Migränen får vara just så meningslös som den är

Sedan jag började recensera facklitteratur inom och angränsande ämnet psykologi har jag fått upp ögonen för en rätt specifik genre som varit populär de senaste decennierna, och som har vissa typiska drag. Det är ett slags idéhistorisk sjukdomsbiografi, som skrivs av relativt unga kvinnliga författare och akademiker, där personliga livserfarenheter paras med historiska utvikningar och essäistiska reflexioner.

Centralt finns alltid det egna plågade subjektet, och med drag hämtade från den klassiska bildningsromanen får läsaren följa hur hennes oartikulerade smärta förvandlas till ett välartikulerat lidande. När jag recenserade Esmé Weijun Wangs Samlade schizofrenier (Daidalos, 2020, se Respons, 5/2020) kallade jag den för en schizofrenografi. Enligt samma mönster blir Celia Svedhems nyligen utgivna Det mörka rummet, i vilken hon utgår från sina erfarenheter av att leva med ständigt återkommande migränanfall, en migränografi. Den svenska motsvarighet som kommer närmast Svedhems bok är utan tvekan Clara Törnvalls autismografi Autisterna (Natur & Kultur, 2021, se Respons, 5/2021).

Både Törnvall och Svedhem har idéhistorikern Karin Johannisson att tacka för populariseringen av medicinhistoria i Sverige, där undersökningar av hur särskilt kvinnors kroppsliga och psykiska symptom fungerat som projektionsyta för samhällets föreställningar om allt möjligt. Men liksom jag kritiserade Törnvall för bristen på historisering (Respons, 5/2021) faller även Svedhem för lockelsen att göra det idéhistoriskt omvända, i stället för att förstå samtiden med hjälp av historien förstår hon alltså i stora delar historien utifrån samtiden. Det sker inte alltid explicit, men många gånger tycks dagens sjukdomsdefinitioner bli den lins varigenom historiens knasigheter betraktas. Här ingår den något tvivelaktiga fäblessen för retroaktiv diagnostik av kända personer. När det gäller Svedhems bok är detta inte lika störande – att diskutera en historisk persons belagda huvudvärk är inte lika vanskligt som anakronistiska autismdiagnoser. Tendensen blir ändå reduktionistisk och tröttsam. I Törnvalls bok beskrivs till exempel Alice i underlandet som en skildring av en autistisk flicka, hos Svedhem återkommer referensen, fast nu återgivet som ett uttryck för ett migränanfall. Upptagenheten av lidande kändisar är också något svårbegriplig. Spelar det egentligen någon roll för en migräniker, utöver den eventuella tröst som kan finnas i igenkänning, att Gustav Mahler och Janet Jackson också tillhör de drabbade?

Med detta sagt finns det ändå intressanta historiska tillbakablickar i Svedhems bok, och det kan vara spännande att betrakta genier som Darwin, Nietzsche och Virginia Woolf liksom från sidan, där de ligger utslagna och paralyserade i sjuksängen. Det som går till historien är vanligtvis stora tänkares produktivitet och skapande – inte de dagar som en plötslig huvudvärk lämnat oskrivna. Det är också uppfriskande att Svedhem inte faller för frestelsen att beskriva migränen som källan till stor inspiration. Få svårigheter får i samtiden beskrivas som just svårigheter, utan ska helst omtolkas till en speciell superkraft. En sådan omformulering kan se ut som ett optimistiskt återtagande av definitionsrätten, men är lika mycket en rädsla för svaghet och brist. Migränen får vara just så fruktansvärd och meningslös som den är, även om den ibland också blir föremål för konstnärliga uttryck.

Få svårigheter får i samtiden beskrivas som just svårigheter, utan ska helst omtolkas till en speciell superkraft.

Det som drabbar mig mest i läsningen av boken är de personliga upplevelserna av sjukdomen och dess konsekvenser. Jag har sällan tidigare djupdykt så i smärtans natur och det är plågsamt men samtidigt givande. Migrän är av flera anledningar ett intressant fenomen. För det första är det vanligt: enligt Svedhem lider på ett globalt plan hisnande en miljard människor av åkomman, och bara i Sverige är siffran 1,5 miljon. Med tanke på hur lamslående symptom som sprängande huvudvärk och synrubbningar ofta är, betyder detta att en rätt stor andel av jordens befolkning i varje given stund ligger utslagen i mörklagda rum.

Den andra intressanta iakttagelsen är att den medicinska kunskapen om migrän fortfarande är begränsad. Den jakt på botemedel som vi får följa författaren på är en rätt nedslående exkursion bland avancerade läkemedel med begränsad effekt. För det tredje befinner sig migränen på den intressanta gränsen mellan kroppsligt och själsligt lidande. Å ena sidan orsakar den en högst påtaglig fysisk smärta som verkar ha hög grad av ärftlighet och kan lindras medicinskt. Å andra sidan verkar smärtan samvariera med psykisk belastning, och den fysiologiska grunden är fortfarande oklar.

Hur kroppslig den än må vara är smärta i sig en rent subjektiv erfarenhet som inte kan mätas eller kommuniceras på något objektivt sätt. Kanske är det också därför som smärterfarenheten ofta beskrivs som en så ensam upplevelse. Den gör det svårt att nå bortom kroppens fängelse; smärtan omöjliggör att glömma sig själv, vilket i någon mån är nödvändigt för att kunna uppgå i en gemenskap eller i ett projekt. Smärtan fäster oss i nuet, men det är långt ifrån ett carpe diem-nu. Snarare är det en akut bultande närvaro som man skulle göra nästan vad som helst för att slippa. Det finns samtidigt en märklig paradox i smärtans relation till kroppen. Lätt eller medelsvår smärta påminner oss alltså om vår fysiska existens i världen; när det spränger och molar går det inte att ignorera det kött vi är gjorda av. Men smärta på tröskeln till det outhärdliga öppnar närmast en dörr ut ur kroppen. Om smärtan är så stark att inget annat får plats i medvetandet än den, reduceras jaget till denna förnimmelse och det är som att förlora sig själv – sin kropp, sin identitet i tiden och rummet – och vara ett med en pina som i grunden är en mental sensation.

Innan jag födde barn hörde jag andra prata imponerat om kvinnor som »går in i sig själva« när de föder, eftersom det är så det verkar utifrån när någon knappt är kontaktbar. Men efteråt skulle jag snarast beskriva det som en förlust av sig själv, och av kontroll. Den som har erfarit riktigt svår migrän, en förlossning eller något motsvarande, vet att denna erfarenhet är så gott som omöjlig att förmedla i ord. Den går inte ens riktigt att dra sig till minnes efteråt, så akut och så bortom vår symboliseringsförmåga är den. »Smärta försätter den som drabbas i ett förspråkligt läge«, som Svedhem skriver. Finns det något som är så oerhört närvarande när den är där, och så efemär i stunden den upphör? Smärtan är inte ens något i sig själv. Mer än en signal av växlande intensitetsgrad om att något inte står rätt till. Eller så står det rätt till – som vid en förlossning eller när man har träningsvärk – men kroppen måste slitas och töjas ett tag för att sedan återfå jämvikt. Smärta utan mening och begriplig orsak, som migrän, måste därför vara oerhört svår att leva med. Svedhem lyckas förmedla tröstlösheten i ett liv styrt av smärtan och mer eller mindre futila försök att mildra och parera den.

Sitt yrke (psykolog) till trots, är det först i slutet av boken som sjukbildningsresan når terapisoffan. Författaren är initialt högst motvillig till att se migränens psykiska komponenter, för att det psykologiska perspektivet verkar hota upplevelsen av sjukdomen som »verklig«. Det är väldigt vanligt att personer med ett fysiskt lidande med en möjlig psykosomatisk dimension blir provocerade av att detta förs på tal. Jag tror det beror på att vår tid är präglad av en stark kropp-och-själ-dualism där det kroppsliga och medicinska är överordnat det själsliga och psykologiska. Det gör att frågan om själens inblandning i kroppens lidande upplevs som att lidandet i sig ifrågasätts som »inbillning« eller »det sitter bara i huvudet« (i metaforisk mening). Men egentligen är det ju självklart att kropp och själ hänger samman, vilket Svedberg reflekterar över. Alla psykiska fenomen har en fysiologisk sida, och man kan se tydliga samband mellan att exponeras för psykiska trauman och drabbas av fysisk sjukdom. Trots sin initiala skepsis ger författaren till sist den psykodynamiska korttidsterapin ISTDP en chans. Forskningsstudier har visat att personer med psykosomatiska besvär fått lindring genom övningar i att sätta ord på sina känslor, och se samband mellan livshändelser och sjukdomsskov. ISTDP går ut på att luckra upp de psykologiska försvar som håller känslor på avstånd, och gör att de i stället kan dyka upp som andra psykiska eller fysiska symptom. När Svedhem uppmanas att vara kvar i de känsloimpulser hon får, upptäcker hon att migränattacker kan utlösas av att hon annars vanemässigt duckar känslorna.

Trots intresseväckande historiska utvikningar och reflexioner om smärtans natur, är det som dröjer sig kvar efter läsningen författarens egen kamp med huvudvärken. Initialt kan man störa sig på Svedhems självupptagenhet och närsynta irritation på omgivningen, men efterhand vidgas hennes perspektiv på tillvaron och i slutet närmast försonas hon med migränen. Svedhem förbättras utan att bli fri från smärta, och når dit med hjälp av medicin, terapi, och stressreducerande livsstilsförändringar. Som efter alla goda bildningsresor är även läsaren när det närmar sig slutet mer upplyst, och förstår att inledningens snåla blick på omgivningen var en effektfull illustration av det mörker i rummet och sinnet som är en av migränens konsekvenser.