Massornas och eliternas uppror

Den spanske filosofen José Ortega y Gasset hävdade under mellankrigstiden att det moderna samhället kännetecknades av ett ”massornas uppror”. Dessa massor utgörs av okunniga och självbelåtna människor, inställda på att njuta av materiellt överflöd och alla möjligheter som öppnar sig. Verklig nobless däremot utmärks enligt Ortega av att den vill tjäna ett högre syfte.

Arbetarklassens resa högerut (se Lucas Gottzéns recension av J. D. Vances Hillbilly – En familj och kultur i kris) och ifrågasättandet av det politiska etablissemanget från de högerpopulistiska rörelserna kan tolkas som vår tids massuppror. Inte minst är en självbelåten inställning till de egna idéerna framträdande i dessa rörelser. Men man kan föra Ortegas resonemang vidare på ett annat sätt.

Det gjorde den amerikanske historikern Christopher Lasch i Eliternas uppror (1995). Vad vi bevittnar är en revolt från de övre skikten i samhället. Dagens kosmopolitiska elit har blivit en motsvarighet till den gamla aristokratin; den har mer gemensamt med sina likar i andra länder än med sina mindre mobila landsmän och rynkar gärna på näsan åt de senare. Om den har möjlighet undandrar den sig att verka för gemensamma mål. Eliten har blivit som den massa Ortega beskrev.

En sådan kritik kan finna ganska mycket stöd. Mats Benner hävdar i sitt debattinlägg om institutionernas kris att dagens eliter inte tar ansvar för den långsiktiga samhällsutvecklingen (s. 17). Temat om eliter i detta nummer tar också upp hur de befäster sin ställning och ofta begränsar tillträdet till den egna gruppen. Bilden av det jämlika, eller åtminstone meritokratiska, Sverige håller på att krackelera.

Den nationalistiska vågen handlar inte bara om invandring utan också på ett mer subtilt sätt om utvandring.

Man kan fundera över hur dagens nationalistiska våg och eliternas utveckling förhåller sig till varandra. En viktig ledtråd för att förstå dynamiken dem emellan ger Nassim Nicholas Taleb i sin bok Skin in the Game (2017). Många viktiga beslut fattas av människor som inte själva berörs av konsekvenserna; beslutsfattarna har själva inget ”skin in the game”, riskerar inget själva. Det gäller förstås dem inom den finansiella sektorn som tar stora risker med andras pengar och sedan drar sig tillbaka med stora ekonomiska belöningar eller räddas av skattebetalarna. Men det gäller också politiker som i allt mindre utsträckning delar den vanlige medborgarens villkor och fattar beslut vilkas konsekvenser inte direkt berör dem själva.

Eliter i dag har svårt att övertyga om att de behöver vara rädda om sitt eget skinn i den nationella kontexten. De kan leva i enklaver, relativt opåverkade av generella problem, eller flytta någon annanstans, lika hemma i samma skikt överallt. Den nationalistiska vågen handlar inte bara om invandring utan också på ett mer subtilt sätt om utvandring. ”Bra staket ger bra grannar”, skrev Robert Frost. Ofta tolkar man detta som att starka staket motverkar aggression utifrån – men de kan ju också ge goda grannar innanför staketet, grannar som är bundna till landets öde och delar den övriga befolkningens risker.

Publicerad i Respons 2019-2