Kvinnliga libertiner återintar parnassen

I författarvärlden får man ofta rådet »kill your darlings«. Med det menas att man ska stryka sådant man gillar bäst för att det kanske inte är så bra som man själv tror. Omskrivet till filosofins område är det en god idé att nagelfara och kritiskt granska de tänkare och tankefigurer man respekterar mest eller sätter störst tilltro till, eftersom det i det hävd-vunna och högt beundrade kan dölja sig destruktiva stråk. Rådet känns passande inför läsningen av litteraturprofessor Carin Franzéns fina essäbok Fritänkandet – Kvinnliga libertiner och en annan humanism, eftersom den granskar en epok som vi håller extremt högt, nämligen renässansen. Med dess banbrytande utveckling av kultur, vetenskap, tänkande och upptäckter är renässansen grundläggande för vår förståelse av oss själva. Ikoniska målningar som Michelangelos »Adams skapelse«, da Vincis »Kvinnan med hermelinen« och Botticellis »Venus födelse« talar om vilka vi är.

Genom att utsätta det etablerade för kritiskt tänkande och frågor om vad som saknas, exkluderats och stötts ut ur offentligheten öppnas dörren mot andra berättelser. Kan det finnas en annan humanism inbäddad i den etablerade renässanshumanismen? Karin Franzén ansluter sig till en posthumanism som granskar dikotomierna människa/djur, förnuft/känsla och kropp/själ. Franzén kryddar dock det etablerade posthumanistiska perspektivet med tankar från det senaste tillskottet inom genren – ekokritiken. Vi återkommer till det.

Franzén kryddar dock det etablerade posthumanistiska perspektivet med tankar från det senaste tillskottet inom genren – ekokritiken

Som titeln anger är Franzéns tema fritänkarna och renässanshumanisterna under 1500- och 1600-talet, det vill säga de som liksom Michel de Montaigne tänkte outside the box och ifrågasatte kyrkans auktoritet och stela dogmer. Som motpol till de förhärskande religiösa doktrinerna framhöll fritänkarna den återupptäckta antikens filosofer och manade folk att sätta sin tro till förnuft och vetenskap. Rättrogna kristna författare som Blaise Pascal och Jean Calvin försökte stoppa deras reformiver genom pamfletter, censur, tryckförbud, landsförvisning och straff, i värsta fall döden, men de lyckades sällan. Överallt i Europa fanns libertinskt sinnade personer som öppnade sina hov och stater för bannlysta intellektuella.

Uttrycket »libertin« uppstod under epoken som ett nedsättande glåpord, vars etymologiska rötter går tillbaka till den politiska frihet att tänka och rösta som romarrikets frigivna slavar hade. Med detta talade man om att en libertin var en obildad, simpel idiot. Den pejorativa klangen tilltog när borgarklassen via romanen under 1700-talet förde ett klasskrig mot den gamla överhögheten genom att konsekvent kalla aristokrater för promiskuösa libertiner som, liksom den kriminelle Markis de Sade, satte den egna njutningen före respekten för den andre.

I moderna ögon är libertinen fortfarande en extremist på den frihetliga ytterkanten medan helgonglorian vilar relativt intakt på de stora renässanshumanisterna Petrarca, Mirandola, påven Nicolaus V och Thomas More. I sin essäbok utmanar Franzén dikotomin mellan libertin och humanist och granskar den ur den kvinnliga fritänkarens vinkel. Hennes studieobjekt är drottning Kristina (1626–1689), Margareta av Navarra (1492–1549), Ninon de Lenclos (1620–1705) och Antoinette Deshoulières (1638–1694). Alla erkända författare och »femmes savantes«, lärda kvinnor, som hölls högt av sin samtid men som därefter kom att stämplas med mer eller mindre misogyna epitet för att slutligen glömmas bort eller kommas ihåg som spännande kvinnor snarare än radikala tänkare. Sentida Kristinaforskning har ju ibland intresserat sig mer för drottning Kristinas erotiska läggning och underlivsproblematik än hennes litterära och politiska gärning, liksom de Lenclos sexliv ofta framstått som mer intressant än hennes libertinska skrifter.

Franzén sätter i stället de fyra kvinnornas författarskap i första rummet, men menar på samma gång att det är lika viktigt att titta på deras kroppsliga vara. Alla fyra verkade i en epok som präglades av en hederskultur som omfattade ett extremt kvinnoförtryck, enklast sammanfattat i intrigen i Madame de La Fayettes roman Prinsessan de Clèves (1678), i vilken huvudpersonen avstår från att leva ut sina känslor eftersom hon vet att hon då inte kommer att bli älskad av mannen hon begär. Enligt tidens syn var en man nämligen oförmögen att älska en kvinna han åtrått. Kvinnans livsuppgift bestod i att behaga och tjäna mannen, helst tigande och med ett inövat underdånigt behag. Erotik, kroppslighet och njutning var förbjudet före äktenskapet och okyskhet betraktades som motsatsen till dygd. En kvinna som förlorat sin dygd var således per definition värdelös vilket innebar att alla kvinnor var tvungna att kontrollera sitt kroppsliga beteende och sina begär såväl offentligt som inom det äkta ståndet. Det var bara högreståndskvinnor som de Lenclos och Kristina som kunde chansa på att bryta könsreglerna och styra sina liv i annan riktning. Ibland etiketterade de sig själva som män för att tala om att de var aktiva, tänkande subjekt, till skillnad från de passiva, emotionella kvinnorna de delade biologiskt kön med.

Margareta av Navarra höll salong och gav beskydd åt libertiner vid sitt hov i Nérac och så gjorde som bekant även Kristina på Tre Kronor i Stockholm. Antoinette Deshoulières verkade som poet och var uttalad materialist och salongs-arrangör. Den underbart radikala de Lenclos valde bort äktenskapet för att vinna självständighet och sökte i stället aktivt upp sin tids tänkande män och inviterade dem till intima relationer. För detta spärrades hon in på tukthus och sattes i kloster för rehabilitering. Intressant nog sökte drottning Kristina upp henne där i häktet för att få höra om hennes frihetliga tankar. Att det finns seriösa forskare som spekulerat i om att de två kvinnorna hade sex i häktet när de sågs och att det var därför Kristina reste hela vägen till Frankrike är ett bra exempel på hur ofantligt svårt det varit för den patriarkala historieskrivningen att föreställa sig att kvinnor tänkte, skrev, reste och nätverkade intensivt för att vidga sina intellektuella vyer. 

Trots att man vet att det var exakt samma politiska och filosofiska skrifter som lästes i kvinnornas salonger som på männens kaffehus, har salongerna ofta betraktats som platser för simpla fruntimmersnöjen och kvinnliga salongsforskare har haft lägre status än de som forskat på mäns förehavanden. Jag kommer här osökt att tänka på den samtida konstnären Artemisia Gentileschi (1593–1653), som först ogillades för att hon porträtterade kvinnor som beslutsamt mördar män i lustfyllda blodkaskader, och som många hundra år senare kommit att lyftas fram just därför att hon – som själv blev våldtagen i unga år – skildrar kvinnor som mördar män i lustfyllda blodkaskader. Sent omsider har man insett att hennes unika målningar är några av de allra första i konsthistorien som avbildar samarbetande kvinnor. På samma sätt som när det gäller Kristina och de Lenclos påstått erotiska möte i fängelset har man alltså stirrat sig blind på helt fel saker.

Av samma skäl – det vill säga bildningsbrist – avfärdade den franske presidenten Nicolas Sarkozy under sin tid som inrikesminister Prinsessan de Clèves som ytligt känslo-svammel, vilket ledde till att franska litterater tryckte upp märkesnålar med motbudskapet »Je lis La Princesse de Clèves« –  jag läser Prinsessan de Clèves.

Med detta sagt är jag närmast extatisk över att Franzén tar de kvinnliga författarna på allvar och återskänker dem sin givna plats på parnassen. Men att skriva historia kräver också stil, och tyvärr är formen för Fritänkandet inte alltid lika imponerande som innehållet. 

Genren essä skiljer sig per definition från det akademiska arbetet genom att det tillåter författaren att tänka fritt, ja, rent av spekulera vilt, utan att behöva lägga fram evidens eller redovisa källor. Essäisten åtnjuter privilegiet att kunna vara litterär och skriva skönt, medan akademikern oftast är bunden av den teoretiska lingons bojor. Essäisten måste å sin sida alltid påminna sig om att läsare behöver lotsas igenom teorier och begrepp för att tankelinjerna ska bli tydliga, och här blir Franzén otydlig. Det är helt enkelt svårt att förstå vem hon riktar sig till – det egna akademiska skrået eller den bredare allmänheten? Det inledande kapitlet som reder ut libertinismens historia är exemplariskt, men därefter blir det lite si och så med pedagogiken. Alltför ofta skäms texten av ett onödigt akademiskt avhandlingsspråk: »Vad jag försöker framhålla är…«, »Jag gör detta bland annat genom att…«, »Vad jag vill försöka visa är…«. Här vill man både påminna om att det är tillåtet att skriva skönt i essäer, och att regeln »show, don’t tell!« är grundläggande när man arbetar utanför akademin.

Av samma anledning funkar det inte i en essä att enbart hänvisa till namngivna auktoriteter när komplexa begrepp och tankefigurer används. Filosofer som har bäring i texten måste introduceras och förklaras om de skall förstås, inte bara, som i detta fall, namedroppas som ytlig fond. Samma problematik noterar jag i litteraturprofessor Birgitta Holms senaste essäsamling Mnemosyne (Ellerströms, 2023), i vilken bristen på pedagogik, nyfikenhet och förklarande inpass gör essäerna otillgängliga för alla utom den innersta kretsen. Den som inte vet vem Friedrich Hölderlin är eller inte kan läsa hans rimmade dikter om antiken på 1700-talstyska göre sig icke besvär. Franzén är långt ifrån lika inskränkt, men ibland får jag känslan av att tongivande litteraturvetare de senaste decennierna har snöat in så mycket på ytligt tillämpad postmodern kontinentalfilosofi att litteraturvetenskapen förlorat i relevans. Det har uppstått en destruktiv kultur där det egna unika språket nedvärderas till förmån för det lösryckta citatet och tomma hänvisningar till prestigefulla auktoriteter. Lägg en torr avhandlingsprosa på det och man står på ett sluttande plan. Det är synd, för det är ofta genom författarens unika språk man kan se om kunskapen är gedigen och grundad, medan lånade ord signalerar osäkerhet – och kanske rent av okunskap? 

Ett exempel är när Franzén skall förklara att det är fronden som ligger till grund för Ninon de Lenclos arrestering för otukt:

Det rör sig om ett komplext socialt fenomen som sätts i verket när monarkin centraliserar sin makt genom olika administrativa åtgärder. Den innebär även, som Michel de Certeau skriver i Foucaults efterföljd, en »epistemologisk gest« som utesluter och låser in för att skapa en »förnuftets ordning«. 

Att fronden i själva verket är ett franskt inbördeskrig och inte en »epistemologisk gest« framgår aldrig och det blir svårt för läsaren att förstå sammanhanget.

Det är otur för Franzén att jag parallellt med hennes essäer läser Annika Sandéns lysande biografi över den svenska 1600-talspoeten Lasse »Lucidor« Johansson. Sandén arbetar nämligen på rakt motsatt sätt. Hon anstränger sig till det yttersta för att alltid hitta det rakaste uttrycket och den tydligaste förklaringen även till de mest komplicerade politiska skeenden. Ofta vänder hon på varenda sten för att få läsaren att förstå vad folk på 1600-talet sysslade med. Ett välfunnet exempel är när hon grottar ner sig i genrerna tillfällighetsdikt och herdedikt och försöker reda ut var de kommer från, hur de förväntades se ut och vilket syfte de fyllde. På vilket vis var herden och vagabonden frihetliga outsiders i tidens samhälle och vad betyder det för vår förståelse för hur genren lästes på den tiden? Att få svar på sådana frågor är minst lika spännande som att stifta bekantskap med Lucidors dikter. Jag hade önskat att Franzén haft lite mer av Sandéns mod och ihärdighet. 

En lika gedigen genomgång som den Sandén visar prov på hade till exempel varit på sin plats när det gäller pastoralens historia. Franzén studerar Antoinette Deshoulières idylldikter och hävdar att ett tillsynes oskyldigt herdepoem som »Bäcken« (1685) om betande får och porlande forsar döljer ett motstånd mot den nya androcentriska världsordning som skiljer ut människan från allt levande. I dikten ser hon ett unikt ekologiskt tänkande och en kritik av det moderna utdiknings- och vattenkraftsprojekt som använder sig av naturen som ett objekt för egen vinnings skull. Spännande – men vad är en poetisk idyll, vad är ekologiskt tänkande och vad säger egentligen ekokritikens nestor Timothy Morton i boken Dark Ecology – For a Logic of Future Coexistence (Columbia University Press, 2016) som Franzén refererar till? Ja, för att vara ännu tydligare – vem sjutton är Morton och vad är ekokritik?

Visst, jag är redan inläst så jag har inga problem att intellektuellt förstå på vilka grunder Franzén argumenterar för att Deshoulières skrifter kan ses som en kritik av den humanism som traderats i form av »en berättelse om människans överhöghet över djur och natur« och som har rättfärdigat det hänsynslösa utnyttjandet av planetens resurser som lett till artdöd och klimatkris, och som på det mentala planet gett upphov till en zeitgeist präglad av pessimism och undergångstänkande. Men förstår alla det? Är det inte en grundläggande del av den tredje uppgiften att inspirera och sprida bildning även till dem som inte är akademiskt inkörda? Morton är fortfarande relativt okänd trots att han ofta betraktas som ekokritikens förgrundsfigur – så varför inte passa på att berätta om honom?

När en litteraturvetare undviker att förklara begrepp och teorier som sorteras inom filosofins område finns det också alltid en risk att de lajvar filosofer fast de inte är det. Förutom att det blir svårläst öppnar det för att andra ämnesområden skrider in och tar över den viktiga uppgiften att föra kunskap om äldre litteratur vidare, som med historikern Annika Sandéns briljanta Lucidorbok eller religionsvetaren Simon Sorgenfreis Näktergalen (Ellerströms, 2023), vilken gör den den romantiska poeten Stagnelius relevant igen.

Är det inte en grundläggande del av den tredje uppgiften att inspirera och sprida bildning även till dem som inte är akademiskt inkörda?

Men även om jag saknar en hel del fördjupning i Fritänkandet och trots att framställningen lider av alldeles för många upprepningar och luddiga intellektuella utsagor har jag stor behållning av boken. Jag tycker att Franzén antyder hur man ur ett posthumanistiskt perspektiv kan läsa kvinnliga libertiners liv och författarskap som ett ifrågasättande av renässansens nya androcentriska världsbild. De banade väg genom att dels föra ett leverne i strid med normerna, som drottning Kristina eller de Lenclos gjorde, dels genom att skriva på ett sätt som gick utanför mallen.

Franzén menar att avvikelserna visar på att det under epoken fanns andra förhållningssätt än det cartesianska tänkande som sa att djur var maskiner utan förnuft, medan människan utmärktes av sitt upplysta tänkande. När renässanshumanismen utropade människan till ett unikum som var skapelsen krona formad till guds avbild så gav den henne makt över allt levande och en suverän rätt att utnyttja jordens resurser, och när samma filosofiska strömning drog en linje i sanden mellan mänskligt förnuft och djuriska känslor lade man också grunden för den moderna misogynin. Det är den tanketradition vi fortfarande befinner oss i när vi inträtt i vad ekokritiker kallar för »antropocen«, människans tidsålder – men det är viktigt att ta in att inte alla anslöt sig till renässanshumanismens ideal när det begav sig. Libertinerna gjorde motstånd och de är därför viktiga att lyfta fram för att finna inspiration till ett nytt, mer ekologiskt tänkande i dag. Så tolkar jag åtminstone Franzéns budskap.

Hon pekar också på något spännande och ögonöppnande. Eftersom intellektuella kvinnors alster har förminskats och stötts ut ur kanon har man inte kunnat se den givna och självklara kopplingen mellan kvinnors tänkande och deras sexuella praktik och alternativa livsföring. Det har uppstått en blind fläck som gjort att man varken har förmått föreställa sig att förmoderna kvinnor nätverkade och samarbetade intellektuellt, eller att de som som skriftställare och konstnärer testade frihet i tanken parallellt med att de prövade nya frihetliga sexuella, romantiska livsstilar som tillät dem att leva ut sina begär.

Carin Franzéns introducerande studie över kvinnliga libertiner är ett slags gigantiskt kill your darlings, där renässanshumanismen är älsklingen som slaktas på posthumanismens altare, samtidigt som hennes nyläsningar pekar mot möjligheten att det kan finnas liknande radikalt tankegods hos många andra som förminskats, censurerats eller stötts ur den hävdvunna historieskrivningen – för att inte tala om de minoriteter och avvikare som i dag formar sina liv och skrivpraktiker för att kunna älska, tänka leva och skriva som de vill. Det innebär att vi har en hel skattkista kvar att gräva i. Det är ändå stort.