Långa perspektiv på en grannlaga relation

Den 17 september 1809 är utan tvekan en av de svartaste dagarna i Sveriges historia. Då undertecknade Curt von Stedingk och Fredrik Skjöldebrand samt den ryske utrikesministern Nikolaj Rumjantsev det fördrag varigenom våra dagars Finland överläts till Ryssland. Detta var inte ett fredsfördrag som medförde att en ganska nyligen erövrad tysk eller baltisk provins måste avstås. Av själva ordalydelsen framgår att det rörde det svenska rikets territoriella integritet. Det som avträddes var sex av våra då arton län, inklusive Åland, en tredjedel av landets yta med en fjärdedel av invånarna.

Det är alltså inte att undra på att Finlands öde sysselsatt oss svenskar under de senaste 215 åren. I dag förefaller säkert det gamla rikets geografiska konstruktion onaturlig för många betraktare. Men som den nyligen bortgångne finske historikern Matti Klinge ofta påpekade låg rikets centrum på den tiden längs axeln Östergötland- Västergötland- Närke- Uppland- Sörmland- Åboland- Egentliga Finland. Östersjön var det förbindande elementet. De finska länen var inte, som den nyligen valde kronprinsen Jean Bernadotte skrev till sin gemål Desirée, någon svårförsvarad »ultramarin« besittning utan sedan mer än ett halvt årtusende integrerade delar av riket.

Om man 1909 alls markerade minnet av fredsslutet i Fredrikshamn skedde det nog mest i det tysta. Läget i den forna riksdelen var ju vid denna tid karakteriserat av motsättningar mellan den ryska kejsarmakten och det alltmer demokratiskt avancerade storfurstendömet Finland som 1906 infört allmän och lika rösträtt till en enkammarriksdag.

När man inför det så kallade märkesåret 2009 började fundera på hur man skulle högtidlighålla 1809 stod klart att årtalet innebar helt olika saker i Stockholm och Helsingfors. För svensk del handlade det om ett visst historiskt vemod, men samtidigt glädje över Finlands utveckling och de stadigt allt tätare relationerna länderna emellan. För finsk del medförde däremot Fredrikshamnsfördraget, för att citera kejsaren Alexander I – när han tog till orda inför den rebelliska lantdagen i Borgå i mars 1809 – att Finland nu upptagits »bland nationernas antal«. 

Under större delen av den ryska tiden kunde man utveckla det finska storfurstendömets autonoma ställning inom det ryska imperiet. Från 1860-talet hade Finland egen riksbank, tull- och postväsen med mera. Bland finska nationalister ville man se förhållandet mellan Helsingfors och Sankt Petersburg som två länder i personalunion. Denna syn delades dock inte av det ryska etablissemanget.

När man inför det så kallade märkesåret 2009 började fundera på hur man skulle högtidlighålla 1809 stod klart att årtalet innebar helt olika saker i Stockholm och Helsingfors.

Den naturliga fråga som ställdes inför jubileet 2009 var hur relationerna mellan Sverige och Finland hade gestaltat sig efter 1809. Den ledande experten på finsk politik i Sverige från 1960- till 2010-talet, Krister Wahlbäck, bestämde sig för att försöka skriva en syntes av svensk politik visavis Finland under de gångna 200 åren. Han hade genom åren skrivit ett stort antal uppsatser om olika aspekter av det finska samhället och ville gärna binda ihop dessa texter.

Av olika skäl kom hans magnum opus, Jättens andedräkt – Finlandsfrågan i svensk politik under 200 år ut först några år efter 2009 (den recenserades i Respons 2012:2 av Henrik Meinander). Eftersom boken sedan länge försvunnit från bokhandelsdiskarna har Appell Förlag övertagit rättigheterna och gett ut den i en ny upplaga, med förord av Carl Bildt. Boken möter ett ökande intresse för relationerna mellan de två staterna som på senare år blivit alltmera intensiva. Många bedömer att vi i dag står varandra närmare än vi gjort sedan Fredrikhamnsfredens dagar.

En fråga som kan sägas genomsyra Krister Wahlbäcks bok är följande: Hur kunde det som startade så illa 1809 bli så bra? Hur Finland med sin svenska rätts- och förvaltningskultur skulle fungera i det ryska imperiet kunde man inte veta. Men det fanns, trots kejsarens försäkringar, skäl att hysa oro. 

Vi skall inte glömma att Sverige 1809 stod på ruinens brant och hade lidit ett avgörande strategiskt nederlag, värre än i Nystad 1721 då de baltiska provinserna och sydöstligaste Finland förlorades. Därtill hade landet genomlevt en statsomvälvning. Det gamla kungariket var alltså nere för räkning. Den svenska eliten utgick dock från att den nyvalde kronprinsen, kanske med Napoleons hjälp, skulle återställa rikets integritet och återerövra de förlorade länen. 

Bernadotte återupprättade mycket riktigt landets integritet, fast inte på det sätt som den svenska eliten nog trott. Unionen med Norge fick fungera som ersättning för förlusten i öster. Förbindelserna med storfurstendömet förblev på de personliga och kulturella planen fortsatt livliga. Men Karl XIV Johan månade om sin egen och familjens legitimitet och avskrev alla tankar på att försöka ta tillbaka de förlorade länen. På detta sätt vann han kejsarens stöd. Landet avlägsnade sig sakta från avgrundsstupet. Hans son och efterträdare, Oscar I, kunde dock inte helt värja sig mot tanken på Finland när han övervägde att intervenera i Krimkriget 1853–1856 mellan Ryssland och en allians bestående av Turkiet, Frankrike och Storbritannien. Krimkriget berörde också Östersjön. Men motstånd från hans regering och ett snabbare fredsslut än kungen förväntat sig satte stopp för möjliga militära förvecklingar. 

Strävandena att fördjupa det finska storfurstendömets autonomi följdes givetvis med sympati från Stockholms horisont liksom man mot slutet av 1800-talet oroades av förryskningsförsöken och ryska åtgärder för att inskränka självstyret. Men stabila förbindelser med Ryssland prioriterades. I svenska historieböcker ägnades storfurstendömet länge måttlig uppmärksamhet alltmedan Johan Ludvig Runeberg och Zacharias Topelius tillhörde tidens mest lästa författare, också i Sverige. Särskilt Runeberg, som lästes i svenska skolor åtminstone inpå 1950-talet, bidrog till att upprätthålla intresset för vårt grannland.

Efter Krimkriget försökte Stockholm att hålla armlängds avstånd till Sankt Petersburg och detta trots att åtskilliga finländare som stod i opposition mot kejsarmakten uppehöll sig i Stockholm. Men med en närmare relation till det allt mäktigare Tyskland kunde den svenska ledningen balansera Ryssland och bevara freden. På samma sätt ville man i Stockholm gärna se ett självständigt Finland efter den ryska revolutionen. Ett svenskt erkännande förutsatte dock ett ryskt − annars kunde man vänta sig konflikter i grannlandet som också kunde involvera det egna territoriet. Lenins erkännande kom också redan vid årsskiftet 1917/1918, självfallet i vissheten om att revolutionen snart skulle komma till Finland.

Med det självständiga Finland inträdde en tredje fas i de svensk-finska relationerna, efter det gemensamma riket till 1809 och storfurstendömet 1809–1917. Krister Wahlbäck ägnar det första decenniet av förhållandet mellan de båda staterna ganska liten uppmärksamhet. Detta var annars en period av tidvis besvärliga problem. Inbördeskriget 1918, Ålandsfrågan 1917–1918, den nya republikens utrikespolitiska orientering och språkfrågan orsakade ett närmast kontinuerligt gnabbande mellan de båda länderna och en särskilt i Finland omfattande pressdebatt. Särskilt från finskt högerhåll väntade sig många ett mer eller mindre oreserverat stöd för den nya statsbildningen i det gamla »moderlandet«. Dock var det allt starkare agrarpartiet nästan fientligt inställt till Sverige och det svenska och ville söka efter andra samarbetsländer. I Stockholm oroade man sig för republikens förhållande till bolsjevikregimen och dess inledande orientering mot Baltikum och Polen, den så kallade randstatspolitiken, som hotade att dra in Finland och Norden i en konflikt med Sovjet.

Sveriges relationer till Finland förblev centrala under efterkrigstidens femtio år fram till murens fall, men också känsliga.

Tyngdpunkten i Jättens andedräkt ligger på utvecklingen från 1930-talets slut. Centrala avsnitt berör de svenska försöken att få Finland ur krigen, hur republiken tog sig ur vad Krister Wahlbäck kallar dalens botten 1944–1947, när Finland riskerade att bli ett ryskt lydland, och därefter under Paasikivis och sedan Kekkonens ledning successivt utvidgade sin utrikespolitiska rörelsefrihet. Ibland skedde detta, i alla fall under den senares 25 år långa presidentperiod, som författaren ägnar närmre 100 av 400 sidor, med numera omdebatterade metoder. Presidenten styrde det in- och utrikespolitiska spelet och kunde tillsätta och avsätta regeringar efter eget gottfinnande, av allt att döma under en kontinuerlig dialog med den sovjetryska underrättelsetjänsten KGB:s resident i Helsingfors. När Kekkonen 1981 fick avgå av hälsoskäl och ersattes av Mauno Koivisto följde en återgång till parlamentarismen och ordnade maktskiften i anslutning till allmänna val. Finlands demokrati normaliserades alltmer.

Sveriges relationer till Finland förblev centrala under efterkrigstidens femtio år fram till murens fall, men också känsliga. Tage Erlander följde själv noga grannlandets politiska utveckling där det agrara Centerpartiet i konkurrens med Socialdemokraterna länge var det statsbärande partiet. Centerns starka ställning innebar att förhållandet mellan länderna fick ett mer substantiellt innehåll först en bit in på 1960-talet.

Sett i ett övergripande perspektiv har Finlandsfrågan av flera skäl varit den svenska utrikespolitikens viktigaste komponent, och så lär det förbli. Även om andra frågor tidvis tagit över agendan har den hela tiden funnits som fond. De två länderna utgjorde, som den finska Nato-utredningen 2016 underströk, »a common strategic space«. Förändringar i den ena statens geopolitiska situation får oundvikligen omedelbara effekter på den andra. 

Under vinterkriget ville man från svensk horisont bistå Finland så mycket folkrätten och förråden medgav men utan att ingripa militärt. Sedan, när det finska nederlaget ryckte närmare, hjälpte man till med att hitta en väg ut ur kriget. Denna hållning utformades inte bara av hänsyn till den egna säkerheten och risken för att få Sovjet vid Östersjöns stränder, utan också av omsorg om grannlandets fortsatta bestånd som suverän stat. Under kalla kriget var ledstjärnan för Tage Erlander att inte försvåra Finlands situation genom oförsiktigt utrikespolitiskt agerande, men samtidigt ville han inte lägga sig i den finska politiken.

Under de tio år som gått sedan Krister Wahlbäck gick bort och de femton år sedan han lade sista handen vid manuskriptet till Jättens andedräkt har mycket hänt i Norden, vilket kulminerade med den gemensamma ansökan våren 2022 om medlemskap i Nato. Genom en sentida ironisk turnering har Alexander I:s strävanden och det ryska agerandet inför fredsfördraget i Fredrikshamn 1809 vänts till sin motsats. Imperiets strategiska djup i nordväst, med den dominerande Sankt Petersburgsregionen, har återigen reducerats. Östersjöns stränder ter sig lika avlägsna som 1807 och Ryssland är, bortsett från Kaliningradfickan, tillbakaträngt till den innersta delen av Finska viken. Och i stället för den fridsamma före detta stormakten Sverige eller det neutrala Finland, har den ryska ledingen i Moskva fått Nato som direkt granne, inte bara vid den nordliga gränsen till Norge. 

Den ryska politik som fredsfördraget 1809 gav uttryck för, att sära på de två halvorna av det gamla svenska riket, har genom Rysslands invasion av Ukraina i stället lett till att de hamnat närmare varandra än på länge. Det är något som den till synes historieintresserade ryske presidenten borde reflektera över under nattens tysta timmar. Fredrikshamn har med tiden, liksom många andra expansiva ryska expeditioner, förvandlats till ett strategiskt nederlag. 

Krister Wahlbäcks bok borde bli en oundgänglig del av den kanon som alla politiskt intresserade i både Sverige och Finland (den finns översatt till finska) borde ta del av. Det är därför mycket välkommet att den nu föreligger i ny utgåva. Och för dem som redan läst den, kan en omläsning rekommenderas.