Människan är inte nödvändigtvis litteraturens mittpunkt

Måste tingen, såsom de framställts i litteraturen, förstås som ofrånkomligen inbegripna i det mänskliga dramat? Rent litteraturhistoriskt sett blir svaret, åtminstone inledningsvis, förmodligen ja. Den västerländska litteraturen kryllar av saker som i någon mening alltid relaterar till eller ger uttryck för det mänskliga. Det kan ta sig uttryck i hur föremål, utöver deras särskilda funktion som just föremål, tillskrivs en symbolisk eller allegorisk betydelse, att de blir bärare av en latent innebörd som uttolkas av karaktärer eller läsare, eller att ett ting får utgöra ett slags projektionsduk för mänskliga attribut och känslor. Anton Tjechov gjorde detta synsätt till litterär princip och hävdade att ett föremål som nämns i ett litterärt verk måste fylla en bärande funktion längre fram i händelseförloppet. Om berättaren i ett tidigt skede av berättelsen nämner att ett gevär hänger på väggen bör geväret också avfyras längre fram.

Man behöver inte anta en lika kategorisk syn på tingens funktion som Tjechov för att förstå att tingen, när de figurerar i litteraturen, sällan existerar utan att vara, som Bill Brown skriver i sin inflytelserika essä »Thing Theory« (2001), »full of people«. Inom en rad akademiska discipliner har det under de senaste decennierna uppstått en samstämmighet om att vi snarare än att se på saker i dess egen och egentliga saklighet i stället ser genom dem för att utröna vad de kan tänkas avslöja om vår egen historia, kultur, vårt samhälle eller om oss själva. Men inte minst inom socialantropologin, den politiska teorin och litteraturvetenskapen har tingen börjat förstås som att de besitter en vitalitet i sin egen rätt, oberoende av ett mänskligt subjekt som känner, uttolkar eller betraktar. 

Den nymaterialistiska teorins betonande av den tingliga världens underskattade agens och komplexitet omformulerar således även relationen mellan människor och ting, och föranleder en reviderad syn på människans plats i världen. Detta teoretiska avskaffande av människans påstådda överhöghet i förhållande till tingen har gjort nymaterialismen till en central knutpunkt i ekokritiska, posthumanistiska och postantropocentriska perspektiv inom universitetsvärlden. Det är inom denna forskningstradition Ellen Frödin placerar sig med avhandlingen Sakernas sammanhang – Om ting, människor och materiella relationer hos Henry Parland, James Joyce och Virginia Woolf (2022). 

Med utgångspunkt i verk av Virginia Woolf, Henry Parland och James Joyce hävdar Frödin att det finns anledning att omformulera, eller åtminstone komplettera, den i dag dominerande förståelsen av modernismen som i huvudsak upptagen med att försöka fånga det mänskliga psyket och subjektivitetens väsen. Frödin vill snarare visa på det motsatta: vissa verk inom dessa tre kanoniserade, modernistiska författarskap genomsyras av en tendens att förflytta människan från händelsernas centrum och undergräva hennes betydelse. I stället lyfter de fram tingen och deras vara. Frödin ser denna hittills relativt ouppmärksammade tendens inom den modernistiska litteraturen, en decentralisering av det mänskliga, för att använda avhandlingens egen terminologi, som en fortsättning på och intensifiering av 1800-talsrealismens försök att »synliggöra en undflyende värld«. Detta tar sig framför allt uttryck i modernistiska skildringar av ting, som »i hög grad ägnar [sig] åt att osäkra deras mening«, bland annat genom att framställa människans förståelse för sakerna och deras historier som »otillräcklig«. Det vi människor inte tycks förstå är att sammanhangen inte är »ett« utan »flera«, och att människan, som samsas om detta med tingen, inte befinner sig i deras mitt.

Något som ofta tycks glömmas bort är att nya insikter av idé- eller litteraturhistorisk karaktär har ett egenvärde i sig.

Avhandlingens huvudanalys fokuserar på Jacob’s Room (1922) och novellen »Kew Gardens« (1919) av Woolf, kapitlet “Ithaca« ur Joyces Ulysses (1922) samt Henry Parlands diktsamling Idealrealisation (1929). De blir exempel på modernistisk litteratur som med olika stilgrepp »avsymboliserar« tingen och får dem att framstå i ett nytt ljus som »partikulära« – alltså som just sak, som särskild och särskiljd från mänsklig subjektivitet och således även från symbolisk betydelse. Detta sker bland annat genom att texterna ofta framhäver sakernas materiella aspekter, vilket enligt Frödin syftar till att synliggöra hur saker bär på historier som inte enbart handlar om människor, eller om vårt samhälle eller kultur.

Ett återkommande exempel i hennes argumentation om hur sakerna, noga betraktade, bär på ett varande och en historia som löper bortom en mänsklig föreställningshorisont och varseblivning, är hur protagonisten Leopold Bloom gör en kopp varm choklad i Joyces Ulysses. Denna till synes oansenliga företeelse ges emellertid en mycket ingående skildring av de många och förbisedda »materiella, processuella och relationella« aspekterna bakom den varma chokladens tillblivelse. Joyces skildring av kedjan av historiska, kemiska och ekonomiska komponenter och implikationer som samverkar eller ligger till grund för en så förgivettagen företeelse som varm choklad är ett exempel på hur tingen (kakaopulvrets ursprung och framställning, vattenledningarnas konstruktion, kolet som värmer kitteln och så vidare) omärkligt interagerar med materialen i sin närmiljö.

Det är på sätt och vis en reviderad form av mimetisk realism som Frödin anar i dessa författarskap. Modernistiska författare som Woolf, Joyce och Parland var inte så genomgående »antropocentriska« som man tidigare har trott. I stället för den utpräglat psykologiska realism som man generellt brukar se som utslag av modernismens intresse för individens subjektivitet, skulle man här tvärtom kunna tala om ett slags »världslig« realism. I denna råder ett icke-hierarkiskt förhållande mellan det mänskliga och det ickemänskliga; det mänskliga medvetandet tas inte som utgångspunkt utan blir snarare något som påverkas och formas av ett ofta tillsynes omärkbart men icke desto mindre reellt materiellt sammanhang. 

Det är en djärv kombination av material och tillvägagångssätt som ligger till grund för avhandlingens bevisföring. Det är svårt att säga något nytt om så kanoniserade och utforskade författarskap som Woolfs och Joyces, men Frödins infallsvinkel är ett intressant korrektiv till uppfattningen om den psykologiska realismens dominans som blivit så förknippad med den modernistiska strömningen. I detta avseende begränsas avhandlingen emellertid av valet att, som Frödin själv skriver, låta en »närgången undersökning av ett mindre material« utgöra merparten av hennes sprängstoff. Syftet är inte att »utifrån ett stort urval verk kartlägga generella litterära tekniker för decentralisering genom att extrahera dem ur sitt sammanhang«. Men det är faktiskt i de stunder Frödin vågar sig på det hon kallar »en bredare panorering« över förändringarna i sättet att tänka och skriva om ting som hennes framställning är som bäst. Det är de nästan idéhistoriska nedslagen som ger verklig tyngd åt resonemangen. Analyserna av textpartierna hos Woolf, Joyce och Parland hade kunnat koncentrerats; i stället hade man gärna sett en vidare diskussion om dessa författarskap – och av föregående och efterkommande exempel på föreställningar om ting i litteraturen. Att den litteraturhistoriska jämförelsen som metod nedprioriteras till förmån för ett stundtals alltför repetitivt uttolkande av ett mindre material gör att det senare känns separerat från ett vidare och potentiellt mycket intressant sammanhang. Strävan efter att visa hur dessa enskilda texter av modernistiska författare fungerar »som en omförhandling av mer traditionella former för litteraturen«, vilket ju utgör en av avhandlingens grundläggande drivkrafter, tycks i själva verket förutsätta ett mer ingående fastställande och förklarande av ett »traditionellt« förflutet som dessa nya formexperiment bryter mot. Avhandlingens ambition att visa på en begynnande fascination för tingens värld som del av modernismens reviderade uppfattning av realism hade alltså tjänat på en kartläggning av en bredare litterär- och idémässig utveckling. 

När en tes springer ur en eller flera texters specifika egenheter, och inte tvärtom, tål oftast tesen att prövas mot andra aspekter av författarskapet. Det är, kan man ju tycka, potentiellt en intressant situation för en litteraturvetare att ha hittat något som verkar gå på tvärs mot de tongivande tendenserna inom en text eller ett författarskap. Frödin hade med fördel kunnat anlägga en bredare panorering även i förhållande till de författarskap hon studerar, framför allt när det gäller Woolfs författarskap. Hur förklarar vi skildringen av tingen i Jacob’s Room och deras funktion i ett experimentellt tecknande av en livsberättelse i ljuset av de idéer kring realism, materialism och »the proper stuff of fiction«, som hon kallar det i essän »Modern Fiction« (1919)? Och hur bör vi förhålla oss till Woolfs världsliga materialism med tanke på att den stora fråga som genomsyrade hennes författarskap var: »Hur skriver man ett liv?«

Det finns onekligen en dissonans, men en intressant sådan, mellan Frödins fokus och hur Woolf uttryckligen kritiserade de författare som hon kallade the materialists.

Det finns onekligen en dissonans, men en intressant sådan, mellan Frödins fokus och hur Woolf uttryckligen kritiserade de författare som hon kallade the materialists. I sin kritik av den edvardianska realismen raljerade Woolf över hur författare som Arnold Bennett (1867–1931) misslyckades med att porträttera »life itself« på grund av en överdriven uppmärksamhet riktad mot en yttre, materiell tillvaro. Vidare ansåg Woolf, efter att ha läst Ulysses, att Joyce var den författare som – till skillnad från »materialisterna« – ihärdigast söker skildra det som hon kallar »truth or reality, the essential thing«, något som varken ryms i eller får utrymme bland tingen. Hur samspelar eller skaver denna centrala impuls i Woolfs författarskap med den medvetenhet om och utforskande av de materiella, ickemänskliga aspekterna av tillvaron som ju också, vilket Frödin visar, finns i hennes verk? Att dröja sig kvar vid en sådan intern dissonans hade kunnat leda till oväntade och användbara insikter, men kanske också hotat att rasera ett enhetligt teoretiskt perspektiv.

Det finns ett begränsat antal utfall som man kan forska sig till för att uppfylla och samtidigt hålla sig inom ramverket för specifika teorier och Sakernas sammanhang hade sannolikt med fördel kunnat förhålla sig friare till de perspektiv som boken ansluter sig till. Forskning och kritik i de posthumanistiska, postantropocentriska och ekokritiska teoriernas tecken har vidare ofta en underliggande aktivism. Att avhandlingens fokus rättfärdigas med ett typiskt ekokritiskt resonemang, att »konsekvenserna av att inte betrakta tingens materiella sammanhang« aldrig har varit så destruktiva som i dag, är ett exempel på detta. Det är som sagt svårt att komma fram till något nytt om så beforskade författarskap som Joyces och Woolfs, och avhandlingens främsta förtjänst ligger inte i hur väl dess resonemang medvetengör tillsynes omärkliga, materiella processer bakom miljöförstöring. Något som ofta tycks glömmas bort är att nya insikter av idé- eller litteraturhistorisk karaktär har ett egenvärde i sig. De måste inte leda till något utöver en förbättrad, mer heltäckande förståelse av ett verk, författarskap eller historiskt skede. Det är här som avhandlingens verkliga potential ligger. Frödin har satt fingret på och påbörjat avtäckandet av sammansatta, motstridiga och tidigare obeaktade tendenser inom dessa modernistiska författarskap.