Näringslivet blir mer offensivt i tider av en radikaliserad arbetarrörelse
Jenny Anderssons essä om nyliberalismens kulturrevolution överdriver kontinuiteten i näringslivets opinionsbildning. Det menar Rikard Westerberg, som här ger en alternativ tolkning. Andersson svarar direkt.
Sedan 1980-talets början finns en rik forskningslitteratur om det svenska näringslivets politiska påverkan. Redan för samtiden var det uppenbart att den organiserade företagsamheten var unik i sin förmåga att bilda opinion, vilket tydligt manifestades i dess framgångsrika motstånd mot införandet av löntagarfonder och under decenniets återkommande så kallade 4-oktoberdemonstrationer. För forskare inom fältet var arkivtillgången länge ett problem. Men på senare år har detta förbättrats, vilket bidragit till fler och empiriskt mer djuplodande studier, däribland den mycket läsvärda antologin Marknadens tid (2023) som Jenny Andersson varit medredaktör för.
Att forskare kan tolka arkivmaterial och skeenden på olika sätt är, som Andersson påpekar i sin essä i Respons (10/3 2024), inte konstigt. Förhoppningsvis kan de olika perspektiven bidra till en konstruktiv diskussion om den roll näringslivet spelat i politiken och i idédebatten.
Fältet spänner från uttalat SAF-kritiska verk, exempelvis Sven Ove Hansson och Anna-Lena Lodenius bok Operation Högervridning (1988), till forskning som initierats av arbetsgivarna själva, exempelvis Hans De Geers Från svenska modellen till Svenskt Näringsliv (2007). Oavsett ingång i materialet finns dock ingen forskning, mig veterligen, som utmålar löntagarfondsstriden som en ”heroisk försvarskamp”. Även om det naturligtvis finns sådana exempel bland borgerliga opinionsbildare och i näringslivets egen historieskrivning.
Att det fanns avvikande röster inom näringslivet mot SAF:s politisering är också välkänt men jag tror att Andersson gör fel bedömning av hur många och tunga de var.
En av de faktiska skiljelinjerna går i stället mellan de som ser Svenska arbetsgivareföreningens, SAF, som ensamt ansvarigt för att de korporativa inslagen i den svenska modellen försvagades från 1970-talet och framåt och de som ser SAF:s agerande i ljuset av den politiska radikaliseringen, ny arbetsmarknadslagstiftning och den förändrade makroekonomiska miljön. Här ligger Anderssons forskning onekligen närmare den första tolkningen medan min forskning ligger närmare den andra. Gemensamt för forskningsfältet är dock slutsatsen att SAF (oavsett hur man ser på orsakssambandet), i spåren av den omfattande kampanjen mot löntagarfonder och under inflytande av nyliberala idéer från England och USA, gick på opinionsbildningsoffensiv för ett mer marknadsinriktat samhälle. Anderssons slutsats att det finns ett tydligt före och efter löntagarfondsdebatten är hon således inte ensam om. Min bok Sista striden det är (2023) handlar om just detta.
Att det fanns avvikande röster inom näringslivet mot SAF:s politisering är också välkänt men jag tror att Andersson gör fel bedömning av hur många och tunga de var. Bortsett från kritiken från Volvochefen Gyllenhammar och Handelsbanksdirektörerna blev SAF:s tongivande personer alltmer eniga bakom den med tiden kompromisslösa strategin mot löntagarfonder. Förmågan att samla tiotusentals människor i vad man såg som en ”anti-socialistisk rörelse” betraktades som en stor framgång.
För att förstå varför det svenska näringslivet tog en mer konfronterande väg än liknande organisationer i andra länder behöver opinionsbildningen sättas i sin historiska kontext. Det finns ett tydligt mönster: i tider av en mer radikal arbetarrörelse så blev näringslivet mer offensiv i sin opinionsbildning. Det är ingen slump att organisationer som Byrån för ekonomisk information och Timbro etableras under 1940- respektive 1980-talet. Anfall är som bekant bästa försvar.
Direktörerna ville heller inte rasera arbetsmarknadens korporativa ordning som under de första efterkrigsdecennierna gav stabilitet och förutsägbarhet.
Därtill menar jag att Andersson överskattar Näringslivets Fonds roll efter planhushållningsdebatten på 1940-talet samt hur Hayekiansk organisationen var. Det stämmer att fondens direktörer delade Hayeks starka misstro mot statlig ekonomisk planering, men å andra sidan delade de knappast hans syn på fri konkurrens. För dem innebar ”fritt näringsliv” snarare rätten att fritt sluta avtal, inklusive rätten att ingå i karteller (vilket de också i stor utsträckning gjorde). Som Uno Murray, vd för fonden, uttryckte det 1952: ”Konkurrensen är ju egentligen inte något gott i och för sig. Vi vill inte ha ett allas krig mot alla”.
Direktörerna ville heller inte rasera arbetsmarknadens korporativa ordning som under de första efterkrigsdecennierna gav stabilitet och förutsägbarhet. Ett undantag var dock chefen för fondens tankesmedja, Byrån ekonomisk information, Tore Sellberg. År 1957 anställde han SAF:s blivande informationschef Sture Eskilsson som kom att ta med sig de marknadsliberala idéerna in i sin fortsatta karriär.
Att Näringslivets Fond skulle varit en bastion för nyliberalism under 1950- och 60-talet är det svårt att finna belägg för i källorna. Dess största utgift var Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (vars inriktning på dialog och forskning tidvis förvisso retade gallfeber på en del av Fondens styrelsemedlemmar). År 1962 grundade fonden, med hjälp av finansiering från familjen Wallenberg som Andersson mycket riktigt påpekar, Utredningsbyrån för samhällsfrågor, som skrev rapporter åt de borgerliga partierna och förberedde för ett maktskifte. En av Utredningsbyråns ledande personer var Carl Tham, då aktiv i Folkpartiet och långt ifrån någon Hayekian. Under 1970-talets senare hälft införlivade Eskilsson både Fonden och Utredningsbyrån i SAF:s opinionsbildningsapparat och bägge fick då en tydlig marknadsliberal prägel.
Som stöd för tesen att näringslivet var splittrat i löntagarfondsfrågan lyfter Andersson fram att många företag lämnade Näringslivets Fond. Hon missar dock att avhoppen skedde innan införlivandet i SAF. Mellan 1978 och 1985 ökade antalet medlemmar från 23 till 350. Fonden var naturligtvis delaktig i löntagarfondsmotståndet (vars strategi inte drogs upp på ett enskilt möte 1978 utan växte fram under flera år) men aldrig dess nav. Motståndet drevs, organiserades och finansierades ytterst av SAF.
Slutligen blir jag något fundersam över noggrannheten i Anderssons essä. För att ta några exempel: Marcus Wallenberg var absolut med i 1940-talets planhushållningsmotstånd men han styrde det knappast och hans bror hette Jacob (Marc och Peter var sönerna); planerna på att skapa en politisk kamporganisation för näringslivet förekommer första gången i dokumenten 1944 med Byrån för ekonomisk information, inte 1948; syftet med den så kallade Garantistiftelsen som näringslivet grundade 1946 var inte finansiera köpet av Svenska Dagbladet utan att bilda opinion mot Wigforss skattehöjningar; Carl-Johan Westholm var aktiv på olika positioner i Mont Pelerinsällskapet men aldrig dess generalsekreterare, Ekonomifaktas föregångare var kärnkraftsomröstningens Energiinformation, inte Utredningsbyrån; Eskilsson kan omöjligen ha fått löntagarfondsförslaget i handen 1965 eftersom förslaget kom tio år senare; det var Eskilssons informationsavdelning som drev på för nyliberala lösningar, inte multinationella företag (de stora tjänstemannastyrda företagen var initialt snarare öppna för en kompromiss med Meidner); AP-fonderna har inte avvecklats utan är fler än på 1980-talet (så idén om gemensamt ägande har inte blivit ”otänkbar”); polisen uppskattade antalet deltagare i demonstrationen 1983 till 75 000; Meidners ursprungliga förlag innefattade alla bolag med fler än 50 eller 100 anställda – det var det som skapade stor oro i näringslivskretsar. Alltså inte främst att det också skulle drabba multinationella bolag, samt att pengarna från löntagarfonderna delades ut till fler forskningsstiftelser än bara KK-stiftelsen.
Rikard westerberg är ekonomhistoriker vid Handelshögskolan.
Jenny Andersson svarar:
Min essä i Respons är en bearbetat och nedkortad version av en betydligt längre och mer utvecklad peer review– artikel, som Rikard Westerberg känner till mycket väl. Inom programmet Nyliberalism i Norden gör vi all forskning tillgänglig open access. Den som är intresserad av den historiska kontexten och direkta källhänvisningar kan vända sig till vår webplats.
Westerbergs går i sin avhandling förbi de protester från företagare som finns dokumenterade i SAF:s arkiv, liksom i en del av Näringslivets Fonds protokoll. Man kan undra varför. Westerberg har inte heller uppmärksammat den ganska omfattande cirkulation av både Friedrich Hayeks och Wilhelm Röpkes idéer som pågick i Sverige under tidigt 1940-tal, eller den uppenbara idéöverföringen mellan den svenske ekonomen Eli Heckscher och Hayek. Detta är teman som jag uppehåller mig vid i min pågående forskning.
Carl Johan Westholm står listad som generalsekreterare på såväl sina egna sidor som i Mont Pelerinsällskapets material. Såvitt jag kan bedöma är detta en belagd uppgift.
Anfall är bästa försvar – ja, det var onekligen den mentalitet som rådde inom Näringslivets Fond och Timbro. Varför ska vi som historiker anamma en sådan verklighetsbild och göra den till utgångspunkt för vår egen forskning? Vår uppgift är att källkritiskt granska skeenden som har varit centrala i den svenska samtidshistorien och ställa dem till allmänt förfogande. Partsinlagor hör inte hemma i samtidshistorien.
Jenny Andersson är professor i idéhistoria vid Uppsala universitet och leder forskningsprogrammet Neoliberalism in the Nordics, som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.