Myten om imperiet är central för att förstå dagens ryska politik

Ryssland har under sin historia gång på gång förnekat och förkastat sitt föregående politiska system. Men som med en pendels regelbundenhet har det nya systemet tvingats tillbaka till en kärna av auktoritär och imperial tradition. Den brittiske professorn Orlando Figes betonar denna kontinuitet när han berättar den ryska historien under nästan två tusen år i syfte att förstå dagens politik under Vladimir Putin. Alltför ofta försöker bedömare förstå Putin utan historisk förkunskap, skriver han i sin till svenska nyligen översatta bok. För att förstå politiken måste man beakta de långsiktiga linjerna i rysk historia och se vad det innebär för ryssar när Putin åberopar »traditionella värderingar«. Men Figes tycks främst intresserad av att förklara Putins politik gentemot Ukraina och beslutet att militärt anfalla grannlandet i februari 2022.  

Han ger sin bok titeln Historien om Ryssland – Myten som maktens redskap för att markera att han inte bara återger vad som hänt alltsedan Kievrikets dagar utan också visar hur historien berättats och omtolkats av makten med hjälp av myter och kontrollerande narrativ. Myter, menar Figes, har spelat en stor roll i den ryska historieskrivningen. Häribland finns myten om »det heliga Ryssland«, »den helige tsaren«, »den ryska själen« och Moskva som »det Tredje Rom«. Ju större makt regeringen har, säger han med kulturhistorikern Michael Cherniavskys ord, desto mer krävs för att rättfärdiga underkastelsen under makten och desto mer extremt tolkas myten. Och, fortsätter han, ju större det ryska folkets elände är, desto mer extremt är det eskatologiska hopp som myten måste erbjuda för att rättfärdiga eländet och överskrida det. Figes citerar George Orwell som i sin roman 1984 skrev att »den som behärskar det förflutna behärskar framtiden. Den som behärskar nutiden behärskar det förflutna«.

Figes fick sitt internationella genombrott med boken Natasjas dans, en oerhört stimulerande översikt över rysk kulturhistoria genom århundradena som utkom 2002. När han nu ger sig i kast med Rysslands hela politiska historia gör han det mot bakgrund av det ryska militära angreppet mot Ukraina som inleddes för drygt två år sedan. Han inleder boken med Ukraina och avslutar den också där. Berättartekniskt börjar det 2016 med att en jättelik staty över furst Vladimir (som kristnade Kiev Rus 988) restes i Moskva. Ledningen i Moskva ser sig ju som rättmätiga arvtagare till Kievriket, betraktar ryssar och ukrainare som en och samma nation och anser att Ukraina är intet förutom en del av Rysslands historia. I likhet med tidigare ryska härskare alltsedan Ivan den Förskräckliges dagar betraktar Putin furst Vladimir som det ryska rikets grundare. Ukraina, å sin sida, har också en Vladimirstaty som restes redan på 1850-talet, vilken man där ser som symbol för sin självständighet från Ryssland.  

I tio kapitel ger Figes en översikt över historien. Med start i slavernas ankomst i mitten av det första årtusendet enligt vår tideräkning, följer sedan Kievstatens uppgång och fall, Moskvarikets framväxande i Kievstatens nordöstra hörn och dess territoriella expansion, mongolväldet som förutsättning för Moskvarikets vidare utveckling, Ivan den Förskräckliges (den IV) maktutövning och fortsatta territoriella expansion, den Stora Oredan som följde efter Ivans död och sedan Romanovättens välde med 1600-och 1700-talets folkliga revolter, ryska kontakter med västra och norra Europa i såväl krig som fred, Napoleonkrigets återverkningar på rysk inrikespolitik under 1800-talet, imperiets sammanbrott, den åtföljande revolutionen och Stalins välde samt sovjetmaktens dödskamp och sammanbrott. I slutordet behandlar han den postsovjetiska tiden och söker med hjälp av de historiska myterna finna förklaringar till varför Putins politik utvecklats som den gjort och hur det militära anfallet mot Ukraina kunde bli möjligt.

Resultatet är en informationsrik och rappt skriven översikt över Rysslands historia. Den får lovord av internationellt kända auktoriteter som Anne Appelbaum och Anthony Beevor. Om boken på många sätt är värdefull genom sin kritiska genomgång av historien är den dock mindre bra som analys av myten som redskap. Figes definierar aldrig vad han anser utmärka en myt och genomför heller ingen systematisk analys av myterna som redskap för makten. 

Slutkapitlet är en besvikelse genom att ge en alltför ytlig och snabb analys. I detta kapitel om den postsovjetiska perioden avser han förklara Putins politik. Svagheten i kapitlet är främst att Figes inte lyckas förklara varför Putin plockar upp just de myter han sedan använder i sin politik. Det räcker inte att säga att befolkningen blivit desillusionerad och sovjetnostalgisk efter 1990-talets misslyckade reformer. Det räcker heller inte att säga att Putin redan vid sitt makttillträde år 2000 var »konservativ och etatistisk« (med fokus på den starka staten). På det sättet skulle man kunna beteckna många, men de skulle kanske ändå inte välja just den specifika form av konservativa väg som Putin valde att gå. Putin blev fånge i sina egna myter, skriver Figes. Jo, säkert, men myter måste aktiveras och vilka myter och hur de används är ett politiskt val. Vilka var de omständigheter och de aktörer som fick Putin att formulera just det konservativa politiska program med vilket han återvände till presidentposten våren 2012? Och vad fick honom att därefter radikaliseras i sin konservativa syn? Vilken roll spelade det faktum att han sedan mitten av 2000-talet inte bara skar bort den liberala flanken från den offentliga diskussionen, utan också riggade den politiska scenen genom att understödja patriotiska och religiösa extremkrafter och därtill använde statsapparaten för att kraftigt bearbeta och manipulera samhällsopinionen? 

Den fortsatta radikaliseringen efter annekteringen av Krim 2014 följer inte självklart ur den ryska historien och myterna. Den är följden av en politik där statsmakten medvetet utnyttjat radikalkonservativa grupper och idéer. Hur gick egentligen den process till när Ryssland under Putin gick från att vara ett auktoritärt politiskt system till att bli ett totalitärt system med fascistiska drag? Figes lyckas inte förklara detta. Han karaktäriserar inte heller Putins politik i sådana termer.

Den fortsatta radikaliseringen efter annekteringen av Krim 2014 följer inte självklart ur den ryska historien och myterna.

I slutkapitlet lägger Figes stor vikt vid de yttre, internationella, omständigheterna för att förstå Putins beslut att angripa Ukraina. Med sin noggranna redogörelse över Västs politik och Putins reaktioner på varje steg i den växande konflikten mellan Öst och Väst sedan de västliga bombningarna mot Serbien till stöd för Kosovo 1993 tycks Figes mena att Väst triggat gamla ryska myter om det inringade Ryssland, det ständiga hotet från Väst och fienden som står vid dörrtröskeln. Därmed frammanade Väst en alltmer aggressiv svarsreaktion från ryskt håll. Västs agerande har med andra ord mer eller mindre tvingat fram det ryska anfallet mot Ukraina. Väst och Nato missade dessutom möjligheten att bryta den historiska cirkeln och ta med Ryssland i nya säkerhetsarrangemang alldeles efter Sovjetunionens fall, skriver Figes.

Att Moskva reagerade negativt på att Väst och Nato vidgat sitt inflytande in på ryskt närområde efter Sovjets fall är inte förvånande. Varje postsovjetisk ledare skulle ha gjort det. Det intressanta är snarare vad för politik och agerande som Moskva och Putin väljer för att bemöta denna västpolitik. Vad gjorde Moskva? Figes nämner att Jevgenij Primakov var Rysslands säkerhets- och underrättelsetjänsts (FSB) första val som efterträdare till Jeltsin år 2000 men att han uteslöts eftersom han inte var beredd att garantera Jeltsinfamiljen juridisk immunitet. Primakov var liksom Putin en statens tjänare, före detta chef för ryska underrättelsetjänsten SVR, före detta premiärminister, före detta forskningschef för ett internationalpolitiskt institut, och kan också karaktäriseras som »konservativ« och »etatist«.

Men tillåt mig ställa frågan: Är det givet att han, om han fått leva och hamnat i positionen som Jeltsins efterträdare, skulle ha använt samma historiska myter och manipulerat den ryska politiska scenen på det hämningslösa sätt som Putin gjort när han understött radikalkonservativa krafter? Frågan är intressant som tankeexperiment. Är utvecklingen i Ryssland oundviklig på grund av de myter som skapats under historiens gång, eller är den ett resultat av det som politiska krafter drivit fram?  

Den amerikanske nykonservative journalisten Tucker Carlson ställde under sin intervju med Putin i början av 2024 tre gånger frågan varför Putin först under de senaste två åren börjat tala om Ukraina som »rysk jord« när han inte gjort det tidigare under sitt maktinnehav. Frågan är befogad. Varför slog Putin ner på de politiska krafter som 2014 förespråkade att Moskva skulle löpa linan ut och erövra hela Ukraina, och sedan 2022 själv följer en sådan politik? Tuckers fråga antyder en följdfråga: Vad är det för interna processer och inre dynamik i Ryssland som drivit fram Moskvas beslut att militärt invadera Ukraina? Hur skedde en sådan aggressiv radikalisering att anfallet mot Ukraina blev en logisk slutpunkt? Det är hit Figes skulle ha riktat sitt analytiska fokus i slutkapitlet snarare än mot Väst och Nato.

Slutkapitlet förvånar också genom att boken plötsligt ändrar karaktär och avslutas med en diskussion av tänkbara scenarier för utgången av kriget mot Ukraina. Jag förstår författarens vilja att uppfattas som aktuell och relevant på bokmarknaden, men detta framtidsblickande bryter mot hela upplägget av boken.  

Figes betonar myten om det sårbara Ryssland som med sitt flacka landskap och utan naturliga gränser måste skydda sig gentemot anfall från nomadiska stammar.

Slutligen vill jag peka på en intressant omständighet. Figes bok är i vissa avseenden mycket traditionell. Han är själv delvis fången i myten om vad som är Ryssland. Han berättar om den slaviskt-ryska statens historia och kampen om makten, men han tar aldrig upp det faktum att det finns andra folkgrupper på ryskt territorium – med egna språk, kulturer och historier av tidigare storhet – vilka har besegrats och införlivats i imperiet. Figes betonar myten om det sårbara Ryssland som med sitt flacka landskap och utan naturliga gränser måste skydda sig gentemot anfall från nomadiska stammar. Därmed rättfärdigar han den ryska territoriella expansionen ut över stäppen mot syd och öst. Figes antar stundtals själv Moskvas perspektiv, som när han skildrar Ivan den Förskräckliges erövring av Kazan på 1550-talet:

Erövringen av Kazan fick en enorm symbolisk betydelse. Den gav tsaren en ny ställning och ökade hans prestige bland stäppens nomader som en legitim efterträdare till de mongoliska khanerna.

Är inte detta ett erövrarnas perspektiv som Figes anlägger? Skulle de som kämpade med vapen i hand och därefter underkuvades ha köpt tsarens retorik när denne försökte rättfärdiga sitt maktinnehav? Att tsar Ivan refererade till sig själv som en khanernas legitime efterträdare är inte detsamma som att de erövrade nomaderna höll med.

Figes är tydlig i sin analys av Rysslands imperiala strävanden i förhållande till Ukraina – och detta är bokens styrka. Han nämner också att stora områden av dagens Ryssland, som Sibirien, utgör erövrad mark. Han lyfter dock inte fram att Ryssland som imperium vilar på erövrad mark. Figes uttrycker inte tillräckligt klart att den ryska territoriella expansionen, som i rysk historieskrivning går under beteckningen »samlandet av rysk mark«, var ren erövring och att den mötte motstånd från de folk som erövrades. Myten om imperiet är den mest centrala myten av alla ryska myter och Figes ger den inte den uppmärksamhet den förtjänar. Den är central för att förstå dagens ryska politik – vare sig det gäller utrikespolitiken eller inrikespolitiken. Följaktligen nämner Figes inte heller den diskussion om »dekolonialisering« av själva Ryssland som vuxit fram under senare år. Även om den kraftigt intensifierats efter Ukrainainvasionen har diskussionen pågått sedan långt innan Figes bok kom ut på engelska hösten 2022. 

Sammanfattningsvis väcker Figes bok en rad frågor. Den ger inte någon systematisk analys av myter som instrument i maktens tjänst, men presenterar dock en god och informationsrik översikt över rysk historia skildrad med ett kritiskt öga på de myter och »korrigerande narrativ« som makten använt sig av. Som historiebok kommer den att vara värdefull läsning för många.