När partierna sluter sig samman över väljarnas huvuden

Det har ingått i äldre generationers förväntningar att deras levnadsvillkor kommer att vara hyfsade när de blir pensionärer. Man kan se det som ett kontrakt: vi betalar höga skatter i Sverige och motprestationen borde vara ett hårt spänt skyddsnät under oss. Allt fler blir nu varse att det inte är så spänt och att det finns omfattande revor i nätet. Inga-Lisa Sangregorio undersöker i sin stridsskrift Blåsningen, som recenseras i temasektionen, hur det ser ut i dag för de pensionärer som inte tillhör de lyckligt lottade. Det nya systemet slår hårt och skoningslöst mot dem och ett långt arbetsliv är ingen garanti för en anständig levnadsstandard när man blir äldre.

Att pensionssystemet behövde reformeras är klart. Vi lever längre och är allt friskare och pensionsåldern måste anpassas till det. Men pläderingar för att vi ska arbeta längre måste också ta hänsyn till den omfattande åldersdiskrimineringen i Sverige. Människor över femtio betraktas ofta som ointressanta på arbetsmarknaden. Detta är inte utslag av en rationell bedömning av förmågor utan en irrationell ungdomskult. Inom vissa branscher kan det vara en fördel att vara ung, men där verksamheten förutsätter erfarenhet och bred kunskapsbas, är det en nackdel. Unga upplever enligt en färsk undersökning av Gunnar Aronsson att de kan för litet när de kommer ut i arbetslivet och det speglar väl i många fall en realitet. Utbildningsväsendet förbereder dem dåligt. Till detta kommer att när det gäller de äldres normsystem så vet man i allmänhet vad man får, medan yngre kan bereda en arbetsgivare en hel del överraskningar. 

Ungdomskulten är inte unik för Sverige, men den saknar på ett unikt sätt motvikter här. Det beror på att en konservativ livshållning, som gör att man värderar erfarenhet högt som vägledare in i det nya, är i stort sett frånvarande i den svenska kulturen.

Avsikten var helt uppenbart att inte ge väljarna några möjligheter att trilskas och få bort frågan från den offentliga debatten.

Attityder och system behöver förändras, men också det sätt på vilket system förändras. Pensionsreformen beslutades över huvudet på väljarna av en blocköverskridande arbetsgrupp och förvaltas vidare på ett lika slutet sätt. Avsikten var helt uppenbart att inte ge väljarna några möjligheter att trilskas och få bort frågan från den offentliga debatten. Men en så genomgripande förändring som en pensionsreform borde bli föremål för vad Urban Lundberg i sin recension av Sangregorio kallar för högre politik – ett av de inte alltför vanliga tillfällen i politiken när folkets röst verkligen hörs. Alla skulle inte bli nöjda med ett system som togs fram på detta sätt heller, men det skulle sannolikt vara bättre än det nuvarande och framför allt mer legitimt.

Att partierna sluter sig samman över väljarnas huvuden på detta sätt rubbar både tilltron till dem och till det demokratiska systemet. Många politiker är ivriga att markera mot populismen; det vore klädsamt om de också ibland offentligt reflekterade över vad de själva har gjort för att underblåsa den uppfattning som populismen rider på: att eliten inte lyssnar på folket. 

Publicerad i Respons 2018-5