Överallt och ingenstans

Ryktet om humanioras död är kraftigt överdrivet. Men diskussionen om dess roll i samhället får inte bara bli ett försvarstal.

Studenter vid humanistiska och teologiska fakulteten, Lunds universitet. Foto Johan Persson
2 januari 2024
9 min
Recenserade böcker
Humaniora i välfärdssamhälletKunskapshistorier om efterkrigstiden
Johan Östling, Anton Jansson & Ragni Svensson Stringberg (red.)
Makadam, 2023, 387 sidor
Humanister i offentlighetenKunskapens aktörer och arenor i efterkrigstiden
Johan Östling, Anton Jansson & Ragni Svensson Stringberg
Makadam, 2022, 464 sidor

Vetenskap och teknik formar världen, men det är inte alltid vi ser det. Vi vet att ingenjörer konstruerar flygplan, tåg och bilar som visserligen gör att vi kan resa mer än någonsin tidigare, men som samtidigt skapar många av planetens problem. Vi förstår att den medicinska forskningen utvecklar nya läkemedel som inte bara gör att vi kan leva längre och bättre liv, utan också sätter press på den offentliga budgeten. Vi inser att våra sätt att kommunicera, med hjälp av mobiltelefoner, datorer, satelliter och kablar, inte skulle vara möjliga utan modern vetenskap och teknik. Mindre tänker vi dock på det faktum att världen också formas av de humanistiska vetenskaperna. Det manifesterar sig inte i form av maskiner eller läkemedel men humanister har ändå stor påverkan. De avgör hur vi uppfattar oss själva och varandra. De planerar våra barns utbildning och formar vår förståelse av historien. De sätter standarder för konst och kultur. De används av privata företag för att identifiera vår smak och våra preferenser och av offentliga institutioner för att planera vår framtid. Vi ser dem inte, men de finns överallt.

Under de senaste åren har en grupp forskare på Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet arbetat med att synliggöra humanioras inflytande i samhället. Med utgångspunkt i aktuell internationell forskning inom kunskapshistoria och humanioras vetenskapshistoria har de studerat humanioras roll i utvecklingen av det svenska välfärdssamhället från 1940-talet till 1980-talet. Detta arbete har nu resulterat i två betydande böcker på svenska. År 2022 gav Johan Östling, Anton Jansson och Ragni Svensson Stringberg ut den välskrivna Humanister i offentligheten som ger en livfull översikt över det intellektuella landskapet i Sverige under efterkrigstiden. Innevarande år står samma trio bakom redaktörskapet till antologin Humaniora i välfärdssamhället, som genom en rad fallstudier undersöker samspelet mellan humaniora och samhälle. Förlaget Makadam har levererat ett fint bokhantverk. Böckerna är vackert formgivna och fyllda med underhållande och informativa illustrationer. Även om de finns fritt tillgängliga online, rekommenderas att läsarna tar del av böckerna i fysisk form.

Humaniora antas sällan ha spelat en central roll i utvecklingen av det svenska välfärdssamhället. Detta sågs i stället som ett teknokratiskt projekt som byggde på medicin, teknik, samhälls- och naturvetenskap. Dessa prioriteringar återspeglades under efterkrigstiden i inrättandet av nya professurer vid de svenska universiteten och i fördelningen av forskningsmedel. Även humaniora expanderade under perioden, men inte i samma utsträckning som de mer hårda vetenskaperna. Som idéhistorikern Hampus Östh Gustafsson har dokumenterat i sin avhandling Folkhemmets styvbarn – Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980 från 2020 uppfattades humanister som irrelevanta i samhällsplaneringen, något som i förlängningen bidrog till att de kände sig alltmer marginaliserade.

Östling, Jansson och Svensson Stringberg vill visa att ryktena om humanioras död är kraftigt överdrivna. De bortser från diskussionerna om humanioras kris. Med utgångspunkt i ett kunskapshistoriskt ramverk undersöker de i stället hur humaniora cirkulerat i samhället. I Humanister i offentligheten visas detta genom att följa humanioras spridning på olika kunskapsarenor, som tv och radio, pocketmarknaden, tidningarnas kultur- och debattsidor, bokcaféer, kristna tidskrifter och arbetarrörelsens folkbildningskurser. På alla dessa arenor bidrog humanistiska forskare på lika villkor som sina kollegor inom natur- och samhällsvetenskapen. Under efterkrigstiden blev de så en del av en ny intellektuell elit med gemensamma progressiva, rationalistiska, egalitära och sekulära ideal. I den senaste antologin, Humaniora i välfärdssamhället, fortsätter man med samma ambition, men lägger i stället fokus på att lyfta fram humanisternas konkreta bidrag till olika delar av välfärdsstaten, från skolan till rättsväsendet och militären.

När en humanistisk vetenskap har visat sin tillämplighet händer det ibland att den inte längre definierar sig som en humanistisk vetenskap, utan i stället som en samhällsvetenskap.

Synliggörandet av humanioras bidrag till samhället skulle kunna användas som ett försvar för densamma; ett argument för att övertyga finansiärer om dess fortsatta relevans och nödvändighet. Vi ser bara bidragen från naturvetenskap och teknik, men – kolla här! – humaniora var och är också viktigt. Denna strategi – att visa på samhällsrelevansen – har kännetecknat ett antal nya böcker om humaniora som diskuteras både i inledningen och i historikern Isak Hammars avslutande kapitel i Humaniora i välfärdssamhället. Men synliggörandet har också en kritisk potential så länge den är mindre apologetisk och mer nykter och verklighetsnära. Lyckligtvis har böckerna en sådan empirisk ansats. 

Liksom naturvetenskap och teknik kan humaniora påverka samhället på många olika sätt, och tillvägagångssättet kan få oavsiktliga, rent av negativa konsekvenser. Vilka vetenskaper vi stöder och hur dessa vetenskaper utövas påverkar världen runtomkring. Ett av de områden där de moderna humanistiska vetenskaperna först visade deras praktiska tillämpbarhet var i samband med upprättandet av de europeiska staternas kolonialvälden. Under sina första 25 år, mellan 1887 och 1912, utbildade till exempel Berlins universitets berömda Seminar für Orientalische Sprachen 101 tjänstemän, 62 postarbetare och 228 officerare som tjänstgjorde i de tyska kolonierna. Det är inte alltid så att humaniora förtjänar ett försvar.

Liksom resten av samhället förbiser vetenskapshistorien alltför ofta sådana praktiska tillämpningar av humaniora. Det finns naturligtvis en omfattande kritisk, postkolonial och feministisk litteratur om humanioras dolda fördomar och hur dessa vetenskaper historiskt sett har legitimerat kolonialism, rasism, ojämlikhet mellan könen och många andra missförhållanden. Dessa studier visar att humanistiska forskare inte alltid lever upp till idealen om objektivitet och opartiskhet och att deras böcker präglas av fördomar som var vanliga under deras samtid. Men hur påverkar de humanistiska vetenskaperna samhället när de faktiskt fungerar? De är inte nödvändigtvis som mest politiskt effektiva när de bara upprepar fördomar. Deras inverkan är ofta störst när de vetenskapligt kan förstå och beskriva världen, till exempel som när de avkodade lokala kulturer och språk i de tyska kolonierna, och spred dessa insikter till resten av samhället.

Böckerna visar hur vi kan spåra humanioras inflytande och påverkan på samhället. Humanister i offentligheten kartlägger de stigar som de humanistiska vetenskaperna följde på sin väg in i samhället, men säger mindre om den vetenskap som bedrevs. Humaniora i välfärdssamhället ser i stället till humanioras praktiska tillämpbarhet och därför också till vetenskapens innehåll. Därtill visar boken hur interaktionen med samhället bidrog till att förändra humaniora. 

Humaniora är i ständig förändring, nya synsätt vinner mark och andra försvinner. Detta sker inte bara för att vetenskapen ställer nya frågor och får nya insikter, utan också för att vissa perspektiv vinner acceptans i samhället. Vilka professurer som inrättas och vem som får forskningsmedel beror som sagt på samhälleliga prioriteringar. Frågan om kunskapscirkulation är därför inte bara viktig för samhället, utan också för vetenskapens utveckling. I Humaniora i välfärdssamhället ges talande exempel på detta hämtade från psykologi, pedagogik, kriminologi och språkundervisning, där olika legitima, men ofta motsägelsefulla, vetenskapliga uppfattningar kämpar om inflytande och dominans.

En övergripande trend under perioden är samhällsvetenskapernas inträde och en utveckling mot nya metoder som gör det möjligt att ingripa i världen, det vill säga en rörelse bort från historiska och tolkande tillvägagångssätt och mot mer samtida och tillämpade former av vetenskap. När en humanistisk vetenskap har visat sin tillämplighet händer det ibland att den inte längre definierar sig som en humanistisk vetenskap, utan i stället som en samhällsvetenskap. Detta följer kanske av den reducering av de humanistiska vetenskaperna till oanvändbara »lyxblommor«, som Östh Gustafsson diskuterar i Folkhemmets styvbarn och i sitt kapitel i Humaniora i välfärdssamhället. Om vi vill förstå hur humaniora påverkat världen över tid är det nödvändigt att följa denna ständiga omförhandling av gränser och rörelse över gränser. Förändringarna är tydliga i flera kapitel i Humaniora i välfärdssamhället som diskuterar discipliner i gränslande, som pedagogik och psykologi.

Förändringen inom humaniora skiljer sig inte heller i grunden från vad som händer inom samhälls- och naturvetenskaperna. Även inom dessa vetenskaper har det skett en gradvis övergång till vetenskapsformer som gör det möjligt att ingripa i världen. Naturvetenskapens tillväxt under 1800-talets andra hälft inspirerades inte minst av nya industriella tillämpningar av kemi, med Giessen-professorn Justus von Liebig, och hans upptäckter av konstgödsel och köttextrakt, som förebild. Under de senaste årtiondena ses samma mönster i framväxten av forskningsområden som nanoteknik, biomedicin eller artificiell intelligens. I grunden är alltså inte utgångsläget för forskare inom paleontologi och astronomi nödvändigtvis mycket bättre än för forskare inom arkeologi och forntida språk. Naturvetenskaperna har sina egna sårbara »lyxblommor«. De välbekanta avgränsningarna mellan fakulteter, som gjordes i slutet av 1800-talet av filosofer som Wilhelm Dilthey och som fortfarande upprepas i läroböcker i vetenskapsteori, är av begränsad nytta om vi vill förstå den vetenskapliga utvecklingen i dag.

Särskilt under de senaste årtiondena har många humanister funnit anställning i nya branscher, som reklam och kommunikation, och denna framgång har avsevärt bidragit till humanioras tillväxt och utveckling.

Fokus i böckerna ligger främst på staten. Även i Humanister i offentligheten är huvudpersonerna offentligt anställda universitetsprofessorer. Detta kan bero på tidsperioden, från 1940-talet till 1980-talet, då statens roll växte i betydelse och humanister endast i begränsad utsträckning hade funnit sin väg till den privata arbetsmarknaden. Men om vi verkligen vill förstå hur humaniora formar världen av i dag bör vi i våra framtida studier även inkludera de humanistiska vetenskapernas inverkan på den privata sektorn. Särskilt under de senaste årtiondena har många humanister funnit anställning i nya branscher, som reklam och kommunikation, och denna framgång har avsevärt bidragit till humanioras tillväxt och utveckling.

I förlängningen kan det också vara intressant att se hur, och i vilken utsträckning, den humanistiska forskningen har flyttat utanför universiteten. Humaniora i välfärdssamhället nämner exempel på forskningsenheter inom andra statliga institutioner, som Sekretariatet för framtidsstudier (numera Institutet för Framtidsstudier) och Försvarets forskningsanstalt (numera Totalförsvarets forskningsinstitut). Men även privata aktörer använder sig alltmer av forskningsliknande metoder i sitt arbete. Det handlar om allt från tankesmedjor, frivilligorganisationer och fackföreningar till forskningsenheter i privata företag som arbetar med design, teknikanvändning, lärverktyg och konsumentanalyser. Vid en första anblick förefaller mycket av det som sker i dessa miljöer inte vara forskning som vi vanligtvis uppfattar det. Arbetet resulterar inte alltid i publicerade artiklar och böcker, även om undantag finns. Den kunskap som produceras är privatägd och inte alltid tillgänglig för allmänheten. Syftet är inte nödvändigtvis att lära sig mer om världen, utan att hitta nya sätt att ingripa i världen. Men likafullt använder man sig av vedertagna forskningstekniker och insikter från forskning. För att förstå denna typ av verksamhet är det därför nödvändigt att studera hur kunskap cirkulerar och att koppla samman kunskapshistoria och humanioras vetenskapshistoria.

Sammankopplingen skulle också kunna vara början på en kritisk granskning av humanioras historia som har omedelbar relevans för dagens samhälle. En sådan kritisk historia kan inte längre ha försvaret av humaniora som sin huvuduppgift. Den bör inte försöka skydda humaniora som ett särskilt utrymme för bildad dialog och historiska och tolkande studier. Inte heller bör den ägna sig åt att oreflekterat framhäva humanioras möjliga tillämpningar och stora nytta för samhället. Uppgiften måste i stället vara att avslöja de val som görs inom forskningen och de konsekvenser som dessa val får för resten av samhället. Den måste visa hur de humanistiska vetenskaperna har format och fortsätter att forma världen omkring oss. Den måste synliggöra deras ingripanden och på så sätt möjliggöra ett informerat demokratiskt samtal om utvecklingen av det moderna kunskapssamhället.

Vidare läsning

»Svenning missar forskningsbidraget«

Olle Svennings recension av »Sista striden det är« ger en vilseledande bild över innehållet. Det menar bokens författare Rikard Westerberg, som här bemöter påståendena. Svenning svarar direkt.