Modet att skriva sanningen om sig själv

I vetenskaplig litteratur och i otaliga biografier framstår Bertolt Brecht som en ytterst motsägelsefull personlighet, både som författare och som privatperson. Den lundensiske litteraturvetaren Rikard Schönström har med Motståndets dramaturgi lämnat ett viktigt bidrag till att både nyansera och – framför allt – aktualisera bilden av denne skriftställare. Boken handlar inte om privatpersonen Brecht utan »om det subjekt som finns inskrivet i hans litterära texter«. Detta subjekt karakteriserar Schönström som »opålitligt och oberäkneligt«, som »en genuint subversiv kraft«. Genom att frilägga denna subversiva kraft försöker Schönström samtidigt svara på bokens överordnade fråga, nämligen:

hur man som konstnär och intellektuell kan göra motstånd inte bara mot ett samhälle baserat på ohämmad kapitalism utan också mot alla slag av dogmatiskt eller totalitaristiskt tänkande.

Han visar övertygande att subjektet i Brechts verk genomgår avgörande förändringar, vilket hänger samman med hur Brecht reflekterar över och politisk-filosofiskt svarar på de dramatiska samhälleliga förändringar som sker under hans livstid. Undersökningen är såväl kronologiskt som tematiskt upplagd. Väl insatt i Brechts författarskap och teaterteori går han i dialog både med dennes verk i dess olika faser och med viktiga delar av den internationella Brechtforskningen. 

Brechts tidiga hjältar eller antihjältar behärskas av krafter som ligger bortom den enskilda människans kontroll, antingen av naturliga drifter och instinkter eller av sociala och samhälleliga strukturer. Från slutet av 1920-talet bygger den nu marxistiske Brechts människosyn med Schönströms ord på en historisk åskådning som i enlighet med den moderna vetenskapen gör gällande att människan och hennes värld befinner sig i ständig rörelse och förvandling. Som en röd tråd genom författarskapet löper nu en radikal kritik och, som Schönström menar, en systematisk »nedmontering av det mänskliga subjektet«. Brecht skildrar i sina pjäser, sammanfattar Schönström:

inget annat än den moderna människans vardagliga erfarenheter, men genom att frysa det dramatiska händelseförloppet i tablåartade bilder lyckas han främmandegöra denna verklighet för publiken. I stället för att (som i den naturalistiska teatern) föra in åskådarna i en välbekant värld fjärmar han dem från vad som försiggår på scenen så att de kan reagera med häpnad på situationer eller »tillstånd« som vanligtvis ter sig naturliga och självklara.

Med hjälp av denna »verfremdungsteknik« eller V-effekt demonstrerar Brecht »att det mänskliga subjektet aldrig helt sammanfaller med sin sociala roll eller mask och därför i varje ögonblick kan förändras till något annat än vad omgivningen förväntar sig«. Brecht uppfattar inte individen som en in-divid, det vill säga som något odelbart, utan snarare som en divid som kan sättas samman på olika sätt. Schönström poängterar att för Brecht är det kluvna subjektet i sista hand ett subversivt subjekt, ett subjekt vars beteende alltid kan förändras. En sådan subversiv hållning tillskriver Schönström även Brecht själv. En stor del av Brechts egen verksamhet som författare och politiskt medveten intellektuell kan enligt Schönström sammanfattas i det lilla men tungt vägande ordet: »Nej!«

Ur denna människosyn hämtar Brecht övertygelsen att han med sina pjäser kan åstadkomma en förändrad, subversiv, hållning hos sin publik. Med sin episka eller dialektiska teater vill Brecht demonstrera att ingenting i samhället måste förbli så som det alltid har varit. På teatern skildras enligt Schönström »en värld som åskådarna på en gång kan känna igen sig i och förundras över«.

Schönströms analys av Brechts motståndets dramaturgi är övertygande – vad jag som historiker med begränsade litteraturvetenskapliga insikter kan bedöma. I detta sammanhang vill jag bara göra en anmärkning: under rubriken »motsägelselust« konstaterar han att motsägelsen är en strukturerande princip i Brechts texter, men detta gäller även i Schönströms egen undersökning. Skillnaden är emellertid att denna motsägelselust hos Schönström kan gå till störande överdrifter. För att nämna ett exempel: efter att först ha förvrängt Brechts intentioner genom att påstå att denne »framför allt hade som målsättning att hamra in ett politiskt budskap hos arbetarklassen« skriver han sedan – helt korrekt – att Brecht »i sista hand inte vill predika en specifik lära utan tvärtom tvinga publiken att inta en kritisk och prövande hållning till dogmatiska lärosatser«. Framställningen hade vunnit på att tydligare genomsyras av en annan strukturerande princip i Brechts verk, nämligen den dialektiska metoden. För denna metod är företeelser inte fix och färdiga utan alltid stadda i utveckling och påverkade av en förändrad omvärld.

Min huvudsakliga kritik är emellertid att Schönström egentligen inte besvarar bokens centrala fråga, nämligen den om hur man som konstnär och intellektuell kan göra motstånd »inte bara mot ett samhälle baserat på ohämmad kapitalism utan också mot alla slag av dogmatiskt eller totalitaristiskt tänkande«. I det följande ska jag försöka mig på att skissera ett svar på den frågan i Brechts anda.

Det ligger nära tillhands att ta Brechts pjäs om Galilei som utgångspunkt. Det är viktigt att slå fast att Brecht inte främst intresserade sig för vetenskapsmannen Galilei utan för honom som »en typisk italiensk intellektuell under 1600-talets första tredjedel« (Werke – Große kommentierte Berliner und Frankfurter Ausgabe, bd 24, s. 245). Hur tolkar då Schönström Galileis liv, en pjäs som finns i olika varianter. Han betonar att Galilei fortsatte att i hemlighet arbeta vidare på sitt betydande vetenskapliga verk även efter hans avbön inför den romerska inkvisitionen. »Tillintetgjord som människa«, förklarar Schönström,

lyckas han inte desto mindre sprida den kopernikanska läran till forskare i andra länder. […] Bara om det förflutnas kunskap och visdom sprids till nya generationer kan människan hoppas på en bättre värld.

 På samma sätt, menar Schönström:

uppfattade förmodligen Brecht även sin egen situation. Om han underkastade sig makten på det personliga planet, fick han större möjlighet att fortsätta sin subversiva verksamhet som författare.

Brecht skrev den ursprungliga pjäsen strax innan andra världskrigets början. När han mot slutet av kriget förstod att tyska vetenskapsmän underkastat sig och rentav bidragit till nazismens våldsregim började han, enligt Schönström, »tvivla på sin hjältes moral«. Brecht blev än mer kritisk när han nåddes av nyheten om de amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. I den amerikanska versionen av pjäsen från 1947 och den andra tyska versionen från 1955/56 fördömde Brecht Galileis »ryggradslösa hållning« och opportunism som »ett förräderi«. Men trots detta drar Schönström i en avslutande kommentar slutsatsen att Galilei lyckades bevara den sanna tänkarens hållning genom att självkritiskt rikta sin forskande och kritiska blick mot sig själv.

Vetenskapliga framsteg, säger Brechts unge Galilei i pjäsen, bygger på tvivel.

Hade Brecht hållit med Schönström om denna tolkning? I en anmärkning till mottagandet av pjäsens första version från 1938/39 skriver Brecht att det skulle vara en stor svaghet hos verket om Galileis agerande av betraktaren bedömdes som »förnuftigt«. Det var så vissa fysiker hade tolkat Galileis hållning eftersom den möjliggjorde hans fortsatta vetenskapliga arbete och bevarandet av resultaten för eftervärlden (Werke, bd 24, s. 240).

Detta är också Schönströms bedömning. Enligt honom förändrades Brechts syn på Galilei, framför allt som en konsekvens av det som Brecht själv betecknade som »den Stora bombens infernaliska effekt«. För att stödja denna uppfattning citerar han Brechts reaktion: »Från den ena dagen till den andra lät sig biografin över den nya fysikens grundläggare läsas på ett annat sätt.« Men Schönström förväxlar »biografin« eller den traderade bilden av Galilei med Brechts pjäs. Om den senare skriver Brecht omedelbart efter den citerade meningen: »Vi behövde endast göra några få ändringar [i pjäsen], inte en enda i strukturen« (Werke, bd 24, s. 241). Och denna pjäs handlar, som sagt, inte främst om vetenskapsmannen Galilei som sådan utan om dennes hållning som intellektuell, det vill säga som någon som förenar vetenskapligt eller konstnärligt arbete med samhälleligt engagemang.

Vetenskapliga framsteg, säger Brechts unge Galilei i pjäsen, bygger på tvivel. I sin strävan efter kunskap »om allt för alla« strävar vetenskapen samtidigt efter:

att göra alla till tvivlare. […] De mångas misär är lika gammal som fjällen och förklaras från predikstol och kateder som lika oförstörbar som fjällen. Vår nya konst att tvivla gjorde den stora publiken förtjust. Den ryckte teleskopen ur våra händer och riktade den mot sina plågoandar. […] Dessa överöste oss med hot och bestickningar, oemotståndligt för svaga själar. Men kan vi vägra att ställa oss vid de mångas sida och ändå förbli vetenskapsmän? (Werke, bd 5, s. 284)

Genom att med sin generellt tvivlande hållning ha diskrediterat de traditionella instanserna hade Galilei – just som intellektuell – stått »på barrikaden för allt framsteg«, men sedan hade han med sin avbön övergivit den. I en anmärkning till pjäsen från 1945 betraktar Brecht denna avbön som de moderna naturvetenskapernas »arvsynd« (Werke, bd 24, s. 240). Hade han bevarat sin hållning som intellektuell skulle naturvetarna, säger pjäsens Galilei, kanske ha kunnat »utveckla något som motsvarade läkarnas Hippokratiska ed, löftet att använda sina kunskaper endast för mänsklighetens väl!« (Werke, bd 5, s. 284).

Galilei, skriver Brecht i en annan anmärkning till pjäsen från 1947, har förlikat sig med de härskande. »Hans förfall visar sig i hans sociala hållning; han köper sig sin komfort […] genom hantlangartjänster, genom att skamlöst prostituera sitt intellekt« (Werke, bd 24, s. 245). Efter att ha refererat till Galileis självbekännelse, att hans avbön var »ett brott« och att det aldrig kunde uppvägas av hans vetenskapliga verk, »hur viktigt det än må ha varit«, tillkännager Brecht 1952: »I fall någon är intresserad så är detta också författarens uppfattning« (Werke, bd 24, s. 248).

I sin diskussion om Brechts bedömning av Galileis avbön nämner Schönström Brechts artikel »Fem svårigheter vid skrivandet av sanningen« från 1934. Bland dessa svårigheter framhäver Schönström speciellt att det enligt Brecht behövs en stor portion list för att föra ut sanningen »i ett fascistiskt samhälle«. Men Brecht drog aldrig upp någon sådan gräns. Han menade visserligen att svårigheterna är stora för de som skriver under fascismen, men liknande svårigheter existerar också för de som skriver »i de borgerliga friheternas länder«; även för de som lever under sådana villkor krävdes enligt Brecht mod att skriva sanningen. I länder med borgerlig frihet behövdes visserligen inget mod för att i allmänna ordalag beklaga fascismen som »ett utbrott av barbari som likt en naturkatastrof kommit över några länder«. Men sådana utsagor, menade han, »innehåller mycket dunkelt som döljer de samhälleliga krafterna bakom dessa katastrofer«, nämligen kapitalismen. För att uttala »den stora sanningen i vår tidsålder«, att Europa »försjunker i barbariet därför att det privata ägandet av produktionsmedlen måste försvaras med våld«, för att säga detta krävdes det mod (Werke, bd 22.1, s. 73–79).

Denna »stora sanning« var för Brecht en del av sanningen, men inte hela. Utan denna insikt kunde visserligen »ingen annan sanning av någon betydelse upptäckas«. Men den var i sig själv ännu inte någon »hanterbar sanning«, det vill säga inte en sanning som kunde upplysa det praktiska, ingripande handlandet. Det krävdes minst lika mycket mod att konstatera en annan sanning, nämligen »sanningen om sig själv«, om dåtidens kritiska, ingripande intellektuella och den samhälleliga kraft de hade förlitat sig till, arbetarrörelsen. Den hade besegrats av fascismen på grund av sin egen svaghet. För att erkänna denna svaghet och detta nederlag krävdes stort mod (Werke, bd 22.1, s. 75). Detta gällde för Brechts tid och det gäller än mer för vår egen.

Vi lever i dag i klimatkatastrofens och de multipla krisernas tid. Nu som då verkar den intellektuelle i »svaghetens tider«, som Brecht kallar ett sådant samhälleligt tillstånd när »mycket är nödvändigt, men litet kan ske« och när »mycket är sant, men allt är lika sant« (Werke, bd 21, s. 585). Brecht framhåller Karl Marx intellektuella hållning under just en sådan period som föredömlig. Marx förutspådde »en tid av förnyat uppsving för förtryckarna«, men utan att hans »vrede gentemot de härskande eller ansträngningarna att störta dem förminskades« (Werke, bd 18, s. 113).

I Peter Weiss Motståndets estetik (1975–1981) kan läsaren följa utvecklingen av just den typ av intellektuell som Schönström försöker spåra i Brechts verk: en intellektuell som även under »svaghetens tider« gör motstånd, inte bara mot en ohämmad kapitalism utan även mot det kapitalistiska produktionssättet som sådant. Det är inte lätt att förstå varför författaren till boken med titeln Motståndets dramaturgi underlåter att nämna detta Brechtinspirerade verk.

• Referens: Bertolt Brecht, Werke – Große kommentierte Berliner und Frankfurter Ausgabe, Frankfurt/M-Berlin, 1989–2000.