Essä

Kvinnostrejkerna en frontalattack mot den nyliberala feminismen

| Respons 2/2020 | 19 min läsning

Den våg av kvinnostrejker som har svept över världen är ett tecken på att den feministiska rörelsen har vitaliserats och den formulerar en fundamental kritik mot samhällsordningen. Strejkerna är inspirerade av historiska föregångare och med det följer en risk att de nya strejkerna leder till skapandet av en feministisk tradition snarare än en samtida verksam protest.

I Buenos Aires 2017 skanderade demonstranter ”Ni una menos” i protest mot våld mot och mord på kvinnor. Foto: Patrick Haar/LatinContent via Getty Images

De senaste åren har en våg av kvinnostrejker svept över världen. I en text om strejkerna i Viewpoint Magazine skriver den marxistiska teoretikern Cinzia Arruzza att det inte råder någon tvekan om att vi befinner oss i en period präglad av en vitaliserad feministisk rörelse. Med sex miljoner kvinnor på gatorna i Spanien den 8 mars 2019, generalstrejker och arbetsvägran i Italien, Chile och Argentina, massdemonstrationer i Turkiet, Schweiz och Mexiko, stark mobilisering i Storbritannien, Belgien och Tyskland och strejker i över 60 länder, är det lätt att hålla med henne. Här vill vi skissa konturerna av de feministiska rörelser som framträtt de senaste åren, närma oss en förklaring till deras framgång, presentera ett par av dessa strejkers historiska föregångare samt diskutera hur de samtida rörelsernas synnerligen aktiva förhållande till tidigare endagslånga kvinnostrejker kan förstås som ett slags feministisk mytologiseringsprocess och minnesarbete, som sedan länge varit en central del av den feministiska rörelsen. Denna mytologisering kan fungera inspirerande, men riskerar samtidigt att leda till en romantisering, som kan försvaga den politiska ansatsen i rörelserna genom att skapa en feministisk tradition snarare än en samtida verksam protest.

Denna mytologisering kan fungera inspirerande, men riskerar samtidigt att leda till en romantisering, som kan försvaga den politiska ansatsen i rörelserna genom att skapa en feministisk tradition snarare än en samtida verksam protest.

Startskottet för de nya endagslånga kvinnostrejkerna brukar sägas ha ägt rum i Polen runt 2016. Då mobiliserades en stor del av befolkningen i protest mot ett lagförslag som syftade till att skärpa den redan mycket restriktiva abortlagstiftningen och i princip förbjuda alla aborter. Redan den 1 april 2016 hade 100 000 personer blivit medlemmar i en grupp på sociala medier som resulterade i att en lista med 240 000 namn skickades till parlamentet. Den 3 oktober 2016 anordnades en kvinnostrejk, som kallades ”Black Monday”, med över 150 000 deltagare i 100 städer i Polen. Strejken ledde till att parlamentet drog tillbaka förslaget och till en förändrad syn på abort i Polen. Medan endast 37 procent av den polska befolkningen var för en mindre restriktiv aborträtt före protesterna 2016, tyckte 50 procent efter dem att abort ska vara tillgängligt om kvinnan vill. Protesterna byggde inte enbart på idéer om rätten till det fria valet, utan hade även en ekonomisk dimension. En inskränkt aborträtt beskrevs under protesterna som ett sätt att särskilt förtrycka fattiga arbetarklasskvinnor i landet, eftersom medelklasskvinnor hade många möjligheter att kringgå lagstiftningen. Denna ekonomiska dimension sägs ha ändrat sammansättningen i den polska kvinnorörelsen, som i högre grad än tidigare involverar kvinnor från arbetarklassen och från mindre städer.

Samma år inspirerades kvinnor i Seoul i Sydkorea av den framgångsrika polska rörelsen. I oktober protesterade kvinnor i den sydkoreanska huvudstaden mot abortlagstiftningen i landet under banderollen ”svarta protester”. I Italien, Mexiko och Argentina initierades också stora protester, men där med fokus på problemen med våld mot och mord på kvinnor, som benämndes som ”feminicidio” för att visa på det dödliga våldets högst könade karaktär. På banderollerna krävde demonstranterna ett radikalt brott med den dödliga misogyni som präglade landet och skanderade ”Ni una menos” (inte en till). Kvinnor från flera olika länder började, inspirerade av det som hände i Polen, Sydamerika och Sydeuropa, att samarbeta och 2017 lanserades den första internationella feministiska kvinnostrejken på den internationella kvinnodagen 8 mars. Syftet var att förena kvinnor från olika grupper som, vilket redan Simone de Beauvoir beskriver i Det andra könet, kan vara svåra att förena då de – trots delvis liknande villkor – befinner sig i olika positioner och delar av samhället.

Strejkerna presenterades som ”sociala strejker” av framträdande aktörer i rörelsen. De strejkande kvinnorna uppmanades att avstå från att utföra både produktivt betalt arbete och reproduktivt obetalt hemarbete. Organisatörerna öppnade för flera olika former av strejkuttryck utifrån en medvetenhet om att strejkvapnet både på ett konkret och ett emotionellt plan är mindre tillgängligt för kvinnor. Kvinnor jobbar oftare än män inom vård och omsorgssektorer, där strejken inte enbart riskerar ett stopp i produktionen utan i reproduktionen av liv. Att strejka innebär här att lämna dem som behöver ens arbete i sticket, vilket kan leda till en känsla av skuld inför dem som är i behov av den kvinnliga arbetarens omsorg. Samma sak gäller den reproduktiva strejken. Är det möjligt att strejka mot sina barn och sin make? Vilken form av emotionella band är det som måste tas avstånd från i en sådan strejk och vad gör det med intima relationer när de blir ett föremål för politisk aktion? Och vad händer i familjer där fadern var frånvarande? För dem som av olika skäl inte kunde strejka uttrycktes motståndet i stället genom att bära någonting svart, genom bojkotter av olika företag som uppfattades som paternalistiska, genom sexvägran i hemmet eller genom blockader och gemensamma manifestationer och demonstrationer.

Men hur ska då denna lyckade mobilisering förstås, förutom att den svarar direkt på den ökade konservativa och kvinnofientliga politik som förs i många länder? Arruzza hänvisar delvis till det som de sydamerikanska feministiska rörelsetänkarna har benämnt som rörelsens transversala karaktär: den sprids genom samhället, relaterar till och tar hjälp av redan upprättande strukturer för motstånd, som fackföreningar och redan existerande politiska rörelser, och försöker föra samman dem under en antirasistisk, antikapitalistisk och antiimperialistisk banderoll. Den andra viktiga aspekten är dess transnationella karaktär och pågående spridning i länder över hela världen. De internationella kvinnostrejkerna är både transversala genom att koppla samman olika kamper och olika organisationer och transnationella genom att vara spridda i hela världen och genom att organisatörerna för de olika strejkerna arbetar tillsammans och diskuterar och delar med sig av erfarenheter från sina specifika kontexter, för att tillsammans bli starkare.

Samtidigt som rörelserna är koordinerade är deras krav delvis platsspecifika. I Polen handlade det till stor del om rätten till abort, i Schweiz om protester mot höjd pensionsålder för kvinnor och mot sänkta skatter för företag (vilket får direkta konsekvenser för de sektorer där kvinnor dominerar, såsom vård, skola och omsorg). I Chile gällde det de tidigare nämnda kraven, men även rätten till utbildning, land och boende. I Italien har frågan om migranters situation uppmärksammats. Men trots att rörelserna är platsspecifika vilar många av kraven på en gemensam kritik. Den riktar sig bland annat mot utnyttjandet av kvinnans produktiva och reproduktiva arbete, det våld som kvinnor utsätts för i hemmen och i samhället, den pågående nedmonteringen av välfärdsstaten som kommer med den nyliberala politikens härjningar och de konsekvenser som detta får för fattiga kvinnor, arbetarkvinnor och immigrantkvinnor. Fokus är även på utsatta grupper generellt samt en kritik av den patriarkala och nyliberala ordningens sätt att livnära sig på varandra.

På så sätt kan de nya kvinnostrejkerna ses som en frontalattack mot den form av nyliberal feminism som växt sig stark i USA och Västeuropa, i vilken feminismen beskrivs som en fråga om att få representation i det rådande samhället, utan att förändra de grundläggande premisserna för hur samhället fungerar. Denna form av nyliberal feminism beskriver kvinnlig frigörelse i termer av att krossa glastak och ha rätt till samma karriäravancemang som män. Oviljan till en fundamental kritik av samhällsordningen har, menar teoretikerna Cinzia Arruzza, Tithi Bhattacharya och Nancy Fraser i Feminism för de 99 procenten, gett feminismen dåligt rykte. Att så är fallet framgick av att de som organiserade strejkerna i Schweiz (som till skillnad från de andra strejkerna ägde rum den 14 juni) diskuterade om de skulle kalla strejkerna för feministiska strejker eller om feminism som begrepp var för sammankopplat med nyliberalism.

Den feministiska rörelse som uttrycks i de internationella kvinnostrejkerna vill, i motsats till en nyliberal feminism, återuppliva en kollektiv feminism, där man ”vägrar att krossa glastak, om det är andra kvinnor och grupper som måste sopa upp skärvorna”. Den nya kvinnorörelsen vill, som banderoller i Spanien deklamerade, ”ändra allt”. Vi kan, skriver Arruzza, Bhattacharya och Fraser, inte fortsätta verka under de ”jämlika möjligheternas herravälde” där vi ”i feminismens namn ska vara tacksamma över att det är en kvinna och inte en man som underminerar våra fackföreningar, dödar medborgare i drönarattacker eller låser in våra barn i en gränspostering”. I stället måste vi ”omdefiniera jämställdheten och ge den en antikapitalistisk form”.

Den feministiska rörelse som uttrycks i de internationella kvinnostrejkerna vill i motsats till en nyliberal feminism återuppliva en kollektiv feminism, där man ”vägrar att krossa glastak, om det är andra kvinnor och grupper som måste sopa upp skärvorna”.

Grundläggande för rörelsens framväxt har varit en förståelse av vikten av en kollektiv feminism som inte värnar om enskilda kvinnors emancipation, utan inriktar sig på det stora kollektiv av kvinnor som behöver ändrade ekonomiska förutsättningar för att kunna leva goda liv. Detta är en direkt reaktion mot den fragmentisering av den feministiska rörelsen som har pågått under flera årtionden, i vilken olika kvinnors intressen ställs mot varandra eller ses som partikulära, i stället för att ses som reflektioner av samma värld och samma ordning. Genom att hitta de punkter som förenar har rörelserna lyckats återskapa en kollektiv form av feminism, som förstår vikten av att vara många. Eller som Alondra Carrillo Vidal skriver:

Vi kan inte göra det själva. Vi kommer att behöva alla, i varje hörn av världen där kraften kokar, för att ta oss framåt på denna outforskade väg i detta nya historiska ögonblick där möjligheten till en radikalt annorlunda ordning växer fram.

Även om de senaste årens endagskvinnostrejker är ett uttryck för en vitaliserad feministisk rörelse är kvinnostrejker inget nytt. Kvinnor har varit aktiva strejkare under både 1800- och 1900-talet. Dessutom finns det ett flertal exempel på endagsstrejker genom 1900-talet, som kännetecknats av att de mobiliserat kvinnor såsom kvinnor. Den första endagskvinnostrejken, Women’s Strike for Peace and Equality, ägde rum i USA 1970 och organiserades av den amerikanska organisationen National Organization of Women (NOW) med den numera ikoniska Betty Friedan i spetsen. Hon uppmuntrade kvinnor att lämna sina sysslor och demonstrera tillsammans. Friedans idé var att lansera ett nationellt kvinnligt arbetsstopp, där kvinnor bland annat skulle avstå från att laga mat och städa för att uppmärksamma den ojämna fördelningen av hushållsarbete. Samtidigt skulle de uppmärksamma andra feministiska krav. De mest framträdande politiska kraven var rätten till fri abort, jämlika möjligheter till utbildning och arbete och etablerandet av fri (eller åtminstone subventionerad) barnomsorg dygnet runt alla dagar i veckan.

Den första endagskvinnostrejken ”Women Strike for Equality” organiserad av National Organization of Women (NOW), New York, 1970 / Michael Abramson/The LIFE Images Collection via Getty Images

Strejken ägde rum i flera delstater i USA den 26 augusti 1970, vilket sammanföll med 50- årsjubileet för kvinnors rösträtt, det så kallade 19th amendment. Den markerade på många sätt andra vågens feministiska intåg i USA. Den var i hög grad symbolisk; det är oklart hur många som egentligen strejkade, men demonstrationstågen och de möten som anordnades beskrevs samtidigt av The Times som ”the largest women’s rights rally since the suffrage protest”. Som ett spektakel och en symbol för den andra vågens feministiska uppvaknande, alltså ett nationellt medvetandehöjande kring kvinnors situation och villkor, betydde den mycket.

Några år senare, närmare bestämt 1975, beslutade en koalition av kvinnoföreningar på Island sig för att organisera en Kvinnoledighetsdag som ett sätt att fira det av FN utnämnda internationella kvinnoåret. Tanken var att visa på kvinnors bidrag till samhället, med specifika krav på offentlig barnomsorg och jämlika löner. Idén kom ursprungligen från den radikalfeministiska gruppen Rödstrumporna och ansatsen var att organisera en generell kvinnostrejk. Många engagerade motsatte sig emellertid användandet av begreppet strejk. Det ansågs provokativt, särskilt av de mer traditionella kvinnoorganisationerna. Vissa argumenterade även för att man, genom att föra in begreppet strejk, blandade ihop kvinnosaken med en traditionell facklig kamp på arbetsplatser. Andra pekade på risken för att kvinnor som arbetade skulle förlora sina jobb. Som kompromiss, och för att få det breda stöd som aktionen krävde, användes i stället begreppet Kvinnoledighetsdag (även om många envisades med att fortsätta kalla dagen för en kvinnostrejk). Oavsett dessa konflikter var dagen framgångsrik. Kvinnoledigheten, eller strejken, hade stöd av hela 90 procent av den kvinnliga befolkningen på Island. En anledning till den breda uppslutningen var att planeringskommittén lyckades få med sig de största facken i landet som officiellt stödde strejken. I dag har Kvinnoledighetsdagen upprepats fem gånger på Island, men också blivit en årlig tradition som firas även om ingen strejk äger rum.

En annan kvinnostrejk, som blivit mindre uppmärksammad, är den i Nederländerna 1981. Utlösande i detta fall var, i likhet med Polen 2016, att en ny paternalistisk abortlag var på väg att antas av parlamentet. Även om abort var illegalt i Nederländerna hade det under en period varit relativt enkelt för kvinnor att göra abort på kvinnokliniker runtom i landet. Kvinnoorganisationer kämpade för legalisering av abort och att den skulle ingå i socialförsäkringssystemet och därigenom bli tillgänglig för kvinnor från olika klasser. 1977 hade Socialdemokraterna regeringsmakten tillsammans med Kristdemokraterna. Tillsammans med oppositionspartiet Högerliberalerna lade Socialdemokraterna fram en motion gällande lagförändring om liberalisering av abortlagstiftningen. Men de högerliberala svek i sista stund, eftersom de hoppades ersätta Socialdemokraterna i regeringen och bilda en ny tillsammans med Kristdemokraterna. Detta provocerade den växande kvinnorörelsen att organisera en nationell endagskvinnostrejk som inkluderade en stor del oavlönade hemarbetande kvinnor, som i Nederländerna var väldigt många jämfört med andra europeiska länder. Strejken stöddes varken av fackens centralorganisationer eller av Socialdemokraterna (trots att de senare hade kämpat för en liberalisering av abortlagen ett par år tidigare). Dessa ville inte stödja aktionen eftersom de ville hålla isär vad de klassificerade som arbetsrättsliga och materiella frågor och politiska frågor. De strejkande kvinnorna fick dock stöd av lokala fackföreningar såsom Lärarförbundet samt partier som Socialisterna och Kommunisterna. Bristen på stöd från facken, andra politiska partier och medierna bidrog troligtvis till att det inte blev inte en lika stor succé som det hade kunnat bli.

NOW:s ordförande Betty Friedan, medordförande Barbara Ireton och den feministiska advokaten Marguerite Rawalt, 1968. Foto: Smithsonian Institution Archives / Wikimedia commons

Till sist har vi den schweiziska kvinnostrejken 1991. En bakomliggande orsak till denna strejk var att schweiziska kvinnor hade kämpat i ett decennium för att lagen om likabehandling och lika möjligheter oavsett kön skulle implementeras. Framgångarna var emellertid få. Idén om att strejka kom från det isländska initiativet 1975. Även här diskuterades valet av ordet strejk som tycktes provocerande och dessutom inte ansågs passa den stora andel kvinnor som inte lönearbetade utan utförde reproduktivt oavlönat arbete i hemmet. I stället föreslogs att man skulle tala om en ”aktionsdag”. Till slut valde de, till skillnad från sina isländska systrar, trots allt benämningen strejk. Den mötte mycket motstånd i Schweiz, både på politisk och facklig nivå. Centrala paraplyorganisationer för facken var ovilliga att stötta strejken till en början, men gick i slutändan med. En bidragande orsak till den ändrade ståndpunkten var att kvinnor inom fackföreningsrörelsen varit bland initiativtagarna, vilket gjorde att facken genom sitt stöd till strejken lyckades locka till sig en mängd tidigare oorganiserade kvinnor. Strejken har skrivits in i historieböckerna som en succé, som ett av landets största protestmoment. Den 14 juni har sedan dess vid återkommande tillfällen varit en dag av feministisk protest i landet.

I den politiska retoriken i de samtida kvinnostrejkerna har historiska exempel fungerat som inspirationskälla och politisk motivation. De tidigare strejkerna fungerar som en uppmuntran utifrån logiken ”Om de kunde göra det, så kan vi!” Själva idén om generalstrejk kan också, för att tala med filosofen Georges Sorel, fungera som en revolutionär myt som ger rörelsen en ökad handlingskraft. Insikten om att det finns en möjlighet att stoppa samhällsproduktionen och därmed med en form av våld tvinga makthavare till förhandlingsbordet på de strejkandes villkor är, menar Sorel, ett av socialismens mest centrala element. Det är viktigt att betona att Sorel inte använder begreppet myt i meningen osann. Myten är varken sann eller falsk, utan en kraftfull och enande idé som berör och fungerar som en inspiration till handling. Denna mytologiska idé som folkmassorna kan enas under är enligt Sorel en nödvändig faktor i skapandet av revolutionära moment. På så vis blir återberättandet av tidigare strejker och mytologiseringen av dessa central för att skapa känslan av kollektiv kraft i nuet.

Detta är tydligt fallet i de samtida kvinnostrejkerna, där särskilt de föregående strejkerna i Schweiz och USA samt på Island lyfts fram som mytologiserade händelser. Kvinnorna i Schweiz som strejkade den 14 juni 2019 valde till exempel just den dagen för att minnas den kvinnostrejk som ägde rum 1991 på samma datum. Kvinnorna som valde att strejka 1991 valde i sin tur detta datum eftersom det sammanföll med 10-årsjubileumet för den första jämställdhetslagen i Schweiz, som i sin tur valdes för att fira 10-årsjubileum för kvinnlig rösträtt i Schweiz. Valet stod mellan två historiskt symboliska datum: 8 mars eller 14 juni. Även den internationella kvinnodagen 8 mars – som har firats världen över sedan 1910 – har en mytologisk aura över sig och historierna bakom valet av datum varierar. Många ”ursprungsmyter” handlar just om att dagen valdes för att minnas någon specifik historisk kvinnostrejk eller uppror.

Historien fungerar som en motivation och en tydlig och kraftfull symbolik för feministiska rörelser. Rörelseforskare beskriver detta åkallande av historien som en form av minnesarbete inom politiska rörelser. Symboliska dagar med lång historia såsom 1 maj eller 8 mars har varit viktiga i skapandet av en gemensam identitet och solidaritet. Samtidigt har de fungerat som en ”demonstration”, i meningen att visa på rörelsens kraft och potential för deltagare, möjliga deltagare och för omvärlden. På många sätt erbjuder denna mobilisering av historien i form av myter en kraft för rörelserna.

En romantisering av historien kan också lätt bli del av en rättfärdigande berättelse på nationell nivå och användas av makthavare som en form av marknadsföring av det egna landet eller regionen i internationella sammanhang.

Samtidigt finns risken att tidigare framgångar lyfts fram och firas som tradition och ritual utan att en tydlig koppling görs till dagens orättvisor, kamper och politiska klimat. En romantisering av historien kan också lätt bli del av en rättfärdigande berättelse på nationell nivå och användas av makthavare som en form av marknadsföring av det egna landet eller regionen i internationella sammanhang. Denna trend återspeglas i hur de nordiska länderna och Norden som region har framställt sig själva som ”mest jämställda i världen” och använt olika internationella indexsiffror och historiska kamper och segrar för att stödja sin sak. Rankning på internationella indexlistor fokuserar i sin tur i hög grad på siffror för politisk representation och antal kvinnor i lönearbete, medan mindre fokus läggs på ojämlikheter och skilda villkor för olika grupper av kvinnor. I Sverige har vi bevittnat hur skatteavdrag för hushållsnära tjänster, det så kallade rut-avdraget, karakteriserats som en politik för att öka jämställdheten i hemmet. Resultatet är dock en förflyttning av det oundvikliga hushållsarbetet till en annan klass av kvinnor. Parallellt med det ritualiserade firandet av gamla segrar och ”jämställdhetsbranding” utåt kan makthavare och kvinnor som tillhör de mer privilegierade samhällsklasserna alltså blunda för aktuella orättvisor på hemmaplan.

Firandet av historiska kamper och segrar är en form av historiebruk som alltid befinner sig i en kontext och som likaväl kan resultera i en avpolitisering som i en politisering av nuet. Till stor del handlar utgången om vilka politiska perspektiv som vi väljer att belysa vår värld utifrån. Det politiska moment som vi ser i den nya vågen av feministiska endagsstrejker handlar i hög grad om dess insisterande på kopplingen mellan olika typer av förtryck och deras koppling till den rådande samhällsordningen på global nivå. I den samtida rörelsen kring internationella kvinnostrejker ser vi en återradikalisering av både historiska kvinnostrejker och av den internationella kvinnodagen 8 mars. Hur och om denna politiska mobilisering kommer att fortsätta återstår att se, men det finns tecken på att slagkraften för just endagsstrejker har minskat och eventuellt ersatts av mer fokuserat arbete, pågående projekt och processer både på lokal och transnationell nivå.

Publ. i Respons 2/2020 675
I FOKUS | Lurande hot mot kunskapsspridning
Relaterat

Upplösning av gränsen mellan det privata och politiska befrämjar nyliberal individualism

Uppfattningen att det privata är politiskt löper som en röd tråd genom feminismens historia. I sin avhandling vill Evelina Johansson Wilén undersöka vad denna inställning leder till i ett nyliberalt...


Evelina Johansson Wilén

Evelina Johansson Wilén är lektor i genusvetenskap vid Örebro universitet och disputerade i samma ämne 2019 vid Göteborgs universitet.

Läs alla texter

Valgerður Pálmadottir

Valgerdur Pálmadottir är postdok på Humanistiskt centrum, Islands Universitet och disputerade i idéhistoria vid Umeå universitet 2018.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...