är inte skamligt, utan tvärtom nyckeln till storhet, vilket både journalister, recensenter och redaktörer borde ta till sig.

Den samtida svenska synen på kultur har huvudsakligen två infallsvinklar: antingen är kultur underhållning, en konsumtionsvara som alla andra som ska utsättas för marknadskrafternas sållningsmekanismer eller så är den ett viktigt instrument för att i värdegrundens anda fostra landets innevånare till toleranta, demokratiska, inkluderande individer. Grovt sett företräder vissa segment av den obildade borgerligheten den första synen, medan den andra omfattas av stora grupper av politiker, tjänstemän och kulturskribenter. Den senare synen är inte nödvändigtvis vänster i någon mera radikal mening, utan uppfattas antagligen helt enkelt som sund och rättvis av dem som håller sig till den. Om inte kvalitet finns och om inte kunskaper är viktiga, så måste ju andra sållningsmekanismer till – varför inte godhet, lika väl som nytta eller vinst? Denna splittrade kultursyn är ett av de grundläggande problemen. Den skribent som försöker lyfta sig till existentiella nivåer i sin kritik och essäistik, som tror att det finns estetiska värden bortom topplistorna eller som anser att somliga av mänsklighetens problem inte har någon enkel lösning utan till sin natur är tragiska dilemman, löper risk att stämplas som konservativ och elitistisk, och därmed bli irrelevant i debatten och allmänt suspekt.

Kultursidorna wobblar mellan det kommersiella och en önskan att vara politiskt radikala. Ibland är det rentav svårt att hålla isär det ena från det andra – de förenas i den woke-kultur som reklambyråerna gjort till kommersialismens egen självförgyllande ideologi. Båda dessa synsätt innebär i praktiken, om än inte uttalat, ett avståndstagande till bildning, i den bemärkelse som jag lyfter ovan, och ett främlingskap inför kulturens djupare betydelse för människans utveckling som individ och samhällsvarelse. Självförverkligande baserad på konsumtion är raka motsatsen till den typ av bildning jag talar om. Medan den förra bygger på bekräftelse och projicering av en sorts persona utåt, bygger den senare på att man utmanar sig själv och i detta växer inåt. Både den konsumtionsinriktat kommersiella och den politiskt instrumentella kultursynen är helt främmande för det ickeproduktiva självreflekterande i vilket vi på allvar kan fördjupa vår kunskap om både oss själva och andra. Medan självförverkligandet är narcissistiskt är bildningen på många sätt ett uppror mot och ett ifrågasättande av det egna jaget. Den processen går inte att projicera i en bildbyline, den går inte att sammanfatta i några värdeord, den fungerar inte som säljpitch.

En del av de problem jag här tar upp har att göra med tidsandan, detta undflyende odjur som vi försöker fånga i svansen medan vi lever i dess buk – oftast utan framgång, trots att vi själva skapar den runt oss. Det har givetvis också att göra med de nya ekonomiska förutsättningarna för våra dagstidningar. Det är helt enkelt för dyrt att ha den typ av icke självklart masspubliktillvända kultursidor som man kunde hålla sig med förr i tiden. I dag ställs krav på att hitta nya läsare, helst större grupper och sådana som inte har för vana att läsa kultursidor. Statistiken över hur klickad, hur länge läst, hur långt scrollad och hur delad en artikel är följs i realtid på redaktionerna. Det är säkert en stressfaktor för de anställda, men framför allt något som förvrider prioriteringarna på kultursidan. Denna klickjakt tycks ha satt flest spår på kultursidorna, som inte längre i första hand ska vända sig till de initierade och de intresserade. Kultursidorna ska vända sig till alla, allt annat anses vara elitism. Det finns inget motsvarande krav på att finans- eller sportsidorna ska rikta sig till nybörjare och skrivas som om läsarna inte hade några förkunskaper.

Jag vurmar för folkbildning, jag älskar läsecirklar och föreningar som fördjupar sig i olika ämnen. Kulturen ska vara öppen och tillgänglig för alla, men det är inte liktydigt med att den i alla delar måste vara omedelbart begriplig för alla. Den behöver inte förenklas, förminskas och paketeras i aptitliga munsbitar; det motstånd som kan finnas i att försöka förstå en svår text kan tvärtom stimulera och väcka viljan att lära sig mer. I rädslan för bildning och framställandet av det som borgerligt, elitiskt och något som bara angår snobbar, har man av bara farten kastat ut folkbildningen. Ett talande exempel är de återkommande diskussionerna om kanon; en lista över vilka böcker man bör läsa, vilka som ingår i en nationell kanon, sägs vara exkluderande, konservativt och rentav nationalistiskt, som om vi inte skulle kunna vara stolta över något i Sverige. Topplistor av alla slag omhuldas däremot på kultursidorna: bäst just nu, höstens bästa filmer, viktigaste utställningarna, bäst säljande, mest lästa etcetera. Dessa listor, som nästan helt bygger på kommersiella hänsyn, även när de satts samman av tidningarnas egna skribenter, är lika grundläggande för samtidens kulturkritik som kanon är förbjudet.

Och här finns en av källorna till förfallet: sammanslagningen av nöje och kultur. Det är en komplicerad sak det där, och det låter sig inte så lätt utredas. Givetvis finns det storfilmer och rocklåtar som är nog så konstnärligt värdefulla som olika smala filmer och poesisamlingar. Kvalitet, detta svårfångade begrepp, är något som kan återfinnas både i marginalen och på stora torget. Man ska absolut kunna skriva om underhållning och populärkultur även på kultursidor, precis som om alla andra samtidens yttringar, höga som låga. Jag tror inte på någon konsternas hierarki. Ändå tycker jag denna sammanslagning varit destruktiv. Den har minskat utrymmet för det smala och komplicerade och fört in topplistetänkande, enligt vilket det som är populärt per definition anses vara bra. Detta förhållningssätt har präglat kommersiell mainstreamkultur under åtminstone hela efterkrigstiden. Folket bestämmer. Men det fungerar inte när det gäller mer avancerad konst, litteratur och kultur. Det mest marknadsförda är inte nödvändigtvis det bästa. Och ja, att avgöra vad som är bättre eller sämre är inte det lättaste, utom i de allra mest uppenbara fallen. Men en kulturkritik som fyller sin funktion behöver göra sig fri från topplistorna. Den måste söka sig ut i marginalen, leta efter det som har svårare att ta plats, sådant som inte serveras av en pr-avdelnings gratismaterial och inte ger intervjumöjligheter med en kändis.

Ett åskådligt exempel på hur kändiskulten och topplistemanin slår fel illustreras av Nobelpriset i litteratur. Många betydande författare, av vilka flera senare i sin karriär har fått erkännande genom att de tilldelats Nobelpriset, ges ut av småförlag, snarare än på stora förlag med välsmorda pr-apparater. Och i många fall har mindre förlag svårt att i någon nämnvärd omfattning få sin utgivning recenserad på de stora tidningarnas kultursidor. Av förra årets pristagare, Abdulrazak Gurnah, hade det lilla förlaget Celanders givit ut två böcker i svensk översättning. Dessa hade knappt recenserats. Louise Glück kom på Rámus förlag, Olga Tokarczuk på Ellerstöms, Tranan och Ariel. Svetlana Aleksijevitj, som är en av få av de senaste årens pristagaresom fått stor uppmärksamhet innan hon tilldelades priset, ges ut av förlaget Ersatz. Många svenska författare som kommer ut på mindre förlag blir knappt recenserade längre – och allt fler författare ges ut på dessa förlag, både debutanter och etablerade författare. De stora förlagen och de stora kultursidorna ingår i samma intressesfär, och det har även på de stora kultursidorna blivit svårare för de genuint litterärt intresserade att hävda sina intressen gentemot ekonomiavdelningens avväganden. Visst, balans i ekonomin måste finnas, men frågan är hur länge det är hållbart att sätta den egna verksamhetens innehåll och relevans på undantag. 

Det är ett svårt arbete att vaska fram det intressanta, det smala, det som inte självklart når ut på egen hand. De stora förlagen marknadsför sina kända författare skickligt. Vid internationella besök ordnas med exklusiva intervjuer. Även inhemska stjärnor bestås gärna stora intervjuer och reportage. När man ser samma personer intervjuas i alla tidningar, på alla kultursidor och i alla program samtidigt, kan man utgå från att det inte är redaktionerna som hittat något de tycker är spännande, utan att de helt enkelt tagit den enklaste vägen. Det är synd, för tänk om man någon gång hade kunnat få läsa en intervju med en blivande Nobelpristagare eller en författare eller konstnär som inte redan syns överallt, medan den ännu är okänd för den stora allmänheten. Skulle läsarna inte tycka att det är intressant nog?

Kändisindustrin och topplistesystemet går hand i hand. Det är den enkla vägens kulturjournalistik, reaktiv och redovisande, utan djupare tanke än att ge folk mer av vad de redan får, i stället för att visa på andra platser, personer, tankar, utgångar och ingångar. Den typen av kulturjournalistik tillför absolut ingenting i kunskapsväg. Den bygger på samma slags nyhetsvärdering som kommersiella kanaler och underhållningsjournalistik, det är journalistik om underhållning som underhållning. Det går att skriva avancerat, fördjupande, kritiskt om även de mest efemära kulturella fenomen, det vet vi av genom Marshall MacLuhans, Roland Barthes, Susan Sontags och Umberto Ecos exempel. Men det kräver kunskaper som går bortom produktionsbolagens pressmaterial, helst också någon form av bildning och, ja, klassiska referenser kan fördjupa reflexionsförmågan även kring actionfilmer och sommarens glassar, så länge de inte bara smäcks dit som förgyllning av ytliga tankar, utan bidrar till byggandet av resonemang.

Kännetecknande för dagens kulturjournalistik är personfixeringen, och då inte bara en upptagenhet vid ett fåtal kulturutövande kändisar, utan även vid kritiker och journalister själva. Varumärkesbyggandet är sedan åtminstone sekelskiftet en av de viktigaste aspekterna av denna typ av skrivande. Skribenter nischar sig, de presenteras med bildbylines som bara blir större och större. Återkommande lyfter de fram varandra på olika sätt i debatter som vanligen framstår mest som wrestling, alltså en sorts showmatcher utan verkliga risker eller utmaningar. Läsarnas intresse för denna typ av interna samtal lär vara rätt lågt, men de bygger upp och profilerar skribenterna genom att pitcha dem mot varandra. Denna typ av texter är dessutom lätta att skriva, det går snabbt och med de extremt låga arvoden man vanligen får för att skriva på kultursidor i dag är det självklart att det lockar att kasta fram debattinlägg.

En annan lättskriven genre som många ägnar sig åt och som dessutom profilerar skribenter är krönikor. Inte minst kulturchefer förväntas producera sådana som en sorts redaktionella linjetal – som oftast handlar om politik, rasism, klimat och liknande, aktuella frågor som ges förenklade svar, snarare än om något förbisett konstnärskap från Vanuatu eller en dikt som öppnar bråddjup i tillvaron. Det är antagligen lätt att det blir så när de flesta kulturchefer i dag egentligen inte främst är kulturskribenter, eller åtminstone inte har varit det från början. Historiskt hade exempelvis DN:s kulturchef en mycket stark position och var fram till 1998 en av två chefredaktörer på tidningen. Kulturcheferna var genomgående framstående skribenter, inte bara i DN, de flesta hade fram till sekelskiftet inte sällan egna författarskap, flera var disputerade – de kunde sina ämnen och hade ett kulturellt intresse. Även när de, som exempelvis den legendariske Olof Lagercrantz, gärna beredde plats för och själva deltog i den politiska debatten, skedde det i hög grad via litteratur och konst. I dag är intrycket att när något kulturellt letar sig in i dessa krönikor är det som utsmyckning, en accessoar, inte som något essentiellt för tänkandet, vilket lär bero på att flertalet av våra kulturchefer numera inte har någon kulturell bakgrund eller utbildning. Det faller sig inte naturligt för dem att i sina utblickar ha ett estetiskt perspektiv, som också är existentiellt utan att vara ideologiskt.

Det är inte fel att skriva krönikor. Välskrivna krönikor kan vara både underhållande och tankeväckande. Det är inte fel att vara underhållande heller. En kunnig skribent ska inte bara kunna sitt ämne utan även ha förmåga att fånga läsarens intresse. Felet är att den typ av skrivande som kännetecknar krönikan, där skribenten ofta använder sig själv på ett smått kåserande sätt, tenderar att bryta sig in i själva kritiken i dag. Visst ska det personliga få utrymme, det är inte per definition ointressant att veta utifrån vilken erfarenhet och position en skribent skriver, men det borde inte vara huvudsaken, vilket det i så hög grad blivit i allt fler kulturartiklar och recensioner. Kritik är viktig. Den är något annat och den har att göra med den syn på bildning jag sammanfattat ovan: den går bortom det privata och personliga.

Kritiken har varit central i de senaste århundradenas kulturliv. Kritiker har lyft fram det nya, förklarat avantgarden, introducerat författarskap, den har i vissa fall rentav lärt oss hur man kan läsa, se och förstå den nya konsten, men även de nästan bortglömda klassikerna, som behöver återintroduceras för varje ny generation. Kritiken har förklarat sammanhang, ibland skapat dem. Många författare har själva varit kritiker, vilket gett dem en särskild position som introduktörer, inte minst av sådant som gemene man inte alltid har så lätt att hitta. När den är som bäst är kritiken en konstform i sin egen rätt. Det är fortfarande en glädje att läsa samlingar av äldre kritik och artiklar av sådana som Klara Johansson, Madeleine Gustafsson eller Ulf Linde. Vilken kritik som skrivs i dag håller denna nivå? Vilka kritiker drivs på samma sätt som de gjorde av genuin nyfikenhet och intresse för hur konsten, litteraturen, filmen och så vidare både speglar och formar vår tid och värld? Visst finns det några som är genuint engagerade och intresserade, och som har kunskaperna därtill, men de blir allt färre och deras utrymme begränsas. De flesta krönikor, som breder ut sig som lupiner över kultursidorna, vissnar i samma stund de gått i tryck. De duger att samla i bokform bara om man vill ha ett litet lyxigare visitkort att visa upp när man går på middag, eller kanske på kulturfest.

I sig är det inget fel på kulturfester, lika litet som på litterära priser och festivaler. Men när de, i samklang med topplistor, kändisintervjuer och varumärkesbyggande, tillskrivs så stor betydelse eller åtminstone tillåts ta så mycket plats som de gör i dag, bidrar de till försumpningen av hela den kulturella offentligheten. Det finns mig veterligen ingen annan grupp journalister som tar sig själva på så stort allvar som kulturjournalister, och detta tycks tillta ju mindre initierade och intresserade av estetik de blir. När man talar om den så kallade kultureliten i dag tänker nog flertalet – inte minst kulturskribenterna själva – snarare på massmediernas kulturskribenter än på konstnärer, för hur det nu än är med nivån på skribenterna så har de makt: makt att lyfta, makt att tiga, makt att diskutera och makt att ta selfies på varandras firmafester. Ingen skulle på motsvarande sätt komma på att kalla ekonomijournalister för finanseliten eller sportkommentatorer för elitidrottare. Men kulturjournalistiken har fortfarande en säregen makt i och delvis över kulturlivet, som den bär med sig från sina glansdagar, även om, som jag förstått saken, recensioner inte längre vare sig säljer eller sänker böcker och att allt fler av de seriösa utövande konstnärerna och författarna insett att den där arenan är det ingen idé att bry sig om längre. Men då förlorar vi samtidigt kritikens viktiga funktion i utvecklingen av kulturlivet, vilket är en essentiell, central del av samhällslivet. Kritikens utdöende kan med tiden visa sig lika allvarlig för vårt kulturliv som binas utdöende för vår växtlighet.

Det finns mig veterligen ingen annan grupp journalister som tar sig själva på så stort allvar som kulturjournalister, och detta tycks tillta ju mindre initierade och intresserade av estetik de blir.

Detta skriver jag för att jag anser att kultursidorna är viktiga. De var ett andningshål, en stimulerande öppning mot en större värld för mig som tonåring. De öppnade böckerna, tavlorna, filmerna som format mig. Efter hand som jag läst på har jag lärt mig hur kritiken drivit på estetiken och hur det offentliga samtalet många gånger förts på det allra mest visionära och fruktbara sättet på kultursidorna. Därför är jag förtvivlad över att de inte längre fungerar som de borde. Jag är inte konservativ eller nostalgisk, på sin höjd elitistisk, om det är elitism att anse att de som kan mest och har störst engagemang ska vara våra kritiker och att kultursidorna har ett ansvar för vår offentlighet som de inte tar. 

I dessa tider av splittring, polarisering och ökande motsättningar av flera slag, inklusive sjunkande förtroende för demokratin i sig, tider av radikala förändringar på teknisk, ekonomisk, social, politisk och geopolitisk nivå – med krig i Europa, igen – skulle de kunna vara viktigare än på flera decennier. Om kultursidorna fortsätter sin förflackning, om de översvämmas av krönikor och förutsägbart värdegrundstrams, om de aldrig klarar att ta in världens komplexitet i dess fulla vidd, bereda utrymme för de utstötta, det udda, det nya eller gamla, om skribenterna fortsätter att i sina egna ögon bara bli viktigare och viktigare, samtidigt som de behandlar de svåraste och känsligaste och mest brännande frågorna i samtiden på ett klichémässigt och självupptaget sätt, då delar de ansvaret för den destruktiva utvecklingen i samtiden. De bidrar till att driva på den i stället för att motverka den.

Mitt ärende är inte att bråka, såra, käbbla med kulturskribenter i en oändlig ringdans som bara skulle illustrera den typen av självbekräftande inkrökthet jag här kritiserar. Jag tror inte heller att de allvarligaste problemen egentligen beror på vissa personer, inte på redaktionerna. De kan bero på ägarna, på de ekonomiska överväganden man gör, på synen på kulturjournalistik som en underavdelning till nöjes- eller till och med rena kändisjournalistiken. Jag förstår att det är lockande att få gå på fester och känna sig som en del av en illusoriskt självförgyllande elit, men alltför många är fel person på fel plats. Givetvis har de privata företag som driver tidningarna varken något uppdrag eller någon plikt utöver att dra in pengar till ägarna, men jag önskar ändå att man kunde känna ett ansvar för denna utveckling. I annat fall kommer kultursidorna att fortsätta att göras för alla utom för de intresserade, och det lilla förledet »kultur« kommer så småningom att helt mista sin innebörd.

Publicerad i Respons 3/2022.