Kultursidornas förfall har inte skett i ett vakuum

Jag, jag, jag och känslor av olika slag. 

Riviga kulturdebatter som snarare påminner om noggrant koreograferade wrestlingmatcher än ärliga försök att sätta problem under debatt. Så ser kärnan i Torbjörn Elenskys bedömning av kultursidans nuvarande tillstånd ut, publicerad i Respons 3/2022. I Respons 4–5/2022 ger Pelle Andersson honom i allt väsentligt rätt. Och tja, även jag håller med om att det finns en tilltagande känsla av luftighet och ökade tendenser till självbespegling på de svenska kultursidorna. Debatterna ser hisnande ut, men de hotar aldrig någon på riktigt.

Detta låter kanske inte som en jättebra utgångspunkt för att fortsätta en kulturdebatt. Om man är enig om grundpremissen, vad finns då att lägga till? Kanske detta: den utveckling i riktning mot det jagcentrerade och triviala på bekostnad av det intersubjektiva och det långsiktigt avgörande som Elensky och Andersson skönjer på kultursidorna har inte skett i ett vakuum. Snarare misstänker jag att kultursidorna speglar en förändrad förståelse av kulturens roll i samhället.

Frågan har knappast minskat i aktualitet sedan Elenskys och Anderssons artiklar publicerades, men den har för en stund lämnat marginalen. När detta skrivs har Naturhistoriska museet tvingats stänga på grund av rasrisk och Nationalmuseum larmar om att deras skenande kostnader kan tvinga museet att stänga. Sophia Jarl (M) har lyckats att göra lokal kulturpolitik till en riksangelägenhet genom att förklara att den internationellt beryktade Norrköpings symfoniorkester (och kulturarbetare i allmänhet) är en del av ”det bortskämda Sverige” (Expressen 23/8 2023). Även om kulturministern Parisa Liljestrand pliktskyldigt markerade mot formuleringen väckte Jarl stridslystnaden hos en ung borgerlighet som nu vill göra rent hus med onyttiga kulturinstitutioner. 

Den tes jag här framkastar lyder i korthet att det svenska samhället i stort förstår kultur som en essens snarare än en kompetens. Vidare menar jag att begreppet ”kultur” i dag tenderar att tolkas så brett att resultatet med nödvändighet blir en ohållbart nyckfull kultur- och utbildningspolitik, som inte garanterar långsiktighet och estetisk mångfald. Om detta ska vara möjligt menar jag att det behövs starka institutioner som präglas av en måttfull kulturkonservatism.

Den tes jag här framkastar lyder i korthet att det svenska samhället i stort förstår kultur som en essens snarare än en kompetens.

”Kulturkonservatism” är ett milt sagt laddat begrepp. Redan här kan det alltså vara på sin plats att nyansera. Jag tror att det är ett misstag att sätta en allvarligt syftande högkultur i skarp kontrast till ”nöje” eller ”populärkultur”. De flesta som läser en sådan här text har rimligen klart för sig att såväl Shakespeares dramer som Fritz Langs stumfilmsklassiker skapades med kravet på att omedelbart nå ut till en stor publik – och att sådana skarpa krav faktiskt kan fungera stimulerande på det konstnärliga temperamentet. 

På samma sätt finns det naturligtvis inte någon naturlag som säger att de intressantaste svenska böckerna just nu läggs fram på ett textsamtal vid Biskops-Arnö snarare än att manglas ut i rasande takt för Storytel Originals eller finansieras via någon av rollspelsutvecklaren och bokförlaget Fria Ligans välstrukturerade och framgångsrika crowdfunding-kampanjer. Detta får vi bara veta genom att gå till källan.

Följaktligen bör kultursidan även fortsättningsvis behålla ett vakande, nyfiket och kunnigt öga på det som faktiskt är (eller utger sig för att vara) blott till lust. I Borgesiana, Oscar Hemers bok om Jorge Luis Borges (se Respons 1/2022), skildras den argentinske författarens gästspel som redaktör på boulevardtidningen Crítica. Tidningens ägare Natalio Botana hade bestämt sig för att tidningens sensationsjournalistik på lördagarna skulle kompletteras av en seriös litterär veckobilaga. Tillsammans med filmkritikern Ulyses Petit de Murat fick Borges fria händer att utforma en sådan efter eget huvud. Även om vännerna i det litterära avantgardet skakade på huvudet så beskriver Hemer hur det drygt ettåriga uppdraget inte bara fungerade konstnärligt frigörande på Borges, utan också resulterade i en ovanligt levande kultursida: ”här samsades artiklar om jazz, boxning, parapsykologi och kinesiska legender med serier, kriminalhistorier och betraktelser om Proust och Schopenhauer, allt i en djärv och anmärkningsvärt modern layout”. 

Nu lär ju inte alla Críticas cirka sjuhundratusen läsare ha kastat sig över denna aparta lördagsbilaga – men den torde ha utgjort en unik möjlighet att sprida en smal och krävande kultur till en bred publik, just genom att låta den samexistera med det samtida och omedelbart tillgängliga. Skulle jag beskriva den ideala kultursidan skulle den ha ungefär detta upplägg.

Därmed är det uppenbart att jag inte är särskilt attraherad av den allra snävaste formen av kulturkonservatism, där opera alltid självklart är intressantare än dansband eller epa-dunk och där ordet ”jag” är bannlyst.

Men en viktig och möjligen kontrainituitiv poäng är här att det inte räcker med förutsättningslös nyfikenhet från redaktörshåll för att åstadkomma en kultursida liknande Crítica, där det råder estetisk mångfald. För att detta ska vara möjligt behövs också stabila och förutsägbara institutioner, vars kärnuppdrag bör vara att bevara det som annars skulle gå förlorat. Visst kunde Fritz Langs två delar långa stumfilm om Dr. Mabuse fylla biosalongerna i Weimarrepubliken, men utan filminstitut och cinematek skulle de snabbt ha fallit ut ur det kulturella kretsloppet. Långt in på nittonhundratalet fanns Emelie Flygare-Carléns romaner i var och varannan svensk bokhylla, men i dag får man vända sig till Svenska Akademiens klassikerserie för att hitta dem.

Om marknaden inte kompletteras med en balanserande och konserverande motkraft skulle vi kanske få boxning, serier och parapsykologi – men knappast några initierade texter om Proust, Schopenhauer eller kinesiska legender. Och ett sådant kulturliv låter ju genast betydligt fattigare.

Men om en politiserad uppfostrarnit utgör ett Skylla att navigera bort från är extremindividualismen en lika hotfull Karybdis.

Kultursidan kan betraktas som en sådan kulturbärande institution, om än i privat regi, men jag menar också att den inte ensam förmår bära kulturlivet – här behövs också bibliotek, museum och klassrum fyllda med kunniga lärare. Tyvärr präglas dessa institutioner i dag i allt högre grad av stuprörstänkande och ägnar sig allt oftare åt annat än det som borde vara deras kärnuppdrag. För att hålla emot krävs att man har en tydligt artikulerad förståelse av vad kärnuppdraget faktiskt består i och inte minst vad det är för kulturbegrepp man baserar sin verksamhet på.

Ingen definition kan helt göra reda för ett så pass komplext begrepp som kultur. Med det sagt menar jag att rörelsen som jag iakttar bort från ett snävare estetiskt, låt säga kulturkonservativt kulturbegrepp till förmån för ett bredare, nästintill antropologiskt, kulturbegrepp har inneburit en nyckfullhet som är av ondo för alla slags kulturbärande institutioner. Det blir otydligt vari deras specifika uppdrag består, vilket öppnar för att de i allt högre utsträckning börjar styras utifrån kortsiktiga dagspolitiska överväganden. 

På denna punkt finns goda skäl att följa utvecklingen på vänster planhalva av politiken. Även om jag själv befinner mig tydligt till vänster om den politiska mitten är det till exempel med starkt obehag jag läser Mike Enockssons och Lars Tibells rapport ”I väntan på en kulturpolitik – En rapport om kulturpolitik i det tjugoförsta århundrandet” (2019), ett konkret och demokratifrämjande handlingsprogram beställt av den progressiva tankesmedjan Arena Idé. 

Författarna tar sin utgångspunkt i det antropologiska kulturbegreppet men ger det en snäv definition, enligt vilken kultur är ”detsamma som det levnadssätt som vi ämnar basera samhällsutvecklingen på”. Senare i rapporten heter det att ”kultur i grund och botten handlar om värderingar”. Naturligtvis hänger ett levande kulturliv, och allmänhetens tillgång till detta, ihop med vad det innebär att leva i en genuin demokrati. Men så gott som alla kulturuttryck värda namnet är något annat (och intressantare) än värdeutsagor i lustiga hattar – jag lyssnar till exempel ofta på arian ”Ah! Ich habe deinen Mund geküsst, Jochanaan” från Strauss opera Salome men lovar att den inte uttrycker det levnadssätt som jag vill att samhällsutvecklingen baseras på. Inte heller beror Sven Fagerbergs eller Sara Lidmans litterära värde på vilket politiskt block som styr landet för tillfället. Åtminstone Tibell, som har en bakgrund som chef för såväl Malmö Musikteater, Norrlands-Operan och Malmöoperan, torde vara väl medveten om hur fel en sådan här definition leder.

Att den vidöppna och samtidigt djupt moralistiska kulturdefinitionen ändå upplevs som så lockande torde inte handla om att den har ett högt förklaringsvärde. Snarare lär det handla om att den förvandlar något som medför stora kostnader och är skenbart oegennyttigt till något som kan täta de sprickor som uppstått i samhället. Genomgående i rapporten är nämligen blandningen av närmast messianska förväntningar på vad kulturen och kulturpolitiken ska åstadkomma och en akut rädsla för att ta strid för de materiella villkor som krävs för att upprätthålla ett kvalificerat kulturliv. 

Samtidigt som en progressiv kulturpolitik å ena sidan uppges vara ”garanten för en vital demokrati och vaccinet mot extremistiska idéströmningar” föreslår man till exempel att återigen slå ihop Kulturdepartementet med Utbildningsdepartementet. Orsaken är åtminstone delvis opportunistisk: medan utbildningsfrågor regelbundet rankas som en av väljarnas viktigaste frågor i SOM-institutets mätningar har kulturfrågor aldrig ens kvalat in på listan. Om ”utbildningen har ett större auktoritetsvärde som politikområde” kunde ju en sammanslagning leda till att lite av glansen spiller över på kulturen, konstaterar rapportförfattarna. Visst överlappar delar av kulturlivet naturligt med utbildningsfrågor, men mycket gör det inte. Att försöka ge kulturen respektabilitet genom att låta den ta rygg på andra fenomen blir i längden destruktivt. 

Men om en politiserad uppfostrarnit utgör ett Skylla att navigera bort från är extremindividualismen en lika hotfull Karybdis. Den aktuella debatten om kulturpolitiken i Norrköping illustrerar poängen på ett intressant sätt. I en anmärkningsvärt illa skriven debattartikel i Norrköpings Tidningar (24/8 2023) gick Olle Connman Ek, distriktsordförande för MUF Östergötland, till storms mot en lokal debattör som ”skrek efter mer pengar till all subjektiv kultur du kunde komma på”. Kultur är nämligen, menar Connman Ek, inget annat än ”en fråga om subjektiva preferenser och det ska inte den offentliga verksamheten vare sig styra eller subventionera”. Följdfrågor om hur denna extremrelativistiska kultursyn går ihop med Tidö-partiernas tilltro till vad en kulturkanon ska kunna åstadkomma eller regeringens förslag om att den som ansöker om svenskt medborgarskap måste avkrävas kunskap om svensk kultur skulle Connman Ek förmodligen inte kunna besvara. Men eftersom kulturfrågorna inte tas på allvar av någon sida kommer sådana följdfrågor med all sannolikhet utebli.

Med det sagt menar jag att rörelsen som jag iakttar bort från ett snävare estetiskt, låt säga kulturkonservativt kulturbegrepp till förmån för ett bredare, nästintill antropologiskt, kulturbegrepp har inneburit en nyckfullhet som är av ondo för alla slags kulturbärande institutioner.

Kanske är det ändå viktigare att understryka att även högkvalificerade kulturarbetare kan uttrycka en anmärkningsvärd motvilja mot att kodifiera de värden man vill värna, med en del kontraproduktiva och märkliga resultat som följd. Låt mig ge ett kort exempel. Tidigare i år gav Pelle Andersson upphov till kulturdebatt när han i Förlagspodden vittnade om att en svensk roman utan tydlig genrebeteckning i dag sällan säljer mer än tusen exemplar. Utan att falla in i ännu en tröttsam debatt om högt och lågt måste man kunna konstatera att den här utvecklingen är olycklig. De flesta författare, förläggare och kritiker som uttryckt sig i frågan tycks vara av uppfattningen att något skulle gå förlorat om Sverige inte producerade annat än deckare och kokböcker. 

Ändå är de ofta förvånansvärt hätska mot varje tanke på att styra läsare mot litteratur som inte självklart bryter igenom i den rådande uppmärksamhetsekonomin, till exempel genom att tydligare reglera skolans undervisning på området. ”Läsningen är en fristad och så snart den blir plikt försvinner lusten och dess djupaste mening. Behovet av att styra måste upphöra på tröskeln vid litteraturens dörr”, skriver till exempel Författarförbundets ordförande Grethe Rothböll, i en patosfylld uppgörelse med tanken att en litterär kanon fyller vissa syften (Expressen 17/10 2022).

Så vitt jag kan se innebär detta i praktiken att Rothböll menar att skolan inte längre ska undervisa om litteratur – för så länge vi har skolplikt och läroplaner så är det väl styrning vi ägnar oss åt? Frågan är snarare hur den ska se ut och vilka kompetenser som bör efterfrågas av ämneslärare. Att lära ut litteratur är en specifik kunskap och den bör värdesättas, vilket är svårt att göra utan tydligt uttalade kriterier.

Ju vagare skrivningar om vilket slags litteratur elever ska få möta under sin skolgång desto godtyckligare blir litteraturundervisningen. Dessutom riskerar den att präglas av den enskilde lärarens intresse och kunskapsnivå. Grundläggande kännedom om några av litteraturhistoriens centrala verk och förmågan att känna igen estetiska grepp som just estetiska grepp är inte kunskap som reproducerar sig spontant enbart genom att väcka ett barns läslust. Om vi försummar att lära ut dessa förmågor finns det heller något skäl att förvånas över att allt färre människor söker sig till mer krävande litteratur. Vi har ju aktivt valt att inte ge dem nycklarna.

Ett liknande felslut kring kulturens roll i samhället kommer till uttryck i kritikens status på kultursidorna. Här tycks förvånansvärt många numera tro att den kvalificerade kritikerns uppgift är att uttrycka sig själv snarare än att fungera som en förmedlande länk till det område hen är satt att bevaka. En konsekvens av detta är att vem som helst antas kunna skriva kritik och att det är upp till den enskilde kritikern att göra sig relevant. Detta är feltänkt, menar jag. Ska dagskritiken överhuvudtaget överleva kan den inte ses som ett kall, utan den måste försvaras som en specifik typ av text och som en del av en offentlig infrastruktur som gör det möjligt för kultur att spridas till en större läsekrets. Den måste förstås som en högkvalificerad kunskapsproduktion snarare än något kritikern gör för sitt eget höga nöjes skull. Ren lustläsning i makligt tempo är är något helt annat än att noggrant läsa igenom en halvdan svensk debut och därefter formulera ett välavvägt omdöme. 

När det kritiska uppdraget övergår till att handla om skribenterna själva påverkar det också vilken typ av texter som skrivs. Läsarna kan fortsatt ta del av texter om snackisböcker och spektakulära sågningar som bryter igenom mediebruset. Författare som sitter i stipendienämnder får alltjämt misstänkt goda recensioner. Kritiken finns kvar, men fungerar i allt mindre utsträckning som vägledning för den som på allvar intresserar sig i kulturlivet.

Sammanfattningsvis är det alltså min poäng att kulturskapare besitter kompetens, snarare än att de uttrycker sin essens. Jag pläderar även för ett mer avgränsat kulturbegrepp och vill slå vakt om kulturbärande institutioners kärnuppdrag. 

Det humanistiska kunnandet på kultursidorna behöver uppvärderas. Då menar jag inte, som Hynek Pallas föreslår i en text i Göteborgs-Posten (17/3 2023), genom att ge disputerade kritiker högre arvoden än de icke-disputerade, men väl genom tydligt formulerade förväntningar på djup ämneskunskaper hos skribenterna. Inom akademin måste förmågan att skriva för en bred publik uppvärderas. I ett samhälle som svämmar över av skräpinformation behövs kunniga humanister i offentligheten som kan bryta samtidsfixeringen och uppmärksamhetsekonomins tomgång.