Kultursidorna saknar förmågan att ta oss ur våra åsiktsbubblor

Ett svårt mörker har lagt sig över landet. Det är inte ett nytt trettiotal, utan ett slags sammelsuriesamhällets era vi ser. Det skriks och bråkas och prånglas ut lögner och halvsanningar på löpande band. Det är ett perfekt mörker för odemokratiska krafter, demagoger och falska profeter. Men det tänds några ljus, lågan fladdrar svagt i vinden och jag är rädd att den ska blåsa ut. Lågan är en artikel i Respons (3/22) av Torbjörn Elensky med rubriken »Kultursidorna fyller inte längre sin funktion«. Den är en inbjudan till samtal, vilket är ovanligt i dag. Så det är inget svar jag skriver och mitt ärende är inte att bråka, klandra eller visa på fel och brister utan något så ovanligt som en fortsättning på samtalet som Elensky nu startat. 

För är det något som jag anser varit grunden för kulturjournalistiken och kritiken i alla tider så är det just samtalet. Och inget samtal är ju något värt om det inte var fullt av meningsskiljaktigheter, konflikter och fördjupningar – och jag menar att kritiken (som också är en av grundpelarna för kultursidorna) är ett samtal, precis som litteraturen i stort.

Ingen skriver utan att vilja bli läst, ingen sätter upp teater för att spela för tomma salonger, ingen målar tavlor för att de ska stå vilande mot varandra i ateljén, utan de ska ut, upp på väggar och möta blicken hos ett hungrigt öga. 

Kritikern är läsare, teaterbesökare och har just det där ögat, kanske blasé, kanske trött, kanske bakom solglasögon eller uppfylld av sig själv men ändå förhoppningsvis kunnigare, vanare och skickligare på att utrycka både sin åsikt och möjlighet att placera in och förklara verket i sin tid och i historien än vad den mer allmänt intresserade publiken eller läsaren är. Kritikern för samtalet vidare genom att möta, förkasta, skriva vidare, undersöka, fråga eller helt och hållet ställa sig likgiltig – kritikern måste vara både hjärta och hjärna, både låta sig drabbas och engageras av det den läser, ser eller hör, men samtidigt kunna distansera sig och förklara, reda ut och analysera. Det är en svår konst. 

Kanske har det göra med att jag nu, när jag blivit över femtio, har en egen bildning som gör mig mindre förundrad inför andras tankar, kanske ser jag lättare genom bländverk, personliga varumärken och texter som låtsas bildning och kunskap. Men jag tror inte det.

Och det är något kritiken också ska vara – konst i sig själv. Den ska ha ett värde och vara meningsfull för oss som läser även om vi inte har varit på operan, teatern, vernissagen eller aldrig tänkt läsa boken – vi ska få inblick i, en förståelse för tiden, kulturen och en ytterligare skärva att bygga vår bildning på.

Ja, jag vet att det är mycket begärt. Ingen kritiker kan säkert uppfylla dessa kriterier i varje text, men kanske då och då. Jag tror aldrig jag själv gjorde det när jag skrev kritik och bara stundvis, någon gång då och då, fick jag möjlighet att som litteraturredaktör eller redaktionssekreterare under mina arton år på Aftonbladets kulturredaktion redigera, läsa sådan typ av ideal kritik. Jag har ingen aning om hur många gånger det kan ha hänt under de trettiofem år som jag regelbundet läst kultursidor – kanske 100? Kanske 200? Kanske 500 gånger? Men det är inte det som är min poäng. Jag blev precis som Torbjörn Elensky förr oftare överraskad, utmanad, bildad – och tillfredsställd av min kultursidesläsning. Kanske har det göra med att jag nu, när jag blivit över femtio, har en egen bildning som gör mig mindre förundrad inför andras tankar, kanske ser jag lättare genom bländverk, personliga varumärken och texter som låtsas bildning och kunskap. Men jag tror inte det.

Det har skett stora förändringar på kultursidorna de senaste decennierna och jag tror att Elensky fångar några av dem. Men det nya medieklimatet med sociala medier, som verkligen är avgörande, berör han inte så mycket. Men, och det är ett viktigt men, kantringen började tidigare, kanske så tidigt som under 90-talet. 

Visst kan en del av förklaringen spåras till olika sammanslagningar av kultur och nöje, men man ska samtidigt komma ihåg att en sådan sammanslagning aldrig skett på kvällstidningarna. Och vi ska också komma ihåg att det under dessa trettio år på olika sätt också skett en ökning av allmän kulturjournalistik – fler boksidor (vid sidan av kulturen), fler kulturprogram i tv så som Babel, Sverige, Kulturnyheterna och morgonsoffor som pratar om och tar upp litteratur och teater (kanske inte konst, konsten har nog fått stryka mest på foten).

Den alltmer accelererande kändishungern har också gjort konstnärerna exploaterbara – vilket nu också drabbat eller omslutits av kritikerna, kulturcheferna och i dag med de sociala medierna har det, precis som Torbjörn Elensky skriver, gått så långt att alla inblandade i kultursfären vårdar, putsar och ömmar sitt eget varumärke i sina texter, på Twitter, på Facebook och Instagram.

Men det är förstås också en fråga om pengar. Det är det alltid. Och betalningen för frilansartiklar har stadigt sjunkit på kultursidorna – samtidigt som marknaden för åsiktsmaterial har ökat. I det nya medieklimatet har även ledarskribenter, politikkrönikörer och samhällsjournalister blivit »kändisar« – och avkrävs också snabba analyser och värderingar av det politiska läget, partiernas utspel och politikernas skandaler eller misslyckade regeringsbildningar. Detta har påverkat kultursidorna i mycket stor utsträckning. De är opinionssidor, det har de alltid varit, morgontidningarnas sidor än mer så innan de slogs ihop med nöjesredaktionerna, men oavsett det: kritik är åsikter, väl underbyggda ibland, fördjupande måhända, överraskande och kul då och då, men det är alltid i grunden åsikter.

Men här har skett en tydlig svängning. En bit in på 2000-talet var det ändå en annan form av åsikt. Den härstammade och hade sitt hem i kritiken och därmed i kulturutbudet. Som kulturskribent var din personliga åsikt inte så mycket värd om du inte kunde hämta dina argument, se tidsandan och samhället, förstå politiken eller historien ur den samtida (ibland kryddat med en klassiker) kulturen. Det gick liksom inte att bara tycka något. Det som skribenten tyckte hade antingen uppstått genom att han eller hon (hen var inte uppfunnet) hade sett den senaste Kristina Lugn-pjäsen, precis läst en intressant artikel i London Review of Books) eller just satt sig ner med förordet till Toril Mois Beauvoirbiografi. Det kunde också vara så att skribenten i en recension förklarade hur världen såg ut.

Det var sällan en dagspolitisk kommentar utan snarare en form av civilisationskritik eller något som höjde sig över partipolitiken, dagsdebatten och försökte se litet längre än det för stunden rådande. Visst kunde notiser, korta stick och mindre artiklar vispa till en korkad politiker eller påpeka det fåfänga i nya målade cykelleder mitt i biltrafiken, men de bärande artiklarna var tvungna att ha en annan tyngd. Och artiklarna var ofta inte lika solklara i sin politiska hållning, det blev mer utrymme för diskussion inom olika politiska läger för man kunde se ett slags gemensamt, långsiktigt mål – men hur skulle man ta sig till det? Det var också ett större utbyte av skribenter mellan redaktioner – en kultursida med slagsida åt vänster berömde sig gärna av högerskribenter och tvärtom och eftersom frågorna försökte höja sig över dagsdebatten kunde det oftare råda samförstånd eller åtminstone respekt mellan skribenter från olika håll.

Men att läsa flera böcker, gå på teatern, ha koll på utställningar och läsa krävande artiklar i Nouvelle Observateur, The Economist, London Review of Books eller New York Review of Books eller obskyrare utländska och svenska facktidskrifter, kräver ett ganska hårt arbete som i dagsläget inte betalar sig alls, vare sig för skribenten i form av pengar eller för redaktionen i form av klick, Twitterreaktioner eller Facebooklikes.

Den snabba kommentaren, krönikan och debattinlägget har fött en ny typ av kultursida. Utvecklingen till en mer ledarredaktionslik kultursida är en produkt av det nya mediesamhället med sociala medier, som också påverkat ekonomin på mediehusen, vilket i sin tur skapat en hunger efter billigare artiklar. Skribenterna, men också kulturcheferna, hämtas från annat håll, gärna från politiken, statsvetenskapen snarare än litteratur- eller konstvetenskapen. Eller de bör åtminstone ha goda kunskaper om hur debattorkestern ska dirigeras. Detta behöver inte på något vis skapa dåliga kultursidor, men det är andra kultursidor än de vi läste på 90-talet och 00-talet. 

Den svagare ekonomin har också gjort att det översätts och introduceras allt färre utländska intellektuella på kultursidorna. På 90- och 00-talet var skribenter som Timothy Garton Ash, Juan Goytisolo, Vaclav Havel, Ignacio Ramonet, Naomi Klein, Robert Fisk, John Pilger, Noam Chomsky, Vandana Shiva, Susan Sontag, Tahar Ben Jelloun, John Berger och många, många fler återkommande deltagare på svenska kultursidor. Deras medverkan var inte bara värdefull i den meningen att de förde in en annan debatt, ett annat tänkande och ibland helt främmande ståndpunkter i den svenska diskussionen. Dessutom gav deras referenser till författare och intellektuella i deras omedelbara närhet frisk luft till samtalet, vilket fick en att som läsare nyfiket nosa sig utanför vårt lands gränser. Detta är dock inte heller bara en fråga om pengar – i det rådande debattklimatet blir de obsoleta eftersom de inte själva kan delta i rallarsvingsdebatten som man så gärna vill åt. 

Det blir ett stumt intellektuellt samtal där åsikten, att tillhöra en viss grupp och ha en för dagen gångbar åsikt, blir viktigare än att fördjupa eller problematisera. Jag kan därför sympatisera med dem som vill ha något mer än åsikten att SD är ett fascistiskt parti som borde stoppas. Det är en lätt åsikt att hålla med om. Jag kan också äcklas eller förstummas inför SD:s framfart eller deras ökade inflytande och att de får allt fler sympatisörer, men vad hjälper det mig i förståelsen av vad som gör dem starka? Varför lockar de allt fler? Vad är det i det svenska samhället som gör dem till det de är i dag? Skulle vi kunna ha hjälp att förstå om vi fick veta hur franska, ungerska, holländska, engelska, polska eller amerikanska författare och intellektuella analyserar den högerextrema framväxten? Eller hur ser svenska forskare på läget? 

Läget blir alltmer polariserat. Kultursidorna har blivit en del av detta. De hjälper oss inte som förr att komma till de bakomliggande orsakerna. Deras uppgift var förr, och borde fortfarande vara, att hjälpa oss förstå vår samtid på ett djupare plan och det är ju bland annat därför som vi läser romaner, går på teatern, ser konst och lyssnar på musik; vi behöver komma bortom känslorna eller förstå dem och inte bara förstora dem, exploatera dem, bygga murar runt och förskansa oss i trygga rum med likasinnade, med samma känslor.

Det kräver i dag ett stort mått av envishet att ta sig utanför sin bubbla. Det har vi alla märkt – mitt eget Facebookflöde, precis som gatorna där jag går, är fyllt av dem som tycker som jag och visst är det skönt att veta det, men det gör mig också litet korkad. Eftersom vi alla lever i våra egna bubblor på detta sätt, så har kultursidorna blivit allt viktigare, samtidigt som de har dragit sig undan detta ansvar. Som jag skissat ovan är det förstås inte enbart deras eget fel. Deras ekonomi är sämre, de jagar klick på en åsiktsmarknad och måste vara med i flödet, men jag tror att de måste bryta med medielogiken och våga gå tillbaka till rötterna och öppna sig för fler perspektiv och ta på sig ansvaret för att vi på djupet ska förstå vad som händer runt omkring oss.

Och egentligen sitter kultursidorna mitt i det som kan hjälpa dem. Varje dag ligger det böcker i deras postfack, inbjudningar till pressvisningar av filmer, teater, opera och konserter, utställningar och där ligger tidskrifter och utländska magasin, nya webbtidskrifter och utländska intellektuellas funderingar som passerar men som inte fastnar i deras nät och som framför allt inte används till att förstå vår samtid.

En bok är inte bara en konstnärlig produkt eller en stunds underhållning; den är en reaktion på ett samhälle, en del av ett samhälle, en undersökning av en fiktiv eller levande människas kamp med att vara människa precis här och nu. Ofta bär dessa berättelser just den komplexitet, de paradoxer, de svåra civilisatoriska frågeställningar som vi har så svårt att förstå – men som kulturskribenten och kulturredaktionen har till uppgift att kanske inte besvara, men fortsätta problematisera.

Vi är inte satta på jorden för att finna svar utan för att fråga vidare. I dag kan det se ut som om världen har är uppdelad i olika åsiktskluster som jag bara är satt att placera mig i – men så är det ju inte. Vi har alla levt långa eller korta liv och kan ofta med goda vänner öppna för det komplexa i detta faktum, så varför har vi då ingen plats där detta syns och skrivs fram? 

Högerradikaliseringen, klimatfrågan, den ökande psykiska ohälsan, den allt djupare klyftan mellan dem som har resurser och dem som saknar, det djupa dike som går mellan män och kvinnors åsikter, de svåra problem som till exempel min barndomsstad Södertälje står inför eller muren som byggts mellan stad och land kan man förstås hitta enkla ja- eller nejsvar på – ungefär som en röstfiskande politiker gör inför valet. Men vi vet att det inte löser några av dessa problem. 

Det är mycket naivt att tro att några av dessa löses av den nya regeringen. Eller av att en kulturskribent öser galla över Rockström, Arnstad, Åkesson, Magdalena, Ulf eller Greta – åsikterna kommer stå kvar där medan planeten går under, åsikterna skrivs varje dag, i krönikor, i sociala medier och vi har alltid varit lika oöverens – men förr syntes inte varje ståndpunkt i realtid, varje tanke knappades inte ner utan filter och framför allt fanns inte dessa åsiktsdrivhus, dessa globala anrikare av känsloutspel, polariseringsmaskiner som heter Facebook, Twitter, Youtube, Instagram eller Tiktok. Och jag är inte emot dem. De har gett oss alla en röst. Vem som helst kan skapa opinion. Och det är just det. När alla känslor, åsikter, falska nyheter, lögner, hitte-på framförs av profeter som låter bägaren rinna över av kollodialt silver så behövs inte faktakollar, demokratiupprop eller VDN-märkt vetenskaplighet utan just det som varit kultursidornas kännetecken: problematisering, fördjupning, frågor och ett ständigt sökande. 

Det som krävs är ett slags idé om att vi tillsammans genom samtal och öppenhet kan försöka förstå världen. Är det inte det som är vetenskapens eviga strävan: kritiskt tänkande, att aldrig acceptera en rådande sanning, att aldrig lita på makten, aldrig tro att vi någonsin har nått historiens slut eller det högsta stadiet. 

Därför har kultursidorna aldrig varit viktigare. Och betänk: När det är som mörkast är gryningen aldrig långt bort.

Publicerad i Respons 4-5/2022.