Nyliberalismens nostalgiska imperiedrömmar
Det nyliberala projektets målsättning var inte att frigöra marknader utan skapa regelverk som skyddade dem mot demokratin.
NÄR JAG LÄSTE Erik Philipssons och Bo Greiders ypperliga översättning av Quinn Slobodians bok Globalister – Imperiets fall och nyliberalismens uppkomst slogs jag med full kraft av två återkommande minnen. Det första är från vintern 1993 när jag efter 10 år i Nordamerika hade bosatt mig i Flogsta i Uppsala för att göra fältarbete för min doktorsavhandling. En morgon hade någon klottrat »EU-frihet« i graffitistil på de gråtrista höghusväggarna utanför mitt studentboende. Detta var ett sätt att representera nyliberalism som vid tiden framgångsrikt kultiverades av SAF och Timbro. I samma romantiska anda som på 1960-talets King’s Street i London skulle individerna frigöras från statens och korporativismens bojor för att sedan, med Rolling Stones bevingade ord bli, »free to do what [they] want any old time«.
Vintern 1993 var över huvud taget ett slags brytningstid. Carl Bildts regering hade hunnit halvvägs in i sin levnadsbana, Assar Lindbecks ekonomikommission presenterade sina 113 rekommendationer för en genomgripande reformering av svensk ekonomi och TV4 hade just börjat sända reguljärt i marknätet, vilket markerade ett definitivt slut för public service-monopolet. Även ansökan om EU-medlemskap, som en krisande socialdemokratisk regering lämnat in under sina sista dagar, sågs som ett viktigt moment i denna rörelse bort från Friedrich von Hayeks »väg till träldom«.
Själv hade jag sett för många hemlösa i USA, något som fortfarande var sällsynt i Sverige i början på 1990-talet, för att dras med i den nyliberala euforin. Som student i internationell politisk ekonomi fann jag det dessutom ironiskt att det i själva verket var den svenska statens krampaktiga försök att »konstitutionalisera« penningpolitiken, genom att binda kronan till den europeiska växelkursmekanismen (ERM), som banat väg för de nya idéerna och »nödvändiga« nedskärningar av välfärdsstaten.
Detta leder mig in på mitt andra, och tidigare, minne som är från Smedjebacken i slutet av september 1976 när min mormor gråtande låste in sig i badrummet. Orsaken till hennes ångest var valet av en borgerlig koalitionsregering som gjorde slut på Socialdemokraternas oavbrutna regeringstid sedan 1932. För min mormor, som härstammade från kontraktsarbetare och proletära pionjärer, innebar detta slutpunkten för den reformistiska vägen till socialism och en återgång till den auktoritära 1800-talsstat som föregick de demokratiska reformer som följde på »händelserna« 1917.
Utan tvekan överdrev min mormor faran med Thorbjörn Fälldins på hela taget socialliberala regering. Hon kunde inte heller veta att de verkliga kvantsprången mot nyliberalismen skulle tas efter den avgudade Olof Palmes återkomst till makten 1982, med liberaliseringen av kapitalmarknaderna och införandet av en »normbaserad« penningpolitik. Om vi får tro Slobodian var dock hennes intuition om risken för en återgång till fördemokratiska tider mer träffsäker än den dröm om en värld utan begränsningar som Uppsalas egen Banksy gav uttryck för.
Slobodians centrala tes är att det nyliberala projektet inte handlar om att få staten att dra sig tillbaka från individernas liv, utan snarare om att stärka dess disciplinära makt för det icke förhandlingsbara sociala syftet att skydda kapitalets privata äganderätt:
[D]et nyliberala projektet var inriktat på att utforma institutioner – inte för att frigöra marknaderna utan för att kapsla in dem, att göra dem immuna mot hotet från demokratin.
På grundval av ett imponerande källmaterial belyser Slobodian en hittills försummad gren av den nyliberala rörelsen, vid sidan av de mer kända Chicago-, Virginia- och Freiburgskolorna, nämligen »Genèveskolan«, som mycket väl kan visa sig vara den viktigaste av dem alla.
Genèveskolan, berättar Slobodian, hade sitt ursprung i Centraleuropa eller mer precist i handelskammaren i 1920-talets efterimperialistiska Wien. Den första ledaren och mentorn var den österrikiske nationalekonomen Ludwig von Mises, vars privata seminarier på jugendstilkontoret i området Stubenring lockade en rad unga ekonomer, bland annat Gottfried Haberler och, den mest lysande av dem alla, Friedrich von Hayek. På 1930-talet sammanstrålade gruppen i Genève kring Nationernas förbund, i en krets som även inkluderade polacken Michael Heilperin, samt tyska så kallade ordoliberaler som Röpke, britten Lionel Robbins och schweiz-amerikanen William Rappard.
Bäst beskrivs kanske Genèveskolan som ett intellektuellt nätverk som från sin organisatoriska knutpunkt vid Rappard-institutet i Genève förgrenade sig ut i både transnationella företag (genom till exempel Internationella handelskammaren, Rockefeller Foundation och Bilderberggruppen) och internationella organisationer såsom Nationernas förbund, Europeiska kommissionen, Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) och Världshandelsorganisationen (WTO). Den var även en avgörande kraft bakom det emblematiska Walter Lippman-seminariet i Paris 1938, där begreppet nyliberalism först myntades, och det nyliberala Mont Pelerin-sällskapet som grundades 1947.
Slobodian identifierar även en »andra generation» av Genèveskolan, som ursprungligen bestod av anställda vid Västtysklands ekonomiministerium under näringsminister Ludwig Erhard, däribland jurister som Hans von der Groeben, Ernst-Joachim Mestmäcker och Erich Hoppman.
Inspirerade av von Hayek och anförda av ordoliberalen Alfred Müller-Armack bidrog denna krets till att utforma överstatliga konkurrensregler på Europas gemensamma marknad (senare inre marknad) − det vill säga »Europas ekonomiska konstitution«. Den gick också i bräschen för kampen mot undantag från rena frihandelsprinciper i det internationella handelssystemet, undantag som främst förordades av postkoloniala stater som strävade efter ett självständigt politiskt handlingsutrymme. Slobodian skildrar exempelvis Heilperins inblandning när den amerikanska kongressen blockerade grundandet av den internationella handelsorganisationen (ITO) på 1940-talet. Andra nyckelpersoner som den tjeckiske emigranten Jan Tumlir och tyskarna Frieder Roessler och Ernst-Ulrich Petersmann – som var knutna till GATT:s juridiska avdelning − spelade, enligt Slobodian, en liknande roll i motståndet mot 1970-talets New International Economic Order (NIEO). Framför allt Petersmanns arbeten var en viktig referenspunkt när WTO:s normer och principer utformades.
Som läsare och barnbarns barnbarn till kontraktsanställda arbetare som dog i fattighus i Dalabergslagen blir jag provocerad av dessa nyliberala profeters 1800-talsnostalgi.
För att förstå Genèveskolans grundläggande principer för statligt styre vänder sig Slobodian till internationell politisk ekonomi, och mer specifikt till Stephen Gills begrepp »ny konstitutionalism«, vilket han förstår som en strävan att »isolera de ekonomiska krafterna från demokratisk styrning och folklig ansvarsutkrävning«. Enligt Slobodian är det just Genèveskolans betoning på styre genom vad man kan kalla »territoriell icke-korrespondens« mellan den internationella nivån där de konstitutionella arrangemangen är fastlåsta och den nationella nivån där demokratiska överläggningar äger rum som förklarar dess inflytande på våra dagars värld. Internationella politiska ekonomer har enligt Slobodian gjort ett viktigt bidrag till forskningen genom att ha identifierat och definierat denna ›isoleringseffekt‹. Men han hävdar samtidigt att dessa inte lyckats fånga in den nya konstitutionalismens djupare idéhistoria: »[Vi lämnas] undrande över hur det här inflytandet faktiskt såg ut och varifrån idéerna kom«.
Det är just denna historiska påverkan som Slobodian undersöker genom en metod som han kallar »tänkandets genealogi«.
Enligt Slobodian utmärks Genéveskola främst av en nostalgisk längtan till 1800-talets världsekonomi, baserad på guldmyntfoten, det så kallade Cobden-Chevalier-fördraget 1860 som lade fast principerna om frihandel och mest gynnad nation, det brittiska imperiets ledarskap, samt den konstitutionella uppgörelsen efter 1848 mellan monarkin och borgarklassen i Österrike-Ungern. Det är också i dessa delar som hans bok är som mest fängslande och övertygande. Som en av de tongivande förgrundsgestalterna, den tyske ekonomen Wilhelm Röpke, uttryckte det 1959:
[Jag tillhör] den generation, som i sin ungdom sett solnedgången skimra över västerlandet efter dess långa ärofyllda dag i solen, som sträckt sig från Wienkongressen [1814] till augusti 1914; och om vilken de, som endast levt i samtidshistoriens arktiska mörker, inte kan hysa någon klar uppfattning.
Nostalgin kommer kanske tydligast till uttryck Röpkes insisterande på att »integration« måste förstås etymologiskt, det vill säga i den latinska betydelsen av integratio som innebär att återskapa något som har gått förlorat, inte som skapandet av något nytt. Med andra ord var den nya konstitutionalismen ett försök att återskapa 1800-talets organiserade uppdelning mellan en global marknadsekonomi och ett segmenterat system av stater, en uppdelning som säkerställdes genom institutioner som begränsade de senares möjligheter att ingripa i de förstnämndas verksamhet. På denna punkt citerade Genèveskolans nyliberaler med gillande den fascistiske politiske teoretikern Carl Schmitt och dennes distinktion mellan imperium och dominium, mellan maktstatens domän, avgränsad inom sitt eget territorium, och de privata egendomsförhållanden som existerar utanför statlig kontroll. Men det som för Schmitt var ett problem var för dem en dygd.
I anslutning till Schmitt menade Genèveskolans nyliberaler att ekonomins »avpolitisering« kräver politiska handlingar. När Slobodian närmare undersöker konsekvenserna av denna maxim stöter han på två intressanta teman.
Det första är de tyskspråkiga nyliberalernas, för vissa kanske överraskande, förakt för vad de såg som den moderna ekonomivetenskapens hybris, nämligen dess batteri av formella modeller och kvantitativa metoder. Även om de tidigt intresserade sig för statistik, övergav de redan på 1930-talet denna metod till förmån för en kvalitativ politisk ekonomi, med periodvisa utflykter i systemteorins och rättsvetenskapens mer esoteriska grenar. Särskilt von Hayek uttryckte med tiden en alltmer radikal epistemologisk skepticism, gränsande till det postmoderna, om möjligheten att känna till vad han ansåg vara marknadens sublima egenskaper. Röpkes, å sin sida, hade en närmast religiös syn på det utomekonomiska ramverk som är förutsättningen för varje marknadssystem, eftersom han betraktade det som intimt förbundet med den kristna civilisationen. I alla händelser skulle de båda ha ansett att Assar Lindbecks presentation av sina 113 rekommendationer från vintern 1993 som objektiv kunskap i bästa fall var ett retoriskt grepp. Om Lindbeck uppriktigt trodde på sina påståenden, skulle de ha avfärdat det som inbilsk »illusionskunskap«.
Det andra temat som aktualiseras av Slobodians undersökning av Genèveskolans konsekvenser gäller dess inställning till demokrati och våld, särskilt statligt våld. Även om en del av medlemmarna kan beslås med tvivelaktiga kopplingar − Müller Armack gick med i nazistpartiet så tidigt som 1933 − var de som regel inga glödande antidemokrater. Tvärtom hyllade de demokratin som en källa till potentiell innovation. Men deras stöd för folkstyret var villkorat av dess förmåga att skydda den privata äganderätten, och om det misslyckades med denna uppgift hade de inga som helst problem med att stödja diktaturer. Samröret mellan nyliberala intellektuella och Pinochets diktatur i Chile är välkänt, och von Hayek har sagt offentligt att han föredrog en liberal diktator framför en demokrati som kränkte den privata äganderätten. Som Slobodian visar var detta inte ett isolerat fall. Han inleder för övrigt sin bok med att beskriva situationen i Wien under 1920- och 1930-talet och hur Ludwig von Mises från sin position i stadens handelskammare godkände den österrikiska militärens angrepp på arbetarnas allmännyttiga bostadsområden 1927.
Röpke, som tvingades i exil från Nazityskland på grund av sitt principiella motstånd mot regimen, är dessutom ökänd för sitt ivriga försvar av apartheidregimen i Sydafrika. Även om andra nyliberaler från Genèveskolan motsatte sig honom i denna fråga, var det just ingen som såg allmän och lika rösträtt som en framkomlig väg för landet. William Hutt, som myntade den term som alla universitetsstudenter i nationalekonomi känner till som »konsumentsuveränitet«, förordade exempelvis ett differentierat röstsystem, det vill säga att köpkraften inte bara borde avgöra rösträtten på marknaden, utan även i staten. På det hela taget var Genèveskolans nyliberaler mycket tveksamma till de nya självständiga staterna i de tidigare kolonierna. De gav inte heller mycket för den keynesianska välfärdsstat (som enligt Röpke smiddes i ett »arktiskt mörker«) som hade gjort masskonsumtionen allmänt tillgänglig i den utvecklade världen. Och de möjligheter att kontrollera kapitalmarknadernas framfart som Bretton Woods-systemet tillät såg de rent allmänt som en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna.
I The Constitution of Liberty (University of Chicago Press, 1960) likställde von Hayek praktiskt taget dessa keynesianska arrangemang med sovjetkommunismen:
Även om det ytligt sett tycks finnas två civilisationer som idag tävlar om gunsten hos världens befolkning är i själva verket de löften de erbjuder massorna, de förmåner de framhåller för dem, i grunden desamma.
Slobodian är historiker. Det är berättelsen, uppbackad med referenser till otaliga källor, som för argumentet framåt och det är sällan, trots hans uppenbara identifikation med demonstranterna som deltog i »slaget om Seattle« 1999, som han går i direkt polemik med sitt analysobjekt. Som läsare och barnbarns barnbarn till kontraktsanställda arbetare som dog i fattighus i Dalabergslagen blir jag provocerad av dessa nyliberala profeters 1800-talsnostalgi. Jag kan inte låta bli att tänka på proletariatet som, enligt Kommunistiska manifestet, inte hade något »annat att förlora än sina bojor«. Vi vet också att även om marknaderna var omfattande på 1800-talet var de också ytliga när det gällde att tränga in i vad Fernand Braudel kallade »les structures du quotidien« och att de varor som köptes och såldes ofta tillkom genom tvång och exploatering av det värre slaget.
Långt in på 1800-talet utvanns bomull (råmaterialet till den tidens högteknologiska industri) och andra råvaror fortfarande genom slavarbete i den amerikanska södern. Utsugningen av böndernas mervärde var utbredd, inte minst i von Mises och von Hayeks Österrike-Ungern, för att inte tala om den tvångsmässiga rovdriften i de europeiska kolonierna. Den säkerhet som guldmyntfoten grundades på var ytterst beroende av den tribut som britterna kunde utkräva från Indien. När det gäller vår egen tid behöver man inte ta sig alltför långt in i de globala värdekedjornas anatomi, som möjliggörs av WTO och den så kallade Washington consensus, för att se att tvångsarbete fortfarande är en levande realitet i dagens nyliberala globala ekonomi.
Trots att Slobodian gör en betydande insats för att spåra nyliberalismens djupare historia avslutar jag boken utan att vara helt klar över hur deras »inflytande faktiskt såg ut«, det vill säga en av bokens centrala frågor. Han följer förvisso processen och dokumenterar väl de fall där Genèveskolan påverkade utformningen av EU:s konkurrenspolitik och WTO. Men det bör också understrykas att Slobodian är alldeles för sofistikerad för att utforma vad som kunde tolkas som en konspirationsteori. Han är exempelvis tydligt med att nyliberalerna mestadels upplevde att de var på defensiven och arbetade mot strömmen i den världspolitiska utvecklingen. De var också internt splittrade, vilket ibland ledde till bittra uppgörelser. Det gäller exempelvis brytningen mellan Röpke och den övriga gruppen när den förre med tiden intog alltmer rasistiska ståndpunkter. De var också djupt oeniga om inriktningen på den europeiska integrationen. I slutänden antogs Genèveskolans idéer endast vid vissa tidpunkter, och då endast selektivt. Detta förhållande understryker den politisk-ekonomiska forskningens slutsats, att förhållandet mellan nyliberala idéer och de upprepade förhandlingslösningar genom vilka kapitalister och mäktiga stater styr och ställer i världsekonomin är allt annat än entydigt.
Om man fördjupar detta resonemang skulle man i diskursteoretiska termer kunna se Genèveskolan som ett privilegierat bidrag till några av de viktigaste »elementen« i det globala kapitalistiska samhällets sociala diskursfält. De villkor under vilka, och hur, vissa av dessa element blir »moment« i en Gramsciansk hegemonisk formation är emellertid en mer besvärlig fråga. Med andra ord, även om nyliberala idéer genomsyrar världsekonomin och påverkar våra samhällen i grunden har den inte tagit över helt och hållet.
Slobodian noterar exempelvis den pragmatiska inställning som fick USA att förespråka grundandet av WTO i Uruguayrundan (1986–1994). Det är komplicerad materia, men enligt Slobodian är det uppenbart att USA försökte motverka sin minskande konkurrenskraft inom tillverkningsindustrin genom att öppna marknader för tjänster och säkra immateriell intellektuell egendom på en transnationell skala. En liknande pragmatism gör sig påmind när WTO:s ledning tvingades kompromissa med sina konstitutionella principer efter händelserna i Seattle för att, med generaldirektör Mike Moores ord: »få i gång den här jävla showen igen«.
På andra ställen understryker han »hegemonens« privilegium att vara undantagen från de regler som alla andra omfattas av. Detta är en mycket intressant punkt om man begrundar USA:s nuvarande federala underskott på 7 procent av BNP och dess skuldkvot på 98 procent. En medlemsstat i EU med ett liknande underskott skulle omedelbart bli föremål för övervakning och disciplinering.
Men det är just genom att erkänna denna komplexitet som man kan undra hur inflytandet från Genèveskolan, eller för den delen skolorna i Chicago, Virginia eller Freiburg, mer exakt sett ut. Den mest anmärkningsvärda bristen i Globalisterna är att den inte närmare diskuterar varför nyliberalernas motståndare tycks vara så benägna att följa deras rekommendationer. Slobodians bok inleds med ett citat av Tysklands före detta förbundskansler, socialdemokraten Gerhard Schröder. Men vad förklarar egentligen socialdemokratiska partiers anpassning, eller aktiva samtycke, till nyliberala idéer och styrteknologier? I det svenska sammanhanget − och inte bara där − var det ju Socialdemokraterna som liberaliserade såväl kapitalmarknaderna som många andra sektorer. Till råga på allt var det liberaliseringens ivrigaste och mest formidable kritiker, LO-ekonomen P.O. Edin, som låg bakom den ny-konstitutionella »Europanormen« för svenska kollektivavtal. Detta är en avgörande fråga som Slobodian knappast går in på och som inte låter sig besvaras med utgångspunkt i hans bok.
I slutänden har det helt enkelt visat sig svårt att skyla över de auktoritära dragen i ett politiskt projekt som ytterst syftar till att avpolitisera den ekonomiska styrningen.
Globalisterna avslutas med frågan om Genèveskolans variant av nyliberalism har »gapat efter för mycket« och pekar på WTO:s »legitimitetskris« såsom den kommer till uttryck i misslyckandet med Doharundan och motståndet mot bilaterala investeringsavtal utformade för att låsa in utländska investerares så kallade xenos-rättigheter och skydda dem mot statliga ingrepp. Till detta kan man lägga att Donald Trump under sin tid som president drog tillbaka USA:s stöd för Trans-Pacific Partnership Agreement (TPPA) och Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP), internationella avtal som inte återupplivats av Biden-administrationen.
Enligt Slobodian tyder detta på att nyliberalerna har misslyckats med att »omintetgöra demos«, och att världsekonomin fortfarande står under ett mått av folklig eller politisk kontroll. En mer cynisk slutsats skulle vara att dessa protektionistiska tendenser är symptomatiska för en amerikansk hegemoni på relativ tillbakagång, som drar tillbaka delar av sitt stöd för nyliberalismen. Men hur banbrytande är då detta resonemang om nyliberalismens eventuella tillkortakommanden? Som Slobodian påpekar har den politiska anpassningen till Genèveskolans normer och principer – den historiska process varigenom dess »element« förvandlas till hegemoniska »moment« − alltid varit selektiv. I flera avseenden kan man lika gärna hävda att Trump möjliggjorde nyliberalismen på den globala ekonomins finansiella kärnmarknader genom att upphäva de finansiella regleringar som president Barack Obama införde efter 2008.
Dessutom finns en mindre uppenbar men möjligen mer betydelsefull svaghet i nyliberalernas nya konstitutionalism: Det har blivit allt tydligare, inte minst i Europa, att dess övernationella regelverk är minst lika krisbenägna som någonsin välfärdsstaten. Som framgår av den senaste översynen av den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten (SGP) har det till exempel inte varit möjligt att lösa spänningen mellan strävan efter »stabilitet« och »tillväxt« inom ramen för »avpolitiserade« grundlagsliknande regler. Den mekanism som utformats för att lösa denna spänning i den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten − den så kallade skuldhållbarhetsanalysen (DSA) − är ett typexempel på detta. Det är uppenbart att den helt och hållet bestäms av en, ur nyliberal synvinkel, godtycklig verkställande makt. Enligt Charles Wyplosz, en framstående expert på europeisk ekonomi, är DSA helt beroende av antaganden om framtida realräntor och tillväxttakter:
Det är uppenbart att vi vet mycket lite om den framtida utvecklingen av [dessa variabler]. Kommissionen föreslår att det är den själv som ska göra dessa antaganden. Eftersom skuldutvecklingen är mycket känslig för antaganden är det i praktiken kommissionen som avgör när skulden är hållbar och när den inte är det.
DSA – som är viktigt i sig – är långt ifrån ett isolerat fall. Hela det sammelsurium av regler som EU införde under krisen i euroområdet i början på 2010-talet för att övervaka medlemsstaternas budgetpolitik och ekonomiska politik, det så kallade Two Pack och Six Pack, lider av samma grundläggande problem. I slutänden har det helt enkelt visat sig svårt att skyla över de auktoritära dragen i ett politiskt projekt som ytterst syftar till att avpolitisera den ekonomiska styrningen.
Det är dock oklart vad allt detta innebär i ett sammanhang där maktmobiliseringen mot kapital och marknader är historiskt svag. Nyliberalismen har ju inte bara en zombieliknande förmåga att uthärda sina egna kriser, utan också en förmåga att leva på och hämta kraft ur dessa, eftersom tidigare »otänkbara« reformer kan genomföras under den »chock« som kriserna i sig själva genererar. Slobodian hjälper oss inte riktigt att navigera i dessa komplexa frågor. Men i rättvisans namn var det inte heller hans ambition att göra det, och denna brist förringar inte heller det faktum att hans utmärkta bok är mycket rekommenderad läsning.