När diplomaterna lämnar träder generalerna in

Det finns många talesätt om diplomati. En del är skämtsamma, som att diplomati är konsten att be någon dra åt helvete på ett sådant sätt att de ser fram emot det. Andra är mer allvarliga, som att kriget tar vid när diplomaterna upphör med sina samtal. I grunden är diplomati en form för att odla relationer mellan stater, i första hand för att säkra fred, men också för att främja samarbete och ekonomiskt välstånd. De diplomatiska källorna − korrespondens, depescher, brev och dagböcker – är ett basmaterial i de internationella relationernas historia och går tillbaka nästan femtusen år. De allra tidigaste dokumenten beskriver avtal mellan städer i Mesopotamien på 2800-talet före Kristus. 

För den svenska diplomatin har de svensk-ryska relationerna alltid varit bland de mest angelägna, både på grund av landets storlek och dess geografiska närhet. Detsamma gäller i någon mån för Ryssland, åtminstone historiskt sett. Den första svenska beskickningen upprättades redan 1631, vilket innebär att Sverige var det första land som Ryssland utvecklade fasta diplomatiska förbindelser med. 

Sven Hirdman är med sina femtio år i utrikesdepartementets tjänst och med sina tio år som ambassadör i Moskva en av Sveriges absolut mest erfarna diplomater och dessutom en av utrikesförvaltningens och landets främsta experter på Ryssland. När han nu samlar sin rapportering om Ryssland från sin tid på UD i en kommenterad volym finns alltså anledning att spetsa öronen lite extra. 

Hela den tradition av Östpolitik, som en gång i tiden förknippades med Västtyskland och Willy Brandt eller med europeisk socialdemokrati, är som bortblåst. Diplomaterna har tystnat (eller tystats) och generalerna tagit vid.

Perioden som avhandlas i boken, 1994–2004, är dessutom formativ i rysk samtidshistoria. Den sträcker sig från det ur ryskt perspektiv katastrofala 1990-talet under Boris Jeltsin, som västerländska bedömare ofta förknippar med marknadsekonomi och demokratiska reformer men som i Ryssland för tankarna till korruption, social misär och demografisk katastrof, till Vladimir Putins hela första mandatperiod från 2000 till mars 2004. Den bild vi i Sverige och väst har av det post-sovjetiska Ryssland fastnar ofta i stereotyper från dessa år. Det yttrar sig bland annat i tilltron till ekonomiska sanktioner som ett verkningsfullt medel. Förvisso finns sextio år av forskning som visar att sanktioner nästan aldrig leder till önskvärda resultat, ens på mindre stater, och förvisso är Ryssland världens största och mest naturresursrika land. Men ändå har detta felslut fått fäste i debatten. I själva verket har sanktionspolitiken skapat ett nytt Ryssland med en ekonomi som ser helt annorlunda ut än vad den gjorde under 1990-talet. 

Felbedömningarna av Ryssland gäller dock inte bara ekonomin utan även landets teknologiska och militära förmåga. Det senaste halvåret har tron på en Nato-understödd seger för Ukraina urholkats alltmer. Oavsett hur det går i framtiden måste man dra slutsatsen att vi sannolikt har att göra med en av de största underrättelsemissarna i historien och detta samtidigt som vi befinner oss i en konflikt med tillhörande propagandakrig som närmast omöjliggjort alla nyanserade samtal. Endast fördömanden och nedskrivning av motståndaren tillåts.

Mot denna bakgrund kunde det möjligen vara en god idé att beakta Hirdmans argument för förhandlingar och för värdet av den svenska alliansfriheten. Men i pågående krigshets och rysskräck har han tillsammans med andra likasinnade pensionerade ambassadörer i stället marginaliserats i debatten. Det är som om den diplomatiska praktiken misstänkliggjorts eller rent av förbjudits. Hela den tradition av Östpolitik, som en gång i tiden förknippades med Västtyskland och Willy Brandt eller med europeisk socialdemokrati, är som bortblåst. Diplomaterna har tystnat (eller tystats) och generalerna tagit vid.

Men även om politiker och media inte längre lyssnar till, eller ser någon roll för, diplomati ger Hirdmans bok en möjlighet för intresserade läsare att få en inblick i hur den svenska rapporteringen från Ryssland och UD:s analyser såg ut under andra halvan av 1990-talet och under Putins första mandatperiod.

Sannolikt är det också mot denna bakgrund man måste förstå det egendomliga förord som utgivarna − Santérus Förlag och Hans Blix centrum för de internationella relationernas historia vid Stockholms universitet – valt att publicera utan författarens medgivande och som tycks syfta till att kasta tvivel över hans integritet. Förordet, förmodligen unikt i svensk förlagshistoria, är ett lågvattenmärke som läsaren med fördel kan hoppa över. Om utgivarnas syfte har varit att attrahera skribenter att delta i bred och förutsättningslös opinionsbildning kring avgörande frågor i vår allvarsamma tid, så har de sannolikt misslyckats.

Men även om politiker och media inte längre lyssnar till, eller ser någon roll för, diplomati ger Hirdmans bok en möjlighet för intresserade läsare att få en inblick i hur den svenska rapporteringen från Ryssland och UD:s analyser såg ut under andra halvan av 1990-talet och under Putins första mandatperiod. Boken innehåller tjugo tidigare hemligstämplade rapporter och depescher med fördjupande kommentarer och analyser. Eftersom perioden är helt avgörande för att förstå dagens Ryssland är det särskilt intressant att läsa de samtida analyser som gjordes av centrala händelser och förhållanden. Ordet ”depesch” betyder brådskande och det handlar alltså om ambassadörens angelägna, skyndsamma eller större meddelanden till utrikesministern. Drygt halva boken utgörs av sådana depescher och täcker teman som kriget i Tjetjenien, en analys av drivkrafter i rysk utrikespolitik, säkerhetspolitiska riskbedömningar, Ryssland och Nato, Ryssland och Baltikum, Ryssland och Kosovo (1999), prognoser om Rysslands utveckling, en översikt av Putins politik och Putins Ryssland (2000), Ryssland, Nato och Baltikum, och Ryssland och EU. Boken innehåller dessutom brev, promemorior med analyser och bedömningar och anteckningar från möten. 

Här finns en promemoria från 1982 om Sveriges förhållande till Sovjetunionen, ett brev till utrikesminister Anna Lindh från 2000 om Sveriges förhållande till Ryssland och en artikel till Krigsvetenskapsakademin från 2018 på samma tema. Här finns också samtida kommentarer till kriget i Georgien 2008, Maidan-konflikten i Ukraina 2014, och en kommentar från 2023 om kriget i Ukraina. Boken avslutas med reflexioner om framtidens Ryssland, daterade 2023.

Som alla historiska texter måste bidragen läsas utifrån sitt sammanhang och de omständigheter som då rådde. Det är i detta avseende som de är intressanta. Som läsare får man fascinerande inblickar i dåtidens kunskaps- och debattläge, samt i hur UD och relevanta delar av regeringen resonerade i centrala frågor.  

Tidiga varningar om hur allvarligt Ryssland såg på Natos utvidgning direkt intill sina gränser ger en föraning om de konflikter som vi ser i dag.

En del av de intressanta resonemangen ligger i reflexionerna över kontinuitet och förändring i relation till tidigare Sovjetisk utrikes- och säkerhetsförvaltning och deras bedömningar av närområdet och omvärlden. Exempelvis tror Hirdman här att man i Sverige ofta överskattade den egna betydelsen och Rysslands intresse för Sverige under Sovjetperioden, vilket han antar gälla även för Putins Ryssland. 

I andra avseenden lyfter han fram förändringsprocesser och menar att Ryssland främst förändras inifrån genom generationsväxlingar och ekonomisk och social utveckling medan utländska påtryckningar har liten inverkan på rysk politik. Tidiga varningar om hur allvarligt Ryssland såg på Natos utvidgning direkt intill sina gränser ger en föraning om de konflikter som vi ser i dag.  

Även amerikanska ambassadörer varnade för att detta skulle leda till ökade spänningar. Till exempel sade George Kennan, nestor inom amerikansk utrikespolitik under kalla kriget, i en intervju i New York Times 1998 att en utvidgning av Nato till Rysslands gränser skulle leda till ett nytt kallt krig. I januari 2008 skickade USA:s dåvarande Moskvaambassadör och nuvarande CIA-chefen, William J. Burns, ett telegram till Washington där han varnade för att en utvidgning till Ukraina skulle leda till krig. Hirdmans analys, att Natos utvidgning var en rysk säkerhetspolitisk kärnfråga, befinner sig alltså i gott sällskap och mot denna bakgrund framstår hans motstånd till svenskt Nato-medlemskap som säkerhetspolitiskt rationell och som ett försvar av Sveriges nationella intressen.

I denna vurm för kapprustning och krig framstår Hirdman som en av få nyanserande och med diplomatins erfarenhet sansade röster. 

Det är också i detta sammanhang Hirdman varit kritisk till det så kallade DCA-avtalet om försvarssamarbete mellan USA och Sverige, som ger USA tillgång till 17 militärbaser på svenskt territorium. I en artikel i Dagens Arena (18/3/2024) menar han att avtalet i realiteten reducerar Sverige till en amerikansk vasall och till en frontstat för Nato. Det innebär också en väsentlig förlust av suveränitet. I fortsättningen kommer amerikanska soldater som verkar på svenskt territorium att lyda under amerikansk lag och svenska myndigheter ges ingen insyn i vilken materiel som förvaras på de amerikanska baserna. Som Hirdman påpekar innebär detta att rysk försvarsplanering måste utgå från att de även kan rymma kärnvapen. Vid en global konflikt blir därmed Sverige ett förstahandsmål som omedelbart måste slås ut och där taktiska kärnvapen först kan komma att användas. Med ett penseldrag har regeringen förvandlat Sverige från ”bystander” till ”bullseye”. 

Eftersom depescherna och breven som fyller ut Hirdmans bok handlar om olika saker är det svårt att kortfattat ge rättvisa åt dem i en recension. Men det bärande temat är Rysslands utveckling och relationerna till Ryssland. För att betona angelägenheten kan vi här låna Hirdmans inledande ord i ett brev till Anna Lindh, daterat den 21 juni 2000: 

Fru Minister, 
Förhållandet till Ryssland är en av de största – men också svåraste – frågorna i svensk utrikespolitik, och för den delen i europeisk och internationell politik.

Ur svensk synvinkel är denna observation knappast en överdrift och dessutom geopolitiskt och historiskt nödvändig. Sverige har genom århundradena haft såväl krig som goda relationer till Ryssland och under efterkrigstiden sökte Sverige ofta en aktiv roll som medlare och förespråkare för kärnvapennedrustning och för att bevara Sverige och Norden som en kärnvapenfri zon. Det är en avgrundskontrast till den i dag i en handvändning bortsvepta tvåhundraåriga politiska identiteten som neutralt land och till en försvarsminister och försvarsledning som förespråkar svensk delaktighet i ett krig mot Ryssland. I denna vurm för kapprustning och krig framstår Hirdman som en av få nyanserande och med diplomatins erfarenhet sansade röster. Det är inte utan omedelbar oro för samtiden som denna recensent önskar att vi lät diplomaterna få komma tillbaka in i rummet. En läsning av Hirdmans bok kan rekommenderas för såväl studenter som en bred allmänhet.