Essä

Nya ingångar i Solzjenitsyns Nobelpris när sekretessen hävs

| Respons 3/2021 | 13 min läsning

Beslutet att tilldela 1970 års Nobelpris i litteratur till Alexander Solzjenitsyn föregicks av en kamp i det fördolda för att tillgängliggöra hans verk för västerländska läsare. När Svenska Akademien nu öppnar arkivet för forskning förtydligas bilden. Här fanns en rädsla för att ett pris till Solzjenitsyn skulle dras in det storpolitiska spelet mellan Öst och Väst men också en tvekan inför det bestående värdet av hans författarskap.

Alexander Solzjenitsyn mottar Nobelpriset i litteratur av Carl XVI Gustaf. Foto: James Andanson / Sygma via Getty Images

Sekretessen kring Nobelprisen hävs efter 50 år. Således kan man nu få insikter i hur Svenska Akademien resonerade om att tilldela 1970 års litteraturpris till Alexander Solzjenitsyn. Akademiens handlingar kompletterar vad som tidigare varit bekant. Redan när det begav sig hade de fåtaliga västliga korrespondenterna i Moskva lyckats skildra de viktigaste händelserna i det sovjetiska kulturlivet. Vad som tillkommit är främst utlåtanden av några av Akademiens ledamöter, som förtydligar det som redan då var ”läckor” till pressen från ledamöternas sida.

Solzjenitsyn hade efter sin strafftid i Gulag på 1940-talet och därefter i förvisning i Kazakstan skrivit flera av sina romanprojekt, de som senare skulle bli I den första kretsen, (ursprunglig titel var Den första kretsen), Cancerkliniken och GULAG-arkipelagen. Endast ett fåtal av hans mest förtrogna vänner visste vilka storslagna litterära planer han hyste. Han skrev utan hopp om att själv få se sina verk utgivna. Men i början av 1960-talet hade samhällsandan förändrats. Solzjenitsyn lät ett av sina verk, romanen En dag i Ivan Denisovitjs liv presenteras för den ansedda tidskriften Novyj Mir. Där lyckades redaktionschefen Alexander Tvardovskij så småningom få godkännande från högsta ort att publicera denna skildring av de sovjetiska arbetslägren. Det blev en omedelbar läsarsuccé och Solzjenitsyns roman betecknades som banbrytande både ämnesmässigt och litterärt.

På kort tid förändrades Solzjenitsyns läge. Han fick flera av sina noveller publicerade och förlagskontrakt på romanen Cancerkliniken. Solzjenitsyn skrev sedan om hela intrigen kring Den första kretsen och strök ett tiotal kapitel i hopp om att kunna publicera även det verket.

Men inom några år hårdnade klimatet åter. Författare som publicerat sig i Väst dömdes till hårda straff. Censuren ingrep alltmer mot liberala strömningar. Solzjenitsyns hopp om att kunna ge ut sina verk i Sovjet grusades. Hans nominering till det prestigefulla Leninpriset stoppades. Därmed började Solzjenitsyns kamp i det fördolda för att se till att hans verk i alla fall skulle publiceras i Väst. Betrodda medhjälpare i Moskva mikrofilmade manuskripten till de två nämnda verken som sedan togs om hand av översättare i USA. Förlagskontakter knöts i enlighet med Solzjenitsyns anvisningar och redan 1969–70 publicerades hans två romaner i USA och runtom i Europa. Mottagandet av dessa verk var överallt lysande. Verken såldes i stora upplagor.

Redan samma år som verken publicerades föreslog flera av dem som var berättigade, bland andra Svenska PEN-klubbens Per Wästberg och två professorer vid University of California, Berkeley, till Svenska Akademien att Alexander Solzjenitsyn skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur. Det föll på Lars Gyllenstens lott att skriva ett utlåtande om Solzjenitsyns författarskap.

Lars Gyllensten i oktober 1970. Foto: Bo-Aje Mellin / RiR / SVT / TT Nyhetsbyrån

Gyllensten resonerade: ”romanen Första kretsen [är] det stora kraftprovet, kulmen på Solsjenitsyns författarbana hittills, frukten av 9 års arbete, av en erfarenhet och människokunskap som odlats under de osedvanligaste och mest provokativa omständigheter”. Det är ”ett 670-sidigt panorama av människoöden och förhållanden under stalintidens Sovjet” som skildrar ett hundratal personer av de mest skiftande slag i ”ett rikt och konstfärdigt sammanhållet flätverk av underromaner och noveller, episoder, satirer, resonemang från alla skikt i Sovjetsamhället”. Sammanfattningsvis, skrev Gyllensten, ”kan sägas att Alexander Solsjenitsyn med en kvantitativt sett tämligen liten produktion redan framstår som en imponerande rikt utrustad, komplicerad och självständigt medveten författare med ett sällsynt mångsidigt stoff och ovanlig psykologisk gestaltningsförmåga […] – en värdig modern fullföljare av den stora ryska berättartraditionen. Han är en författare som befinner sig i fortsatt utveckling och produktivitet, med mycket opublicerat bakom sig och uppenbarligen också framför sig.” (min kursiv). 

Jag tolkar denna avslutning som att man i berörda kretsar kände till mer om vad Alexander Solzjenitsyn dittills hade skrivit och endast låtit cirkulera underjordiskt, så kallade samizdat-avskrifter som gick från man till man. Det cirkulerade i Sovjetunionen under de här åren så många avskrifter av opublicerade verk att åtminstone hundratals, om inte tusentals, hade fått tillfälle att läsa verk som knappast skulle passera nålsögat för kommunistpartiets censur. Detta bekräftades exempelvis i professor Knut Ahnlunds stora presentation av Nobelpristagaren i Svenska Dagbladet den 9 oktober 1970. Ahnlund avslutade sin helsidesartikel med en underfundig passus om att måhända Solzjenitsyns dittillsvarande produktion nog skulle förblekna när det manuskript till GULAG-arkipelagen som cirkulerade som avskrifter och kopior i Sovjet skulle se dagens ljus.

Men 1969 fruktade Akademien alltjämt att ett pris till Solzjenitsyn kunde leda till liknande problem som de som hade drabbat Boris Pasternak 1958.

Men 1969 fruktade Akademien alltjämt att ett pris till Solzjenitsyn kunde leda till liknande problem som de som hade drabbat Boris Pasternak 1958. Han hade för sin poesi nominerats redan under de första efterkrigsåren, men efter den lanseringen av romanen Doktor Zjivago med dess färgstarka skildringar av personligheter i ryska revolutionens stormvirvlar lyftes Pasternak åter fram som värdig pristagare. År 1958 beslöt Svenska Akademien att tilldela Pasternak priset just för hans roman Doktor Zjivago. Han var inställd på att resa till Stockholm för att ta emot priset, men utsattes för påtryckningar och en smädeskampanj. Det finns dåtida uppgifter om att sovjetledarna ursprungligen hade tänkt låta Pasternak som Nobelpristagare lysa upp hela den sovjetiska parnassen av författare. Men efter att USA:s utrikesminister John Foster Dulles uttalat sin uppskattning av Pasternaks bidrag till kampen mot sovjetkommunismen, blev det omöjligt för Sovjet att inte falla in i det kalla krigets ideologiska klichéer. Osagt är om Dulles över huvud taget läst romanen.

Karl Ragnar Gierow och Artur Lundkvist vid den senares inval till Svenska Akademien 1968. Foto: TT Nyhetsbyrån

Det faktum att den i Sovjet hyllade Michail Sjolochov 1965 tilldelats litteraturpriset kunde i någon mån ha ändrat sovjetiska makthavares inställning till skönlitteratur. Men Akademien avvaktade med att ge priset till Solzjenitsyn och gav det i stället till Samuel Beckett. På hösten 1969 eskalerade kampanjerna mot Solzjenitsyn. Han uteslöts ur Författarförbundet. Det var liktydigt med att förlora sina möjligheter att arbeta och försörja sig som författare. Bland dem som protesterade mot uteslutningen av Solzjenitsyn märktes Artur Lundkvist. Den 27 november 1969 lät han publicera sitt öppna protestbrev till det Sovjetiska Författarförbundet. Lundkvist anslöt sig till ett upprop som skrivits av en rad framstående franska författare och bidrog med en egen längre redogörelse för hur den sovjetiska censuren av skönlitteratur saknade all rim och reson. Lundkvist hänvisade även till hur felaktigt de sovjetiska myndigheterna hade agerat 1958 mot Pasternak. Detta kan vara värt att notera med tanke på hur Artur Lundkvist året därpå skulle motsätta sig att Solzjenitsyn skulle få Nobelpriset.

Lundkvist hade likaså protesterat mot den rättsvidriga inspärrningen av biologen Zjores Medvedev på en psykiatrisk klinik, detta efter att hans avslöjande bok om Lysenkos kvasivetenskapliga experiment hade utkommit i Väst. Protesterna runtom i Väst fick effekt; Zjores Medvedev kunde inom kort utvandra till Storbritannien och där fortsätta sin forskning. Hans tvillingbror Roy Medvedev var historiker och kunde, trots att han inte var medlem i kommunistpartiet eller hade någon etablerad akademisk ställning, fortsätta att forska och skriva om Sovjets historia. Roy Medvedevs storverk Till historiens domstol (K sudu istorii) om stalinismens otaliga offer kunde ges ut i Väst och sedan cirkulera inom landet. Jag nämner detta därför att Roy Medvedev skrev insiktsfulla artiklar, vilka fram till 1991 endast publicerades i Väst, och som analyserade historiska aspekter av Solzjenitsyns romaner Den första kretsen, GULAG-arkipelagen och Det röda hjulet.

Under 1970 fick Svenska Akademien allt fler brev som föreslog att Solzjenitsyn skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur. Bland dessa märktes från Frankrike ett förslag av Francois Mauriac (pristagare år 1952) tillsammans med tiotals författare och kulturpersonligheter. Vidare, och särskilt noterbart, inkom i juli 1970 ett förslag från ”en grupp äldre medlemmar av Sovjetiska Författarförbundet”, vilka av nog lätt insedda skäl valt att inte underteckna med sina namn. De framhöll olika aspekter av Solzjenitsyns unika, nydanande och betydelsefulla verk. Om man året innan tvekat om hur priset skulle riskera att påverka Solzjenitsyns ställning så var läget betydligt klarare under 1970. Solzjenitsyn hade själv framhållit för sina bekanta hur betydelsefullt Nobelpriset skulle kunna vara för att trygga hans ställning och skydda mot repression. Vid överläggningarna i Akademien på hösten 1970 hade Solzjenitsyn placerats som främsta namn. För den händelse något skulle inträffa direkt efter Akademiens beslut om att placera Solzjenitsyn som främsta förslag hade man även nominerat författarna Patrick White och W.H. Auden. Mot detta förefaller endast Artur Lundkvist ha reserverat sig och i stället framfört Pablo Neruda, vars publikationer sedan många decennier och med oförminskad kraft de senaste åren berikat den latinamerikanska litteraturen. Beträffande Solzjenitsyn skrev Lundkvist däremot: ”Jag vill ifrågasätta något som man i allmänhet går förbi i hans fall: det är det konstnärliga värdet av hans böcker.” Han menade vidare att när det sensationella i Solzjenitsyns verk av politiska, humanitära och andra skäl förklingat, så skulle en nedvärdering av hans ”litterära förtjänster” börja. Nobelpriset i litteratur skulle inte ”få bli ett slagträ mellan olika politiska intressen”, betonade Lundkvist med en formulering som väl kan stämma in på åtskilliga senare dispyter om vem som bevärdigats Nobelpriset.

Bland Akademiens handlingar finns en del som återspeglar dåtidens grumliga föreställningar om vilka ståndpunkter i ideologiska, religiösa och andra frågor som Solzjenitsyn hyste. 

I sin polemik mot Artur Lundkvist gav akademiledamoten Henry Olsson uttryck för denna, tydligen allmänt omhuldade uppfattning om Solzjenitsyns världsåskådning: ”Alla hårda och förödmjukande upplevelser till trots släpper Solsjenitsyn inte ett ögonblick sin övertygelse om marxism-leninismens överlägsenhet – de för honom endast till ett glödande hat mot Stalin och Stalinkulten. Skulden till eländet var inte socialismen: kapitalismen var både ekonomiskt och moraliskt dömd, felet var att människan var en biologisk art, som det tog tusentals år att förändra.” Han hade i sina dispyter på Författarförbundets möten spelat sina kort väl, och hållit sina innersta övertygelser väl dolda för omvärlden.

Bland Akademiens handlingar finns en del som återspeglar dåtidens grumliga föreställningar om vilka ståndpunkter i ideologiska, religiösa och andra frågor som Solzjenitsyn hyste.

Det skulle dröja ytterligare ett antal år innan Solzjenitsyns ståndpunkter i olika ideologiska frågor klarnade, egentligen inte ens 1974 när GULAG-arkipelagen publicerades. Först sedan Solzjenitsyn hade landsförvisats och under några år uttalade sig i olika fora om hur han betraktade Västvärldens dekadens och förmenta undfallenhet mot den sovjetiska kommunismen började hans konservativa och nationalistiska inställningar att bli det dominerande perspektivet, paradoxalt nog samtidigt som de flesta bedömare i Väst alltjämt fäste sig mer vid innehållet i hans verk än den litterära gestaltningen. Det omvända gäller i dagens Ryssland, där exempelvis tvenne fullödiga artikelsamlingar som utgavs som jubileumsskrifter 1998 och 2008 domineras av att Solzjenitsyns verk bedöms som konstnärliga och litterära alster.

Vad Gyllensten och alla andra då inte visste var två saker. Det första gällde själva den fiktion som Den första kretsen redovisar. Det skulle röra sig om att avslöja en högt uppsatt sovjetisk tjänsteman som försökt avyttra ett medicinskt preparat till Väst och tagit kontakt med USA:s ambassad i Moskva. Endast en kort passus i ett samtal från en telefonautomat uppsnappas av KGB:s avlyssning, varför radioexperter i en fängelseliknande anläggning med specialister fick till uppgift att exakt identifiera vem rösten tillhörde.

Vad knappast någon i Nobelpriskommittén torde ha känt till var att Solzjenitsyn hade skrivit en mer rafflande thriller, i vilken en sovjetisk tjänsteman ringt till amerikanska ambassaden i Moskva, men förgäves varnat USA om att det inom den amerikanska administrationen fanns en eller flera sovjetiska agenter som var på väg att kopiera den amerikanska atombombens principer och konstruktion. Denna mer utvecklade intrig vänder på det ideologiska perspektivet. I den version av romanen som Solzjenitsyn först skrivit ingick ytterligare ett tjugotal kapitel med såväl personskildringar som politiska vinklingar som ger en betydligt mörkare bild av Sovjetstaten under Stalins sista tid.

Slutligen hör till saken, och detta har främst intresse för historiker, inte för litteraturvetare, att de fängslade specialisterna i Marfino-sjarasjkan ingalunda hade som primär uppgift att hjälpa KGB att spåra förrädare. Bland de olika forskningsuppdrag som denna så kallade särskilda konstruktionsbyrå hade, hörde att utveckla krypterad telefontrafik. På det området hade Tyskland kommit mycket längre än andra länder, och det var en uppenbar fördel under stora delar av kriget på Östfronten 1941–45. Tack vare att en serie tyska specialister togs som krigsfångar och placerades i denna och andra ”sjarasjkor” kunde ryssarna i sin tur utveckla krypterad telefontrafik.

Ifall Svenska Akademiens ledamöter hypotetiskt haft möjlighet att jämföra den mer omfattande, ursprungliga versionen av romanen med den vingklippta, avkortade som Solzjenitsyn presenterade för ryska förlag på 1960-talet, är det nog troligt att Akademien med ännu större emfas hade kunnat förorda honom till det litterära Nobelpriset. Redan en jämförelse mellan berättelserna i Den första kretsen som utkom på svenska 1970 och den ursprungliga – med titeln I den första kretsen – som utgavs först år 2010 med introduktioner av översättaren Hans Björkegren och undertecknad ger en hel del att grubbla över. Det krävs åtskilligt av nutida läsare för att förstå hur Solzjenitsyn på 1950- och 1960-talet under de mest förtryckande förhållanden man kan föreställa sig, ändå lyckades lyckades med att i halvt självbiografisk, halvt fiktiv form skapa sådana djuplodande panoraman kring Stalintidens fördolda strukturer och dramatiska människoöden.


Litteratur


Hans Björkegren
: Alexander Solsjenitsyn – Biografi och dokument: Wahlström & Widstrand (1971).
Olga Carlisle: Solzhenitsyn and the Secret Circle: Routledge & Kegan Paul (1978).
Aleksandr Ostrovskij: Solzjenitsyn – Prosjtjanie s mifom (Solzjenitsyn – Farväl till myten): Jauza (2004).
Ljudmila Saraskina: Aleksandr Solzhenitsyn: Molodaja Gvardija (2008).
Michael Scammell: Solzhenitsyn – A Biography: Paladin Grafton (1986).

Relaterat
Debatt

Kritiken mot Handke är dåligt underbyggd

Det är svårt att finna stöd i Peter Handkes skrifter för det som läggs honom till last. Kritiken säger mer om vårt kulturklimat än om författaren själv. Det menar sociologen...


Lennart Samuelson

Lennart Samuelson är docent i ekonomisk historia och forskare vid SITE på Handelshögskolan i Stockholm. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...