I Estland har integrationen av den rysktalande minoriteten varit framgångsrik. Detta bygger i hög grad på esternas erfarenhet av samexistens med styrande av annan nationalitet. Det offentliga Estland är estniskt, men med stöd i den historiska erfarenheten kan esterna både ställa krav och erbjuda integration i den estniska gemenskapen. Därmed har man lyckats undvika den revanschistiska nationalism som lätt uppstår vid nationellt uppvaknande.
Estland firar 2018 100 år som självständig nation. Med anledning av den återkommande diskussionen om den ryska minoritetens status i Baltikum, kan det vara på sin plats att reflektera kring de erfarenheter som präglat Estlands hantering av sina nationella minoriteter.
Efter Sovjetunionens sammanbrott och de baltiska staternas självständighetsförklaring fann sig över 1,7 miljoner ickebaltiska, rysktalande sovjetmedborgare plötsligt i främmande land. Dessutom befann de sig i länder där majoriteten av den inhemska befolkningen var uttalade patrioter eller nationalister och motståndare till den socialistiska internationalism med vilken Sovjetunionen legitimerat sin ockupation. Världen de var vana vid var en direkt antites till den europeiska ordning som nu tog vid. I Estland har integrationen av de rysktalande ändå varit en framgång. Det är resultatet av en lång estnisk tradition av samexistens med forna herrar och styrande av annan nationalitet än titulärbefolkningens egen.
Estland erövrades under 1200-talet av danskar och tyskar, och införlivades i det korsriddarvälde som sträckte sig från det gamla Preussen längs Baltikums kust. Estland kom som del av den tyska ordensstaten under medeltiden att befinna sig mellan flera stormaktsblock: Kalmarunionen, handelsriket Novgorod samt Polen och Litauen. På grund av sitt läge och nära kontakter med Hansan utgjorde Estlands städer ett led i den omfattande Östersjöhandeln. I den feodala ordensstaten var de inhemska esterna en underkuvad bondebefolkning, medan tyska handelsmän och adel utgjorde samhällets övre skikt. Svenska bönder och fiskare, som inte var underställda feodalsystemet, även om de var satta under dess styre, dominerade samtidigt delar av den nordvästra kusten.
Den snabba kulturella och ekonomiska utvecklingen väger än i dag i det estniska nationalmedvetandet upp de umbäranden som drabbade befolkningen under de många krig som utkämpades av Sverige för att försvara de nyvunna besittningarna.
När Sverige under slutet av 1500-talet lade under sig Estland och den baltiska kusten följde den svenska adeln och överklassen med, liksom svensk kultur, kyrka och utbildningsväsende. Feodalväldet mjukades upp där det inte avskaffades och den svenska kyrkans och Johan Skyttes ansträngningar innebar att allmän utbildning för första gången nådde den estniska allmogen. Estland blev en integrerad del i den svenska stormaktens multinationella statsbygge. Den snabba kulturella och ekonomiska utvecklingen väger än i dag i det estniska nationalmedvetandet upp de umbäranden som drabbade befolkningen under de många krig som utkämpades av Sverige för att försvara de nyvunna besittningarna. Universitetet i Tartu (sv. Dorpat) stoltserar ännu med att det grundades av svenskarna och man gör en poäng av att universitetet är Sveriges näst äldsta efter Uppsala.
Vid Freden i Nystad 1721 var Sverige tvunget att avträda Estland till det ryska kejsardömet. Ryssland lät den balttyska adeln återfå många av de privilegier som svenskarna avskaffat. Emellertid framstod detta ändå som en ynnest i jämförelse med de villkor som den ryska allmogen då levde under, och den estniska allmogen åtnjöt något större välmåga än deras ryska ståndsfränder. Den ryska livegenskapen stammade från 1500-talet och innebar en landsomfattande träldom. Ryssarna var fram till livegenskapens avskaffande 1861 alla någons egendom – trälar utan någon annan rätt än den deras förmyndare, oftast rika adelsmän, tillerkände dem. Den balttyska adeln var mycket närmare knuten till bygden, och deras välstånd byggde på ett flerhundraårigt brukande av jorden. De behövde därför någorlunda fungerande relationer med de estniska bönderna. Den svenska befolkningen, som fortsatt bebodde den nordvästra kusten, såg sin ställning allvarligt hotad av den nya ryska ordningen, men lyckades genom återkommande protester ändå bevara en betydande grad av autonomi.
I spåren av det ryska kejsardömets erövring av Estland blev landet alltmer integrerat i det ryska ekonomiska systemet. Samtidigt tjänade området som det fönster mot Europa som tsar Peter stridit med Karl XII om att öppna. I Baltikum anpassades europeiskt tankegods och entreprenörskap till ryska villkor långt innan det egentliga Ryssland började moderniseras efter nederlaget i Krimkriget 1856. Livegenskapen började avskaffas i Baltikum redan efter Napoleonkrigen och var formellt helt avskaffad 1819.
Fram till första världskriget var Estland därför relativt välmående. Ester, tyskar, ryssar och svenskar klarade av att på en liten yta fungera i ett och samma system, trots en bitvis fientlig historia och betydande kulturella skillnader. Mot slutet av 1800-talet tilltog emellertid den ryska statens nationella strävanden; lojalitet mot tsaren räckte inte längre för att hålla samman landet och den ryska nationen började förvandlas till imperiets viktigaste byggsten. Det väckte en estnisk motreaktion, som hade många likheter med den som skulle följa mot den senare sovjetiska ockupationen.
Vid Tsarrysslands sammanbrott i första världskriget, och den bolsjevikiska revolutionen, såg esterna en möjlighet att förklara sin självständighet. I det estniska självständighetskriget besegrades Röda armén av en brokig samling förband bestående av allt från estniska bondehärar och svenska frivilliga till tyska friskyttekårer. Enigheten var dock en chimär; när kriget var slut återstod frågan om den balttyska adeln, den svenska minoriteten och de många ryssar och andra nationer som blev över i det självständiga Estland.
Esterna anställde räfst och rättarting med adeln i omfattande jordreformer och en aktiv förestniskandepolitik. Många svenskar och tyskar såg sig nödgade att byta till estniska namn och de stora godsen splittrades. Ändå verkar inte esterna ha hyst någon större bitterhet mot de forna herrarna; trots starka nationella stämningar fick både tyskar och ryssar hållas så länge de spelade efter de nya reglerna. Svenskarna höll sig på sin kant och bevarade på så vis sin särart. Denna långtifrån oproblematiska men fredliga tillvaro krossades helt med de sovjetiska och nazityska ockupationerna. Man räknar med att Estland förlorade en tredjedel av sin befolkning i framför allt sovjetiska utrensningar, folkförflyttningar, flykt och krig – en tredjedel som efter hand ersattes med folk från Sovjetunionens alla hörn.
Esterna har lyckats dra stor nytta av den månghundraåriga tradition av multinationalism som präglat deras tillvaro.
De sovjetmedborgare som befann sig i Estland efter Sovjetunionens fall har trots att de saknade koppling till landets historia ändå integrerats väl i det nygamla landet. Esterna har lyckats dra stor nytta av den månghundraåriga tradition av multinationalism som präglat deras tillvaro. Estlands historia är ur detta perspektiv en grundbult i det nya landets konstitution och en nyckel till att förstå hur ester och rysktalande minoriteter lyckats leva med varandra efter landets återvunna självständighet.
Esterna har genom århundradena haft fördragsamhet med och till och med hyst lojalitet till en lång rad olika härskare och samhällssystem – så länge de präglats av förutsägbarhet och konsekvens och lämnat utrymme för det estniska folkets önskan att få sköta sig självt. Man har tagit till vara på de goda delar som funnits i de samhällssystem som de forna herrarna implementerat och accepterat att dessa har en plats i de estniska försöken till samhällsbyggnad. Estland har sedan självständigheten lämnat utrymme för icke-estniska seder och språk, även i det offentliga, vilket främst är tydligt i huvudstaden Tallinn (sv. Reval). Att man ändå gör skillnad på ester och andra, utan att dessa ”andra” på något sätt räknas ut ur det estländska samhällsbygget antyds också i den moderna estniskan, som i likhet med ryskan har två ord för landets befolkning – dels eestlane (est, estnisk), dels eestimaalane (estländare, estländsk). Denna skillnad förstärker intrycket av att man betraktar det estländska som en inkluderande gemenskap som bygger på samlevnad och lojalitet mot hemlandet, medan det estniska är exklusivt och bygger på tillhörighet till den estniska nationen och dess historiska upplevelser.
Det offentliga Estland är dock utan tvivel estniskt – även om det ryska, svenska (som också har erkänts officiell status) och europeiska har en given plats. Det är esterna och den estniska erfarenheten som är grunden för statens existens, och genom att återknyta till det historiska arvet har man lyckats hålla sin egen identitet och tolerans vid liv. Med stöd i sin historiska erfarenhet kan esterna både ställa krav på och erbjuda en möjlighet till integration i den estländska gemenskapen för alla dem som anses främmande relativt den estniska nationens historia. Liknande krav ställs inte i samma utsträckning på dem som kan spåra sin härkomst till tiden före den sovjetiska ockupationen efter andra världskrigets slut. Förråande episoder i landets historia, som det brutala 1990-talet, förtigs inte så mycket som de betraktas som en tid man inte bör tillåta gå igen. Därmed har man hittills också lyckats undvika det slags revisionistiska chauvinism som annars lätt uppstår vid nationellt uppvaknande och som fortfarande vållar oerhörda problem i många östeuropeiska länder.
