När rädslan tar över krymper utrymmet för kritisk reflektion

Det finns kraft att hämta i känslor. Känslor som ilska, rädsla, hopp och kärlek kan ge oss styrka att bryta vanans makt och förändra det som är. Men de kan också få oss att agera i strid med våra verkliga intressen. Politiska projekt vinner bara gehör om de mobiliserar människors känslor – men politiken kan också manipulera fram folkliga affekter på sätt som långsiktigt undergräver mänskliga rättigheter och demokrati. Detta är utgångspunkten i sociologen Eva Illouz nyutkomna bok Känslor och populism.

Illouz har tidigare analyserat hur vårt känsloliv samspelar med kapitalistiska och patriarkala maktstrukturer. I den nya boken är ansatsen mer politisk. De fyra känslor som anges i undertiteln – rädsla, äckel, förbittring och kärlek till nationen – bildar en tolkningsram för att förstå den politiska utvecklingen i författarens ena hemland, Israel. Illouz ambition är emellertid inte bara att studera den israeliska kontexten. Hennes analys är ett försök att förstå en global trend som även hemsöker Europa, USA och andra delar av världen.

Att boken fokuserar på just Israel är dock en av dess främsta styrkor. Hamas attack den 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget har fört in landet i centrum för det internationella medvetandet. Världens blickar riktas just nu mot de horribla scener som utspelar sig i Gaza, mot ett krig som inte undgår någon. Tidningarnas liverapportering ger oss ständigt nya uppgifter om den senaste utvecklingen och på opinionssidorna uttrycks både ställningstaganden och vanmäktiga krav på att »någon måste göra något«. Parallellt med den redaktionella rapporteringen fylls flödena i sociala medier med fasansfulla bilder, vittnesmål, kändisupprop och hjälporganisationers vädjan om hjälp i arbetet med att lindra palestiniernas nöd. Kort sagt bjuder det offentliga samtalet om konflikten på ett överflöd av information, åsikter och känslouttryck, men mer sällan på en djupare förståelse av det som sker.

Genom att exploatera och ompaketera ett verkligt förtryck har högern förvandlat ideologiska konfliktlinjer till en konflikt mellan identiteter.

Mot denna bakgrund är Illouz bok både välkommen och viktig. Genom att analysera de dynamiker som byggts upp i Israel under flera decennier gör hon det möjligt för läsaren att placera in kriget i ett större politiskt och socialt sammanhang. För den utomisraeliska publiken bidrar boken med en fascinerande inblick i landets inre motsättningar – inte bara mellan judar och araber utan också mellan mizrachiska och ashkenaziska judar – samt hur dessa spänningar har utnyttjats av landets premiärminister Benjamin Netanyahu och andra politiker på högerkanten. Med en uppsjö av exempel visar Illouz hur högern har approprierat historiska trauman i en retorisk kampanj riktad till mizracherna, det vill säga judar med rötter i Nordafrika och Mellanöstern.

Illouz beskriver bland annat en scen från 1981 års valrörelse. Ett par dagar innan valet var vänstern segerviss och under ett valmöte klev en berömd programledare upp på scenen för att håna de politiska motståndarna i det högernationalistiska partiet Herut (en av föregångarna till Netanyahus Likud). I triumfatorisk anda förkunnade han att Heruts högkvarter var fullt av »slödder«. Den föraktfulla kommentaren såg högerledaren Menachem Begin snabbt till att vända till sin egen fördel när han dagen därpå gav ett eget tal i samma lokal. Begin insåg att programledarens överlägsna attityd kunde omvandlas till en påminnelse om de orättvisor som det socialistiska etablissemanget utsatt mizracherna för under landets tidiga historia. Genom att spela på en känsla av oförrätt som ännu levde kvar bland mizracherna lyckades han vända opinionen och vinna valet. 

Enligt Illouz blev detta val en milstolpe i Israels politiska historia och starten på ett retoriskt skifte. Det var då högern upptäckte offerskapets kraft. Knepet att vända vänsterns kritik mot dem själva har sedan dess upprepats många gånger. Ibland har det tagit sig rent absurda uttryck – som när det inför valet i april 2019 avslöjades att Likud i sin kampanj hade använt sig av »bottar« för att sprida politiska budskap i sociala medier:

[I] stället för att distansera sig från avslöjandet såg Netanyahu till att dra nytta av uppmärksamheten och vända den till sin fördel, genom att hamra in idén att mainstream-media och den politiska vänstern såg Likud-anhängarna som »bottar« och inte som människor. Netanyahu släppte en propagandavideo som listade de fördomar som historiskt hade slungats mot Likud-anhängare. Till de gamla fördomarna om mizracher som primitiva och korkade […] fogade han den nya förolämpningen om »bottar« och uppmanade sina supportrar att rösta på Likud som en protest mot de historiska förtryckarna.

Genom att exploatera och ompaketera ett verkligt förtryck har högern förvandlat ideologiska konfliktlinjer till en konflikt mellan identiteter – en strid som de själva aktivt verkar för att upprätthålla. Den nya högerns identitetspolitiska inriktning känns förstås igen från andra håll i världen. Kanske hade Hillary Clinton avstått från att beskriva Donald Trumps väljarbas som en »basket of deplorables« i 2016 års presidentvalskampanj om hon hade varit mer bekant med den israeliska högerns tillvägagångssätt?

Illouz känslomatris illustrerar en generell utveckling i världen som innebär att politik i allt högre utsträckning förvandlats till ett kulturkrig utan förankring i konkreta förslag. Särskilt intressanta är de kapitel som behandlar känslorna rädsla och förbittring. Den senare – som i den filosofiska litteraturen brukar omnämnas som ressentiment – inrymmer en kombination av ilska och maktlöshet, vilken skapar en törst efter symbolisk revansch. Filosofer som Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche har beskrivit ressentiment som en passiviserande kraft, en känsla som leder till hämndlystna fantasier snarare än handling. Traditionellt har den setts som en affekt som riktar sig från botten till toppen – den underprivilegierades hämndlystenhet gentemot eliten. Illouz nyanserar denna bild genom att visa att förbittringen kan rikta sig åt många håll. Upplevelsen av förbittring är varken statisk eller determinerad av materiella förhållanden, utan kan konstrueras, frammanas och förstärkas genom olika politiska narrativ, menar hon. På så sätt blir det möjligt för israeliska bosättare att uppfatta sig själva som diskriminerade gentemot araberna, och på så sätt kan mizrachernas revanschlystnad inför en sedan länge störtad vänsterelit förvandlas till en outsinlig källa för högern att ösa ur. 

Att lösa upp förbittringens knutar framstår som en grannlaga uppgift. Kanske är det ännu svårare att hitta konstruktiva sätt att hantera den rädsla som driver processen av så kallad säkerhetisering, både i Israel och på andra håll i världen. Illouz beskriver väl hur rädsla aktiverar en kedja av reflexmässiga reaktioner:

Tankar som »vi mot dem« eller »det kommer aldrig att bli fred« eller »man kan aldrig lita på en arab« blir automatiserade och självklara. Världen är antingen med oss eller mot oss; problem hanteras i termer av segrar eller nederlag.

När rädslan tar över krymper utrymmet för kritisk reflektion. Upprustning och övervakning blir en nödvändighet och ett trumfkort som slår ut alla andra överväganden, inklusive mänskliga rättigheter och rättsstatliga principer.

I likhet med förbittring handlar rädsla inte enbart om faktiska förhållanden, utan rymmer ett spektrum av verklighet och fantasi. Att anspela på befolkningens rädsla är därför en tacksam strategi för den israeliska högern, som har säkerhet och ordning som sin högsta prioritet. Men som Illouz betonar betyder säkerhetisering inte att samhället faktiskt blir mer säkert. Paradoxalt nog kan en politisk upptagenhet vid säkerhet leda till att tryggheten undergrävs. Detta beror för det första på att rädslans dynamik bidrar till att urholka den offentliga rättsordningen. Genom att överföra ett militaristiskt synsätt med utgångspunkt i uppfattningen att målet helgar medlen på det civila livet blir gränsen mellan krigets laglöshet och fredens lagbundenhet diffus. För det andra gör säkerhetiseringen oss blinda för hur världen upplevs från den andra sidan:

[R]ädslans viktigaste effekt är att den får oss att glömma att fienden också är en rädd människa som lever mitt ibland oss.

I ett tillstånd av konstant rädsla förlorar vi insikten om att vi genom att bygga upp en enorm säkerhetsapparat också bidrar till att öka rädslan hos De Andra.

Känslor och populism är väl värd att läsa. Bokens största behållning ligger i den sociologiska framställningen av Israels politiska kultur. Illouz skildrar på ett förtjänstfullt sätt en rad dynamiker och ger oss ett varnande exempel på var vi riskerar att hamna om vi låter politik styras av känslor som rädsla, äckel, förbittring och (egen)kärlek. Bokens teoretiska delar är däremot mindre övertygande och framstår på sina ställen som förenklade. Epilogen är uppbyggd kring en märklig diskussion om solidaritet och broderskap. Illouz idé om att vi bör odla en universalistisk gemenskap som grundar sig på »vår intuitiva förståelse att andra människor är våra bröder« är en vision som tycks både orealistisk och naiv inför den liberala politiska filosofins svaga punkter. I mina ögon är det långt ifrån självklart att människor har en naturlig benägenhet att se varandra som »bröder«, och i den mån vi kan lära oss något av samhälleliga kriser handlar denna lärdom om vikten av förnyelse.

De tendenser som Illouz pekar ut som centrala drivkrafter i liberalismens kris måste tas på allvar. Just därför duger det inte att svara på denna kris med att på nytt bekänna sig till de klassiska liberala idéer som har definierat vårt politiska tänkande sedan upplysningens dagar (vilket naturligtvis inte betyder att vi bör förkasta dem till förmån för en så kallad »illiberal demokrati«). Den intellektuella ambitionen att peka ut en ny riktning för politiken blir bara trovärdig om den bygger på en medvetenhet om de frågetecken som vår tradition av politiskt tänkande misslyckats med att reda ut.

Den kritiska premissen för boken är heller inte helt övertygande. Illouz väljer att damma av det gamla marxistiska ideologibegreppet, som bygger på antagandet om att politiken kan förvränga människors verklighetsuppfattning så till den grad att de blir blinda för sina verkliga intressen. Politiska uppfattningar kan således ge uttryck för ett »falskt medvetande«, eller åtminstone för en »bristfällig ideologi«, en term som Illouz lånar från filosofen Jason Stanley. Ideologins manipulationskraft gör att människor ser verkligheten genom ett förvrängande filter, »som om de befann sig i en camera obscura, utan tillgång till något annat än en uppochnedvänd bild av världen utanför«. Illouz medger att hon själv har varit kritisk till ideologibegreppet, som tycks underkänna människors egen förmåga att navigera i politiken samtidigt som det tillskriver analytikern en enorm auktoritet som uttolkare av deras »verkliga intressen«. Men trots att Illouz erkänner dessa brister konstaterar hon i nästa mening att vår galna politiska samtid knappast ger oss något val annat än att »motvilligt återvända till ett ideologikritiskt förhållningssätt«.

Innan vi accepterar denna slutsats bör vi dock fundera över om inte ideologikritiken som sådan också kan göra oss blinda för en viktig del av den politiska relationen mellan verklighet och fantasi. Distinktionen mellan verklighet och inbillning är återkommande i boken. Bland annat slår Illouz fast att människor är bättre på att »hantera sin rädsla när den utgår från ett verkligt föremål än när den vilar på ett imaginärt narrativ«. Som stöd för detta anför hon en intervju som hon gjort med tre judiska kvinnor från en Kibbutz nära Gaza. Kvinnornas liv har påtagligt förändrats i takt med rädslans intåg i samhället, men de uppger samtidigt att detta bara har gjort dem mer proarabiska. Slutsatsen att kvinnorna kan förhålla sig mer rationellt till sin rädsla eftersom den baserar sig »på verkligheten«, medan andra israelers rädsla är »imaginär« och en produkt av politiska narrativ, slår mig som kraftigt förenklad. Snarare ligger det i rädslans natur att den alltid riktar sig mot en oviss framtid som inte nödvändigtvis kan härledas till det konkreta nuet. 

I mina ögon är det långt ifrån självklart att människor har någon naturlig benägenhet att se varandra som ›bröder‹, och i den mån vi kan lära oss något av samhälleliga kriser handlar denna lärdom om vikten av förnyelse.

Samma obestämbarhet präglar för övrigt även andra känslor, som den hoppfullhet som de tre intervjuade kvinnorna ger uttryck för. Förmågan att handla i strid mot sin rädsla – att till exempel agera i hopp om fred – kräver också »inbillning«, eller åtminstone inlevelseförmåga. Fantasin gör att vi kan föreställa oss en annan värld, och denna frihet kan vi bara utöva genom att distansera oss från verklighetens grepp om vårt medvetande. Så vem är egentligen i en position att definiera gränsen mellan känslornas verkliga och inbillade objekt? Och vad vinner vi på att avfärda våra motståndares rädslor och förhoppningar som irrationella eller naiva produkter av politiska fantasier?

Att ett skräckscenario som förmodligen inte ens Netanyahu hade kunnat föreställa sig blev verklighet borde rimligtvis mana till ödmjukhet inför sådana frågor. Något som tyvärr också står klart i ljuset av höstens händelser är att även välgrundade rädslor kan sätta i gång en kedja av säkerhetisering med rent katastrofala följder. 

Vart det hela ska sluta vet ingen. Men den som i denna mörka stund vill nära ett hopp om fred bör noga värna kraften i vår inlevelseförmåga, och bejaka politikens frihet att agera mot ett mål som ligger bortom den verklighet som redan är.