Optimismen som vändes till uppgivenhet

Sommaren 1936 befann sig de unga svenska syndikalisterna Maria Manus och Axel Österberg på semester i Spanien. Det var dock inte bara en semesterresa, man mötte även lokala representanter för den stora spanska fackliga syndikalistorganisationen CNT och dess politiska motsvarighet FAI.

Under deras vistelse i Barcelona bröt inbördeskriget ut, något som de kom att bevittna från första parkett. De rapporterade utförligt i syndikalisternas dagstidning Arbetaren om de första dygnens intensiva händelser – skottlossning, barrikader, plundring av vapenförråd, attacker mot revolterande militära enheter. Bevakningen fortsatte till dess militärens uppror nedkämpats. Därefter styrdes Spaniens nordöstra delar, det vill säga Katalonien och Aragonien, av en centralkommitté av olika antifascistiska grupper i vilken syndikalisterna inledningsvis spelade en avgörande roll, inte minst för den omfattande kollektiviseringen av både jordbruk och industrier i regionen.

Även om detta kom Manus och Österberg att rapportera flitigt och de arbetade för CNT:s informationskontor i Barcelona med att skriva och översätta texter för spridning till Sverige, bland annat för att bemöta skrämselreportage i den borgerliga svenska pressen. Från slutet av augusti 1936 ansvarade de dessutom för två halvtimmes radioutsändningar i veckan på svenska från CNT:s kontor i Barcelona.

När de efter tre månader återvände till Sverige fortsatte de att bedriva propaganda för Spaniens sak. Deras roller på plats övertogs då av andra svenska syndikalister och anarkister, som till exempel den tidigare tyske flyktingen Fred Schröder och hans svenska partner Maja Funseth och speciellt av målaren och anarkisten Rudolf Berner.

Åt dessa samt åt ett antal frivilliga stridande svenskar har ekonomhistorikern Per Lindblom uppenbarligen ägnat många år av studier och besök i Spanien där han intervjuat från kriget överlevande spanska anarkister. Resultatet har blivit en bok på sjuhundra sidor med titeln Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget – Korrespondenter och frivilliga 1936–1939.

Jämfört med antalet svenska frivilliga från kommunistiskt håll eller i kommunistisk regi, är det förvisso en ganska begränsad skara av personer som Lindblom behandlar. Hit hör de nämnda skribenterna plus ett knappt tiotal frivilliga, varav några av de senare utgörs av tyska anarkister som tidigare tvingats fly från nazisterna och skapat sig en tillvaro i Sverige, bland annat med hjälp av stöd från syndikalistiska SAC, Sveriges Arbetares Centralorganisation.

En av dem som upplevde dessa dagar och de internationella frivilligas utsatthet efter majhändelserna 1937 var som bekant George Orwell, som skildrade detta i Hyllning till Katalonien.

Trots den begränsade personkretsen är detta en historia som förtjänar att berättas och som möjliggörs av aktörernas mycket flitiga rapportering från Spanien i framför allt Arbetaren men även i andra syndikalistiska organ. I bibliografin listar Lindblom hela 93 olika poster. För merparten stod Berner som var överlägset flitigast. Han var även den i anarkistkretsen som tillbringade längst tid i Spanien. Som jämförelse kan nämnas att ”Bang”, Barbro Alving, skrev sammanlagt 11 artiklar från sin 18 dagars vistelse i huvudsakligen Madrid och Valencia.

Målaren Olle Jansson och sjömannen Nisse Lätt var ett par av de frivilliga som anslöt sig till de anarkistiska milistrupper som trots stor underlägsenhet i vapentillgång länge höll den aragoniska fronten mot Francos styrkor, där de utsattes för ständig beskjutning bland annat av de italienska flygplan som stred på de upproriskas sida. I sin rapportering till hemlandet skildrar både Jansson och Lätt villkoren vid fronten, men även livet i de kollektiviserade jordbruken, som de tog starka och positiva intryck från.

Flera av svenskarna blev sårade i striderna, Lätt förlorade till och med sitt ena öga, vilket inte hindrade honom från återvända till fronten och striderna, och detta mot sin läkares inrådan. Båda blev emellertid med tiden starkt kritiska mot den ökande militariseringen av de stridande grupperna som tog fart en bit in på våren 1937. Den centrala regeringen, vilken var under inflytande från det allt starkare kommunistpartiet och från Sovjetunionen och som även var det enda land som öppet stödde den legitima sidan, önskade större kontroll över de stridande milisgrupperna. Med tiden återinfördes militära grader, differentierade löner och till och med militärt hälsningstvång. Dessutom skickades inte sällan anarkistiska milisgrupper ut på de farligaste uppdragen.

Sammantaget gjorde dessa åtgärder att många anarkistiska frivilliga lämnade fronten och Spanien under våren 1937. Lätt blev dock kvar till hösten, alltmer kritisk mot kommunisternas roll och mot att jordbrukskollektiven upplöstes och den gamla ordningens återkomst. Den sociala revolutionen fick vänta.

Centralregeringens missnöje med den radikala utvecklingen i Katalonien och Aragonien ledde även bakom fronten till allt större ansträngningar att bringa situationen under kontroll. Motsättningarna kulminerade i de omdiskuterade majdagarna i Barcelona 1937 när grupper som var lojala med centralregeringen försökte storma CNT:s högkvarter, som omedelbart satte sig i motvärn. Barrikader restes över stora delar av staden. Båda sidor mobiliserade snabbt och öppna strider ägde rum. Makarna Schröder och Funseth upplevde detta på plats och rapporterade direkt om det i Arbetaren, liksom om sin besvikelse över händelsernas utgång. Snart var nämligen 5000 av centralregeringens trupper på väg mot Barcelona för att kuva de stridande. Redan innan deras ankomst hade emellertid CNT:s ledning, trots många medlemmars skepsis mot deras återkommande kompromissvillighet, lyckats få till stånd en vapenvila som förutsatte en återgång till ursprungliga förhållanden. Detta åtlyddes emellertid inte av vare sig polisstyrkorna eller kommunisterna. I stället fortsatte förföljelsen av de oppositionella, till vilka även många av de utländska frivilliga som kämpat vid aragoniska fronten hörde. En av dem som upplevde dessa dagar och de internationella frivilligas utsatthet efter majhändelserna 1937 var som bekant George Orwell, som skildrade detta i Hyllning till Katalonien. Därefter blev villkoren för både anarkisterna och kollektiviseringen allt sämre, för att inte säga farliga, samtidigt som de blev alltmer kritiska mot den borgerliga republikens återupprättande, vilket framgår väl i de svenska syndikalisternas rapportering.

Förutom att öppet bekämpas av centralregeringen utsattes anarkisterna för kommunistisk smutskastning och censur; många av dem blev även bortförda eller fängslade (som en kort tid Funseth och Schröder), försvann eller blev avrättade. Anarkisterna framställdes inte sällan som fega och flyende fronten, till skillnad från de alltid modiga och oförvägna kommunisterna. Dessutom skrev kommunisterna gärna om händelseförloppen för att ställa den egna sidan i positiv dager. Framgångsrika anarkistiska krigsmanövrer tillskrevs i stället den egna sidan; retirerande kommunistiska soldater blev i den kommunistiska propagandan till fega anarkister. Och så vidare.

På plats upplevde han entusiasmen och hoppet om en annan samhällsordning under krigets första år och den växande hopplösheten mot slutet.

Den som framför allt står i centrum av Per Lindbloms framställning, Rudolf Berner, upptar mer än hälften av den tjocka boken, men så var han också två långa perioder i Spanien. Sammanlagt blev det nära två år, med avbrott för en kort hemresa till Sverige och en kort tur under falsk identitet i det nazistiska Tyskland för att besöka kamrater i den anarkistiska rörelsen. Berner rapporterade utförligt och entusiastiskt om kollektiviserade apelsinodlingar i Valencia och vid flera tillfällen från fronten både i Madrid och i Aragonien. Han berättar om hur han levde med stridande grupper, diskuterade med kvinnliga anarkister från kvinnoorganisationen Mujeres Libres, intervjuade ledande personer i den anarkistiska rörelsen och upprördes av fascisternas övergrepp och kommunisternas lögner. På plats upplevde han entusiasmen och hoppet om en annan samhällsordning under krigets första år och den växande hopplösheten mot slutet.

Sedan Berner tillsammans med hundratusentals andra på den republikanska sidan tvingats fly från Spanien efter Francos seger våren 1939 bevarar han kontakten med många av de spanska anarkister han lärt känna, nu i deras franska exil. Efter andra världskriget återvänder han till Frankrike och träffar och intervjuar många av dessa för Arbetarens räkning. År 1946 tar han sig illegalt över Pyrenéerna och in i Francos Spanien till Madrid där han i hemlighet sammanträffar med rester av den underjordiska syndikalistiska rörelsen. En särskild förtjänst med boken är för övrigt den korta avslutande redogörelsen för de behandlade personernas vidare öden och deras fortsatta verkan för anarkismens sak.

Även om Lindblom översiktligt skildrar inbördeskrigets olika faser är det huvudsakligen dess förlopp i den nordöstra delen av landet som står i centrum och stor tonvikt läggs på hur svenskarna speglade anarkisternas och syndikalisternas insatser och målsättningar. Övriga fronter i kriget skildras egentligen bara när de besöks av Berner och de andra. De mångtaligt fler frivilliga kommunisterna ur andra grupper som deltog i striderna ägnar boken ingen uppmärksamhet alls.

Det är minst sagt fascinerande berättelser, ett kanske unikt material, som dessa korrespondenter och frivilliga ger uttryck för och Lindblom är ytterst generös med att citera därur. Det sker främst genom ett mycket flitigt bruk av artiklar ur Arbetaren; citaten är inte sällan sidolånga och mer. Det är för det mesta, inte minst i kraft av materialets intresse och karaktär, värdefullt och givande, men riskerar ibland att bli generöst i överkant. Det förringar dock på intet sätt den välgärning som Lindbloms bok är. Hans omfattande material ger samtida inblickar i både livet vid fronten och anarkisternas kollektiva optimism under krigets första år, liksom den med tiden växande uppgivenheten, även om kampen för bokens huvudpersoner inte upphörde med inbördeskriget.