Nationalism är inte enbart ett konservativt projekt

Den amerikanske journalisten John Judis försvarar nationalstaten från ett vänsterperspektiv. Enligt honom kan populismens framgångar på senare år till viss del förklaras av att eliter anammat kosmopolitiska ideal och blundat för effekterna som den ekonomiska politiken har på delar av den inhemska befolkningen. Den israeliske filosofen Yoram Hazony är också kritisk mot eliter i Väst, som enligt honom tappat fokus på majoriteten av de egna medborgarna, men till skillnad från Judis vill Hazony befästa uppfattningen att den politiska konflikten står mellan kosmopolitisk liberalism och nationalistisk konservatism.

Är nationalism ett fenomen som per definition är ”höger”? I svensk debatt framställs saken ofta på det viset. Någon liberal nationalism, eller vänsternationalism, tycks inte finnas på den politiska kartan, och är definitivt inte något som erbjuds väljarna. Den som vill värna Sveriges karaktär av nationalstat och lägga större betydelse vid majoritetssamhällets språk, normer och institutioner snarare än individers och minoritetsgruppers rättigheter, har inte möjlighet att kombinera det med en tydlig ekonomisk vänsterpolitik, eller med en fortsatt offensiv jämställdhetspolitik och så vidare. Det tas för givet att en strömning åt nationalism måste betyda en rörelse mot socialkonservatism eller traditionalism, bort från både välfärdsstaten och den liberala demokratin. 

Internationellt är idédebatten inte lika begränsad. Bland de senast tillkomna böckerna i ämnet återfinns inte bara ett högerperspektiv som i Yoram Hazonys The Virtue of Nationalism utan även ett försvar och rekommendation av en vänsternationalism i form av John Judis The Nationalist Revival. Båda böckerna tar sin utgångspunkt i de senaste årens framgångar för Donald Trump, Brexitkampanjen och diverse populistiska eller högernationalistiska partier. 

Den vanligaste formen av analys från vänster är naturligtvis att de populistiska framgångarna i grund och botten orsakats av ett allt skevare ekonomiskt system. ”Globaliseringens förlorare”, som det brukar heta. John Judis, en politisk journalist och analytiker hemmahörande i den amerikanska vänstern, beskriver i sin bok denna utveckling mot ökad ojämlikhet, men erbjuder en specifik förklaring till varför situationen ser ut som den gör. En del av orsaken ligger enligt Judis i att den politiska och ekonomiska eliten har anammat kosmopolitiska uppfattningar och ideal. Dessa ideal har möjliggjort att man blundat för effekterna på mindre välutbildade delar av den inhemska befolkningen. Den skadliga ekonomiska politiken hänger således samman med en förändring i hur beslutsfattare ser på det egna samhället i förhållande till omvärlden. 

När samhällseliten kritiserats har reaktionen varit att sudda ut alla nyanser och distinktioner, menar Judis. Alla uttryck för att vilja prioritera och bevara det egna samhället och kulturen har misstänkliggjorts och placerats i samma fack som fascistiska läror. Strategin har byggt på en påstådd läxa från 1930-talet och andra världskriget om nationalismens inneboende farlighet och ondska. Judis hoppas att denna polarisering ska brytas upp. Framför allt anser han att kampen inte bör uppfattas stå mellan liberaler och nationalister, utan mellan kosmopoliter och nationalister. Han vill rädda de amerikanska Demokraterna från att ge Republikanerna monopol på nationsidén.

Alla uttryck för att vilja prioritera och bevara det egna samhället och kulturen har misstänkliggjorts och placerats i samma fack som fascistiska läror.

En nationalist i denna bemärkelse är en person som i huvudsak betraktar världen som befolkad av olika samhällen, som har delvis olika intressen och som legitimt utövar politiskt självbestämmande och prioriterar de egna samhällsmedlemmarna i viss grad. Att förespråka en värld av sådana stater står inte i strid med internationalism, i betydelsen internationella samarbeten och avtal. Däremot står det i strid med en kosmopolitisk världsbild, som varit pådrivande för att dessa avtal ska innebära långtgående globalisering av handel och kapitalmarknader och som förordat en friare migration. Den nationalistiska återkomsten är en reaktion på en utveckling i kosmopolitisk riktning, där stater har fått mindre politiska möjligheter och moralisk rätt att i namn av samhällsmedlemmarnas intressen och värderingar reglera hur företag, kapital och människor rör sig. 

Judis menar att en bitvis reträtt från de senare decenniernas globalisering är den enda möjligheten för att det amerikanska samhället ska kunna förändras till att bli mer jämlikt. Receptet är i grunden att ta en gnutta av den medicin som Trump föreskrivit, men utan excesser i vare sig inhemsk politik eller i utrikespolitiken. Det är en policyrekommendation som följer av den övergripande bild som Judis vill förmedla: att de intressen och känslor som kanaliserats i Trump och europeiska högerpopulister i grund och botten har visst fog för sig. 

Detta avspeglar sig bland annat i Judis beskrivning av nationalismen som fenomen. Han följer inte mallen från dagens vänster som ofta likställer nationalism med dess mest renodlade ideologiska former och historiska illdåd som begåtts i dess namn. Men om man bara ser nationalismen som en politisk ideologi (det vill säga att nationalism är vad explicita nationalister tänker och gör) så kan man inte förstå hur den plötsligt kan få stöd trots sitt dåliga rykte och sociala stigma. Det måste finnas en djupare dimension och ett behov, menar Judis. Han skiljer därför, inte olikt hur Isaiah Berlin brukade göra, mellan förekomsten av nationellt medvetande, som kan hysas och delas av människor utan att de reflekterat över det, och explicit nationalism. Nationalism grundar sig således även i ett socialpsykologiskt fenomen och upplevt behov. Frågor om när, i vilken grad, och med vilka förtecken som dessa känslor och uppfattningar kommer att politiseras är öppna. Historiskt har förstås liberaler likväl som socialdemokrater och konservativa lierat sig med nationella föreställningar och identiteter.

Judis bok är dock inte huvudsakligen samhällsteoretisk, utan framför allt utan framför allt beskrivande och samhällsanalytisk. Som sådan är den kompetent, om än relativt konventionell. Det intressanta är författarens bakgrund och att han försöker sälja in analysen i vänsterleden. Att döma av recensioner i amerikanska medier möter synsättet fortfarande visst motstånd. 

En mer teoretisk diskussion om nationalism finner man däremot i Yoram Hazonys The Virtue of Nationalism. Hazony försvarar en världsordning baserad på självständiga nationalstater. Han kritiserar – stundtals i svepande och raljanta ordalag – att de politiska och akademiska eliterna i Väst under decennier har betraktat utvecklingen av överstatliga institutioner som nödvändig och önskvärd. Deras fokus på globalisering av ekonomiska och politiska strukturer har gjort att de tappat fokus på majoriteten av de egna medborgarna. Att värna det egna samhället och dess gemenskap har fått stå tillbaka även för en omfattande invandring och en mångkulturalistisk retorik och praktik.

Hazonys fiende i samtiden är liberalismen. I kontrast till Judis vill Hazony befästa uppfattningen att konflikten står mellan en ofrånkomligt kosmopolitisk liberalism och en nationalistisk konservatism. Liberalismen beskrivs som en del av en bredare kategori av ”imperialistiska” ideologier, i kontrast till pluralistiska eller partikulära ideologier som i stället menar att olika grupper bör få bli saliga på egen fason. Om det sanna, det rätta, det goda beskrivs som universellt giltigt så följer det att politiska institutioner överallt bör konstitueras och användas i förenlighet med denna vision. Således finns en ”imperialistisk” tendens inbyggd i såväl de universalistiska religionerna kristendom och islam som i de sekulära ideologierna kommunism och liberalism. Den nationalstatliga ordning som Hazony förespråkar har genom världshistorien varit i ständig konflikt med olika imperialistiska ambitioner hos kejsare, påvar eller för den delen världskommunismens ledare. Liberalismens strävan efter internationella organisationer och avtal, eller en överstatlig europeisk union, är det senaste exemplet på en ideologi som anser sig bringa fred och stabilitet genom att i namn av universella ideal underkasta enskilda stater och folkgrupper.

Skälet till att just nationen är den mest gynnsamma formen av sådan kollektiv gemenskap, i kontrast till de snävare gemenskaperna av klan eller stam, är att nationen samtidigt möjliggör moderna politiska institutioner och därmed har förmåga att upprätthålla fred inom ett betydande territorium.

Gentemot denna tendens vill Hazony på ett djupare plan förklara och rättfärdiga varför en värld av självständiga nationalstater är den mest önskvärda ordningen. Grundbulten i detta försvar utgörs av antagandet att det är ett universellt behov hos människor att se sig själva som en del i ett kollektiv, och att känna att detta kollektiv åtnjuter självbestämmande när det gäller de normer och institutioner som reglerar den sociala tillvaron. Skälet till att just nationen är den mest gynnsamma formen av sådan kollektiv gemenskap, i kontrast till de snävare gemenskaperna av klan eller stam, är att nationen samtidigt möjliggör moderna politiska institutioner och därmed har förmåga att upprätthålla fred inom ett betydande territorium. Samhällen med stark sammanhållning i klaner och stammar är inkapabla att upprätthålla en fungerande stat, och en fungerande stat är en nödvändighet för ett stabilt och fredligt samhälle. 

Men varför kan man inte nöja sig med en liberal stat som förhåller sig neutral till individers kulturella identiteter och tillhörighet? En sådan stat, menar Hazony, kan i förlängningen inte åtnjuta den legitimitet, lojalitet och tillit som fordras för att statens abstrakta och opersonliga form av organisation ska fungera. En välfungerande stat är beroende av att dess institutioner upplevs ge utlopp för och representera den kulturella samhällsgemenskap – den nation – som den överväldigande andelen av befolkningen ingår i. De normer och värderingar som kommer till uttryck i dessa institutioner överensstämmer därmed i hög grad med individernas eller accepteras åtminstone som ett legitimt uttryck för majoritetens vilja i ett kollektiv som de erkänner eller ser sig som en del av.

Naturligtvis uppkommer frågan hur idén om en nationalstat förhåller sig till den faktiska verkligheten där inget samhälle faktiskt kan sägas bestå av invånare med endast en gemensam identitet. Hazony förespråkar pragmatism och kompromisser. Den assimileringspolitik som många stater historiskt har anammat är inte en nödvändig konsekvens av ett försvar för nationalstaten, menar han. Tvärtom betonar Hazony att en nationalstat, som alltså rymmer och präglas av en tydlig majoritetsnation, också utgör en bra grund för nationella minoritetsgrupper. Det är just för att majoritetsnationen känner sig trygg i förhållande till andra grupper som dessa kan erkännas särrättigheter, menar Hazony. När staters gränser däremot inte överensstämmer med en tydlig nationell gemenskap och identitet bland invånarna, utan olika grupper och olika grupper utan närmare kontakt eller tydliga styrkeförhållanden mellan varandra ska samsas i en och samma stat, är risken större för svaga politiska institutioner, auktoritärt ledarskap och etniska förföljelser.

Man kan invända att Hazony är något överslätande i sin syn på nationalismens historia och har en alltför godtrogen inställning till dess potential för nya illdåd. Men framför allt kan man verkligen ifrågasätta om Hazony gör sina meningsmotståndare rättvisa. Att välja epitetet som ”imperialister” talar sitt tydliga språk. Det finns en dragning åt en manikeisk världsbild, i vilken nationalism förknippas med allt som är bra och friskrivs från alla anklagelser, medan olika former av ”imperialism” är förklaringen till världens elände. 

Jag vill dock främst fokusera på en annan fråga, nämligen relationen mellan nationalism och liberalism. Hazony betraktar liberalism som med nödvändighet universalistisk och i konflikt med nationalstaten, medan hans egna försvar av nationalstaten bygger på en konservativ eller traditionalistisk grundsyn, där omsorgen om nationen är en naturlig del i en särskilt ”vördnadsfull” syn på historiska förfäder och nedärvda traditioner, en hållning som också innefattar en speciell syn på individen i relation till familj och släkt. Att skriva fram detta motsatspar – universalistisk liberalism mot konservativ nationalism – kräver dock att man tar på sig skygglappar. 

Det är slående att både Michael Walzer och Isaiah Berlin är frånvarande i Hazonys försvar av en nationalstatlig ordning. Båda har försvarat kulturella gruppers och samhällens rätt till kollektivt självbestämmande, och anser att den universalistiska formen av liberalism är på kant med den mänskliga naturen att forma och identifiera sig med mer partikulära gemenskaper. Socialdemokraten Walzer och liberalen Berlin är dessutom judar och har likt Hazony skrivit en hel del om judendom och Israel ur ett politiskt-teoretiskt perspektiv, teman som spelar en framträdande roll hos Hazony. Det finns alltså flera inflytelserika tänkare utanför den konservativa traditionen som har anammat en ”kommunitär” hållning och betraktar samhället som en generationsöverskridande kulturell gemenskap. Walzer har på goda grunder kallats för en ”left-wing Burkean”. Ideologier som till exempel vill frigöra individer från traditionalistiska familje- och könsnormer kan på samma sätt som Hazony betrakta sig i historiska termer som en tradition som utvecklats över en längre tidsperiod – en tradition av frigörelse och jämlikhetssträvanden. Det borde följa av Hazonys idé om pluralism att olika samhällen kan och bör utforma relationerna mellan individ–samhälle–stat på olika sätt. Men han avfärdar alla icke-konservativa varianter av nationalism på mindre än en sida. Den ökade roll som staten får i dessa politiska traditioner tycks stötande för Hazony, givet de konservativa dygder som han värdesätter. 

Detta säger oss något viktigt om Hazonys bok. På några håll i boken glider han över från projektet att försöka övertyga läsaren om nationalstatens förträfflighet till att övertyga läsaren om att konservatismen, eftersom den så tydligt kan ge ett försvar för nationalstaten, i sin tur är den mest förträffliga ideologin. Stundtals handlar inte boken om ”the virtue of nationalism”, utan nationalstaten blir självt till ett argument för ”the virtue of conservatism”. Denna glidning avslöjar att Hazony har ambitioner som drar åt olika håll. För honom är det endast genuint konservativa utgångspunkter som förmår rättfärdiga en nationalstatlig ordning, men vill man övertyga andra om förtjänsterna med en nationalstatlig ordning så borde man rimligen försöka visa på att en sådan ordning är förenlig och till och med önskvärd även utifrån andra politiska ideologier. Att ”monopolisera” försvaret för nationalstaten å konservatismens vägnar är, när allt kommer omkring, i konflikt med ambitionen att övertyga så många som möjligt om att nationalstaten är den bästa formen av politisk ordning. 

Effekten av att nationalstaten förankras som ett konservativt ideal är att Hazony lär förstärka liberaler i deras motstånd mot nationalism, snarare än att ge dem en tankeställare.

Effekten av att nationalstaten förankras som ett konservativt ideal är att Hazony lär förstärka liberaler i deras motstånd mot nationalism, snarare än att ge dem en tankeställare. På det sättet pekar Judis och Hazonys böcker i diametralt olika riktningar. På sätt och vis illustrerar böckerna också en historia som redan utspelats en gång: hur nationalism för högern blir till ett genuint ideal för det goda samhället samt den sunda och i gemenskapen förankrade individen, medan nationalism för vänstern i högre grad handlar om att förena sina ideal med en ”verklighet” där de flesta människor ofrånkomligen har en partikulär och kommunitär syn på samhällsgemenskapen och dess gränser. Judis bok representerar en beprövad strategi att vrida nationalismen ur händerna på konservativa krafter och i stället formulera den egna politiska visionen i termer av ett nationellt projekt och i linje med landets (påstått) djupaste ideal och historiska utveckling. Detta är den väg som inte minst de svenska socialdemokraterna tog och som grundlade deras exempellösa framgång under 1900-talet. Det är inte förvånande att en konservativ som Hazony önskar hålla denna dörr stängd och förseglad. 

Publicerad i Respons 2019-4