Näringslivets kulturrevolution

Näringslivets motstånd mot löntagarfonderna var ingen heroisk försvarskamp utan murbräckan för en långsiktig marknadsrevolution.

Torsten Sjödal och Rudolf Meidner i samband med LO:s kongress 1976. Foto: Stig A Nilsson / DN / TT
10 mars 2024
21 min

Den 4 oktober 1983 demonstrerade ett stort antal företagare mot löntagarfonder i centrala Stockholm. Det är ett av svensk nutidshistorias mest ikoniska ögonblick. Enligt SAF var de över hundra tusen, enligt polisen betydligt färre. Även om vi inte vet hur många de var står det klart att samtidshistorien förändrades på djupet. Det finns ett tydligt före och ett efter löntagarfondsdebatten – före stod arbetarrörelsen på sin maktpolitiska höjdpunkt och planerade radikala reformer som sträckte sig bortom efterkrigstidens svenska modell, efter hade den förlorat problemformuleringsprivilegiet om samhällets rörelseriktning och en kil hade slagits in mellan Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen. I stället för kollektivt ägande fick vi en privatiseringsrevolution i den offentliga sektorn vars like inte återfinns någon annanstans i världen. 

Vad var det då som hände i oktober 1983? Enligt näringslivets egen historieskrivning vanns en »sista seger« i en avgörande strid mot de samlade vänsterkrafterna. Genom en heroisk mobilisering av helt vanliga svenska företagare lyckades näringslivets organisationer avvärja ett välplanerat socialistiskt stormangrepp mot friheten och äganderätten. Detta budskap har de senaste decennierna blivit till en närmast otvetydig sanning i den offentliga debatten. Enligt Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson ledde demonstrationen till ett generellt uppsving i förståelsen för värdet av fri företagsamhet och marknadsekonomi, »något som kom att prägla politiken under en intensiv reformperiod på 1980- och 90-talen« (4/10 2023). För Erik Helmerson på Dagens Nyheter (4/10 2023) var det inget mindre än Sveriges framtid som stod på spel den där beryktade höstdagen 1983: 

Skulle vi fortsätta som industri- och exportnation med det fria företagande som lyft oss från Europas fattighjon till ett av världens rikaste länder? Eller skulle Sverige glida in på en korporativ/statlig kommandoekonomisk väg där företagarnas tillgångar successivt skulle hamna i politikers och fackpampars händer?

Myten om försvarsstriden är även utgångspunkten i historikern Rikard Westerbergs nya bok om löntagarfonderna, Sista striden det är (Fri Tanke, 2023). Det finns ingen anledning att gå i polemik med Westerberg i denna fråga; det är viktigt att historiker kan diskutera olika tolkningar av avgörande historiska skeenden. Man kan dock utifrån samma material som ligger till grund för hans bok komma till väsentligt andra slutsatser, vad gäller den roll som den så kallade Näringslivets fond spelat i svensk politik från dess instiftande 1940, över löntagarfondsmotståndet, och långt in i vår egen tid när själva idén om gemensamt ägande – i alla dess möjliga former – har blivit mer eller mindre otänkbar.

Den »sista striden«, menar jag, var i själva verket en »första seger« i en utdragen kamp som inte började med löntagarfondsförslaget 1975, och inte heller med 1960-talets kontroversiella arbetsmarknadsreformer, utan snarare kan föras tillbaka till 1940- och 1950-talets så kallade planhushållningsmotstånd (PHM) mot arbetarrörelsens gemensamma efterkrigsprogram. Det var under denna period som näringslivet etablerade de propagandastrukturer som sedan aktiverades med full kraft under andra halvan av 1970-talet. Näringslivets fond fungerade därefter som ett dolt, nästintill hemligt finansieringsorgan bakom andra, mer kända organisationer såsom SAF, Timbro och Näringslivets medieinstitut. 

Att fonden inte ville synas utåt motiverades redan från början med att den verkade i en fientlig, »socialdemokratifierad« terräng. För att inte framstå som ett bankinstitut för PHM eller bli en måltavla för »direktörshatet«, som det heter i de tidiga dokumenten, var den helt enkelt tvungen att utforma både sin kortsiktiga och långsiktiga strategi under täckmantel.

I sin avhandling Socialists at the Gate, som bygger på grundlig forskning i relevanta arkiv, menar Westerberg att Näringslivets fond i huvudsak var en försvarsorganisation, att den under två perioder, den första på 1940-talet och den andra på 1970-talet, mobiliserade mot socialdemokratiska försök att gripa in i företagens ägarfunktion. Men denna beskrivning, menar jag, fångar knappast hela bilden. I själva verket gav Socialdemokraterna redan under de första efterkrigsåren upp alla socialiseringsplaner till förmån för en välfärdsstatlig planering som på många områden inbegrep prismekanismer och konkurrens. Det förslag till löntagarfonder som Rudolf Meidner utarbetade i början av 1970-talet för LO-kongressens räkning innebar förvisso ett radikalt avsteg från denna historiska kurs. Arkiven vittnar dock om att det löper ett »hayekianskt« tänkande genom hela fondens historia, från den tidiga starten 1940, över efterkrigstiden och löntagarfondsdebatten, till sammanslagningen av SAF och Industriförbundet 2002, och ända fram till våra dagar 

Mot den utbredda tolkningen av löntagarfondsdebatten som uttryck för en defensiv hållning inom det svenska näringslivet, vill jag alltså ställa en bild som snarare beskriver en systematisk propagandaoffensiv från 1940-talet och framåt. 

Planerna på att skapa en politisk kamporganisation förekommer första gången i dokument från 1948, då man talade om en stiftelse som skulle »skydda och försvara privat äganderätt och enskild företagsamhet« genom att motverka alla former av kollektivisering. Centralt i detta betraktelsesätt var en tudelad strategi – kortsiktigt måste man göra motstånd mot arbetarrörelsens reformplaner, men långsiktigt handlade det om att sätta ord på kapitalets intresse och skapa vad som beskrevs som en ideologi för det fria näringslivet. 

Intressant är att idén med Näringslivets fond från första början beskrevs som en organisation som skulle stå utanför politiken och i opposition även mot de liberala och konservativa partierna, eftersom dessa sågs som alltför statsinterventionistiska. Kampen riktade sig inte alltså inte bara mot politiker och fackpampar med kommandoekonomiska böjelser, utan även mot, som det heter i fondens egna handlingar, »våra egna«. Redan från starten drogs det upp en gränslinje mot alla grupperingar och enskilda personer inom näringslivssfären som bekände sig till socialliberala tankegångar eller såg sig själva som ett partsintresse i ett legitimt och produktivt samarbete mellan stat, fack, och näringsliv. 

Kampen riktade sig inte alltså inte bara mot politiker och fackpampar med kommandoekonomiska böjelser, utan även mot, som det heter i fondens egna handlingar, ›våra egna‹.

Av de handlingar som finns efterlämnade i arkiven framgår att fonden i mångt och mycket upprättades för att bryta ned just denna typ av korporativa arrangemang. Ekonomisk demokrati, det vill säga olika möjligheter till ett förstärkt demokratiskt inflytande i och över i företagen, hade diskuterats under en stor del av 1900-talet, inte bara till vänster på den politiska skalan. Som historikern Ilkka Kärrylä visat i sin bok Economy and Democracy in Finland and Sweden (Palgrave, 2021) utvecklade både högern och liberalerna tankar om decentraliserad kapitalbildning via medborgarfonder, eller genom vinstdelning inom företagen. Under 1960- och 1970-talet intensifierades diskussionerna, dels eftersom företagens vinster tycktes öka mer än lönerna, och detta i en tid av inflation och löneglidning, dels eftersom kapitalbildningen framstod som näringslivets i särklass största problem. 

I efterhand ter det sig uppenbart att alla inte alls var emot någon form av löntagarfonder när det begav sig. Det var främst Meidners förslag, som innebar att facket gradvis ökade sin ägandepost i de multinationella bolagen, som väckte bestörtning. Under samma period yrkade exempelvis folkpartiet och TCO på ett demokratiskt kontrollerat fondupplägg som kallades medborgarfonder. Hit hör även en rapport som Grängesbergsbolagets tidigare vd Erland Waldenström skrev på uppdrag av SAF och Industriförbundet som föreslog en form av aktiesparfonder som skulle decentralisera ägandet och sparandet, tillföra investeringskapital, samt på kuppen göra svenskarna till bättre aktieägare. 

Från LO kongressens förslag 1975 fram till 4 oktober-demonstrationen 1983 övervägdes alltså en rad olika varianter på löntagarfonder och genom den kompromiss som riksdagen antog 1983 omvandlades Meidners ursprungliga förslag till ett slags demokratiskt kontrollerade, parts-representativa, pensionsfonder. Denna nedskalade lösning, som knappast utmanade företagens ägande, var dock fortfarande en nagel i ögat på delar av näringslivet och avvecklades av regeringen Bildt i början av 1990-talet. Det kapital som byggts upp under 1980-talet överfördes i stället till den nybildade KK-stiftelsen som finansierar forskning som sker i samverkan med näringslivet, samt till riskkapitalfonderna Atlas och Bure. 

I efterhand ter det sig alltså ganska uppenbart att alla inte alls var emot någon form av löntagarfonder när det begav sig.

Så vad var egentligen Näringslivets fond? Den skapades redan 1940 ur det samarbete som hade inletts i Näringslivets råd som bildades 1939 och ingick egentligen i ett slags nebulosa som också inbegrep Näringslivets samarbetsorgan och Garantistiftelsen (som avvecklades när den fullgjort sin främsta uppgift, det vill säga att finansiera köpet av Svenska Dagbladet). Syftet var att skapa en kapitalfond som kunde bidra till att skapa en ny politisk roll för näringslivet, definierad utifrån principer som att statens utgifter skulle begränsas till att upprätthålla försvaret samt att individens »självansvar« skulle ställas i centrum.

Andra världskriget medförde en mängd pris- och valutaregleringar som fick storföretagen att samordna sig inför överläggningar med samlingsregeringen. Men kriget reste också andra frågor: Hur skulle det svenska näringslivet inlemmas i ett tyskt världsherravälde? Vilken typ av samhälle skulle Sverige vara efter krigsslutet, i en ny fredstida ordning? Ett känt dokument i SAF:s arkiv visar exempelvis hur man hoppades på att vinna tysk respekt för starka svenska industrier. Andra dokument i Näringslivets fonds arkiv från dessa år uttrycker kraftfullt att det »fria näringslivet« måste spela en aktiv roll för att motverka nazismen och mobilisera alla demokratiska krafter, inklusive aktörer på den fria marknaden. Fondens hållning förändrades kring 1943 när man insåg att Tyskland skulle förlora och att segern i kriget skulle tillfalla både det kommunistiska Sovjetunionen och Europas socialdemokratiska partier. 

Samförståndet bröts definitivt när arbetarrörelsen publicerade sitt efterkrigsprogram år 1944. Programmet, som byggde vidare på både mellankrigstidens sociala reformpolitik och krigsårens tämligen långtgående regleringar, förespeglade en rad genomgripande reformer på områden av betydelse för näringslivets rörelsefrihet. Som svar lät fonden översätta den österrikiske ekonomen Friedrich Hayeks nyliberala klassiker Vägen till träldom (1944)

Statsvetaren Leif Lewin har beskrivit hur Hayeks bok blev en försäljningssuccé, som bidrog till att vända planhushållningsdebatten till näringslivets fördel. Ställda inför ett kompakt motstånd tvingades socialdemokratin kapitulera och de relativt välutvecklade planerna på nationalisering, åtminstone inom vissa sektorer, reducerades till en satsning på rationell ekonomisk planering. Mötet med Hayek tycks dock ha etablerat en nyliberal tankefigur inom fonden, som i fortsättningen såg sig som en frontorganisation för den fria marknaden som riktades mot en per definition bolsjevistisk välfärdsstat. 

Tankefiguren bestod av tre delar: föreställningen att välfärdsstaten innehöll en förutbestämd utveckling mot ökande offentliga ingripanden, misstanken att det bakom socialdemokratins tal om samförstånd kunde anas mer djupgående kollektivistiska ambitioner, samt övertygelsen om att de dolda maktcirklarna mellan socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och kulturlivet med tiden skulle krossa alla röster för frihet. Givet denna tankefigur blev det logiskt för delar av näringslivet att se sig själva som en radikal oppositionell röst för ett kapitalintresse som inte kunde lita på politikernas goda vilja. 

Historiker har haft svårt att studera Näringslivets fond eftersom arkivet är tillståndsbelagt vid Centrum för näringslivshistoria i Stockholm. Exempelvis fick Uppsalahistorikern Niklas Stenlås, vars avhandling Den inre kretsen från 1997 behandlar näringslivets propagandaverksamhet under efterkrigstiden, avslag på sin ansökan i ett personligt brev från Timbrochefen Sture Eskilsson. Med hjälp av diverse personarkiv kunde Stenlås ändå pussla ihop avgörande delar av fondens första decennier. Den innersta kretsen belyste de mycket täta relationerna mellan en grupp företagsledare och bolagsdirektörer i den så kallade Direktörsklubben. Stenlås visade exempelvis hur den stora planhushållningsdebatten i valrörelsen 1948 var direkt styrd av fonden samt av Marcus Wallenberg. Redan 1948 marscherade för övrigt direktörer och entreprenörer mot Stockholm i förhoppning om att valet senare samma höst skulle omintetgöra arbetarrörelsens efterkrigsprogram. 

Stenlås såg den innersta kretsen kring Näringslivets fond som ett elitnätverk med tydlig avsikt att påverka inriktningen på svensk efterkrigspolitik. I sin studie tonade han också ned de politiska skillnaderna inom näringslivet, exempelvis den ofta antydda konflikten mellan Wallenbergarnas Enskilda banken och socialliberalen Tore Browaldhs Handelsbanken, eller de väl dokumenterade skiljelinjerna mellan SAF och Industriförbundet. 

Hur torgförde man bäst ideologiskt färgade budskap utan att framstå som en suspekt direktörsklubb?

Rikard Westerberg var inne på en delvis annan linje när han i sin ovan nämnda avhandling antydde att näringslivets propaganda också syftade till att skapa ett enhetligt, kollektivt agerande inom näringslivet självt. Han drog dock aldrig denna slutsats hela vägen ut, kanske för att studien hamnade nära näringslivets och Timbros egen historieskrivning där näringslivets samling bakom ett enhetligt marknadsintresse betonas av ideologiska skäl. Någon sådan enighet fanns dock inte. Under hela 1900-talet var det svenska näringslivet splittrat mellan å ena sidan en socialliberal gren med dragning åt korporatism och samförståndsanda, och å andra sidan en »globalistisk«, aggressivt marknadsliberal hållning. Fondens aktiviteter var alltså inte bara riktade mot det yttre hotet i form av socialdemokratin, facket och välfärdsstaten, utan även inåt mot hotet från företagare i de egna leden som inte slöt upp bakom marknadsideologin och gärna gömde sig bakom statens kjolar. 

När Timbro 1978 bildades med fondens medel efter modell av det amerikanska Heritageinstitutet blev det svaret på frågan hur »upplysningsverksamhet« kring näringslivet centrala betydelse för samhällsutvecklingen kunde kombineras med en politisk kamporganisation som arbetade för en regelrätt marknadsrevolution. Influenserna till fondens marknadsideologi kom från utlandet. Till inspirationskällorna hörde Mont Pelerin-sällskapet, en sammanslutning av liberala ekonomer och företagsledare som började träffas efter kriget för att diskutera frihetens betingelser i en värld dominerad av socialistiskt planeringstänkande, men även andra nordiska näringslivsorganisationer, samt nyliberala tankesmedjor i Storbritannien och USA. 

Men låt oss nu backa ett ögonblick. Hur var Näringslivets fond egentligen uppbyggd och hur organiserades dess inre arbete? Fonden bildades 1940 av tretton storföretag, som donerade 50 000 kronor vardera. Kretsen av medlemmar vidgades sedan efter hand. Under 1950- och 1960-talet samlade fonden en rad stora företag, varav flera inom Wallenbergsfären, vilka med tiden skulle komma att utvecklas till Sveriges ledande multinationella koncerner. År 1960 omsatte den fyra miljoner i den tidens penningvärde. 

Ganska tidigt utbröt interna stridigheter kring hur upplysningsverksamheten skulle utformas. Skulle den vara objektiv och samhällsvetenskaplig, eller uttalat ideologisk? Hur torgförde man bäst ideologiskt färgade budskap utan att framstå som en suspekt direktörsklubb? Från slutet av 1940-talet finansierade fonden exempelvis unghögern och nyliberalen Arvid Fredborgs tidskrift Obs! Enligt styrelseprotokollet fick tidskriften i uppdrag att tala om »neofascisterna« men med tillägget att den skulle göra det i förtäckta ordalag så att det inte tydligt framgick att den i realiteten spred näringslivspropaganda. Under 1940- och 1950-talet inledde man också en omfattande parallell folkbildningsverksamhet till den som bedrevs av arbetarrörelsen, inte minst genom kursverksamheten Vår ekonomi. 

År 1947 var fonden med och bildade Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS). Relativt omgående infann sig dock ett missnöje med SNS verksamhet som man menade vägleddes av ett problematiskt ställningstagande för samhällsvetenskaplig objektivitet och inte var tillräckligt inriktad på att ideologiskt försvara näringslivets positioner. 

Under 1950-talet ströp fonden därför finansieringen av SNS. År 1960 började den i stället pytsa in avsevärda summor i en ny typ av propaganda kring Winquistska byrån, också kallad ›hemliga‹ byrån (därefter Ekonomifakta). Byrån var den direkta föregångaren till Timbro och Kreab. Under 1950- och 1960-talet ägnade den sig åt att kartlägga nyckelgrupper i det svenska samhället – tjänstemän till exempel, men också fackföreningsaktiva och journalister. Propagandan radikaliserades med Sture Eskilssons berömda pm 1971, i vilket han klargjorde att »informationsverksamheten« inte bara syftade till kortsiktigt motstånd utan även till en långsiktig kulturell och mental förskjutning i det svenska samhället. År 1978 grundades Timbro och därefter var Näringslivets fond nästan helt inriktad på att sprida de nya marknadsidéer som i media ibland kallades för nyliberalism men som ofta liknade amerikansk nykonservatism. Vid mitten av 1980-talet finansierade fonden Fria Moderata Studentförbundet med ett enskilt anslag som vida översteg vad den någonsin lagt på SNS.

Strategin mot löntagarfonderna drogs upp på ett avgörande möte i Timbros lokaler år 1978 och vilade på ett grovt förenklat budskap: ›fondsocialism eller marknadsekonomi‹.

Här finns skäl att understryka två viktiga poänger som typiskt tappas bort i diskussionen om nyliberalismens betydelse för svensk samhällsutveckling. Den första är komparativ och berör det faktum att Näringslivets fond skiljer sig från liknande organisationer i andra nordiska länder. I Danmark fanns sedan 1943 det så kallade Ehrverenes Oplysningsrad, som under ledning av Christian Gandil drog i tydlig nyliberal riktning. Ehrverenes Oplysningsrad var sammansatt av yrkes- och branschorganisationer och kontrollerades inte av ett antal storföretag. Efter Gandils död marginaliserades organisationen och den fick inte heller möjlighet att mobilisera kring en liknande fråga som de svenska löntagarfonderna. Korporatismen och socialliberalismen vann, och nyliberalismen förlorade. Även i Norge tycks mer socialliberala och korporativistiska tankegångar ha bjudit motstånd. Till exempel fick tankesmedjan Libertas backa från nyliberalismen efter motstånd från både vänster och höger, vilket den norske historikern Ola Innset har skrivit om. 

Man kan fundera över vilken effekt dessa skillnader har haft. De danska historikerna Jeppe Nevers och Julian Lamberty visar i en nyligen publicerad artikel i Scandinavian Journal of History (maj 2023) att privatiseringsdebatten i Danmark kom att ledas bort från diskussioner om systemskifte till förmån för diskussioner om nya samarbetsformer mellan stat och privata aktörer. Följaktligen rymmer inte den danska välfärdsstaten något aktieägarintresse. I Sverige propagerade däremot Näringslivets fond aktivt för både vinstintresse och privata utförare inom offentlig sektor, exempelvis inom ramen för det i dag bortglömda men på sin tid exceptionellt marknadsradikala 1980-talsinitiativet Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige som leddes av folkpartiledaren Bengt Westerberg. 

Den andra poängen är kronologisk. Det som händer kan inte påverka det som redan hänt. Om Näringslivets fond redan vid tillblivelsen 1940 var inspirerad av Hayek, hur kan det då ha varit LO:s löntagarfondsförslag 1975 som skapade den nyliberala marknadsoffensiven? Det är här vi når fram till frågan hur vi, så här femtio år senare, egentligen ska förstå löntagarfondsdebattens djupare betydelse, och det är på denna punkt som Näringslivets fonds intima koppling till ett antal storföretag som under 1960- och 1970-talet blev multinationella företag med marknader långt utanför Sverige, blir helt central.

Fonden var djupt förankrad i Wallenbergsfären, och de tre bröderna Wallenberg (Marcus, Marc och Peter) var i ledande positioner också i Skattebetalarnas förening och Bankföreningen. Den så kallade »upplysningsverksamheten« utformades och administrerades även av nyckelpersoner som obehindrat vandrade mellan fonden och Wallenbergs privata kontor på internationella handelskammaren i Paris. Hit hör Carl Gustaf Winquist, Carl Johan Westholm, som sedan blev generalsekreterare i Mont Pelerin-sällskapet, och Peje Emilsson som rekryterades till Timbro under andra halvan av 1970-talet. Sture Eskilsson hade i sin tur rekryterats som ekonom till SAF 1957, sannolikt med lön från Fonden. Men hur förhöll sig denna grupp till de småföretagare som ofta framhållits som löntagarfondsmotståndets kärna? 

När Eskilsson någon gång under 1965 fick LO:s löntagarfondsförslag i handen var det uppenbart för honom att det innebar en enorm strategisk möjlighet. Det var den gnista som behövdes för att på samma gång bryta loss arbetsgivarintresset från partsrollen och ge det en skarpare ideologisk profil, samt att knuffa Folkpartiet och Moderaterna i riktning mot nyliberalismen. En bonus var dessutom att förslaget hade tydlig potential att splittra Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen. 

Strategin mot löntagarfonderna drogs upp på ett avgörande möte i Timbros lokaler år 1978 och vilade på ett grovt förenklat budskap: »fondsocialism eller marknadsekonomi«. Enligt mötesanteckningarna var det svårt att få deltagarna, det vill säga olika näringslivsaktörer, att förstå detta val. För många av dem var det faktiskt inte alls givet att man stod inför ett skarpt val. Sverige var inget socialistiskt land, även med MBL. Dessutom verkade det mer eller mindre självklart att Meidners ursprungliga förslag skulle revideras i riktning mot något slags parlamentarisk kompromiss, vilket också blev fallet. Diskussionen stod inte ens och föll med Meidners förlag. Som nämndes ovan rymde debatten en rad konkurrerande, såväl liberala som mer kapitalistiskt orienterade alternativ, såsom medborgarfonder, allemansspar eller vinstdelning (det vill säga aktieposter ägda av arbetare). SAF och IF stod bakom Waldenström förslaget, som exempelvis Handelsbanken verkar ha sett som en möjlighet för ett nytt och mer utbrett aktiesparande och en växande roll för bankerna. Kanske förklarades den lite motvilliga stämningen på mötet också av att fonden under en längre tid tappat medlemmar. 

Utträdesbreven i arkivet vittnar om ett utbrett missnöje med fondens karaktär av politisk kampanjorganisation; senare kom också omfattande protester mot Timbros förlagsverksamhet som i hög grad bestod av översättningar av nyliberala teoretiker långt ut i högerkanten. Slutsatsen från mötet på Timbro 1978 måste understrykas. I mötesanteckningarna betonas att 1940-talets strid inte var vunnen, och att den i hög grad måste föras mot näringslivets egna representanter − »våra egna« som det heter i protokollet. Det var också en strid vars målsättning på längre sikt gick långt utöver löntagarfonderna (hur de än utformades) och tog sikte på ett kommande systemskifte: lägre skatter, avregleringar, omfattande privatisering, decentraliserad lönebildning och, i förlängningen, att separera näringslivsintresset från den svenska modellens partssamverkan och etablera det som ett oberoende och självständigt kapitalintresse.  

Det är också uppenbart att dessa tankar var vägledande inom Näringslivets fond långt innan Meidners löntagarfonder började behärska debatten och att de låg bakom Sture Eskilssons pm från 1971 om vikten av att förändra det svenska idéklimatet. De radikala tankarna kom knappast underifrån. Tvärtom finns starka skäl att sätta dem i direkt relation till den aktörskonstellation som fylkades kring Näringslivets fond och som från mitten av 1970-talet fick inflytande över närbelägna aktörer som Skattebetalarnas förening och Aktiespararna. 

Kulturkriget har många upprinnelser, men det framstår som ganska klart att den propagandaapparat som Näringslivets fond etablerade under efterkrigstiden har haft stor betydelse för svensk politik under de senaste årtiondena.

På samma sätt som vi måste intressera oss för Näringslivets fonds sammansättning och hur den grep in i en större kontext som rörde socialliberalismens kontra marknadsliberalismens ställning i svensk politik, måste vi ifrågasätta historieskrivningen kring den så kallade 4 oktober-kommittén. Tanken om en stor företagarprotest verkar ha väckts i maj av en småländsk företagare. Denne protesterade mot Olof Palmes första majtal i Nässjö 1983 och förklarade att löntagarfonder, det ville man minsann inte ha i Småland. Ett antal småländska företagare skrev ett öppet brev i pressen, vilket plockades upp av Aktiespararnas förenings vd Håkan Gergils, som i sin tur skickade det vidare till Näringslivets fond och SAF.

4 oktober-kommittén bildades på Ekonomifakta, på det kontor som snart skulle bli Timbro. Här deltog visserligen företrädare för de småländska företagarna, men i övrigt dominerades arbetet av representanter för storfinansen, familjerna, aktiespararna och skattebetalarnas förening. Kampanjstrategin skrevs av Kreab, samma pr-byrå som följande år drog upp riktlinjerna för ja-kampanjen i kärnkraftsfrågan. Som bekant blev demonstrationen den 4 oktober 1983 lyckad i alla avseenden. Vid denna tidpunkt stod det klart att löntagarfondsfrågan ändrat karaktär och gällde inflytandet över pensionsfonderna. Vidare hade flera viktiga aktörer inom näringslivet, inte minst Volvo och Handelsbanken, tackat nej till att delta i demonstrationen eftersom de hade byggt upp ett eget självständigt system för vinstdelning med arbetstagarna. Men detta var ändå inte slutet på kampanjen. 

Under andra halvan av 1980-talet fördes löpande diskussioner inom kommittén om hur man skulle kunna »hålla energin uppe i löntagarfondsfrågan« och hur Sveriges företagare skulle mobiliseras kring denna avgörande fråga. Löntagarfonderna blev nu en symbol för ett helt frågekomplex kopplat till införandet av marknadsekonomi i det socialistiska Sverige. Via de lokala handelskamrarna kampanjade kommittén för privat ägande, för avskaffandet av alla statliga monopol, inklusive järnväg och telekom, och för ett så kallat Röda nejlikan-uppror mot skattesystemet. Kampanjen riktades inte längre bara mot landets företagare, utan vidgades vid 1990-talets ingång till att försöka skapa en regelrätt »folkrörelse för ägande« som skulle omfatta alla svenskar som överhuvudtaget ägde någonting: en villa, ett sommarhus, lite aktier, en försäkring eller en taxibil. Språkbruket radikaliserades i takt med framgångarna. Nu handlade det inte längre om att ställa »äganderätten« mot »majoritetsbeslut« och om att begränsa fackföreningarnas roll på arbetsmarknaden. 

Under det följande decenniet omvandlades löntagarfonderna, som redan nämnts, till riskvilligt fondkapital, och det omfattande nätverk som 4 oktober-kommittén skapat via de lokala handelskamrarna användes för att genomföra småskaliga privatiseringar i kommunerna. 

Vändningen mot en uttalat politisk kampanj, som helt frångick den svenska modellens samförståndsanda, liksom det faktum att det fanns flera former av liberalism och flera möjliga ideologiska inriktningar inom näringslivet, skapade dock interna motsättningar. Man kan förstå att Timbro inte anser sig ha intresse av att lyfta denna ideologiska spännvidd i sin egen historieskrivning, men den illustrerar det viktiga faktum att nyliberalismen inte var en naturlig ideologi för det svenska näringslivet, utan att den snarare drevs igenom av de multinationella företagen med hjälp av de omfattande resurserna i Näringslivets fond. Detta illustreras av de många protestbrev som finns bevarade i SAFs arkiv, exempelvis från företag som värnade om sina relationer till facket, till sina beställare i offentlig sektor, eller som reagerade på vad man ansåg vara vulgära, för att inte säga osvenska, kampanjmetoder. 

Ett annat talande exempel från 1980-talets början är ett meningsutbyte mellan Sture Eskilsson och PG Gyllenhammar under ett möte i SAF:s styrelse. Gyllenhammar varnade för att Timbro framställde Sveriges företagare som »verkliga svartmän«:  

SAF måste väga sitt budskap, så att det å ena sidan klarlägger förutsättningarna för ett fritt näringsliv och nyttan av det för hela folkhushållet. Det får dock inte verka som att SAF har andra syften att använda kapitalet än vad folkflertalet har. Det kräver ett speciellt arbete för att vi inte ska sjunka ned i bakåtsträveri, konservatism för dess egen skull. 

Vi vet att denna diskussion hade vinnare (Eskilsson) och förlorare (Gyllenhammar). Men kanske gick något större förlorat? Kanske var valet som det svenska samhället stod inför mellan 1975 och 1983 inte ett val mellan »fondsocialism och marknadsekonomi«. Den svenska modellen var ju knappast socialistisk, utan en blandekonomi där offentligt och privat samsades och där offentlig produktion också avsåg förbättra produktiviteten i näringslivet. 

Men fondfrågan berörde teman som därefter blev centrala i samhällsutvecklingen. Finansialiseringen och den ökade betydelsen av monetära transaktioner, som fick en skjuts av det system för allemanssparande som historikerna Orsi Husz och David Larsson Heidenblad skrivit om, bland annat i Marknadens tid (Nordic Academic Press, 2023), liksom av avvecklingen av AP-fonderna. Ägandet i företagen är i dag mer koncentrerat än någonsin och under decennierna efter löntagarfondsdebatten skildes ägandefunktionen i storföretagen ännu mer från verkstadsgolvet. Viktigast är kanske just språkbruket, det vill säga de kampanjmetoder och den ofta slarviga relation till sanningen som Näringslivets fond gjorde sig skyldig till när den prioriterade näringslivsideologi före det samhällsvetenskapligt grundade samförstånd som förknippas med SNS och borgerlighetens mer socialliberala strömningar. 

Kulturkriget har många upprinnelser, men det framstår som klart att den propagandaapparat som Näringslivets fond etablerade under efterkrigstiden har haft stor betydelse för svensk politik under de senaste årtiondena. Genom sina kampanjmetoder förde Timbro in ett nytt konfrontatoriskt och populistiskt budskap i svensk politik. Centralt i detta budskap var »antingen-eller-språket«, där efterkrigstidens svenska modell med förtroendefulla relationer mellan arbete och kapital sattes i motsats till en tänkt idealtyp som kallades den fria marknaden. Det ursprungliga löntagarfondsförslaget innebar absolut ett avsteg från några av dess bärande principer – men 4 oktoberkommittén lyckades med fondens målsättning att separera näringslivet från samhällsintresset och föra in det i en position från vilket det till varje pris värnar kapitalet. Frågan man kan ställa sig i dag är om denna skarpa hållning är en bra grund för en konstruktiv demokratisk diskussion om det framtida samhällsbygget. 

Motståndet mot löntagarfonderna kom i själva verket inte ur ett enat näringsliv, utan från den betydligt mindre kretsen kring Näringslivets fond. 

Denna essä bygger på studier i Näringslivets fonds och Timbros arkiv, som finns på Centrum för Näringslivshistoria. För detaljerade arkivhänvisningar hänvisas till en kommande artikel i Contemporary European History.

Vidare läsning

»Svenning missar forskningsbidraget«

Olle Svennings recension av »Sista striden det är« ger en vilseledande bild över innehållet. Det menar bokens författare Rikard Westerberg, som här bemöter påståendena. Svenning svarar direkt.