Normkritiken vill sortera bort allt avvikande och komplicerat

Göteborgs kommun publicerade för några år sedan en skrift om normkritik som fortfarande finns att läsa på stadens nätsida. Uppsatsen har karaktär av ett åtagande, men tycks samtidigt vända sig till en allmän publik, som kanske förväntas bestå av stadens invånare, men kanske också av allmänt intresserade. ”Normkritiken”, heter det i texten, består i ”att ifrågasätta det som tas för givet. Att kritiskt granska det vardagliga, det ’normala’, det som uppfattas som självklart.” Liknande programförklaringar finns i många svenska kommuner och i skolor, på högskolor och museer, men långtifrån bara där. Näringsdepartementet har främjat konferenser om ”normkritik i skogen”, medan Kulturrådet ville stödja ”normkritiska och inkluderande” projekt. Till och med företagsvärlden har nåtts av normkritiken. Redan 2016 marknadsförde varuhuset Åhléns en klädserie under rubriken ”bryt klädmaktssordningen” med förklaringen: ”En man som klär sig mer kvinnligt klär av sig sin makt och en kvinna som klär sig mer manligt klär på sig den.” Tyvärr saknade reklamen en förklaring av vad ”makt” är, varför den finns och hur den utövas.

Den svenska normkritiken tycks vara ett vetenskapens barn. Under 70-talet talade den franske filosofen Michel Foucault om ”subjektets fabrikation” i och genom makten. Under 90-talet förklarade hans amerikanska kollega Judith Butler att uppdelningen av mänskligheten i ”manlig” och ”kvinnlig” är en konstruktion som syftar till att etablera och upprätthålla framför allt den manliga ”makten”. Samtidigt utvecklades också en teori om ”queerness”, framför allt av den amerikanska litteraturvetaren Eve Kosofsky Sedgwick, som hävdade att den manliga skräcken inför homosexualiteten har varit grundläggande för de västliga samhällenas framfart. Tio år senare började den amerikanske pedagogen Kevin Kumashiro sprida sina idéer om ”anti-oppressive education”, som vänder sig mot en ”common sense”, som påstås ha en stor del i alla former av förtryck. 

Det är dessa namn som gång på gång upprepas när den svenska normkritiken åberopar en vetenskaplig legitimering för sina ärenden. Men dessa står bara för en mycket liten del av alla vetenskaper som sysslar med normer. Rättsvetenskaplig forskning (Hans Kelsen och den fiktiva normen) och politisk teori (Hannah Arendt om makt) saknas helt; om Carl Schmitt, Norberto Bobbio eller Jürgen Habermas, som alla ägnade en stor del av sin filosfiska verksamhet åt normernas teori, sägs inte ett ord. Inte ens John Rawls (”justice as fairness”) förekommer, trots att amerikanska författare dominerar i den svenska receptionen av normläror.

Den vetenskap som den svenska normkritiken åberopar är en liten, speciellt utvald och omstridd del av all humanistisk vetenskap. Ändå legitimerar den en inte bara pedagogisk utan också institutionell praxis, som inte accepterar någon relativisering eller ens undantag. I detta hänseende, som teoretisk generallinje innanför och utanför högskolorna, kan normkritiken som samhällsfenomen betraktat bara jämföras med den marxistiskt inspirerade sociologin under det sena 60- och 70-talet, när teorin också genast övergick i en folkpedagogisk mission. Också marxismen nådde ut till de mest avlägsna byarna, såsom normkritiken gör i dag. 

”Normmedvetenhet och normkritik”, heter det tvärsäkert i en skrift med vilken Skolverket vill upplysa om ”skolans värdegrund”, kan ”vara ett stöd och ge oss som skolpersonal konkreta verktyg i skolans arbete.” Förehavandena konkretiseras genom att man hänvisar till könsroller, till ”svenskheten” som mått eller till medelklassens självmedvetenhet, för att sluta med de transsexuellas hälsa. Normkritikens praktiska relevans verkar utsträcka sig till det oändliga. Dessutom verkar normkritiken vara någonting som man lätt kan lära sig. Att gå på ”normjakt” för att spåra upp så många av dessa onda andar som möjligt är en syssla som Uppsala kommun rekommenderar stadens föreningar.

Hur svårfångade dessa andar faktiskt är, all jaktiver och all förment visshet till trots, kan illustreras med ett exempel från normkritikens vardag. Kvinnliga statyer, påstår publicisten Inti Chavez Perez, en ledamot i insynsrådet i ett statligt verk som kallas Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, är ofta ”platta mellan benen medan manliga statyer får ha kvar sina könsdelar. En manlig blick på kvinnokroppen har genom historien lett till att hennes kön reducerats till slidan medan de yttre könsdelarna glömts bort. För många tjejer som jag möter blir det här ett problem. De känner skam …”

Verkligen? Hur många svenska skolflickor brukar betrakta statyer från antiken eller renässansen? Lägger de då inte märke till att de manliga statyerna är prydda enbart med förvånansvärt små könsdelar, uppenbarligen för att skilja mellan nakenhet och begär, alltså av samma anledning som kvinnorna är så ”platta” mellan benen? Och så förstår normkritikern inte någonting så elementärt som att en realistisk gestaltning av kvinnans könsdelar skulle ställa denna lära inför ett helt annat och säkerligen inte mindre problem: nämligen frågan om ett realistiskt framställt sköte inte skulle vara olämpligt inbjudande för den manliga blicken.

Den vetenskap som den svenska normkritiken åberopar är en liten, speciellt utvald och omstridd del av all humanistisk vetenskap.

Normkritikens intåg i det svenska samhället skedde kring år 2010. Det gick snabbt och smidigt, utan framstående propagandister och nästan utan större debatt. Undantaget var kanske en offentlig diskussion som journalisten Ola Wong initierade hösten 2016 i Svenska Dagbladet. Han kritiserade den dåvarande kulturministern för att vilja offra museernas kunnighet om historia eller kultur till förmån för en allting utjämnande politisk trend, som framför allt gick ut på att locka minoriteter till de stora institutionerna: ”Retoriken är hela tiden att vi är alldeles för vita, alldeles för heterosexuella.” Normkritiken hotar att politisera och därmed kväva kulturen, hävdade Wong. Han hade rätt, men en enbart politisk kritik mot kulturens politisering lämnar dess främsta instrument, nämligen kategorin ”norm”, helt oantastad. Själva kategorin kräver en filosofisk, ideologikritisk kritik. Det är där, inom begreppet, som det egentliga problemet ligger, i tron att en norm är ett så enkelt, entydigt och tillräckligt självständigt föremål att det går att ”ifrågasätta” den för sig och i sig själv. ”Normkritiken”, försäkrar Skolverket, handlar om ”konkreta verktyg” i kampen mot ”exkludering, diskriminering och kränkande behandling, som till exempel våld.”

Det kan emellertid vara så att Skolverket har fel. Det kan också vara så att det är ett missförstånd att tro att man kan peka på ett platt ställe mellan benen, för att sedan anta att man har lagt fram ett bevis för en norms existens. Men hur rättfärdigar man då denna tvärsäkerhet, som svenska myndigheter och bildningsinstitutioner uppvisar så fort det talas om normer? Är detta inte ett ämne som är så invecklat att filosoferna under långt mer än tvåtusen år har funderat på dess mening och funktion? Uppenbarligen skramlar de fortfarande i sina lådor, för de har aldrig kommit fram med de ”konkreta verktyg” som Skolverket påstår sig förfoga över. 

Normer, säger man i Göteborgs kommun, ”är outtalade föreställningar om vad som anses vara det normala”. Liknande formuleringar (som egentligen inte är definitioner, utan tautologier) hittar man hos nästan alla svenska myndigheter och bildningsinstitutioner. Visserligen stämmer påståendet, bortsett från att många normer faktiskt är uttalade eller skrivna: normer finns överallt, de är av mycket varierande slag och förekommer i stort antal, från sättet att sitta eller gå till de ibland oskrivna reglerna för bordsskick till det utstuderade lagverket för dråp och mord, som föreligger i skrift. Utan normer, så mycket är säkert, skulle de flesta människors liv vara kort och våldsamt. Det vet man också i Sverige, varför de flesta självutnämnda normkritiker envisas med att vilja arbeta mot ”begränsande” normer: ”Normer”, skriver Skolverket på sin dåliga svenska, ”har också att göra med hur vi förstår vår verklighet och vad vi tycker är sant och rätt.” Förvisso. Samtidigt har de ”också att göra med” hur vi sitter och hur vi sover, hur vi älskar och hur vi mördar. 

Men vad händer om många – fastän inte alla – normer är både begränsande och befriande, och detta på en och samma gång? Som normen att äta med kniv och gaffel till exempel, som förhindrar smetiga händer och det råa glufsandet, samtidigt som den öppnar för mera hygien, lättare sällskapsliv och kanske förhöjda smakupplevser. Visst kan man vända på saken, så att glufsandet framstår som en missad möjlighet (i Kina till exempel lär glufsandet ses som ett tecken på behag och samtycke, även vid fina middagar). På ett liknande sätt kan modet vara en befrielse från den begränsning som en fast klädselordning innebär. Men man kan vända på saken och bektrakta modet som en begränsning, eftersom man känner sig tvungen att inte alltid ha samma tröja på sig utan sätta på sig någonting ”flott”. Så kan man fortsätta, fram till normkritikens förmodligen mest favoriserade ämne: till och med en ”chauvinistisk mansroll” kan samtidigt vara begränsande och befriande både för rollens innehavare och för den som får uthärda honom. En norm, för att säga det på ett annat sätt, kan aldrig vara ”självklar” redan av den enkla anledningen att normerna brukar brytas.

Samma dialektik gäller till och med för någonting så skenbart eftersträvansvärt som ”jämlikhet”. Den uppfattas inte alls genomgående som en befrielse och detta gäller också för helt vanliga svenskar. Jämlikhet kan i stället upplevas som en begränsning. Minst halva utbudet av populärkultur och säkerligen mycket mer än hälften av befolkningen drömmer om att någon (helst han eller hon själv) skulle vara en ”alldeles speciell person”, annorlunda och kanske värdefullare än alla andra. Var finns då strävan efter ”jämlikhet”? Och tvärtom: utgör inte alla försök att bryta regler, att ”ifrågasätta” traditionen eller att lämna konventionerna bakom sig, kort sagt hela ideologin kring den moderna, kreativa individen, sedan länge en norm i sig själv? Och detta på ett sätt som uppenbarligen är mera ”begränsande” än den gamla, traditionella föreställningen om en ansvarsfull vuxen människa någonsin varit? Märks det inte att utbrytaren från alla normer och den jämlika människan inte kan vara en och samma person? Talet om att vilja angripa ”begränsande” normer upprepas dock så ofta i normkritikens programförklaringar att det uppenbarligen inte bara är Skolverket som inte tänkt efter.

Normer är svåra att rättfärdiga och det gäller i allt högre utsträckning ju djupare man beger sig in i de stora, etiska frågorna. Immanuel Kants ”kategoriska imperativ” (1785/1788), för att ta det förmodligen mest kända exemplet av en uttalad (och skriven) norm, tycks visserligen vara lätt att förstå och plausibel: ”Handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja, att den skall bli allmän lag.” Dock hamnar man snabbt i moralfilosofins värsta skärseld om man försöker att fylla maximen med litet konkretion. Skall regeln verkligen gälla för alla, för svaga och funktionshindrade, för kloka och dumma, för fattiga och rika? Så snart man tittar litet närmare på detta ”du”, som Kant riktar sig till, faller den skenbart enkla maximen isär genom ändlöst många förutsättningar och villkor, som man egentligen borde ta hänsyn till. 

Varje norm kan varieras, ignoreras eller missaktas, den kan relativeras och brytas, utan att den därmed försvinner.

Eftersom detta gäller för många, om inte för alla normer, talar den tyske juridikprofessorn Christoph Möllers i sin också internationellt mycket omtalade bok Die Möglichkeit der Normen (”Normernas möjlighet”, (2015, den publicerades i våras som The Possibility of Norms på Oxford UP) om normen som en ”positivt markerad möjlighet” – som någonting som egentligen inte finns, i alla fall i praktisk mening, men som ändå hjälper till att strukturera verkligheten. En norm, förklarar Christoph Möllers, kan inte vara entydig. Man kommer inte ifrån dess ”vaga” karaktär, den är och förblir en ”hybrid”. Normerna är nämligen aldrig helt av denna värld för de står för en tro att ”verkligheten kan vara annorlunda än den är”. De är regulativa, de går hand i hand med de modala hjälpverben, med ”skall” och ”vill” och ”borde” och ”måste”. De talar mycket mindre om hur verkligheten faktiskt ser ut än om hur den kanske borde vara (det gäller även för en ”manschauvinist”, i den mån han tycker att det finns alltför mycket motstånd mot hans ideal om ett manligt dominerat samhälle). 

Man förstår lätt vad Möllers menar om man till exempel läser kvällstidningar. Mycket mer än en bild över ett välordnat och normstyrt samhälle levererar de varje dag en katalog över allt ont som människor tillfogar andra människor (och djuren eller naturen, för den delen). Samtidigt är redan intresset för alla dessa illdåd, för att inte tala om upprördheten eller irritationen, ett tecken på att dåden bedöms med normer i sinnet. ”The world is a bad place, a bad place, a terrible place to live” som den brittiska popgruppen Marmalade sjöng 1969.

Varje norm kan varieras, ignoreras eller missaktas, den kan relativeras och brytas, utan att den därmed försvinner. För att ta ett exempel till, denna gång från vardagen. Att äta med kniv och gaffel är ett förvärv från 1800-talet, som utvecklades i Paris, i Frankrikes finaste kretsar, och som i början betraktades av alla andra som en uppvisning i förvekligad lyx. Innan dess åt man kanske med en sked, fram till renässansen nästan enbart med fingrarna. Men också för detta beteende fanns det normer (att äta med tre utsträckta fingrar, måhända). Ingen människa äter utan kultur, hur illa det än må se ut. Det finns inget mänskligt ätande utan norm. Bertolt Brechts berömda slogan ”erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral” (”först kommer maten, sedan moralen”) var vilseledande från början, eftersom moralen sitter redan i maten, till exempel i sättet att tillbereda, med konsekvensen att det knappast går att skilja mellan natur och kultur. Maten förekommer, som Norbert Elias förklarade i Civilisationsteori (1939), bara i historiskt utvecklade, normativt förmedlade former. Av denna anledning är det omöjligt att ”avslöja” en norm. Ty vad skulle kunna finnas bakom den? Ingenting annat än en annan norm. Den råa naturen försvann, när människan började minnas och formulerade sin första tanke.

”Den här skriften handlar om normer knutna till diskrimineringslagen och mänskliga rättigheter”, står att läsa i Göteborgs kommuns uttalande om normkritik. Men vad tillför normkritiken rättsväsendet? Diskrimineringslagen finns, liksom hela civilrätten, och de mänskliga rättigheterna finns också, formulerade av FN:s generalförsamling 1948 och antagna också av Sverige. Men om alla dessa regelverk, allihopa avsedda att bekämpa ”normer (som) riskerar bidra till förtryck och ett upprepande av maktstrukturer” redan finns, vad skall då en separat normkritik tjäna till? Visst, det är inte bara lärarna som gärna vill bli av med stökiga pojkar, som visar sig vara anhängare av ”chauvinistiska mansideal”. Men behövs verkligen för pojkarnas omskolning inte bara ett teoretiskt program, utan också en egen byråkrati, tillsammans med ett stort antal experter, som tycks styras av övertygelsen att det störande beteendet försvinner bara man identifierar det som ett uttryck för en opassande norm? Inom svenska humaniora, i skolorna, i museerna, i biblioteken samt i de konstnärliga utbildningarna tycks numera en offensiv bekännelse till normkritiken tillhöra yrkeskvalifikationerna. Skandalerna, oftast förknippade med nya anställningar eller nya projekt, har inte låtit vänta på sig och tycks inte minst vara drivna av studenternas representanter i ”jämlikhetens” eller ”jämställdhetens” tecken.

”Jämlikhet” och ”jämställdhet” är två kategorier som på svenska ofta används som om de skulle betyda nästan detsamma. Det motsatta är fallet. Ty ”jämlikhet” är en förutsättning, som i den borgerliga föreställningen att alla människor är födda lika och skall ha samma chanser i livet. ”Jämställdhet” däremot är ett resultat. Vad än en människa har gjort i livet, så skall utfallen inte vara alltför olika varandra. Vill man uppnå ”jämställdhet”, kan man inte tillämpa ”jämlikhet”, eftersom förutsättningarna måste ändras om samma resultat skall uppnås. Ett invandrarbarn behöver mer undervisning i det svenska språket, en höginkomsttagare måste betala högre skatter, en kvinna skall föredras vid en anställning om en man har samma kvalifikationer som hon – alla dessa åtgärder skapar icke-jämlikhet för att uppnå jämställdhet. Man skall bemöta studenter på ett ”jämlikt och jämställt” sätt, rekommenderar dock Karlstads universitet i ett seminarium om normkritik (augusti 2018), som vänder sig till lokala lärarutbildare. Men hur skall detta gå till? Antingen eller, skulle man vilja ropa, eller har den öppna självmotsägelsen blivit en accepterad form av ett ständigt ”ifrågasättande”, som tycks ha blivit normkritikens grundform?

I en artikel, som Christoph Möllers skrev för den tyska veckotidningen Die Zeit (7/5 2020), behandlade han ett fenomen, som man kunde kalla för en rättsväsendets kris. Rättsstatens komplicerade hänsynstaganden förefaller numera vara ett överflödigt biverk, det krävs klara budskap. Jurister, menade han, förfogar varken över ”den moraliska klarhetens gåva” eller över ett vetande ”som inte blir mångtydigt, eftersom det tar hänsyn till sociala villkor”. Men det tycks just vara den moraliska entydigheten som är så åtråvärd, på bekostnad av alla försök ”att komma tillrätta med alla motsägelser, som vi bär med oss, som individer och som grupper”. Att denna strävan efter entydighet, som strider mot all livserfarenhet liksom mot all juridisk urskiljningsförmåga (och mot alla liberala föreställningar om konfliktlösning genom förhandling), blivit så populär inte minst i statliga institutioner, bådar inte gott för det svenska samhällets vidare framgångar, i alla fall när det gäller förmågan att ta itu med intressemotsättningar.

Visst kan man kritisera normer. Genom att arbeta fram deras inre motsägelser till exempel (och de flesta normer är motsägelsefulla i sig själva) eller genom att man sätter in dem i deras politiska, ekonomiska eller kulturella sammanhang. Då framstår de som historiskt bundna, relativa, berövade alla anspråk på allmängiltighet. Till sist kan man kritisera normer från en generell, och det betyder moralisk synvinkel. Ett sådant försök betyder dock inte någonting annat än att byta ut den mot en norm av åtminstone förment högre giltighet. För att ta ett exempel. I Sverige, liksom i de flesta västeuropeiska länder, väger jämlikhetens princip mer än anspråket på att få ”förverkliga sig själv”. Prioriteringen följs vanligtvis av konflikter och detta redan när det gäller aktuella intressemotsättningar. Men vad händer när en sådan prioritering tillämpas på det förflutna, så att människor som levde för femtio, hundra eller tusen år sedan, plötsligt skall följa en norm som har satts i nutiden (lyckligtvis vet de ingenting om det). Vad händer om en nutida världsåskådning upphäver sig till domare över hela historien, gärna med ett minimum av historiska kunskaper? Då uppstår fenomen som skyltarna i det restaurerade Nationalmuseet i Stockholm vittnar om, i form av skrifter som konstvetaren Per I. Gedin betecknade som ett sätt att ”omöjliggöra förståelsen av tidens konst” (Dagens Nyheter, 9/9 2019).

Som förklarande text bredvid några av Carl Larssons akvareller står till exempel att läsa: ”Carl och Karins heminredningsideal marknadsfördes genom flera bilderböcker som nådde stor publik i norra Europa. Karins textilier, färgsättningen av rummen och den bohemiska blandningen av stilar och föremål var banbrytande […] Hemmet präglades också av nationalismens patriarkala könsroller. Carls sovrum är Hyttnäs mest storslagna rum med en jättelik stolpsäng, medan Karin sov i rummet bredvid med barnen, i en enkel säng.” Med all rätt pekar Per I. Gedin på att denna historia är tillrättalagd för att passa in i en normkritisk syn på förrförra sekelskiftet och dess könsordning. Den omtalade sängen visas inte ens. Normkritiken behandlar ett verk inte som ett verk i egen rätt och under sina egna villkor, utan som ett medium för normer som kan kritiseras. Den betraktar varje bild med misstänksamma ögon, alltid beredd att hitta indicier på ”förtryck” och ”upprepade maktstrukturer”, vilka sedan leder till ett fördömande av konstnären. Att hela texten till slut inte utmynnar ut i någon form av konsthistoria eller konstkritik, utan i ett slags personangrepp, angiveri eller tjallande (”stolpsäng”) är den yttersta konsekvensen av denna fullständigt ovetenskapliga råhet.

Normkritikens anhängare tror att de med metodens medel skall kunna övervinna principen om tolerans, som lär ha präglat det svenska samhället alltigenom 90-talet och kanske därutöver. Tolerans, heter det i flera programförklaringar, utgår alltid från en norm och förstärker världens uppdelning i ”vi” och ”dem”. ”Det gör att bara normen har makt att tolerera och acceptera”, menar författarna till en handledning, som Uppsala kommun delade ut till stadens föreningar. På så sätt blir normkritiken både en radikalisering av toleransprincipen – om var och en blir befriad av tillståndet att få vara som hen är, så får hen vara som hen är i ännu högre grad – och dess slutliga upphävande. Om ingen får ha makt, så får den som ser till att ingen får ha makt den absoluta makten. Och eftersom samhället inte består, och inte kan bestå, av amöbor, av små varelser utan fast kropp, utan kön och utan förbindelse till sina likar, så agerar normkritikens verkställande organ, från Skolverket till kuratorerna på Nationalmuseet, som självutnämnda välfärdsutskott med licens att bilda ”rackets” eller gäng, med förvånansvärt mycket auktoritet och under föga offentlig kontroll. Det är de som vet (eller som tror sig veta), vilka normer som skall betraktas som goda och vilka som får anses förkastliga.

En norm, påstår normkritiken, skall alltid kritiseras. ”Normmedvetande och normkritik”, meddelar Skolverket, skall ”hålla värdegrundsarbete levande”. Sådana fraser har blivit så vanliga att man måste läsa dem två gånger för att bli uppmärksam på att också de består av en öppen självmotsägelse: Ty vad är en ”värdegrund”, om inte en norm som inte står till diskussion? ”Normkritik” och ”värdegrund” är två kategorier, som omedelbart utesluter varandra: antingen eller, i varje fall så länge man rör sig inom logikens ramar.

När det gäller det praktiska, passar ”normkritik” och ”värdegrund” dock mycket väl ihop med varandra. Då betyder kombinationen: Du har en norm. Den kan och måste kritiseras, medan min norm är en värdegrund, som därför inte är möjlig att debattera. Bort med alla ”avgränsande” normer, kräver normkritiken. Och detta vill säga: bort med allting som följer annorlunda föreställningar om den sociala ordningen än normkritikens norm. Under förevändningen att arbeta för humanitet, för ett ”inkluderande bemötande” eller för de mänskliga rättigheterna, bedrivs dock dessa ideals raka motsats: en utsortering inte bara av allt avvikande, utan också av allting som hotar att bli komplicerat.

Publicerad i Respons 2020-4