När medlen skadar ändamålet

Den amerikanske historikern Ibram X. Kendi har utvecklat en form av antirasism som funnit mycket brett gehör på senare år. Den gör vitas rasism till något som i princip inte kan avskaffas, utan som fortlöpande måste behandlas med olika slags terapeutiska metoder, bekännelser, självkritik och symbolisk gottgörelse. År 2017 grundade han Center for Antiracist Research som tre år senare flyttade till Boston University och fick en väl tilltagen budget. Efter en serie avskedanden vid centret under 2023 har universitetet inlett en utredning som gäller både hur dess resurser hanterats och hur de anställda behandlats. I artikeln »What I Saw While Working at Ibram Kendi’s Center for Antiracist Research at Boston University« (The Daily Beast 23/9 2023) beskriver forskaren Phillipe Copeland hur han under sin tid vid centret blev mer och mer förtvivlad över den förgiftade arbetsmiljön, som präglades av en auktoritär ledarstil och godtyckliga beslut. Men särskilt förtvivlad är han över hur den livsviktiga kampen mot verklig rasism skadats av stjärnkulten kring Kendi och det följande haveriet. 

I en tid när det anses vara viktigare vem som säger något än vad som sägs blir allvarliga samtal om svåra frågor i längden omöjliga. Det gäller både om man ger för stor tyngd till akademiska titlar och om man tror att någon på grund av sin hudfärg har tillgång till exklusiva kunskaper om världen. Att underkänna fakta, åsikter och argument för att fel person formulerar dem eller att upphöja svepande påståenden för att rätt person framför dem, stänger dörren till verklig kunskap och därmed till att kunna förändra världen till det bättre. Det är alltid människor med makt som kan styra, tysta, censurera i offentligheten – censur är alltså inte de svagas vapen, utan de starkas. Ändå har krav på censur alltmer kommit att bli det maktmedel som används i antirasismens, transfrågornas och den intersektionella analysens namn. Hur kommer detta sig? 

I boken Så vann woke gör Joanna Williams ett försök att förklara hur tystandet av kritiker, snarare än att bemöta argument, blev de förment progressiva aktivisternas favoritmetod. Sammanfattningsvis går hennes resonemang ut på att woke, det vill säga en högsensitiv medvetenhet om olika diskrimineringsgrunder, är ett enda stort illusionsnummer. I själva verket handlar det om makt, samt inte minst om att dölja densamma. Författaren är tidigare lektor i högskolepedagogik vid University of Kent och numera verksam som journalist och direktör på tankesmedjan Cieo, som drivs av ett mindre antal författare och akademiker och som hon själv grundade 2019. Att debatten om woke typiskt gäller marginella fenomen som transfrågor och att aktivister på området tenderar att reducera rasism till ett terapeutiskt snarare än ett materiellt problem, passar dem som är nöjda med sakernas tillstånd. Det är därför som multinationella företag inte har några problem att hänge sig åt woke. Det kostar inget att framstå som upplyst i rätt politiska och sociala frågor. 

Ett problem med woke som Williams tar upp i början av boken är att de flesta aktivister som engagerar sig i rättvisefrågor som kan föras in under denna rubrik, själva inte vill kännas vid vare sig etiketten eller att ett sådant fenomen över huvud taget skulle existera. Woke används alltså mer som ett skällsord, i linje med hur ord som »fascism« och »postmodernism« fungerar i offentligheten. Likaså förnekas vanligen att någon form av deplattformering eller så kallad cancelkultur, i såväl Sverige som i världen, över huvud taget existerar. Ett av de mest fascinerande exemplen på advokatyr kring varför en del inte bör få delta i debatter på universitetet gavs i P1:s Studio Ett den 2 juni 2023. Genusforskaren och lektorn Rebecca Selberg sade då, i ett inslag där också historikern Johan Gärdebo deltog, att hon vänder sig mot själva begreppet cancelkultur och vill i stället tala om »politisk gränshållning«. Se där en eufemism som kittlar skönt i örat. Vem drar denna gräns? Hur? Varför? Den enda rimliga gränshållningen vid universitet, liksom i offentligheten i stort, borde gå vid direkt förbjudna yttranden. Allt annat bör vara tillåtet i en demokrati med fungerande yttrandefrihet. 

Bra business för dem som säljer kurser, bra business för företag som kan sminka upp sig med lite billig woke.

Woke är alltså en besvärlig beteckning, med tanke på att den avvisas av dem som praktiserar woke, men ändå fungerar som paraplyterm eftersom den ringar in vissa återkommande strategier, attityder och beteenden. Främst bland dessa är att man hellre dömer ut och tystar en kritiker än bemöter hans eller hennes kritik. Att vara woke handlar i hög grad om att märka ord. Vad får sägas och av vem? Ord betraktas som vapen som kan göra verklig skada, och som Williams skriver medför det att vissa anser att verkligt våld är ett rimligt försvar. Eftersom kränkande yttranden kan betraktas som våldsamma handlingar fördömer personer aktiva inom transrörelsen med emfas alla som ifrågasätter deras gällande dogmer, till exempel att kön är socialt konstruerat. Trots det hamnar företrädare för woke inte sällan i en biologistisk förklaringsmodell.

Den kände transmannen Buck Angel, utmålas inte sällan som transfob när han redogör för sin erfarenhet av att ha varit flicka och kvinna som ville bli man. Genom operationer och hormonbehandling blev han det, men han menar också att själva »transitioneringen« är en del av hans erfarenhet som han inte vill förneka. Rätt många aktivister hävdar dock att transpersoner alltid haft det kön som de identifierar sig med och som de i många fall endast kan få genom modern medicin. Det finns många nyanser i denna diskussion som jag väljer att inte gå in på här. Men en återkommande fråga i debatten, och som Williams ägnar utrymme åt i sin bok, är huruvida män som säger sig vara kvinnor ska placeras i kvinno- eller mansfängelse och om transkvinnor kan utgöra ett hot mot kvinnor i dessa slutna miljöer. Williams skriver: 

»Statistiken visar att transpersoner utgör ungefär 1 procent av de kvinnliga fångarna i Storbritannien, men att de stod för 5,6 av de sexuella övergrepp som rapporterades från kvinnofängelser mellan 2010 och 2018.«

I detta sammanhang skulle det emellertid också vara intressant att få veta hur stor risk en transman löper att våldtas i ett mansfängelse. Vilken lösning är på det hela taget säkrast för flest personer? 

Joanna Williams bok är full av exempel på vad som framstår som galet tänkande, ensidig aktivism och försök att stoppa och tysta kritiker. Om allt detta finns det mycket att läsa. Det viktigaste och svåraste, svårare än att stapla exempel som stödjer ens tes, vilket alla sidor i denna konflikt huvudsakligen ägnar sig åt, är att principiellt och strukturellt analysera hur det kommer sig att woke-idéer fått ett så pass starkt genomslag i delar av akademin, offentligheten och i den oändligt svällande mängden corporate bullshit som vällt fram de senaste åren. Jag är övertygad om att det i grund och botten inte handlar om att företag och institutioner drivs av godhet, utan om att alla de överutbildade och underbetalda som jobbar med mänskliga rättigheter och på HR-avdelningar samt i förvaltning och administration i såväl offentlig som privat sektor måste hitta på ständigt nya sätt att motivera sina tjänster. De frågor som ryms under woke, inkludering, representativitet, och i viss mån även frågor som rör hållbarhet och klimat, kräver personal som kontrollerar och administrerar, vilket kräver ständigt nya workshops, seminarier, kurser och utredningar som ska inskärpa hur viktigt det är att alla säger och tänker precis samma sak. 

Som Williams understryker är det fråga om en form av indoktrinering och tankekontroll, som inte blir bättre för att det åtminstone delvis rent principiellt handlar om goda syften. Ändamålet helgar i det här fallet inte medlen, utan de medel som används skadar verkligen ändamålet. Svenska landsting och kommuner tar i dag in kurser och föreläsningar som ska förklara hur rasistiska de är. Länsstyrelsen Stockholm publicerade exempelvis 2021 rapporten »Vita privilegier och diskriminering – Processer som vidmakthåller rasifierade ojämlikheter på arbetsmarknaden« av psykologerna Martin Wolgast och Sima Nourali Wolgast. Redan titeln anger vilken tolkningsmodell som gäller i skriften.

Som Williams skriver har antirasismen psykologiserats, gjorts till en intern fråga som rör det egna samvetet, i stället för att handla om faktiska, ekonomiska och sociala orättvisor. Det är också därför den passar de multinationella koncerner som gärna svänger sig med woke-jargong utan att för den skull höja löner eller på andra sätt förbättra arbetarnas villkor. Bra business för dem som säljer kurser, bra business för företag som kan sminka upp sig med lite billig woke. 

Vägen framåt är inte nya eller fler teorier, eller för den delen mer av ensidig aktivism, utan fungerande gemensamma principer och öppenhet för kritik, alltså vad man kanske skulle kunna kalla ett rationellt samtal.

Vidare kan woke-värderingar upphöja den levda erfarenheten till en form av kunskap. Den här frågan är både snårig och intressan. Givetvis är levd erfarenhet mycket viktigt. Vittnesmål och personliga berättelser lär oss mer om mänskligheten och världen, men är för den sakens skull inte i sig kunskap i någon mera vetenskaplig eller ens politisk bemärkelse. Ett vittnesmål kan alltid ställas mot ett annat och det går inte att systematiskt prioritera till exempel kvinnors, barns och rasifierades vittnesmål framför andras, utan att det leder till allvarliga problem. Det behövs även personer som kan sammanfatta, tolka, se vidare sammanhang, förklara förhållanden och som sätter de aktuella vittnesmålen i perspektiv. 

Låt mig ta ett någorlunda konkret exempel. För ett antal år sedan satt jag i Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskrifter. Förutom den mera lätthanterliga uppgiften, att avgöra kvaliteten hos litterära magasin, ansvarade vi även för att bedöma ett antal tidskrifter på minoritets- och invandrarspråk, vilka vi huvudsakligen inte själva kunde läsa. I detta betydligt svårare arbete använde vi oss av lektörer som kunde språken, inte sällan personer med bakgrund i de länder och regioner där dessa språk talas. Ibland fungerade emellertid inte denna modell, eftersom i princip alla som kunde bli aktuella för dessa uppdrag stod på den ena eller den andra sidan i någon konflikt. Lösningen blev att ta in forskare med annan bakgrund, till exempel en etnisk svensk som både kunde språket och som kunde väga in konflikterna i bedömningen av tidskrifternas tendens.

Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, (CEMFOR), som invigdes 2017, internutreddes häromåret av Uppsala universitet. Centret dömdes ut som för inåtvänt och för att det inte levererat de resultat universitetet hade hoppats på. Liksom vid Kendis center tycks CEMFOR dessutom ha misshushållit med resurserna. Det verkar självklart att problemen som leder fram till den här typen av haverier är principiella och att de hänger samman just med att aktivistiska forskare, sådana vi kan kalla woke, inte accepterar och tillämpar vanliga former för kritisk granskning utan nöjer sig med att bekräfta sig själva och varandra i slutna kretsar.

Mer finns att säga om allt detta, men i korthet är det som Williams beskriver en aktivism som undergräver förtroendet för de institutioner där den utövas. I förlängningen innebär det att arbetet mot rasism och andra orättvisor också tar skada. Vägen framåt är inte nya eller fler teorier, eller för den delen mer av ensidig aktivism, utan fungerande gemensamma principer och öppenhet för kritik, alltså vad man kanske skulle kunna kalla ett rationellt samtal. På den grunden, i stället för på självbekräftande aktivism, kan säkert även en stabil och effektiv typ av antirasism baseras.