Kung med kulturpolitiska stormaktsambitioner

Gustaf VI Adolf blev tidigt övertygad om arkeologins potential som vetenskap och den kungliga statusen gav honom ett unikt inflytande.

Gustaf Adolf, Acquarossa, 1966. Foto: Svenska institutet i Rom
16 januari 2024
9 min
Recenserad bok
KulturkungenGustaf VI Adolf från A till Ö
Fredrick Whitling
Appell förlag, 2023, 374 sidor

På senare år har historikerna alltmer börjat intressera sig för enskilda aktörers betydelse för cirkulationen av kunskap i samhället. Dessa så kallade kunskapsaktörer, som ofta verkat på skiftande arenor utanför universiteten, har beskrivits som mediators, curators eller knowledge brokers, för att nämna några exempel. Ibland återfinns de rentav allra högst upp i samhällspyramiden. Hit hör Gustaf VI Adolf, vars insatser för svensk kultur och humanistisk vetenskap knappast går att förbise. Exakt hur han bidrog till dessa områden har dock varit relativt oartikulerat. Att detta nu belyses i historikern Frederick Whitlings Kulturkungen är därför välkommet.

Som kronprins och kung satte Gustaf Adolf djupa avtryck i den vittra världen under en betydande del av 1900-talet. Med hans livsöde som utgångspunkt ger Whitlings studie intressanta inblickar i den brokiga infrastrukturhistorien för svensk och delvis internationell kultur och vetenskap. Gustaf Adolfs mångfasetterade gärningar visar hur traditionella former av mecenatskap och makt sakta men säkert började balanseras mot kultur- och kunskapspolitikens nya krav på professionalisering och demokratisering.

Framför allt efter sin första hustru, kronprinsessan Margaretas död år 1920 kom den dåvarande kronprinsen att uppvisa ett makalöst engagemang i olika arkeologiska och kulturhistoriska projekt. Gustaf Adolf tog mängder av egna initiativ och fick inte sällan utrymme att själv – enväldigt – bestämma hur insatserna skulle riktas. Som Whitling påpekar gav den kungliga statusen honom ett unikt inflytande: 

Gustaf Adolf var i praktiken den ende femtonåringen i Sverige som kunde ha fått tillstånd av riksantikvarien att utföra en arkeologisk utgrävning på egen hand.

Ett tydligt exempel på detta privilegium var hur han redan som student i Uppsala (där han läste nordisk arkeologi, historia och egyptologi – men utan att ta examen), tillsammans med sin lärare, arkeologen Oscar Almgren, ombesörjde utgrävningen av Hågahögen (kung Björns hög) 1902–1903. Med Whitlings ord kom de spektakulära fynden, bland annat ett guldbelagt svärdsfäste och spänne, från denna bronsåldersgrav att befästa Gustaf Adolfs tro på arkeologins potential som vetenskap samt så ett frö till hans många »organisatoriska mecenatroller i senare arkeologiska projekt«. Redan inom ett år efter utgrävningen blev prinsen invald som ledamot av Kungl. Vitterhetsakademien – vid blott 21 års ålder.

Gustaf Adolfs strapatser speglade på så vis en nationell stolthet – inte sällan uttryckt med militära metaforer, som Whitling observerar.

Som kronsprins kom Gustaf Adolf att agera ordförande i alla tänkbara kommittéer och stiftelser, med start i Nationalmusei Vänner som grundades 1911. Eftersom hans engagemang sedan fortlöpte med närmast oförtruten energi under ett halvt sekel (trots att han formellt avsade sig sina direkta ordförandeskap vid trontillträdet 1950) ger denna livshistoria en rik inblick i kulturens och humanioras moderna historia.

Gustaf Adolf var verksam under en tid då Sverige odlade kulturhistoriska stormaktsambitioner. Under tidigt 1900-tal etablerades en idé om att Sverige borde hävdas som kulturnation för att säkerställa att landet inte hamnade efter på den internationella vetenskapliga arenan. Kungens idoga resande bidrog till att säkra hans popularitet. Eriksgator och spektakulära utgrävningar lämpade sig väl att dokumenteras inför pressens kamerablixtar. Gustaf Adolfs strapatser speglade på så vis en nationell stolthet – inte sällan uttryckt med militära metaforer, som Whitling observerar. Det var med andra ord inte bara ärade bilder av svenska ingenjörssnillen som flög över jorden i detta skede av modernism och teknisk vurm.

Idéhistorikern Svante Nordin har i Humaniora i Sverige (Atlantis, 2008) karaktäriserat det tidiga 1900-talet som en svensk humanistisk guldålder. Det är en bild av humanioras historia som jag själv och flera andra problematiserat. Icke desto mindre går det att konstatera hur flera arkeologiska projekt och samlingar tillkomna i detta skede verkligen stod ut i ett internationellt perspektiv. Det markeras också i Whitlings bok. Han beskriver exempelvis hur Gustaf Adolf själv blev »en världsledande expert på kinesiskt konsthantverk«. Av åtskilliga kollegor inom arkeologi och konst verkar han ha framställts som en princeps inter pares (den främste bland likar).

Just kinesisk konst hade sedan unga år varit ett av Gustaf Adolfs stora intressen. Det stimulerades inte minst genom exklusiva julklappar och bröllopsgåvor, bland annat från hans farfar Oscar II. Så småningom började han göra självständiga inköp och bygga upp en samling som numera ingår i Östasiatiska museets basutställning. Kronprinsen bidrog själv med noggranna anteckningar och indexeringar av föremålen. Han var också en av initiativtagarna vid Kinakommitténs bildande 1919. Även här agerade han ordförande fram till trontillträdet 1950, och var därefter hedersordförande fram till sin död. Den typen av internationellt inriktade företag var emellertid inte oproblematiska. När den politiska situationen försvårades i Kina under 1920- och 30-talet med inbördeskrig och Japans invasion blev arkeologiska projekt och materialinsamlingar alltmer vanskliga. Gustaf Adolfs livsbana ger därmed också inblickar i de storpolitiska skiftena och förvecklingarna på en global arena. Kulturkungen blir så ett prisma för betydande delar av 1900-talets historia.

Kinakommittén, cirka 1926. Från vänster Axel Lagrelius, Johan Gunnar Andersson, Gunnar Andersson och Gustaf Adolf. Målning av Bernhard Österman, konstnär och hovintendent, senare överintendent. Foto: Östasiatiska museet

Whitlings framställning, som spänner över närmare 400 tvåspaltiga sidor, ger inte utrymme för något tvivel kring författarens kunnighet på sitt historiska gebit. Kulturkungen vilar på ett mångårigt forskningsprojekt med utgångspunkt i ett omfattande källmaterial. Stöd som erhållits från en lång rad stiftelser listas inledningsvis, vilket i sig är intressant på en sorts metanivå om man vill betänka förutsättningarna för den här typen av forskningsinsatser i dag. Det ska också framhållas att boken är elegant formgiven av Kristin Lidström och innehåller ett generöst bildmaterial.

Vad som står ut med Kulturkungen är emellertid dess alfabetiskt ordnade disposition. I förordet redogör Whitling för hur han funderade över hur ett drygt decenniums insamling av »material, intryck och insikter« skulle kunna sammanställas på en plats: »Hur göra? Under Covid-19-pandemin slog det mig: Använd alfabetet! Resultatet är denna A till Ö- eller ABC-bok.« Någon utförligare motivering till valet av disposition ges dock inte. Boken sträcker sig så från »Asinekommittén och Atheninstitutet« till »Östasiatiska museet«.

Jag hade önskat att Whitling hade erbjudit åtminstone något explicit resonemang kring styrkorna och svagheterna med att välja det alfabetiska upplägget. En fylligare och mer reflekterande inledning respektive avslutning hade varit på sin plats. Kanske hade det kunnat fylla lite av den funktion som en så kallad »kappa« har i de sammanläggningsavhandlingar som blir allt vanligare även i historiska ämnen.

Kritiken kan tyckas orättvis med tanke på att Whitlings bok inte är en akademisk avhandling. En sådan har han redan skrivit om utländska forskningsinstitut i Rom (2010). Kulturkungen vänder sig till en bredare kultur- och historieintresserad allmänhet. Men för att nå ut till denna läsekrets borde han mer omsorgsfullt ha försökt att rama in de alfabetiska uppslag som ger i och för sig fascinerande, men i slutänden tämligen fragmentariska inblickar i kulturkungens värv.

Som Whitling påpekar fick projekt som sanktionerades av bokstäverna ›HKH‹ omedelbart andra mecenater att följa efter.

Många av bokstavsnedslagen är väl valda, medan andra känns krystade, särskilt de på varandra följande Y (Ystad), Z (Zenit) och Å (Åland). I en tid när män anklagas för att lägga ned omotiverat mycket tid på att tänka på Rom kan man för övrigt notera att kapitlet om Rominstitutet – som förväntat, med tanke på Whitlings expertis – är ett av de mest ingående.

Om läsaren inte redan är förtrogen med Gustaf Adolfs biografi blir boken svår att tillgodogöra sig om den läses från A till Ö. Som författaren själv konstaterar har nog »yngre generationer […] ett ganska vagt begrepp« om den förra kungen. Det som i vanliga fall skulle ha varit kapitel ett kommer nu först under bokstaven G: »Gustaf Adolf – uppväxt och familjeliv«.

Dispositionen verkar tänkt att fungera lite som en karta, men det blir svårt att veta vad man som läsare ska söka efter, eller vart man är på väg. För att smyga in en arkeologisk metafor kan man säga att studiens olika delar avtäcks spadtag för spadtag, tills en komplex helhet så småningom anas. Detta kräver åtskilligt av läsaren. Avsaknaden av narrativ progression blir frustrerande när man kastas mellan lappländska Tärna och kinesiska Xinjiang. Det blir många omtag och upprepningar. Och vissa partier är väl citattyngda.

I anslutning till de ofta idoliserande och underdåniga citat som återges ur det förflutna hade författaren dessutom kunnat kosta på sig fler källkritiska markeringar. De allra flesta dåtida aktörer hade all anledning att hylla kungen med tanke på vad han kunde ge tillbaka, både vad gäller ekonomiskt och kulturellt kapital. De fall där friktioner eller konflikter uppkom hade förtjänat mer uppmärksamhet. Tage Erlander och andra ledande politiker var inte alltid entusiastiskt inställda till kronprinsens/kungens inblandning i olika projekt. Men den politiska kontexten är generellt nedtonad.

Jag slås av att jag mest uppskattar de kapitel som inte är knutna till en enskild plats, person eller institution. De bättre undantagen utgörs av »F: Fonder och finansiering« och »Ä: Ämbetsplikt«. Här utförs verkligen ett analytiskt arbete genom själva tematiseringen. I förstnämnda fall uppmärksammas bland annat hur Gustaf Adolf medverkade till inrättandet av Humanistiska fonden under 1920-talet, som blev en viktig resurs för humaniora under lång tid och banade viss väg för de forskningsråd som senare skulle följa. På det viset bidrog Gustaf Adolf till att skapa och upprätthålla grunden för en humanistisk forskningsinfrastruktur som delvis lever kvar.

Dessvärre ges på det stora hela inte utrymme för någon mer djuplodande analys. Eftersom Whitling indikerar att boken bör läsas som en summering av ett mångårigt forskningsprojekt hade den uttryckliga ambitionen gärna fått vara mer anspråksfull än att, som det heter i avslutningskapitlet, »rama in« samt »premiera« och »uppmärksamma« Gustaf Adolfs insatser. Det går att tänka sig mängder av teoretiska begrepp och perspektiv som effektivt hade kunnat generera ett analytiskt mervärde. 

I inledningen och avslutningen prövas exempelvis begreppet »kulturhistorieorganisatör« för att karaktärisera Gustaf Adolfs insatser som mecenat, styrelseordförande och samlare. Genom att mer återkommande och systematiskt knyta framställningen kring den typen av begrepp hade forskningsresultatens värde kunnat tydliggöras på ett mer allmänt plan. Vad innebar det att vara just kunglig organisatör och mecenat, betraktat ur ett större historiskt perspektiv? Som Whitling påpekar fick projekt som sanktionerades av bokstäverna »HKH« omedelbart andra mecenater att följa efter. Den typen av mekanismer hade varit intressanta att reflektera utförligare kring.

Det framgår också att problem uppstod på den internationella forskningsarenan när denna äldre mecenatmodell, där Gustaf Adolf spelade »den pengaindrivande galjonsfigursrollen«, utmanades av exempelvis amerikanska expeditioner som hade en mer robust och professionaliserad finansiell grund att stå på genom Rockefeller Foundation. Här hade det varit möjligt att diskutera och jämföra det kungliga mecenatskapet med motsvarande system och traditioner i andra länder. Eller varför inte också längs en tidsaxel, förslagsvis i jämförelse med Gustaf Adolfs omedelbara företrädare och efterträdare på tronen?

Kulturkungen läses med fördel bredvid Mikael Holmqvists uppmärksammade Kungen – Sveriges ledare (Natur & Kultur, 2023), i vilken författaren visar hur den nutida statschefens symbolvärde fått en delvis annorlunda, mer marknadsekonomisk inriktning. Whitling konstaterar visserligen att kommersiella intressen givetvis hade betydelse även i samband med Gustaf Adolfs resor. Men hur skillnaderna ska förstås hade varit intressant att fånga upp.

Den fragmentariska framställningsformen till trots ska det framhållas att den breda kartläggningen av Gustaf VI Adolfs insatser har ett uppenbart värde. Den kan ses som ett viktigt steg på vägen mot en bättre förståelse av hur olika former av mecenatskap och kunskapsorganiserande arbete artat sig genom historien. Studien berör angelägna frågor om kulturens och kunskapens infrastrukturer och kommer säkerligen att inspirera fler forskningsinsatser på området. Trots den stundom kungliga glansen gäller även inom dessa domäner – som så ofta – principen »follow the money«. Under en stor del av 1900-talet ledde många monetära spår till en specifik våning på Stockholms slott. Om detta vet vi nu mera tack vare de 29 konkreta uppslag som ges i Kulturkungen.

Vidare läsning

»Svenning missar forskningsbidraget«

Olle Svennings recension av »Sista striden det är« ger en vilseledande bild över innehållet. Det menar bokens författare Rikard Westerberg, som här bemöter påståendena. Svenning svarar direkt.