Litteraturöversiktens öde att vara både för kort och för lång
I sin recension av Natur & Kulturs litteraturhistoria (Respons 4/2021) hävdar litteraturprofessorn Erik Bjerck Hagen att verket präglas av samma brister som utmärker en äldre form av litteraturhistorieskrivning. Åsa Arping, ansvarig för det huvudavsnitt som Bjerck Hagen är mest kritisk till, svarar att breda översikter aldrig kan tillfredsställa alla.
Jag vill först passa på att tacka Erik Bjerck Hagen för hans engagerade läsning av Natur & Kulturs litteraturhistoria, där mitt avsnitt om perioden 1850–1900 får särskild uppmärksamhet. Uppenbarligen delar vi ett starkt intresse både för litteraturhistorieskrivning som forskningsområde, för det litteraturhistoriska översiktsverket som genre och för 1800-talslitteraturen. I en tid när forskningen om litteratur får en allt mindre del både av den akademiska kakan och den mediala uppmärksamheten är det inte en liten sak.
Desto tråkigare då att Bjerck Hagen inte verkar förstå vad det är för slags verk han bedömer. Natur & Kulturs litteraturhistoria är, som redan titeln kommunicerar, en förlagsprodukt, med allt vad det innebär. Skribenterna har haft ett visst utrymme till sitt förfogande, och eftersom volymen riktar sig till såväl studenter som en intresserad allmänhet är direkta hänvisningar till teoretiker och vetenskapliga begrepp sällsynta. Som Bjerck Hagen säkert vet diskuterar litteraturöversikter som regel inte originalforskning, även om de självfallet bygger på såväl tidigare och aktuella rön, som på skribenternas egna kompetenser.
Inte heller den öppna polemik med tidigare handböcker och historieskrivning som Bjerck Hagen efterlyser är gängse, av naturliga skäl. De flesta som redigerat den här typen av översikter inser snart inte bara hur svårt det är (vilket framkallar viss ödmjukhet), utan också hur ointressant det interna käbblet måste te sig för läsekretsen. Den som har ett levande förhållande till handbokslitteraturen ser ändå snart hur positioner förändras, och hur accentueringar och prioriteringar förskjuts. Spåren av genus-, post- och dekoloniseringsperspektiv, nymaterialitet och mediearkeologi, nyhistoricism och kanondebatt, för att bara nämna några, är knappast svåra att upptäcka i Natur & Kulturs litteraturhistoria.
Men Bjerck Hagen har en annan agenda. Han lyfter fram fyra fel som han menar vidhäftar en äldre tradition av översiktsverk – de var monologiska, falskt objektiva, förutsägbara och gav inte tillräcklig plats för viktiga verk och författarskap – och fastslår utan omsvep att Natur & Kulturs litteraturhistoria gör sig skyldig till dem alla. Men klagomålen, där framför allt 1800-talsavsnittet ställs i skottgluggen, avslöjar förstås mest av allt recensentens egna preferenser. Det är lätt att känna igen frustrationen över att ens favoriter inte får mer utrymme. Men är det inte snarast litteraturöversiktens öde att aldrig kunna tillfredsställa alla och att den i stort sett alltid borde vara just både kortare och längre?
De flesta som redigerat den här typen av översikter inser snart inte bara hur svårt det är (vilket framkallar viss ödmjukhet), utan också hur ointressant det interna käbblet måste te sig för läsekretsen.
Bjerck Hagen har självfallet rätt till sin åsikt, men hans snäva intresse för ”världslitteraturens giganter” och ”de största verken” (läs: Shakespeare, Dickens och George Eliots Middlemarch) gör honom till fel målgrupp för Natur & Kulturs litteraturhistoria med dess betydligt vidare fokus. Vi talar alltså om ett verk med 23 deltagande skribenter, varav flera är experter på utomeuropeisk litteratur. Recensentens i grunden njugga inställning till hela projektet är närmast övertydlig, bland annat i formuleringar som denna: ”Boken vill ha det bästa av alla världar, men det är svårt att tro att detta är särskilt enkelt att åstadkomma i praktiken.”
Nej, enkelt är det sannerligen inte, men viljan att ständigt försöka berätta litteraturens historia på nytt, i dialog även med läsare utanför seminarierummen, håller diskussionen levande. Därför vill jag gärna avsluta med en uppmuntran till Erik Bjerck Hagen att själv redigera en litteraturöversikt utifrån de premisser han ställer upp i sin recension. Jag lovar att läsa den med samma engagemang och ett öppet sinnelag.
Åsa Arping är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och ansvarig för avsnittet om perioden 1850–1900 i Natur & Kulturs litteraturhistoria (2021).
Erik Bjerck Hagen har erbjudits möjligheten att svara på Arpings replik, men avböjt.
Publicerad i Respons 2021-5
