Litteraturvetenskapen i faktakollens tid

Alexander Ekelund visar i avhandlingen Kampen om vetenskapen (recenserad i Respons 3/2018) att när vänstervågen generellt lade sig på 70-talet så fortsatte den genom feminismen. Nu var inte längre sociologin den centrala disciplinen utan litteraturvetenskapen. Som ett av baslägren för postmodernismen fick litteraturvetenskapen även de följande decennierna ett avsevärt inflytande över den offentliga diskussionen. Uppfattningen att det inte finns någon objektiv sanning utan bara ett oändligt antal perspektiv har föga förvånande plockats upp av politiska aktörer från skilda läger. Pendeln har nu svängt från relativism till tro på solida fakta. Kanske har den svängt för långt, till en extrem positivism, som stämmer rätt illa med hur samhällsvetenskapen arbetar, som Sten Widmalm hävdar i sin debattartikel i detta nummer.

Det är inte lika roligt att vara relativist när det sprids så mycken lögn och förbannad dikt.

Vad händer då med litteraturvetenskapen i faktakollens tid? För utomstående är det inte lätt att bli klar över ämnets utveckling. Att något slags reaktion mot postmodernismen äger rum är klart, även om den inte är entydig. Det är inte lika roligt att vara relativist när det sprids så mycken lögn och förbannad dikt. En del teoretiker vänder sig nu också mot det som kallas ”misstankens hermeneutik”, strävan att i Freuds efterföljd leta efter dolda meningar i texten. Det är en välkommen omorientering, även om problemen med denna läsart har varit kända länge. Redan Freuds samtida, satirikern Karl Kraus, noterade att de föreställningar som psykoanalysen hittade i patientens omedvetna var ditlagda av analytikerna själva. Detsamma gäller väl för många av dem som letar efter dolda budskap under textens yta: de hittar sådant de själva lagt dit.

Respons har bjudit in några litteraturvetare för att ge sin syn på vad som händer inom ämnet. Den bild som växer fram är av ett uppbrott från ett universum som utgörs av litterära texter och deras relationer till andra texter. Litteraturvetarna öppnar sig mot andra discipliner och nya frågeställningar, vilket borde förutsätta en kunskapsteoretisk omorientering. De vill bli relevanta i diskussionen om samtidens brännande problem, men kanske inte så mycket smakdomare. Ämnet kommer inte att kunna vila på ett borgerligt bildningsfundament, hävdar Carin Franzén och Jesper Olsson i sin inledande artikel i temat, till vilket ju hör vårdande och uppdatering av en kanon av de viktigaste texterna. Kanon förutsätter att man kan rangordna litteratur i bättre och sämre och detta kan uppfattas som odemokratiskt och elitistiskt, eftersom man då underkänner många läsares preferenser.

Men kanon är faktiskt också väsentligt för en välfungerande demokrati: om man har gemensamma referensramar har man bättre förutsättningar att förstå varandra. Vi har i allt mindre utsträckning en gemensam beläsenhet och jag kan inte låta bli att fråga mig om detta är relaterat till att vi också på många andra områden har svårt att vårda det gemensamma.

Publicerad i Respons 2018-4